I DAG ÄR DET

DEN 7 DECEMBER

ANGELA OCH ANGELIKA

Syskonen Angela och Louise, döttrar till Fanny och Christoffer Bauer, Jönköping runt 1880. Jönköpings Läns Museum

Kvinnonamnet Angela är en italiensk form bildat av det latinska ordet 'angelus' som betyder budbärare, ängel. Det kan också vara en kortform av Angelika. Det äldsta belägget för namnet i Sverige är från år 1868. Namnet var som populärast under 1960- och 1970-talen.

Det finns knappt 4000 kvinnor som heter Angela i Sverige.

Angelika eller Angelica är ett kvinnonamn bildat av latinets 'angelica' (den änglalika).

Namnet Angelika har funnits i Sverige sedan början av 1800-talet. Det var som populärast under 1970, 1980- och 1990-talen.

I Sverige är ungefär 15 000 kvinnor detta namn.

INTERVJU MED EN BÖDEL

Skarprättare Anders Gustaf Dahlman (17/2 1848 Norberg – 30/7 1920 Stockholm)

Signaturen “Af g-g Fädernesl.“ berättar år 1900 om sitt möte med skarprättare Dahlman:

I nära 8 år har den svenska bödelsyxan, fruktansvärd i åminnelse, fått vila sig. Då den sista gången den var i bruk var en dag i mars år 1893, då den svängdes över den 17-årige Alftamördarens huvud.

Det blod, varmed den då besudlades, har fått sitta kvar, i enlighet med vid exekutionen bland annat närvarande professor Frithiof Holmgrens uttalade önskan.

“Låt det sitta, hade han uppmanat, det är nog ista gången bilan tjänstgör i Sverige.”

Den profetian skulle dock ej gå i uppfyllelse.

Ohyggliga brott har hopats på samhällets samvete. År 1900 fanns två dödsdömda som väntade på sina avrättningar. Man förväntade sig att de inom kort skulle komma att efterföljas av flera.

Den som, näst delinkventerna själva, förstås, torde känna sig mest berörd av dessa dödsdomar borde förvisso vara den man, vilken det åligger att verkställa rättvisans utslag, Sveriges ende bödel, skarprättaren A. G. Dalman, som är nära 53 år gammal, han föddes den 17 februari 1849 i Norberg. Han är en reslig och hade en kraftig kroppsbyggnad. Hans ansikte är slätrakat, det gråa håret uppstruket, och hans drag påminner mycket starkt om en viss Göteborgssenators, vars namn är innerligt fäst vid Helgeandsholmsbyggnaderna, och han verkar som en något trött gentleman på gränsen till ålderdomen.

Ett vänligt och tillgängligt väsen avspeglas i hans fysionomi och hans blick, då han ler. För övrigt tyckes han vara ”munter och tystlåten”, talar föga, men besvarar varje fråga och det på genuin västmanlandsdialekt.

I hans bokskåp finns, så vitt jag kunde se, intet verk om dödsstraffets avskaffande. Geijers, Tegnérs, Scholanders och åtskilliga andras skrifter prunkar dock där i guldtryckta band. För övrigt finns i skarprättarens bibliotek flera andra mindre skrifter av J. O. Åberg, Chronwall, Pehr Thomasson med flera.

En bok, “Chronwalls Resebeskrifning över Sverige” har han år 1893 köpt ur egen hand av Chronwall (Johan Henrik Chronwall 1851-1909), då denne författare (nu boende på sin egendom vid Karlberg) traskade genom hela Stockholm och sålde böcker, och bland tusentals andra människor även träffade på skarprättaren.

På pianot stod uppslagen en vals, icke en ”danse macabre” som hans dotter låtit förklinga, då jag störde idyllen efter middagen.

Herr Dalman omtalar, vad man vet förut, att hans yrke numera är ytterst makligt och att han egentligen, i sin nuvarande bransch, just aldrig haft mycket att göra.

Johan Fredrik Hjort, skarprättare (1814 Stockholm – 1882 Stockholm)

Han har endast ”expedierat” två liv: Yngsjömörderskan och Alftamördaren. Hans företrädare, gamle Johan Fredrik Hjort, som avgick år 1885, hade huggit huvudet av legio, bland dem de riksbekanta stortjuvarna Hjert och Tektor. Han var även med och spöade, på den tid de »hängde i galgen».

“Nå, herr Dalman, ni är nu inte längre så ung; känner ni därför ändå inte åtminstone någon liten smula nervositet vid tanken på de förestående exekutionerna, som nu år 1900, stunda?”

“Inte! Jag skall nog hugga säkert, det är inte farligt med den saken.”

“Begagnar ni någon stimulantia, innan ni går till verket?”

“Aldrig. Jag stiger upp, dricker en kopp kaffe, gör min sak och äter därefter frukost med god smak. Så snart jag huggit och sett, att jag huggit rätt, går jag. Sedan få vaktkonstaplarna och de andre se till, att allt blir, som det skall vara.”

Anna Månsdotters “Yngsjömörderskan” ansiktsmask

“Yngsjömörderskan”, fortsatte han, “var inte alls halvdöd, då hon leddes till avrättsplatsen, såsom det påstods i tidningarna. Hon vållade mig tvärtom mycket besvär. Då hon lagt sig ned på stupstocken, hoppade hon mest en aln i luften, så att jag nästan trodde mig nödsakad att binda fast henne vid stocken med den kedja, som jag alltid har fästad där. Min dräng lyckades emellertid trycka ned henne, men hon var ändå inte lugn, och så kom hugget att gå litet snett över hennes underkäke. Med högra handens pekfinger utmärkte skarprättaren på min kind den väg, snittet hade tagit.

Men andra gången, i Gefle, högg jag midt emellan två halskotor, fint, rätt och säkert. Delinkventen var också lugn och uppförde sig utmärkt. Se, jag vill inte veta af några långrandiga procedurer på avrättsplatsen. Prästen får säga det han vill och skall säga inom fängelset, men då fången kommer i ”dödens skugga”, i närheten af stupstocken, då skall det gälla att göra processen så kort som möjligt. Jag brukar då låta binda för ögonen på fången med en näsduk eller servett och så be honom, eller henne, lägga sig ned på stupstocken. Bilan håller jag under tiden via min sida.”

Avrättning med bila

“När delinkventen lagt sig, fattar jag det korta bilskaftet med bägge händer, tar sigte på en plats i nacken, där jag vet, att jag skall träffa märgen, spänner krafterna och hugger till.”

Stupstock och bila

“Stupstocken timrar jag sjelf ihop. Den är ungefär en och en half aln lång, med slät och fin urholkning för skuldrorna och för halsen. Tjockleken är omkring en halv fot.“

“Så här tar den sig för resten ut”, fortsatte hr D. och släpade från ett inre rum ut en dylik tingest.

“Hur långt brukar delinkventens huvud trilla från stupstocken efter hugget?”

“Det är olika. Ett par alnar ungefär.”

“Hur kände ni er, då ni hade er första förrättning?”

“Det var Yngsjömörderskan. Jag är alltid genomträngd av övertygelsen, att de, som fått dödsdomen, genom sina gärningar gjort sig förtjänte av sitt straff. Och därför känner jag ingen samvetsförebråelse. Dock var det litet kusligt att halshugga en kvinna, ty käringmöte ska’ ju aldrig vara bra . . .

När de inte vill ned på stupstocken godvilligt och ligga stilla, då spänner man fast dem vid schavotten med kedjor över skuldrorna.”

”Alftamördaren” Per Johan Pettersson framför gården Mossbo där mordet skedde

“Den andre jag knäppte var den unge Alftamördaren på Gävle fängelsegård, men det gick bättre.”

Den bila han förfogar öfver är 44 centimeter lång och kan således passa åt hvilket halsmått som helst. När man knackar på den, klingar den med en klar och silverren ton, som tycks säga: »Akta dig för mig!»

“Herr Dalman har ingenting emot att ånyo draga svärdet?”

“Nej då, serra tri . . . Det kan nog behövas att exempel bli statuerade. Och väl vore, om det verkade avskräckande, om de minskade antalet af dessa hemska brott, så ovärdiga vår civiliserade, upplysta tid.”

Beträffande själva skarprättarinstitutionen må nämnas, att före 1858 fanns en skarprättare för varje län. Nämnda år utkom ett cirkulär, som åsyftade att inskränka skarprättares antal. Och sedan dess har till denna befattning utsetts endast en person för Sveriges alla län. Sedan år 1885 är det herr Dalman, boende vid Sankt Eriksgatan på Kungsholmen i Stockholm, i närheten av Karlberg.

Om sin lön nämnde herr Dalman:

“Man har litet från varje län, 300 kronor per månad från Stockholms stad, och så visst »per hufvud», såsom han uttryckte sig.”