JULASÖCKNA OCH JUSASJANA

”Sko blacka” symboliserar hur man skor en häst. Lekaren sitter med korslagda ben på en gren, så högt över marken att man nätt och jämt når ner. Man slår med en lång käpp i marken två gånger omväxlande på höger och vänster sida och räknar. Den som lyckas slå käppen i marken flest gånger utan att ramla ner har vunnit!

JULASÖCKNA

Dagarna som inföll mellan jul och nyår liksom mellan nyår och trettondehelgen benämndes förr ”julasöckna”. Något arbete förekom ej under dessa dagar utöver det, som var förenat med husdjurens vård och utfodring. Man vilade ut efter dryga och arbetsfyllda veckor allt sedan Mikaeli dag (Mickelsmäss, Mickelsmässa eller Kärrmässa den 29 september), och däremellan gästade man släkt och vänner liksom grannarna i byn. En kväll var man värd i eget hem, de andra kvällarna gästade man någon av sina grannar, tills man gått över hela byalaget. Extra tillrustning (laga ny mat) förekom ej, utan man avsmakade varandras julmat, julöl och brännvin, och därmed nog.

De äldre underhöll sig med historier, de yngre ägnade sig åt lekar av skilda slag, såsom att gömma ringen, ”nöta gunne”, ”sälja laert” (lärft), ”köpa gäss”, ”väga fläsk” och ”smussla sko”.

De manliga ungdomarna, om dessa ej var upptagna på annat håll, ägnade sig helst åt lekar, som krävde vighet och styrka, såsom att ”ta bocken”, ”dra kavel”, ”kasta hälkrok”, ”dra rota” och ”smaka karbasen”. Den senare leken gick även under namnet ”segla mä tuska (tyska) skeppet”, ”sko blacka”.

TRETTONDAGEN

Teckning som visar ett staffansupptåg av A. Malmström i tidningen Hemvännen 1882. Foto Jessica Wallin Nordiska Museet

Trettondagsaftonen eller trettondagen hade ungdomarna sitt eget gille, ”trettondagsgillet”, och för att få medel till inköp av mat och dryckesvaror till gillet brukade några för saken intresserade unga män uppföra ett spel, som föreställde de vise männens ankomst till Betlehem och Herodes mordanslag mot Jesusbarnet. En av de uppträdande bar på en stor dubbelsidig stjärna, vilken belystes inifrån av brinnande ljus och som därför kallades ”jusasjana” (ljusa stjärnan). De uppträdande benämndes ”sjanegossa” (stjärngossar) eller ”sjanebarare” (stjärnbärare).

Detta spel, som anslöt sig till trettondagens evangelietext, uppfördes ursprungligen just på denna dag, men, som av det sagda redan framgått, förlade ungdomen sitt eget gille till samma helgdagar, och alldenstund man begagnade sig av spelet för insamling av bidrag till gillet, fann man lämpligt att börja stjärngången redan annandag jul, alltså på den helige Staffans dag. Staffanssångarna och stjärnbärarna slöt sig därför samman till ett gemensamt lag, och för att göra rättvisa åt Staffans minne begynte man spelet med att sjunga Staffans visa, vilken började så här:

Staffan var en stalledräng.

Vi tackom nu så gärna.

Han vattna sina fålar fem,

allt för den ljusa stjärna.

Dagen har ej kommit än,

klockan har ej slagit fem,

men stjärnan vår hon lyser.

Lyssna på staffanssången HÄR

Efter denna visa följde några andra visor i anslutning till trettondagens text, och för att åskådliggöra stjärnans gång och de vise männens färd gick stjärngossarna några varv runt i stugan under sång.

Stjärngossar med trettondagsstjärna omkring 1900

Såsom tack för uppvaktningen och den vackra sången blev stjärngossarna bjudna fram till julbordet, som stod dukat med mat och dryck helgen över. Härom erinrar följande strof, vilken man sjöng till värdfolkets ära:

Vi såg på eran skorsten grön

att här vi får en frukost skön

allt för vår ljusa stjärna.

Dagen har ej kommit än etc.

Fanns giftasvuxen dotter i huset, sjöng gossarna följande:

Vi såg på eran skorsten vit,

att nu väntas friarn hit,

allt för vår ljusa stjärna.

Dagen har ej kommit än etc.

Uteblev fägnaden, som nog kunde hända en och annan gång, hade man en strof i beredskap även för den eventualiteten. Den lydde så här:

Vi såg på eran skorsten grön

att här vi får alls ingen lön,

allt för vår ljusa stjärna.

Dagen har ej kommit än etc.

Man kunde också låta folket i stugan veta vad de gick för i mindre väl valda ordalag, t.ex. med följande:

Vi såg på eran skorsten svart,

att här bor ett rackarpack.

Att bli kallad för rackare och pack var den största förolämpning, som kunde vederfaras någon.

TRETTONDAG I HUDENE

Panorama över Greva kvarn (Prästakvarn). Foto Gottfrid Benjaminsson omkring 1905

Sista gången man gick med ljusa stjärnan i Hudene var år 1863. I oktober detta år hade mjölnaren i Knutse, Johannes Pettersson, statt sig en ny dräng, som hette August Andersson och som var son till mjölnaren i Grevakvarnen, Nårunga socken. När det led mot julen nämnda år, valde drängen ut ett lag unga män, som han fann lämpliga, varefter man övade in de till spelet hörande sångerna. Drängen hade nämligen varit med om att gå med ljusa stjärnan i sin hemsocken och var alltså förtrogen med seden ifråga.

Framkammarstuga i Knutse Hudene byggdes 1847 av bonden och kvarnägaren Johannes Pettersson Den sista stugan av denna typ Foto V Rehnberg 1946

En av deltagarna, Carl Johansson, var son till mjölnaren i Knutse, Johannes Pettersson, och född år 1848, året efter stugan ovan byggdes. Han var alltså 15 år gammal, då han deltog i stjärngången. Ännu på äldre dagar berättade han med hänförelse om den ljusa stjärna, vilken han en gång i sin ungdom haft glädjen att följa, och de vackra sångerna. Det är denne mans minne, som ligger till grund för nedanstående.

De uppträdande föreställde följande personer:

Herodes och hans dräng; ”Mörjelanns” (Morla lands) konung och hans dräng; stjärneknekten, som bar stjärnan; tre vise män och till sist Judas med pungen.

Staffanssångare stjärngossar med julbock 1917 Foto Thors Erik

Sällskapet bestod alltså av nio personer. Drängen från Greva-kvarnen, som styrde och ställde med det hela, spelade huvudrollen; han föreställde alltså konung Herodes. Morla lands konung liksom Judas var sotade i ansiktet och på händerna. De tre vise männen var klädda i vita skjortor och höga hattar av papp. De båda kungarna hade kronor på sina huvuden, och de övriga i laget med undantag av Judas hade ett slags trespetsade hattar, vilka liknade landshövdinge- (Karl XIV Johans-) hattar. Också dessa huvudbonader var tillverkade av papp.

Viktigast av allt, som hörde till stjärngossarnas utrustning; var emellertid stjärnan. Greva-drängen hade med sig en sådan ifrån Nårunga. Den bestod av en ställning av lätta träribbor, omkring vilken man spänt olikfärgat och genomskinligt papper. Inuti stjärnan fanns en träplatta, som hängde ned från stjärnans axel och i vilken ljusen, två stycken, placerades. Hur stjärnan än rullade och svängde, bibehöll ljusen sin rätta ställning. Allt var lätt och smidigt gjort, så att stjärnan kunde hållas i ständig rörelse omkring sin axel. Stjärneknekten gick först, närmast honom följde de tre vise männen, så de övriga i laget. Herodes var den, som förde ordet. Han kommenderade och befallde över de andra och skröt oupphörligt över sin stora makt. Sist av alla kom Judas, som var sällskapets pajas och som sådan löjligt utstyrd.

När stjärnbärarna kom in i stugorna, sjöng de först en strof av följande lydelse:

Goder afton härinne, både kvinna och man

Vi önska eder alla en fröjdefull jul

från alla olyckor bevara eder Gud

Kom stjärnbärarna redan på morgonen, sjöng de naturligtvis »Goder morgon härinne». För övrigt varierade de uppträdande sina visor ganska fritt. Man träffar knappast två personer, som återger sångerna med exakt samma ord.

Efter denna hälsningssång följde en andlig visa, av vilken berättaren erinrade sig följande:

Ett barn är fött på juledag

allt av Guds stora välbehag

och vorden kött.

Av blotta gunst och nåde

är han oss sänd till hjälp och tröst

och haver från all våde

all världen återlöst.

Därpå vidtog det egentliga trettondagsspelet. Herodes och hans sällskap tog plats i stugans främre del. Stjärnbäraren och de tre vise männen gick runt i stugan några varv, varunder de sjöng om stjärnan, som »gick på himlen fram’. Så följde sammanträffandet med Herodes i Jerusalem, den fortsatta vandringen till Betlehem, barnamorden etc.

Ursprungligen ett stämningsfullt och vackert skådespel urartade det med tiden till skämt och gyckel, om man bortser från de allvarliga sångerna i spelets början. Det egentliga syftet med stjärngången var, som redan nämnts, att insamla pengar för inköp av mat och dryckesvaror till det gille, som ungdomarna ställde till med under trettondehelgen. Därjämte vädjade man om bidrag in natura, som framgår av följande strof:

Öl och brännvin tar vi gärna,

ljus och pengar till vår stjärna,

om vi inte det kan få,

laga vi oss härifrå.

Sedan alla i spelet deltagande presenterats i sina roller, kom turen till Judas. Det skedde med följande ord:

Viljen i veta något mera av oss,

så hava vi en, som kallas Judas.

— —

Kom Judas med din pung, stig dristliga här fram,

så vilja vi se vad vi får av denne man.

Sista raden kunde även variera enligt följande: Kanhända det vankas en tolvskilling iblann.

Tolvskilling från 1848

En tolvskilling (smeknamn på ett 25-öresmynt och betecknade tidigare 1/16 riksdalermyntet) var alltså det största bidrag, stjärngossarna kunde hoppas på, men det är att märka, att pengarna hade högt värde den tiden. En tolvskilling motsvarade ett helt mansdagsverke och väl det. Följaktligen var det inte vem som helst, som kunde skänka bort så mycket.

Alltnog, under det att stjärngossarna sjöng sista strofen av denna sång, steg Judas fram i stugan med sin vidöppna pung och skakade med de slantar, han redan fått. Han hade gott utrymme för hur mycket som helst. Husfadern skänkte som regel en slant, och husmodern gav något av matvaror eller dryck, som kunde lämpa sig för det förestående gillet.

Såsom tack för bekomna gåvor sjöng gossarna denna strof:

Haven tack, haven tack för en redelig skänk,

den skall vara eder alla av Vår Herre betänkt.

Många blev så rörda av stjärnan och stjärngossarnas sång att de brast i gråt. Men brännvinet, ack, det brännvinet, som skulle vara med över allt, förstörde den gamla vackra seden, ty de uppträdande skulle naturligtvis undfägnas vart de kom, inte snålt utan rikligt. Den gången, då berättaren var med, år 1863 alltså, blev Herodes och Moria lands konung överlastade.

Beträffande den här skildrade stjärngången berättas vidare, att man började med kyrkbyn på annandag jul. Sedan gick man kväll efter kväll, tills man besökt samtliga byalag inom socknen. En kväll gick man ända till Fåglavik, ett samhälle som tillkommit med järnvägen och som låg på sockengränsen längst i norr. Det besöket lönade sig emellertid synnerligen väl, ty här fanns en del affärsmän och andra, som gav frikostigare än vad bönderna kunde göra. Stjärngossarna blev väl emottagna, vart de kom, men icke förty upphörde seden för alltid med detta år. Orsakerna var ju flera; en av dessa har redan omnämnts, nämligen brännvinet.

Så långt berättaren. Denne var visserligen född i Hudene, men den unge man, som organiserade spelet och inövade sångerna, var född i Nårunga socken, varför denna socken torde få betecknas som ursprungsorten.

Ovan är delvis taget ur Linnar Linnarsson bok ”Bygd, by och gård”