DE DÖDAS JULOTTA

SÅ BERÄTTADE EN GAMMAL MAN OM JULDAGEN FÖRR:

”På juldagsmorgonen blev sömnen ej långvarig för dem, som hade hela milen ock därutöver till kyrkan, ty ottesången började i äldre tider kl. 4 eller allra senast kl. 5. Klockan 2 var det därföre liv ock ljus i varje hydda, även hos .dem, som voro glada, om de egde ett julljus. Kyrkklockornas ljud manade högtidligt genom skogarnas tystnad till gudstjänst. Så många, som orkade eller ej nödvändigt behövdes hemma, begåvo sig till kyrkan. Blossen tändes, ett för varje hus. Det var 5-6 alnar långa furustänger, kluvna (»spiggrata») i 4 eller 6 klovar, ”men icke isärkluvna, utan tillhopahängande ock torkade. Då blosset ville slockna, svängde man med det ett par gånger i luften, till dess det åter brann klart. Det var högtidligt att se de många flockar av bloss, som på alla vägar ock stigar rörde sig framåt genom skogar ock fält. Här ock där hördes även skogen genljuda av julsånger. Vid framkomsten till kyrkan samlades alla blossen till ett bål på någon kulle i närheten, som på kyrkan ock näjden kastade sitt flammande sken. Den tidens ottesång var mycket långsam, räckte vanligen till kl. 8, då folket gick in i byn, tils högmässan börjades. Efter dess slut skyndade både ridande ock gående hem i största hast. Den som i en gård eller by först var hemma från kyrkan juldagen, troddes först få sin gröda väl inbärgad.

Under juldagen fick sedan ingen gå in i grannens hus, utom då nöd var å färde. Den dagen skulle alla vara stilla i sina hem, sysselsatta med att läsa julbetraktelser ock julpsalmer. Denna sed var helig ock iakttogs noga.”

SÄGNEN

Förr i tiden åkte man alltid till julottan i kyrkan dagen efter julafton. (Ottan är tiden på dagen mellan natt och gryning.) På julottan, som förr ofta hölls vid fyratiden på morgonen firar man Jesus födelse.

Det var viktigt att inte försova sig när man skulle åka till julottan för om man gjorde det skulle man vara sömnig resten av året. Men man fick inte heller komma för tidigt till kyrkan för då kunde det bli så att man råkade hamna på de dödas mässa!

Så här berättar en gammal sägen från 1500-talet:

Denna tidiga juldagsmorgon vaknar hon tidigt i sin lilla stuga bredvid kyrkan. Hon ser att ljusen brinner i kyrkofönstren. Hon blir rädd för att ha försovit sig och får snabbt på sig sina skodon och kappa och skyndar till kyrkan.

Hon smiter in genom porten med sänkt huvud så tyst hon kan med hopp om att ingen skall känna igen henne och så sätter sig i kyrkbänken längst bak. Det är dunkelt och kallt där inne. Hon fryser. Hon tittar bort mot predikstolen och ser prästen, som är kritvit i ansiktet och inte rör en min. Hon känner dock inte igen honom, och får en krypande känsla i kroppen. Efter en stund börjar hon ana att allt inte står rätt till.

När hon tittar sig runt i bänkraderna känner hon igen många av kyrkobesökarna som sina släktingar, men alla hon känner igen har varit döda sen länge. Samtliga är lika vita i ansiktet som prästen och inte heller de rör en min. Deras blickar är tomma och kalla. Armarna hänger livlösa utmed kropparna.

En nära släkting till henne som sitter alldeles bredvid i kyrkbänken viskar tyst och utan att röra på läpparna:

”Om livet är dig kärt så skynda dig fort härifrån, innan de döda upptäcker dig. Knäpp upp din kappa och låt den hänga löst över axlarna, ifall de kommer efter dig.”

Kvinnan lyder släktingens råd och reser sig tungt upp ur kyrkbänken och börjar gå med långsamma steg mot kyrkporten.

Plötsligt vänder sig alla de döda om och stirrar rakt och kallt på henne. Som på ett kommando reser de sig upp. Kvinna blir livrädd och börjar springa medan de döda jagar henne ut ur kyrkan. De verkar ha oändligt långa armar när de sträcker sig efter henne och med sina beniga fingrar får tag i kappan, som de sliter av henne när hon passerar kyrkporten. Hennes hjärta slår hårt när hon rusar fortast möjligt hem till sin stuga och bommar igen dörren.

Hon blev sen liggande i sin säng svårt sjuk och bedrövlig i flera veckor, innan hon vågade sig upp ur sängen. Andfått sätter hon bene över sängkanten och reser sig upp. Knäna är svaga och hennes andning är tung. Hon är inte säker på om det bara varit i dröm hon fått i sin yrsel av sjukdomen eller om det förskräckliga i kyrkan verkligen hänt.

Försiktigt tar hon bort träbommen från dörren och kikar ut mot den lilla vita kyrkan. Det är alldeles stilla. Stora vita snöflingor faller långsamt ner mot marken. Sakta och med släpande steg går hon ut ur stugan och fram mot kyrkogården.

Där får hon syn på sin kappa. Den ligger söndersliten i bitar med en liten bit på varje grav…