TRELLFELKET OCH TEMTEBESA

Bron vid Hudene 1920 Foto Olof Persson

Den skogstrakt som förr kallades Edsveden (även Edsmären) och som även i dag delvis kallas så, var en större kronoallmänning belägen inom södra delen av Laske härad i Skaraborgs län, nordöstra delen av Kullings och nordvästra delen av Gäsene härader i Älvsborgs län. De mest bebodda trakterna tillhörde Larvs, Bitterna, Hudene ock Källunga socknar.

”Leskela” stuga vid Edsveden

Befolkningen här visade spår av blandad härkomst. En gammal sägen var, att under den stora pesten största delen av folket i skogstrakterna dog ut, och att i Hudene socken endast en yngling ock en flicka blivit vid liv. Samma sägen berättar även, att under följande tid, troligen under konung Albrekts eller konung Christoffers dagar, flyttade många tyskar in i riket och slog sig ner i Västergötland, främst i Kinds, Ås, Marks ock Vedens härader, där det breda uttalet ända in i senare tider förrått släktskap med tyskan ock betydligt avviker från den dialekt som talas i angränsande trakter.

Den blonda folktypen utgjorde väl flertalet i dessa trakter i början av detta århundrade; men även den brunetta var starkt representerad, ock ganska många voro mörkhyade med svart hår, mörkblå, eller grå ögon, däribland några med äkta zigenaredrag: svart, stripigt hår ock svarta ögon. En typ, som dock var fåtalig, hade nästan kritvitt, lockigt hår, små grå ögon eller ögon av obestämd färg, vackert regelbundet ansikte ock smärt växt. Många av denna typ gjorde sig kända såsom mindre pålitligt folk. Även den rent lapska typen framträdde hos vissa individer, mält i grannskapet av slätterna.

En sägen var vanlig hos de äldre, att då deras förfäder tog landet i besittning, fanns det redan en tät befolkning av »trellfelket», som de jagade undan. Många av dessa trollfolk stannade dock kvar för att såsom trälar sköta de invandrades boskap. Detta gällde i synnerhet på de mera fruktbara slätterna, som på den tiden var skogbeväxta. Småfolket fick där tillåtelse att göra sig små hyddor (»hötter») och jordkulor i närheten av ladugårdarna (därav »laggårstrell»), ja ofta invid själva gårdstomterna, på baksidan av husen (därav tomtar, »temtegubba», »temtebesa», av bese=bära). Många av småfolket gömde sig dock och förde ett tynande liv i bergsklippor och otillgängliga grottor, stora ihåliga ekar ock bokar ock var de kunde finna en säker tillflykt. Vid gamla, ensligt belägna (»enstaka») gårdar visades ännu i slutet av förra århundradet lämningar efter flera jordkulor, som kallades »trelltjällare».

Tomtarna sägas hava varit alldeles oumbärliga för de ensligt boende, såsom varande arbetsamma, trogna ock litet behövande för sitt underhåll, det de själva förskaffade sig genom jakt ock fiske. Man fick dock inte antasta deras gudsdyrkan, för i så fall flyttade de, och hemsöktes av olyckor.

Ortens sägner omtalade även ett »storfelk», som vid invandringen förefanns i de större bergs- och skogstrakterna och vid större sjöar, där även de levde av jakt ock fiske ock om vintern hade sina boningar i otillgängliga bergsgrottor. Det var sällan några av detta storväxta folk beblandade sig med de nye inkräktarna, som de hatade. Även dessa såväl som småfolket ska ha utövat hemliga konster (»trollat») och kallades därför efter den ort, där de vistades eller påträffades, skogstroll (»skogrå»), bergstroll (»härja-» eller »bjäratrell») eller sjötroll (»förå»).

Uthus Källunga. Det perfekta bostället för trollen

Emellertid hade denna orts kraftfulla befolkning ända in i senare tider många jättetyper. Ännu i början av 1800-talet fanns många ovanligt storväxta karlar med enorm kroppsstyrka, såväl blonda som mörklagda.

Äldre människor, som levde ända inpå 1870-talet, berättade, att i deras barndom levde en man i Källunga socken med namnet Hans Lund, som reste omkring ock visade sin styrka. Han skall hava varit av zigenaresläkt ock hade blott en sin like i Sverige ock en i Norge, den senare dock överträffande honom i styrka ock storlek. Många intygade, att Lund kunde hantera en stor kvarnsten med samma lätthet som en vanlig karl en slipsten av 3 fots diameter. Ingen vanlig häst kunde bära denna koloss.

I början på 1700-talet säges en soldat ha funnits i Mjäldrunga med namnet Hälsing, som blev ihjälhuggen av en bonde med en yxa, eftersom han dödat en bondes stora ljur med ett knytnävslag mot tjurens panna när tjuren försökte anfalla honom. Denne man skulle ha varit så storväxt ock stark, att han tog en häst på skuldrorna och bar den, som man bär ett får.

I allmänhet var de storväxta ett rätt fredligt folk ock kunde inte lätt retas lätt eller bli berusade, men om de väl blev retade så blev de riktigt farliga. För övrigt styrde de sin omgivning med kraft och respekterades för sin rättrådighet (»sina resoner»). När det blev bullersamt ock »krakel» uppstod på marknader, auktioner ock andra ställen där folk träffades, behövde de bara visa sig eller dundra fram sitt: »Håll käft, kältringar! tyst, pysslingar!» för att genast bli åtlydda. På detta sätt hjälpte de befolkningen till ett tryggare liv.

Ett uthus i Trollabo Här bodde trollen förr och kanske finns de kvar än

Att det funnits troll i vårt land och då speciellt i västra Sverige råder det väl ingen tvekan om. I Hudene ligger fortfarande Trollabo kvarn och Hudene förskola har två avdelningar: Trollet och Jätten. I Ljur hittar vi Trollö mosse där den stackars avskedade soldaten Anders Alf dränkte sig. Läs mer om detta hemska öde här.

Vi har till och med en hel stad som var bebodd av troll, nämligen Trollhättan!