PIGAN ÄLSKAREN OCH HÄXAN

 Borås på 1600-talet

En flicka i Borås vid namn Maria Romberg gifte sig 19 år gammal år 1716 med den 27 år äldre gårdfarihandlaren och handelsmannen Anders Boberg. Han var då 46 år gammal, alltså mer än dubbelt så gammal. Anders var bort långa perioder på resor. Det sägs att han var både självgod och envis. Han anklagades av somliga ”susande och dryckenskap”.

I början såg det dock ut som om det här lite omaka paret skulle fungera bra. Efter något år fick de en dotter som döptes till Anna Britta, men det blev snart gräl och problem mellan Maria och Anders. Maken påstod att hustrun lärde flickan kalla honom för “den lede Bobergarn“.

Till slut tyckte Marias styvfar att det var bäst att han tog hand om lilla Anna Britta.

Den unga Maria var naturligtvis förtvivlad och hon sökte tröst, vilket hon fick hos den nästan jämnårige Haqvin Windrufva. Han och Maria hade varit lekkamrater när dom var små.

När Boberg var bortrest så brukade Maria och Haqvin träffas och dom blev snabbt kära i varandra och träffades allt oftare i smyg.

Det verkar som om maken hade tvingat Maria att bo i tjänstefolkets rum när han var borta. Hon fick alltså inte sova i den stora sängkammaren, men Maria brydde sig inte om detta utan bodde i eget rum och där tog hon ofta emot Haqvin.

När maken Anders var hemma kunde de båda inte träffas, utan då fick tjänstefolket springa med små lappar och brev mellan Maria och Haqvin. Det blev många lappar. Han skrev inte mindre än 424 meddelanden till henne och hon 109 stycken till honom. Alla dom här breven kom fram under rättegången och alla breven brändes på galgbacken.

Förhållandet pågick i sex år, och var känt av många, vilket kan tyda på att Boberg inte var en omtyckt person i Borås.

SKANDAL

Och så bar det sig inte bättre än att Maria blev med barn med Haqvin. Maken Boberg ville inte ha någon skandal och flickan som föddes skrev man in i kyrkboken som om Boberg hade varit pappan. Den lilla flickan dog dock snart.

Borås på den här tiden var en mycket liten stad med kanske två eller tretusen invånare. Och det är klart att det skvallrades. Därför bad maken Anders pastorsadjunkten Lönner och prosten Sandman om hjälp att tala sin fru tillrätta sommaren 1722.

FYRA MORDFÖRSÖK

Maria var dock trött på sin make och ville leva med sin älskare Haqvin varför hon försökte förgifta maken två gånger men misslyckades.

Hon vände sig 1724 till båtsmanshustrun Ingeborg Hansdotter, som kallades Romans Ingeborg, för att få hjälp. Hon hade rykte om sig att syssla med trolldom och skröt med att ha dödat flera personer.

De planerade ett flertal mordförsök men inget genomfördes.

Strax före jul 1724 gick pigan Karin Andersdotter med i mordplanerna. Boberg hade agat henne och hon ville ge igen.

Den 28 december 1724 kom prästen på Anders begäran återigen till Maria för att försöka tala henne till rätta. Samma eftermiddag skickade Haqvin en lapp till Maria där han skrev att “detta måste få ett slut“.

På kvällen samlades de tre kvinnorna, den otrogna hustrun Maria, pigan Karin och trollkäringen Ingeborg, hemma hos Maria.

ETT MORD

De tre kvinnorna gick in till Boberg då han sov. Ingeborg slog honom i huvudet flera gånger med ett senapslod. Han föll till golvet. De arrangerade hans kropp så att det skulle se ut som om han ramlat och slagit huvudet i spisen.

När liket undersöktes av fältskären Sodeman förstod han vad som hänt och Maria anklagades för mord. Hon nekade, men pigan Karin erkände och därefter dröjde det inte länge innan även Maria fick medge att hon varit med om att mörda maken. Hon bad Haqvin att också han skulle erkänna, men han försökte rädda sig själv genom att neka och säga att han kanske inte var den enda man Maria haft vid sidan om. När länsman fick tag på lappen som Haqvin skickat till Maria på morddagen erkände emellertid även Haqvin.

DÖMDA TILL DÖDEN

De sattes först i häktet i rådhuset i Borås men efter att Haqvin gjort ett misslyckat flyktförsök överfördes de till Nya Älvsborgs fästning. Där fick de sitta inlåsta till domen föll.

Efter två månader kom domen: ”samtliga fyra var skyldiga till mord och skulle avrättas”.

FYRA AVRÄTTNINGAR

Bödeln som skulle verkställa avrättningen inhystes under en veckas tid hos Haqvins bror Andreas, då bara 19 år gammal eftersom avrättningen blev uppskjuten. Prästen menade att de fyra inte var förberedda nog inför döden.

Nya Älvsborgs fästning

Den 14 april 1725 blev deras sista dag i livet. De fördes från Nya Älvsborgs Fästning till avrättningsplatsen vid galgberget vid Ramnasjön.

Pigan Karin halshöggs och grävdes sedan ner i ovigd jord.  Den otrogna hustrun Maria fick huvudet avhugget och detta tillsammans med kroppen brändes sen på bål. Trollkäringen Ingeborg miste först sin högra hand genom ett bestämt hugg med bilan och sedan blev den blödande och skrikande kvinnan av med huvudet. Samtliga kroppsdelar brändes på bål.

Till sist avrättades Haqvin. Huvudet skildes från kroppen genom ett bestämt hugg med bilan. Sedan styckades kroppen i delar och dessa spikades upp på pålar för allmän beundran och förskräckelse.

Det sägs att Haqvin fortfarande går och leter efter sitt avhuggna huvud vid Ramnasjön, så är ni inte och vandrar i området, håll noggrann uppsikt så kanske ni får sen den huvudlöse Haqvin Windrufva…

EPILOG

Den stackars brodern vigdes till präst 4 dagar efter avrättningen och emigrerade till USA, där han avled 1728.

Därmed var familjen Wijndrufvas historia som inflytelserika Boråsare över.

Källa: Borås stads historia del 1 av Nils Forsell (1952) och Citat ur Utbildningsradion

LITE FAKTA OM ÄTTEN WINDRUFVA

Borgmästare i Borås under åren 1634–1655 var Sven Persson. Denne gårdfarihandlande hörde till urinvånarna i staden. Han ägde nämligen Värmagården i Torpa kyrkby, som var ett av de hemman som överfördes till staden vid grundläggandet. Han fick hemmanet Sjöbo i vederlag, men var inte nöjd med det utan tillskansade sig stora delar av stadsjorden (som skulle vara stadens för evärdlig tid). Han var gift med Ingierd Månsdotter. Sven dog 1659 i Borås. 

Sonen Johan Svensson övertog borgmästarsysslan under åren 1655–1675. Vid det nuvarande Druveforsfallet låg då den lilla Skägge kvarn. Denna köptes av honom och en verkstad byggdes. I denna smiddes sedan spik, kittlar och annat. Johan överbyggde kvarnen och täppte fräckt nog till kungsådran i ån. Han tog släktnamnet Wijndruf (Windrufva). Efter honom fick platsen namnet Drufvefors, och han fick skattefrihet (borgerligt frälse) för en sätesgård. Då det gällde stadsjorden följde han i faderns fotspår och drev en egen hårdför fastighetspolitik. Genom sin belägenhet utanför stadsområdet var fastigheten undandragen Borås jurisdiktion och beskattning. Druvefors införlivades nämligen inte med Borås stad förrän 1877.

Sven Persson son Elias Svenonius Windrufva föddes 1635 och dog 50 år senare. Han gifte sig 1661 med Ingeborg Hufvesdotter.

Elias hade en son som också hette Sven och han föddes 1664 och dog 1722 i Borås. Tillsammans med hustrun Ingeborg Kråka hade de sönerna Haqvin, född den 30e maj 1695 och avrättad den 14e april 1725, Sven, född 14e mars 1699 och död 6e maj 1759 i Sala, samt Andreas.

Familjen hade en ständig kontrovers med staden och dess företrädare. Sina egna intressen satte de alltid främst. I annalerna betraktas släkten oftast med avsky för sina spekulationer.

Haqvin Wijndrufva föddes 1695-05-30. Han var son till Sven Windrufva och Ingeborg Kråka, en av de förmögnaste och mest inflytelserikaste familjerna i Borås under 1600-talet.

Han var stadsnotarie och rådman och beskrivs som en ung sprätt.

Haqvin hade två släktingar som varit borgmästare i staden och själv hade han nyligen blivit bli rådman.

Släkten var ingift med bland annat ätterna Hård af Torestorp, Uggla och Ulfsax.