ETT DAGS- OCH LIVSVERK

Ett torparpar i början på 1900-talet

TORP OCH TORPARE

Det är mycket vanligt att man stöter på begrepp som torp och torpare när man pratar om gamla tider eller livet på den svenska landsbygden. Däremot är nog inte alla helt klara med vad detta innebär.

En torpare var en småbrukare som inte ägde jorden utan arrenderade den och betalade arrendet genom att utföra ett antal dagsverken på markägarens gods. Torparen hade ärftlig besittningsrätt.

Torpen var oftast belägna på enskild mark, och nyttjanderätten uppläts åt en brukare (torpare) som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren. Torpare var ett sätt för de större godsen att tillförsäkra sig billig arbetskraft. Torpen byggdes på godsets mark och torparen hade skyldighet att som betalning för arrendet varje år utföra att antal dagsverken på godset. Man gjorde åtskillnad mellan jordtorpare och skogstorpare efter torpets placering på jordbruks- eller skogsegendom.

Torparna betalade ingen skatt.

Torparna hade en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och statarna/backstugusittarna, som levde av arbeten med betalning in natura.

Statarlänga

Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare. De var kontraktsanställda på i regel ett år i taget och bodde på godsen i speciella statarbostäder, de s k statarlängorna.

 
Åkersberga Söra Fiskartorpet

Torparna däremot hade egen bostad, kreatur med tillhörande åkermark (som arrenderades). Arrendet betalades, som sagt, i form av dagsverken till markägaren. Torpen kunde ligga långt från godset. Brukningsrätten av torpen ärvdes. Andra typer av torp var t.ex. fiskartorp där arrendet delvis utgjordes av fisk, kolartorp vars brukare hade skyldighet att kola ett visst antal milor eller leverera en viss mängd träkol och kronotorp vars innehavare var skyldig att biträda med visst skogsarbete. Under indelningsverket dagar fanns även en annan typ av torp, nämligen soldattorp, ryttartorp och båtsmanstorp.

Invigning av I5:s Ryttartorp 1905. Armemuseets arkiv

Ryttartorpen ingick i rusthållet som tillhandahöll ryttare till kavalleriet.

Soldat- och båtsmanstorpen ingick i det ständiga knekthållet/båtsmanshållet vars rotebönder hade till uppgift att rekrytera och underhålla knektar respektive båtsmän. Soldaterna på soldattorpen gjorde tjänst för kronan och behövde inte göra några dagsverken. Det var i stället bönderna som var tvungen att hålla torpen.

Antalet torp (dagsverkstorp) var som störst på 1860-talet, omkring 100 000. Efter laga skiftet 1827 avtog dock ökningstakten. Under slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet ersattes i många fall dagsverksskyldigheten med penningarrende, och större torp blev ofta arrendegårdar.

Dagsverken som betalningsform för brukningsrätten av torpen förbjöds år 1943 i den nya arrendelagstiftningen. Därmed upphörde torparinstitutionen.

ELD I TORPET

Klara Eriksson, Ykullen. Klara härstammade från finn byn Trösslingstorp Tiveds socken

Som det inte fanns någon skog på Svältorna under 1800-talet, var torpare och backstugusittare helt hänvisade till torv som bränsle. Om det var torrt under sommaren kunde torven bränna bra, men var det regnigt, var det svårt att få eld på den fuktiga torven. Nedfallna torra kvistar och ris var så begärligt, att torpare kom och bad att få plocka en börda. Bördorna bars till hemmet, som kunde vara tre kilometer avlägset. Hade man lite pinnar gick del lättare att få eld på torven. De många och stora ton/gravarna visar vilka stora torvmängder som använts.

DET ENDA SOM FINNS KVAR

”Ljurskamjölnarens” jordkällare vid torpet Ekeberget under Iglabo

Många torp har försvunnit och ofta finns bara resterna av jordkällarna kvar eller någon grund, något fruktträd eller någon prydnadsbuske.

Att källarna blivit kvar i mycket större grad än andra byggnader är kanske inte så konstigt. Sten är det ju gott om i våra trakter och eftersom de flesta källarna är byggda av vanlig gråsten fanns det ingen större anledning att försöka ta med sig källaren när man flyttar. Faktiskt finns det uppgifter om att de som hade jordkällare ofta slapp att flytta ut sina gårdar vid Laga skifte eftersom det ansågs som för besvärligt eller kostsamt att flytta och bygga upp jordkällarna på nytt. Det verkar annars inte vara alldeles ovanligt att torpare tog med sig både stugor och uthus om man flyttade till ett nytt torpställe. I andra fall har kanske jordägaren tagit över husen och tagit till vara byggnadsmaterialet i sina egna byggnader när torpare eller backstugeägare dött eller övergivet sin boplats för att emigrera eller flytta in till något samhälle. Inte heller då var det väl lönt att göra något med källaren så länge den inte kom i vägen för plogen.

I många fall är numera jordkällaren alltså det enda tecknet på att någon bott på en viss plats, kanske i sällskap av en gammal apel.

Det är kanske inte så konstigt att det fanns jordkällare på många torp. Jord har en bra tröghet mot temperaturändringar, bara någon meter ner är temperaturen nästan densamma året runt.

VAD HADE MAN I SINA JORDKÄLLARE?

Rotfruktsupptagning Rovor ligger på marken och kålrötter i korgarna

Här förvarade man olika inlagda matvaror och sylt (socker var dock fortfarande på 1800-talet en bristvara, en del hade bi och därmed honung). Många torpare och backstugeägare var förmodligen minst lika beroende av vad man kunde samla in i markerna runt sin boplats som av vad man odlade, och hallon, lingon, blåbär hamnade säkert i källaren. Om sommaren kunde källaren användas för att hålla färska matvaror ätbara längre, och om man hade råd kunde man hålla öl och svagdricka kallt. Saltad sill och saltat kött skulle också förvaras kallt. När det blev vinter och delar av bostaden kunde hållas kall nog tog man kanske in en del av den här maten i boningshusen eftersom den var för dyrbar för att inte ha under uppsikt. Många hade något eller några fruktträd och odlade kanske lite potatis.

ETT TORPARKONTRAKT 1878

Torparkontraktet skulle i dag nog närmast liknas vid ett slavkontrakt. Torparen hade skyldighet att odla upp marken, som ju inte var hans utan godsägarens, bygga torpstugan och underhålla den väl, samt dessutom arbeta flertalet dagar i veckan hos godsägaren, utan att få betalt. Dessutom skulle han leverera lin, frukter och bär till husbonden.

Om torparen bröt mot kontraktet var straffet synnerligen hårt. Om han uteblev från ett dagsverke fick han betala med en halv extra dags arbete. Tog han lite hö från bondens mark fick han böta fyrdubbelt.

När han lämnade sitt torp och det fanns hö kvar i hans lilla lada så hade husbonden rätt att köpa den för halva marknadspriset.

Torparen skulle vara lydig, hövlig, nykter och leva ett stillsamt liv.

Här nedan följer ett exempel på ett torparkontrakt upprättat 1878:

1) Från torpet utgöres 3 karldagsverken i veckan året om, efter den tur (ordning) genom häfd (vård, skötsel) öflig varit, och från den 24 april till den 24 oktober 2 kvinsdagsverken i veckan samt efter budning 9 kvinsdagsverken under bergslen i stället för ottetröskning, jämte vintertröskdagsverke. Vidare utgöre från torpet spånad af ½ Ltt (4,25 kg) blånor (bråkat skäktat och häcklat lin) postföring i tur hvarje 3:dje vecka genom fullt pålitlig person. Årligen rengöres karet i Badstugan med ett (1) hjelpdagsverke om dagen, lämnas 1/4 T:na (31,4 liter) Enebär och 8 K:no (1 kanna=2,617 liter) lingon. Ävensom är torparen skyldig att efter bud, utgöra mans- eller kvinsdagsverken mot betalning som af mig bestämmes samt biträda vid Byk, Bak, Skurningar Slagt m. m. med hjelpdagsverke, då maten erhålles, och utgå dessa sednare hjelpdagsverken ej efter det tur genom häfd (vård eller skötsel) varit eller tur torparen emellan utan endast efter bud och mitt gottfinnande.

(2) För varje, efter erhållit bud eller å utsatt dag och tid försummat dagsverke utgöre ett halft straffdagsverke utom och i likhet med det försummade. Till dagsverkens utgörande får ej framsändas andra än välfrejdade (som har gott rykte) och arbetsföra personer som av mig godkännas. De medhafda efter bud nödig verktyg såsom Yx, Lia, Räfsa, Spade m.m. Beten bör emotagas der sådana kunna utdelas och fulgöras vid äfentyr att det bristande skall å förstkommande fridag af den försumlige fullbordas utan ersättning.

(3) Det åligger torparen att utan dröjsmål fortskafta dagsverks­ och andra bud torpen och gårdarna emellan.

(4) Torpets byggnader vidmakthålles och åker och äng bör af torparen omsorgsfullt vårdas och årligen förbättras samt stängsel kring desamma i godt skick underhållas. Der stenrör och jordstenar i åkern finnas böra dessa företrädesvis borttagas och i stenmur läggas. Tre gärden bör för jordbruket bibehållas.

(5) Till årligt behof af brännved, löftägt och stängselvirke får torparen hugga endast mot utsyning. I äng-och betesmark är torparen deremot skyldig verkställa röjdning enligt min föreskrift. All fälning och svedjning, flåhackning och bränning samt trädeslyckors intagande utan mitt serskildta tillstånd vare förbjudet.

(6) Torparen eller dess folk får ej från torpet bortföra eller förskingra någon slags skogseffekt, hö, halm eller gödsel vid påföljd att detsammas värde till mig fyradubbels ersätta.

Detta gäller äfeven om torparen utan utsyning toppar eller nedfäller löf- eller barrträd.

Det hö eller halmfoder som vid af trädet finnes vid torpet skall hembjudas åt jordegaren som är berättigad att inlösa detsamma mot hälften af då gällande markegångspris.

(7) Torparen har ej rättighet att å egorna idka jagt. Hästar, bockar eller getter får ej å torpet framfodras eller betas. Ej heller får han utan mitt särskilda tillstånd låta någon dit inflytta eller mantalskrivas.

(8) Den av mig införda arbetsordning ställer sig torparen till noga efterrättelse. Lydnad, ett höfligt bemötande och ett noggrant uppfyllande av detta kontrakt, vid äfentyr af kontraktets förlust utan fardag (bestämd flyttningsdag) och att såväl torparen som hans hustru, barn och tjenstefolk förer ett ordentligt, nycktert samt stilla lefverne, och gäller i sådant fall detta kontrakt, som ej får lagfaras, till dess laga uppsägning å någondera sidan sker.
(9) För alla onera (skulder och skatt) och utskylder, af hvad namn de vara eller blifva må, ansvarar torparen.

Ett vackert litet torp

Ville någon säga upp sitt torp, skulle det ske före Tomasmässan (3 dagar före julafton). Då hade han ett år på sig. Detsamma gällde om godsägaren ville göra några förändringar. Var torparen inte uppsagd före Tomasmässan, kom ingen uppsägning ifråga på ett år.