DAGBOK 1889

22 Januari Tisdag
"D. 22 T. Strömoln lugnt 6 gr. k. Var Rydberg i Wårgårda Jag var i Nolhagen. För öfrigt arbetade jag med bokklistring." Vinterdag i Iglabo

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

LUSSENATTA

Varulv

”Snart har vi Lusse långa natt”, brukade de gamle säga, när det led mot den årstiden.

Lussenatta” (Lucia-natten) firades förr på årets längsta natt. Före kalenderreformen, vilken för Sveriges del genomfördes år 1753, inföll Lucia-dagen vid tiden för vintersolståndet, alltså mellan den 21e och 23e december. men genom övergången till den gregorianska kalender 1753, när de sista 11 dagarna i februari helt enkelt togs bort, kom festen att firas den 13 december.

Att ljusets fest firades just vid årets mörkaste dag berodde på att då vände året och allehanda andeväsen kunde vara lössläppta, varför det var ”nödvändigt” att försöka skrämma bort dessa onda väsen bland annat genom att klä ut sig just när gryningen bröt igenom. Det finns ett domstolsprotokoll från 1600-talet där en man berättat att han blivit förvandlad till en varulv på lussenatten för att nedstiga till helvetet och kämpa mot djävulen i avsikt att återta den säd och boskap som djävulen hade stulit från byborna.

I Västergötland tog man med sig en ko ut i bygden och satte ljus i hornen för att ytterligare skydda sig mot de onda andarna, liksom att banka på hos grannar för att avkräva dem något gott att äta för att de inte skulle drabbas av ondskans makter.

Gemene man höll i det längsta fast vid den gamla tidräkningen, vilken de betraktade som den enda rätta. Ännu i början av 1900-talet fanns många äldre, som gav akt på gamla ”lussenatta”, gamla julanatta, gamla ”vaffenatta” (vårfrunatten) och andra för dem viktiga dagar, ty det var dessa, som var utslagsgivande för den kommande väderleken och därmed skörden.

Lucia-natten var en undrens natt, den natten kunde djuren tala.

”Lussenatt är mäkta lång, klagade oxen i sitt bås.”

”Hon är så god som två”, sade gumsen.

”Ja, skam att hon finns till”, bräkte geten.

Det var en gubbe, som var ute och gick en ”lussedag” i ottan, men han hade gett sig ut väl tidigt. Då kom lussegubben.

”Lusse långa natt i natt, fader Anders”, sa lussegubben, och så slog han till mannen i ansiktet.

Sägnen tillhör de mera allmänt spridda och lokaliseras till skilda bygder. Ett gammalt talesätt, som syftar just på densamma, lyder:

”Lusse långa natt i natt, klabbedask, sa lussegubben och slog till”.

Lyktgubben (Enligt folktron en manlig ande som går runt på nätterna när det är full måne.)

Ibland sägs det att det var ”lyktgubben” som yttrade dessa ord. Förklaringen är antagligen att ordet lusse kommer det folkliga ”luse” (ljus) rätt nära. Ordet erinrar om ljus, och följaktligen har man ansett lusse-och lyktgubben vara en och samme. Någon gång omnämnes samma väsen med namnet ”Lusse-Per”, d.v.s. Lucifer. En äldre man yttrade om detta:

”Ja, vad var det annat än själve den dålie, som regerade den natten, vare sig man kallar honom så eller
så.”

Det kunde alltså ha sina risker att vara ute lussenatten, men respekten för lussegubben var dock ej större, än att ungdomen fann ett nöje i att förkläda sig till just densamme, varefter man uppvaktade grannar och bekanta. Det förekom till och med att en och annan överdådig ung man utrustade sig med horn och svans, och då var det inte svårt att se, vem den lussegubben ville föreställa.

Ungdomar i 17-18-årsåldern, både pojkar och töser, men mest pojkar, brukade gå ”lussegubba”. De gick omkring i stugorna på kvällen till Lucia. Alla, som deltog i upptåget, var förklädda; en del bar ”skråpukansikten” (ansiktsmask), andra var sotade eller målade i ansiktet och bar stora lösskägg. ”Dei fanns ingen möjlighet att se, vad det var för ena, för så vitt man inte kunde ta dum på öga”, det vill säga känna igen dem på ögonens färg och form, men det var inte lätt det heller, ty håret hängde vanligtvis ned över pannan. Ej heller kunde man lista ut vilka de besökande var på rösten, ty den förställde de till oigenkännlighet genom att tala med djup och beslöjad röst eller så som då man är besvärad av svår heshet, de ”häste fram ola”. ”Och kläderna, ja, det var bara lumpen”, gamla avlagda manskläder som man vrängt ut och in. Ett omtyckt plagg var fårskinnspälsen, vilken man också vrängde ut och in. En och annan lussegubbe satte kanske dessutom på sig en hatt med ett par krumma horn i kullen, och var då så lik ”Raggen” (satan, djävulen), som han kunde bli. Även flickorna var klädda i manskläder, de föredrog att vara gubbar, de också, vid detta tillfälle.

Lussegubbar Foto Gustaf Ewald runt 1900

Lussegubbarna låtsade sig vara mycket gamla och hemma långt borta. Ju äventyrligare historier de kunde duka upp, desto bättre, ty syftet var ju att roa folket i stugorna. En självklar sak var att de besökande skulle ha fägnad. Den vanliga fägna den, en sup och något att bita i, passade emellertid dåligt för lussegubbarna. De såg helst att de fick något, som de kunde stoppa i ”lomman” (fickan), tills de kom för sig själva, ty det var inte gott att ta supen, när man bar lusseansikte eller stort lösskägg. Hellre än att röja vem man var, avstod man från brännvinet, ty äventyret betydde nog i de flesta fall mer än fägnaden. Så snart gubbarna fått sin fägnad, gick de till nästa ställe.

”Var är I hemma?” frågade far, när lussegubbarna kom in i stugan.

”Ä, vi är hemma långt härifrån”, blev svaret, ”vi är ända upp ifrån Norrland”.

Ja, det må man säga var långväga folk”, instämde far i husset. Så frågade han, hur de hade det i den landsändan, om där var mycket kallt och mycket snö och om anledningen till att de givit sig ut på så långväga färder. Den av lussegubbarna, som bäst kunde förställa rösten och som tillika kunde ge svar på tal i skämtsam och roande form, förde sällskapets talan. De övriga instämde då och då genom handrörelser eller genom att nicka på sina stora och tunga huvuden. Lika lätt kunde de ge sitt ogillande tillkänna. Efter en stunds resonemang frågade den ledande i sällskapet, om de kunde få låna hus över natten.

”Ja, det kan I la få”, medgav far, ”men I får hålla till godo med att ligga på golvet. Vi har ingen annan liggplats för så många, som I är”.

”Tack, tack, kära far, vi ligger på golvet, det brukar vi alltid göra, vart vi kommer”, blev svaret. ”Stor sak att få tak över huvudet. I är en hederlig man, kära far.”

”Men I är väl hungriga”, återtog far, ”så långa vägar som I har gått i denna dag”. Han vände sig därpå till mor med orden:

”Har du något gott att bjuda det här folket på? Tag fram och bjud på det bästa, du har.”

Mor tog då fram och bjöd lussegubbarna på var sin kringla eller en vetebulle, som far köpt med sig hem från sin sista resa till staden just med tanke på lusse och de besök man då brukade få.

Lussegubbarna blev emellertid inte så långvariga, trots löfte om nattlogi. De föregav snart någon orsak till att de måste gå vidare, och så skyndade de åstad till nästa gård.

Seden att gå lussegubbar har bibehållit sig förvånansvärt långt fram. Ännu på 1920- och 1930-talen förekom den på många ställen i västra Sverige, dock med den skillnaden, att det endast var barn i skolåldern, som ägnade sig åt detta nöje.

Ett gammalt talesätt är att solen vänder sig Luciadagen, det vill säga att då börjar ett nytt solår. Frågade man efter anledningen till festandet i tidig otta, fick man som regel till svar, att lussenatten var så lång att det krävdes ett extra mål denna morgon. På en del orter var det till och med sed, att man skulle äta tre mål, innan dagen grydde och det kunde man säkert behöva om man skulle skydda sig mot att bli förvandlad till en varulv och behöva åka till helvetet…

Betygsätt sidan!

Betyg 4.7 / 5. Omdömen 14

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEMSFÖRMÅNER

MASSOR AV FÖRMÅNER

När du blir bonusmedlem får du dessa förmåner

  • 20% rabatt på boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA"
  • 20% rabatt på kartan "GÅRDAR OCH TORP"
  • 20% rabatt på nästa bok "MORD PÅ BÖGDA" (kommer ut våren 2022)
  • Nedladdningsbara historiska kartor
  • Tillgång till fotoarkivet
  • Delta gratis i tipspromenader varje månad med jättefina priser
  • Sidor om gårdar och torp och de som bodde där
  • Hundratals adelstavlor
  • Video-berättelser
  • Ljud-berättelser
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...

Alla, både medlemmar och icke-medlemmar kan givetvis läsa alla berättelser helt fritt!

Det kostar bara 149 kr per år att bli bonusmedlem.

BLI BONUSMEDLEM NU

EN BOK OM FÖRR

ORIGINAL PÅ BÖGDA

Läs boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA". Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna.

Pris: 395 kr plus frakt

FÅ NYHETSBREV

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken

RESULTAT

AnvändareScore
Kalle Anderzon60%
Anders Hansson30%
Lilian Borg45%

MASSOR AV FÖRMÅNER

När du blir bonusmedlem får du dessa förmåner

  • 20% rabatt på boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA"
  • 20% rabatt på kartan "GÅRDAR OCH TORP"
  • 20% rabatt på nästa bok "MORD PÅ BÖGDA" (kommer ut våren 2022)
  • Nedladdningsbara historiska kartor
  • Tillgång till fotoarkivet
  • Delta gratis i tipspromenader varje månad med jättefina priser
  • Sidor om gårdar och torp och de som bodde där
  • Hundratals adelstavlor
  • Video-berättelser
  • Ljud-berättelser
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...

Alla, både medlemmar och icke-medlemmar kan givetvis läsa alla berättelser helt fritt!

Det kostar bara 149 kr per år att bli bonusmedlem.

BLI BONUSMEDLEM NU