KÖP BOKEN

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i Småland under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 39 kr

Tryckt bok: 275 kr

LUCIA – SANTA LUCIA

“Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt gläns av din fägring”

Finns det något vackrare än Lucia?

Säg lucia eller luciatåg och många ser framför sig en vitklädd flicka med ljuskrona som med ljudlösa steg på bara fötter skrider fram, åtföljd av tärnor, stjärngossar och möjligen någon tomte, medan Luciasången fyller rummet på ett magiskt sätt. Harmonierna, ljuset, stämningen, allt är förtrollande oskuldsfullt och vackert.

Dagens utformning av ett luciatåg uppstod under 1900-talets mitt, när luciafirandet blev allmänt i Sverige. Högtidens historia är dock betydligt äldre och mer mångfacetterad än så. Plockar man isär den i sina beståndsdelar så finner man bland annat ett italienskt helgon, medeltida karnevaler, en napolitansk båtsång, brudtärnor och pepparkakor.

Lucia eller ljusets fest hölls vid vintersolståndet, vilket infaller någon av dagarna 21-23 december, men genom övergången till den gregorianska kalender 1753, när de sista 11 dagarna i februari helt enkelt togs bort, kom festen att firas den 13 december.

Att ljusets fest firades just vid årets mörkaste dag berodde på att då vände året och allehanda andeväsen kunde vara lössläppta, varför man klädde ut sig för att skrämma de onda väsena när gryningen bröt fram. I Västergötland tog man med sig en ko ut i bygden och satte ljus i hornen för att ytterligare skydda sig mot det onda, liksom att banka på hos grannar för att avkräva dem något gott att äta för att de inte skulle drabbas av ondskans makter.

Fanns det en piga i huset, var det hon som gick upp och lussade för husbondefolket och övriga, som hörde till hushållet, annars fick husmodern åta sig denna viktiga börda. Sedan man ätit och druckit, brukade gubbarna ta sig en ordentlig ”kaffehalva” (kaffe med brännvin), varefter de lade sig att sova en timme eller så. Senast vid femtiden gick man upp och klädde sig, ty det hörde till seden att man skulle gå upp i tid på lussedagens morgon, varefter man åt frukost i vanlig ordning. Såväl då som vid följande måltider denna dag vankades rikligt med sovel och brännvin, alldeles som under helgdagar. Dessutom fick man nu också en enkom för detta bakad bulle, som man kallade ”kusse” eller lussekatt, Någon tröskarbete kom inte ifråga, man skötte löpande göromål och därmed nog.

Bakning av lussekatter

En berättare beskriver Lucia-firandet så här:

”Lussebeten bestod av gott bröd, som man bakat av siktat rågmjöl med kryddor, ost och sovel samt kaffe, ty i min ungdom var kaffet redan i bruk. Mina föräldrar brukade köpa hem lite till lusse och jul liksom andra högtidliga tillfällen. Vi hade en halv mils väg in till Skara, och när det led mot helg, brukade far eller mor göra en torgresa, då köpte de även hem vetebröd, skorpor och kringlor. Särskilda lussebröd, lussegubba eller lussekatter, som vi kallade dem, kom i handeln på 1870-talet; det var bagarna i Skara, som satte igång med bakning och försäljning av sådana.”

Även husdjuren skulle ha ett mål extra denna morgon. Hästarna brukade få ett par ”göpingar” oblandad havre var, alltså så mycket som rymdes mellan givarens händer två gånger om, då dessa hölls kupade mot varandra. Korna fick en ”våndel” (fång) gott hårdvallshö eller klöver, och fåren ett kärv asplöv. Till varje djur, man gav något gott, sade man:

”Här ska du få din lussebete. Ät och trivs väl.”

Koberg Lusedagen 1851

Herre- och allmogesed skilde sig länge åt beträffande Luciafirande. På herrgårdarna uppvaktades de herrskapsfolket av en vitklädd och ljusbärande Lucia. Ej sällan hade denna en eller ett par flickor i sällskap, vilka förklätt sig till herrar, som man ser på bilden från Koberg ovan.

Hunden skulle ha ett köttben, och katten en skål nymjölk; alla på gården skulle ha ett extra mål på lussedagens morgon. Och höll man gammal sed i helgd, fick ej heller tomten glömmas. Hans lussebete ställdes in under logen.

Lussefirandet undergick en del förändringar under 1800-talets senare hälft. Lussebeten byttes ut mot kaffe och lussebullar; därmed framflyttades även tiden för lussefirandet till fyra-femtiden, alltså till tiden närmast före uppstigningen. På en del orter blev det även sed, att den, som bjöd omkring fägnaden, skulle vara klädd till Lucia. Härom berättade Otto Wallgren, som var född i Härlunda socken år 1857, följande:

”Sjutton år gammal erhöll jag anställning som skjutsdräng på gästgivargården i Skara. Här hörde jag berättas att pigorna, som tjänade när herrskapen i staden, hade för sed att kläda ut sig till Lucior på lussedagens morgon, då de uppvaktade sina husbondefolk med kaffe. Dräkten bestod av vit klänning med ett kulört skärp omkring midjan samt en lussekrona (krans av mjölon- eller lingonris) med ljus på huvudet. Trakteringen bestod av kaffe och likör eller kaffe och andra starkvaror, såsom punsch eller konjak. Brännvin ansågs för tarvligt och förekom inte vid dessa tillfällen.

Sedan Lucian uppvaktat sitt herrskap, kunde det hända att hon uppsökte och lussade på någon av sina egna vänner i staden, d.v.s. om hon hade sin matmoders tillåtelse. Då hade Lucian en eller ett par flickor i sällskap, ty hon kunde inte gärna bära både den dukade brickan och kaffekitteln ensam. Hon behövde dessutom någon, som hjälpte sig att tända ljusen i kronan, innan hon steg in till den eller dem, hon ville uppvakta. Rätt vanligt var att en av de åtföljande flickorna var klädd som fin herreman. Det var vid ett sådant tillfälle jag såg den första Lucian.

En kvinnlig berättare, som under ett par år i början av 1890-talet hade plats som hembiträde hos en familj i Alingsås, berättar, att hon på lusseaftonen år 1891 fick besök av tvenne flickor, som bad att hon skulle hålla ytterdörren öppen nästa dag i ottan, ty de ville bjuda herrskapet på lussekaffe.

Flickorna kom, som bestämt var, men då var de tre. Två av dessa var systrar och tillhörde en familj, vilken nyligen inflyttat från Göteborg. Alla tre var klädda i vita klänningar med kulörta skärp samt hade gröna kransar på huvudena, men det var endast en av flickorna, som bar ljus i kransen.

”Något så vackert har jag aldrig sett förr”, sade berättaren.

”Så firade vi alltid lusse i Göteborg”, sade en av de inflyttade flickorna då.

En lussemorgon i början av 1890-talet klädde ett par flickor på Fåglaviks glasbruk ut sig till Lucior, varefter de gick omkring bland vänner och bekanta och bjöd på kaffe med dopp. Några år senare fanns knappt en enda flicka i tonåren, som inte var klädd till Lucia på lussedagens morgon. Seden att gå omkring med kaffe upphörde emellertid snart. Lussefirandet blev liksom tidigare en hemmets angelägenhet.

Bruket i Fågelviks ägare, grosshandlare Andersson, var göteborgare. Vad som var sed och bruk i grosshandlarfamiljen, tog man gärna och villigt efter, och även här var det alltså de unga flickorna som blev bärare av det nya.

Grisslakt före jul
På bondställena brukade man slakta en gris dagarna före Lucia. Slakten ingick i förberedelserna för julen, som framgår av namnet
”julaslakta”. Den var förenad med långt flera rituella bruk än någon annan slakt. Det var också en gammal sed att man skulle avsmaka grisen redan om Lucia. Då vankades ett mål i tidig otta, som bestod av gott bröd med korv, kokt fläsk eller rullsylta till. ”Jag minns som barn”, säger en berättare, ”hur gott jag tyckte att det var med den här rullsyltan. Den gjordes av ”dallbaken” (bukfläsket), som rullades samman med peppar och andra kryddor mellan varven.” På småställena, där man sällan eller aldrig hade någon gris att slakta, åt man ost till brödet; ”det dugde, det ock, men nog var det skillnad på lussebete” (måltid tidigt på morgonen om Luciadagen).Grisslakt före jul

En sagesman beskriver Lucia-firandet så här:

”Lussebeten bestod av gott bröd, som man bakat av siktat rågmjöl med kryddor, ost och sovel samt kaffe, ty i min ungdom var allt kaffet redan i bruk. Mina föräldrar brukade köpa hem lite till lusse och jul liksom andra högtidliga tillfällen. Vi hade en halv mils väg in till Skara, och när det led mot helg, brukade far eller mor göra en torgresa, då köpte de även hem vetebröd, skorpor och kringlor. Särskilda lussebröd, lussegubba eller lussekatter, som vi kallade dem, kom i handeln på 1870-talet; det var bagarna i Skara, som satte igång med bakning och försäljning av sådana.”

I vilket fall som helst hörde en sup eller två samman med detta ”ottemål” (måltid tidigt på morgonen), ”lussesupen”. Även kvinnor och barn skulle ha en sup om lusse, ty ”lussesupen” troddes skänka hälsa och välbefinnande under året som kom. Vad barnen beträffar brukade man sätta till en sked honung eller sirap i deras brännvin, ty barn likt tyckte de om det söta. Om gubbarna inte köpte hem brännvin oftare, så nog köpte de hem en eller ett par kannor till lusse, lussebrännvin, och till jul, julabrännvin.

Lucianatten förknippades också på många håll med övernaturliga makter och har ända in på 1900-talet av många ansetts vara en lämplig natt för så kallad ”årsgång”, det vill säga att fastande och tigande uppsöka en korsväg, varvid det kommande årets händelser skulle visa sig.

Bakgrunden till dagens luciafirande finns i det folkliga, västsvenska lussefirandets karnevalsliknande utklädningsupptåg den 13 december. I lussegången, som den beskrivs vid 1800-talets slut, förekom lussebrudar, lussekärringar och lussegubbar och det var vanligt att flickorna klädde ut sig till pojkar och tvärtom.

Skolpojkar från Västsverige bidrog till luciatraditionens spridning när de påbörjade sina studier i universitetsstäderna i Lund och Uppsala. År 1869 firade Västgöta, Värmlands och Göteborgs nationer gemensam lucia i Lund. Iklädda vita nattskjortor vandrade de manliga studenterna runt, väckte professorerna och förde dem till en gemensam luciafrukost vid Akademiska föreningen.

Lucia i Lima 1906

Senare, på 1910-talet, var det fortfarande endast de västsvenska studenterna som firade lucia i Uppsala. Under 1920-talet tog ett stort antal skolor och föreningar hand om lussefirandet, och på så sätt blev den nutida lusseseden mera allmänt känd.

Lucia som vi firar idag

KONTAKTA MIG!

Har du frågor? Vill du föreslå en berättelse? Har du uppgifter som kan förbättra berättelserna? Vill du ha hjälp med släktforskning?

Kontakta mig då genast!