PRÄSTEN KLOCKAREN OCH STÖTEN​

Prosten och prostinnan Bobeck

PRÄSTEN

Om man bortser från herrgårdarnas och storgodsens allenarådande herrar, var prästen den mest betydande personen i såväl den ena som den andra socknen. Var han verkligen intresserad av församlingen och församlingsborna, var det ej svårt att vinna den enkla och okonstlade allmogens förtroende, och där förtroende fanns, fanns också tro och förtröstan på prästens ord. Uppriktighet och ärlighet satte man framom allt annat.

Så här yttrade sig en gammal allmogeman om en präst:

”Ja, se maken till präst, det får vi aldrig. Stod jag till exempel vid kyrkporten, när han kom och skulle gå in i kyrkan, så nog kom han och slog i hand och frågte, hur det stod till. Och aldrig var han stor på’t. Nejdå, man kunde tala och resonera med honom som en anner. Och hade en händelsevis något att bju’ på, då han kom hem och döpte ungarna, så var det aldrig fråga om det, utan att han höll tillgodo. Och så han kunde predika. Ja, ni skulle hört honom. Det var minsann inga tomma ord. Nej, som sagt, maken får vi aldrig.”

Men den lärde och världsfrämmande prästen, han som höll sig på förnämligt avstånd från folket, honom var man likgiltig för. Hans många meriter och förfinade talekonst vägde fjäderlätt i jämförelse med den förres egenskaper.

Konfirmander. Kontraktsprost, kyrkoherde i Floby, Nils Magnus Stenholm

En prästman, som på sin tid betydde ofantligt mycket för sin församling, var prosten Nils Magnus Stenholm i Floby. Född 1818 kom han till Floby som komminister 1855, blev kyrkoherde därstädes 1862, kontraktsprost 1869, död 1908. Han var alltså verksam i en och samma församling i inte mindre än 55 år.

Att denne prästman kom att betyda så mycket, sammanhängde först och främst med hans intresse för bönderna och deras dagliga gärning. Han intresserade sig för deras lantbruk, deras trädgårdar och rekommenderade lämpliga fruktsorter och träd. Han gav råd angående boskapen, husbyggen och affärer. Själv var prosten Stenholm en av pastoratets största jordbrukare. Dels hade han sin stora prästgård, dels inköpte han flera mindre gårdar, vilka han förenade till en enda gård, nämligen Österåsen. Denna gård omfattar inte mindre än 2 3/32 mtl. Styv agronom förstod prosten även att göra sitt jordbruk lönande. Han visste vad kalken betydde för klöverodlingen, han visste att man bör byta utsäde allt emellanåt och att goda avelsdjur var förutsättningen för en lönande boskapsskötsel. På så sätt blev prostens gårdar verkliga mönstergårdar. Varenda bonde intresserade sig för att se, hur det växte på prostens gärden. ”Vilken råg han hade, axen hängde stora och tunga, det var råg som avkastade, det! Och vilken klöver, tät, hög och rikbladig! Där kunde man se, att kalken gjorde verkan. Och vilken havre, strån som käppar, det var makalöst!” När man hade ärende till prästgården, diskuterade man sädessorter och utsäde med mera. ”Ett kommande år kanske man kunde få köpa utsäde i prostgården?” På så sätt fick man bättre gröda också på de egna åkrarna. Så skaffade man sig avelsdjur av prostgårdens ras. Tack vare allt detta undergick ortens näringsliv en stor förändring till det bättre.

Man hade ett sådant förtroende till prosten Stenholm, att vad man än skulle företaga sig av vikt, såsom köp och försäljning av gårdar, placering av lån eller inteckningar, borgensförbindelser, ja, till och med äktenskaps ingående och andra familjeangelägenheter, ville man rådgöra med prosten. Han tvekade aldrig att ge råd, goda och välvisa råd, som ingen behövde ångra, att han följde.

Sådant var umgänget med den gode prosten i vardagslag. När söndagen kom, bänkade man sig mangrant i kyrkan för att höra honom läsa och utlägga dagens heliga evangelietext. Det gjorde han på ett enkelt och okonstlat sätt, så att alla förstod hans mening och kände sig uppbyggda till sin inre människa. Förtroendet fanns där förut. Det var så roligt att höra prosten predika, sade man. Han var så god, och han talade så klokt och förståndigt. Det var lugn och värdighet i hans tal.

Så återvände var och en till sitt efter gudstjänstens slut, glad och uppbyggd, för att nästa dag åter gå till sina sysslor. ”Se prosten, det var då en verklig präst, det.”

I äldre tid fäste man sig rätt mycket vid prästens utseende. Den reslige prästen med det ljusa håret uppstruket över pannan, de klara blå ögonen och den frimodiga blicken tyckte man om.

”Ä, han står dar så juser å granner”, sade gummorna om honom. ”När han står för altart i sin skrud, ä dä änna sum en såge en Harrens uppenbarelse.”

Men den mörklagde prästen var man inte lika glad över.

Anders Fredrik Cederin 1809-1877

På 1860-talet utnämnde Kungl. Maj:t en lektor i Skara till kyrkoherde i Larv. Pastoratet var nämligen regalt på den tiden. Prästen hette Anders Fredrik Cederin, men den led de goda larvaborna inte. Orsakerna var flera, men framför allt hans mörka hy och svarta skägg.

När gummorna gick hem från kyrkan, suckade de och sade:

”Ja kan inte förstå, vaför vi fått uss en så svarter å gröm-mer präst. Män dä ä la för våra sunders skull, så vi har la inte jort uss bätter förtjänta.”

Liknande berättas från flera andra socknar. I Lekåsa hade man en gång i tiden en präst, som man kallade för ”Malatt”, för han var så mörk. På samma sätt var det med prosten K. i Algutstorp. Den trodde de var av ett annat slags folk, emedan han var så mörk, och det fick han höra talas om. Då tog han till text en söndag:

”Se icke på mig, att jag så mörk är, ty solen haver bränt mig!”

KLOCKAREN

Klockare G. Sundstedt och hans hustru i Sjogerstad 1870

Klockaren var en betydande person i den gamla tiden. Han kom i rang näst prästen. Han skulle kunna sjunga, läsa och skriva, han skulle vara ärlig och pålitlig, så att man tryggt kunde anförtro honom vården av kyrkans egendom, såsom nattvardskärl, mässkrud och brudkrona. Vidare skulle han kunna slå åder och ympa (vaccinera). Det var många och stora krav man ställde på en god klockare. ”Han skulle allting bestyra”, heter det enligt ett gammalt talesätt.

Vad de kyrkliga uppdragen beträffar, skulle klockaren vara närvarande vid alla kyrkliga förrättningar, ej blott gudstjänsterna utan även vigslar, dop, kyrktagning och jordfästningar. När prästen kallades i sockenbud, skulle klockaren göra honom sällskap, om den förre så fordrade. Vidare skulle han vara närvarande vid förskrivningar och husförhör, som hölls varje höst.

I äldre tid var det ej så vanligt med orglar i kyrkorna. Då var det klockaren, som tog upp psalmen och ledde sången. Fanns orgel, var den naturligtvis ett gott stöd. Det var emellertid ej klockarens göra att spela orgel, utan i den mån man anskaffade sådana, anställdes särskilda organister i de större församlingarna. Men klockaren svarade för sången.

Stundom kunde det vara si och så med vänskapen mellan prästen och klockaren, men i allmänhet rådde ett gott förhållande.

Ett gammalt talesätt, som man lagt i prästens mun, lyder så:

”Hav tack, min broder, därför är vi två, för vi ska hjälpas åt.”

STÖTEN

Kyrkstöt

Till kyrkobetjäningen i äldre tid hörde även den så kallade stöten. Han skulle vaka över att folk inte satt och sov i kyrkan, under det prästen predikade. Den, som somnade, fick sig en stöt av gubbens långa käpp. I det övervägande antalet fall var det någon före detta soldat, som hugnades med sysslan ifråga. Visserligen var soldaten i allmänhet väl hållen, men efter avsked ur krigstjänsten var hans ställning inte längre densamma. Då bodde han på sockenallmänningen bland andra fattigstackare, avklädd både plåt och plym och annan härlighet, och som kyrkstöt led bönderna honom inte mer än nätt och jämnt, ty själva sysslan var dem förhatlig. Var det någon som råkade somna, var hans grannar i bänken inte sämre än att de kunde väcka på honom. Förstod stöten sin sak, stötte han inte till vem som helst i första taget. Men gällde det att hålla efter pojkar, som stimmade på läktaren, eller pigor, som trängdes om sittplatserna i de trånga bänkarna, hade man ingenting emot att stöten ingrep. Vanligtvis var han föremål för mera löje än aktning. Själv ansåg han sig emellertid vara en högst betydande person. Enligt folkhumorn räknade han sig till prästerskapet.

Önums gamla kyrka på 1600-talet

Gubben Rang var kyrkstöt i Önum, och det var han så ”karig” (viktig) för, att det inte var måttligt. Så en gång var det stor begravning på en gård i Önum. Förutom församlingens egen präst och klockare var även grannförsamlingens präst och klockare inbjudna. Även de båda stötarna fick vara med på ett hörn. Dagen efter var det någon, som träffade Rang och frågade då, vad det var för gäster på middagen.

”Ja, sade Rang då, först var det vi prästerskapet. Det var jag, Norén och Borell. Så var det Ternstedt, Kindkvist och Sven Hill.”

Sven August Borell kyrkoherde i Floby

Rang omnämnde ”prästerskapet” i följande ordning: Stöt, klockare och präst i hemsocknen, därefter präst, klockare och stöt i grannsocknen. Det var med andra ord väldigt fint och viktigt att vara kyrkostöt.