BACKSTUGA OCH BAKFYLLA

Backstuga

Den som inte kunde arbeta på böndernas åkrar och därmed betala arrendet till ett torp byggde sig ofta en backstuga. Detta enkla hus stod på annans mark, oftast ofruktbar, och hade inte någon egen åkermark.

Interiör backstuga

En backstuga är en liten enkel stuga belägen på annans mark, bebodd av personer, backstugusittare, utan eget jordbruk, exempelvis åldringar eller hantverkare.

Ordet backstuga syftar på att den är belägen på obrukbar mark och utan tillhörande åkermark (”på bar backe”). Ofta låg dessa stugor på stenig mark som inte dög att bruka, inte sällan i en skogsbacke, ibland på en allmänning. Själva byggnaden kunde ägas av innehavaren, men den stod på mark som ägdes av någon annan. Därmed var backstugan inte skattelagd, och i motsats till torpen ofta upplåtna utan dagsverkesskyldighet. Boendeytan kunde vara knapp, kring 15 m², ibland större för exempelvis skräddare eller skomakare med familj.

Begreppet är känt sedan början av 1600-talet, men först från 1800-talets början redovisades backstugusittare separat från torpare. 1805 års ståndsstatistik säger drygt 28 000 arbetsföra manliga backstugusittare. Vid 1800-talets mitt 45 000, och år 1885 redovisas 50 000.

Därutöver beboddes backstugor ofta av gamla orkeslösa människor och kunde exempelvis anvisas åt undantagsmän, pensionerade trotjänare, eller socknens fattighjon.

En av Sveriges bäst bevarade backstugemiljöer finns i Åsle Tå utanför Falköping.

Jul på fattighuset

De allra fattigaste hamnade i fattigstugan. Det var socknen som fick ta hand om fattighjonen. Fattigstugan var ett sätt att bistå de nödställda, men det fanns också andra vägar. Rote- eller kringgång tillhörde de vanligare. Systemet innebar att ett antal gårdar tillsammans försörjde ett eller två så kallade rotehjon. Dessa flyttade – eller flyttades – runt mellan gårdarna. De som kunde fick arbeta för brödfödan, medan andra förmodligen var sängliggande.

Psykiskt sjuka kunde skickas på rotegång om de var för besvärliga att ha i fattigstugan eller på annat sätt svårplacerade. Ibland bands dessa personer fast, antingen inne i stugan eller i något uthus. Vissa behövde ständig övervakning.

Det hände också att fattighjon eller sjuka utackorderades till lägstbjudande, ofta på ett år i taget. Offentliga auktioner där såväl barn som vuxna ropades ut var vanligt i många socknar.

Carl Jacob Rydberg bodde på säteriet Iglabo i Ljurs socken. Hans fru Catharina var dotter till prosten Johan Kjellborg i Nårunga. Paret Rydberg hade fem barn, tre flickor och två pojkar. Den yngsta dottern Amanda Carolina föddes den 23 mars 1812 i Stommen, Ljur. Hon var utvecklingsstörd och trots att hon kom från en välmående familj med ett stort hus och stora ägor blev hon inackorderad i det enkla torpet Nolhagen.

Till fattigbebyggelsen får man väl också räkna småstugorna utmed färdvägarna. Många av dem var smygkrogar. Här var det för det mesta någon kvinna, som hade olaga brännvinsförsäljning till levebröd. Att hon ej åtnjöt det bästa anseende, framgår av det gängse namnet ”klo-kåna”. ”Klo” eller ”kloa” var detsamma som krog, men ”kåna” var till sin betydelse detsamma som hora eller lösaktig kvinna. I de flesta fall förde dessa kvinnor en rätt tvivelaktig existens. Vad som från första början var en ungdomlig obetänk­samhet, blev med åren till last och brott. Om en kvinna till exempel råkade få ett barn utan att vara lagligen gift och mannen svek henne, hade hon knappast någon utväg till anständig försörjning. Det var under sådana omständigheter, som så många kvinnor slog sig på lönnkrögeri och smyghandel. Ofta blev krögerskans stuga därjämte tillhåll för löst folk, tjuvar och pack.

Alkoholkonsumtionen på denna tid bestod till 90% av brännvin. Husbehovsbränningen blev förbjuden 1855 och därefter behövdes det tillstånd för att få utskänka och sälja alkohol.

Rehnbergs Sädesbrännvin

Hur vanligt det var med smygkrogar utmed landsvägarna, framgår därav, att mellan Onsjö i Larv och Stenunga i Hudene, alltså på en sträcka av halvannan mil, fanns 1868 inte mindre än sju dylika nästen.

Mellan Stenunga och Mörlanda fanns likaså en hel del. En av dessa smygkrogar gick under namnet ”Humlakloa” och låg inte långt från Stenunga gästgivargård.

Algutstorps Gästgivaregård

Den olaga bränn­vinsförsäljningen var emellertid ett intrång i gästgivarens rättig­heter, och denne anmälde käringen på ”Humlakloa”. Länsmannen infann sig för undersökning, men hur han letade, så fann han inget brännvin. Han skulle just gå sin väg, då han fick se en gammal skinnkjortel, som hängde i en vrå. När han undersökte den, fann han brännvinskrukan, och så fick käringen göra en resa till Vänersborg på några dagars vatten och bröd. Men åter hemma, fortsatte hon som förut.

Brännvinspanna år 1900

Under mitten av 1800-talet var brottet ”brännvinsminutering” ett av de vanligaste brotten på fängelserna. Straffet blev i regel ganska milt, sju till 14 dagars ”enkelt fängelse” och ibland med arbetsplikt. De flesta av de dömda var män, men det förekom även att kvinnor dömdes för detta brott. Likställdheten fungerade på detta område för kvinnor och män fick lika långa fängelsestraff. Med ”enkelt fängelse” förstods att man inte sattes på vatten och bröd.