GÄST I VÄST
GÄSTGIVARGÅRDAR MELLAN SKARA OCH BORÅS
Avståndet mellan gästgivargårdarna växlade men översteg sällan 2 mil. På vägen Skara—Borås fanns sex gästgivargårdar förutom nämnda städers, nämligen i Norra Vånga, Algutstorp, Onsjö, Stenunga, Mörlanda och Borgstena.
Skara till Borås (Algutstorp ej inlagt). Klicka på kartan för förstoring
Från Skara till Norra Vånga var det 2 mil, men de följande hållen var betydligt kortare. Vägen i sin helhet var dryga 10 mil, och medelavståndet alltså i det närmaste halvannan mil. Samtliga här nämnda gästgivargårdar låg på centrala platser, där vägarna korsade varandra.
Vid Mörlanda i Hovs socken stötte inte mindre än fem vägar samman, och härifrån räknade man 4 mil till Alingsås, Borås, Ulricehamn och Falköping, vilken stad man än valde. Från samma gästgivargård räknade man 6 mil till Skara och dito 6 mil till Lidköping, 7 mil till Vänersborg och 8 mil till Göteborg. Den tiden räknade man med den gamla milen, som var lite drygare än nymilen (1 gammal mil=1,0689 nymil).
NORRA VÅNGA GÄSTGIVAREGÅRD
Gästgivaregården i Norra Vånga 1923 Brännvinsmagasinet rakt fram, fängelset t.v., manbyggnaden t. h. Foto Sanfrid Welin
Vid Norra Vångas tingshuset låg även gästgiveriet. Detta uppfördes 1837 men redan 1841 var det så skadat av röta och svamp att man inte ansåg sig kunna reparera det till en rimlig kostnad. Istället köptes hela tingshuset av ägaren till herrgården Stora Höberg och fraktades dit för att användas som spannmålsmagasin. Arresten blev kvar på den ursprungliga tingsplatsen vid Storegården och tingsklockan stod uppmonterad på Storegårdens gårdsplan. Klockan är försedd med inskriptionen: ”Wånga Tings Klocka år 1793 av N.B.” den väger 30 kg, är gjuten av malm och försedd med vackra ornament.
MÖRLANDA GÄSTGIVAREGÅRD
Mörlanda affär till vänster och gästgivargård till höger 1909. Foto Richard Sandberg
Mörlanda krog var ett torp under Knipe och hörde under Ollestad. Den köptes av A. H. Andersson 1897 och slogs ihop med Klådde och kallades Annelund. Torpet (gästgivaregården) övertogs i början av 1800-talet av Sandberg som förutom att vara gästgivare även var Riksdagsman och kommunalt engagerad.
HÄGNA OD GÄSTGIVARGÅRD
Gästgivaregården i Hägna, Od
Den gamla gästgivargården i Od låg i Hägna, och Holmåkra byalag var reserv. Här hade de en bricka, ”skjussbrecka”, som gick mellan gårdarna i bestämd ordning. När den anlände, visste bonden, att han kunde vänta skjutsbud när som helst. Det gällde alltså att hålla sig beredd och resfärdig, ty när bud kom, måste han ge sig ut med detsamma, om det också var mitt i natten.
Samuel Svensson, född 1828, ”Sammel i Hägna”, var gästgivare i Hägna mellan 1864 och 1899. Han var en stark profils och mycket speciell herre. Samuel tog över gästgivargården efter änkan Cajsa Andreasdotter som flyttade till Amerika 1864 med sina barn.
G Thulin berättade i en tidningsartikel så här om Samuel:
”Utmärkande för Sammel var hans starka motvilja mot ändringar i det en gång invanda samt hans vana att alltid under hemfärden återupprepa vad som hänt på bortfärden. Traskade han då i en uppförsbacke vid sidan av lasset – som han rätt ofta gjorde, ty han var snäll mot sina dragare – så steg an på hemfärden av och gick utför samma backe, oavsett lass eller inte. Välte lasset på bortfärden, stjälpte han det med full avsikt på hemvägen.
En gång mötte Sammel en annan forkarl på landsvägen mitt för den plats där Ods missionskyrka nu ligger. Vägarna var på den tiden mycket smala, och vagnarnas och kärrornas hjul hade ätit djupa spår i vägen. När de båda männen möttes stannade Samuel och lyfte inför mötet sin vagn upp ur hjulspåret. När den mötande passerat förbi lyfte Sammel tillbaks sin vagn. Något nytt spår vill han inte göra.
En gång då Sammel var med sitt tjänstefolk ute på åkrarna och tog av havre råkade han trampa ner i en källa och blev våt om ben och fötter. När man efter slutad dag vände åter mot hemmet klev husbonden med berått mod ned i samma källa. Men tjänarna, som väl kände till hans egenheter, blev ingalunda förvånade.
När Samuel dog ogift lämnade han efter sig en inte helt obetydlig förmögenhet som ärvdes av hans bror Carl August Svensson i Ljunga, där även Samuel var född.
ALGUTSTORP GÄSTGIVAREGÅRD
Gästgivaren i Algutstorp hade en dräng, som hette Per. Men det var en svärjare och därför fick han heta ”Ill-Per”. Fick han i uppdrag att buda någon, sprang han rätt över alla gärden till den gård, där den skjutsskyldige bodde. Även om säden stod i sin bästa växt, tog han ingen hänsyn till den. Att försöka tala den lymmeln tillrätta var lönlöst. Han bara svor och förbannade och menade sig vara i sin fulla rätt att ta, vad väg han behagade, eftersom han var stadd i rikets tjänst och hade brådskande ärende. På så sätt gjorde gästgivardrängen till och med själva budskickningen förhatlig, ty fanns det något, som bönderna krävde respekt för, så var det den växande grödan.
Å andra sidan var det ingen lätt sak att vara i tjänst hos gästgivaren, ty denne skulle stå alla till tjänst. Vem som kom, så ropade de på ”hällkarln”. Sent eller tidigt, det tog de resande ingen hänsyn till. Han fick minsann veta om, att han fanns till.
ONSJÖ GÄSTGIVAREGÅRD
Onsjö Gästgivaregård
1642 blev Vedum tingsställe för Laske härad. Här fanns ett gästgiveri och en tingsstuga uppfördes troligen i närheten av gästgiveriet. Tingsstugan, inklusive häradets arkiv, och gästgiveriet förstördes i en brand 1750, och tingsstället flyttades till gästgiveriet i Onsjö. Onsjö var centralt beläget i häradet, och ansågs därför lämpligt som tingsplats. Här uppfördes ett nytt tingshus 1751-1752 mittemot gästgiveriet.
Tingshuset i Onsjö ligger omkring två kilometer från Larvs kyrka. Det gamla gästgiveriet är beläget mitt emot tingshuset som är en timrad envåningsbyggnad med inredd vind.
Gästgivaren i Onsjö anlitade aldrig någon reserv. Han höll så många hästar på stall, att han ensam kunde upprätthålla skjutsningen eftersom han hade en särskilt bra gård och inbärgade ofantliga grödor i såväl goda som svaga år. Han hade råd att hålla både hästar och drängar.
HÄLJARP SKÖLVENE GÄSTGIVAREGÅRD
En gästgivargård, där många resande kom illa ut, var Häljarp i Skölvene. Där satt en fuling, som de kallade ”Dusche-Munken” eller ”Duschen”, och drack med de resande tid efter annan. När han fått dem fulla, lurade han dem på hästbyten. För att inte överlasta sig själv, hällde han de flesta suparna innanför skinnvästen. Ja, det vill säga, han passade på, när ingen såg det. En och annan gång misslyckades han förstås, och då åkte han ut ur laget, och det fort ändå. Ty att inte ta sin sup som folk, det betraktades som svek och förräderi. Men nästa gång bekantade Duschen sig med andra resande, sådana som inte kände till hans tjuvknep, och det var inte svårt att komma i lag med folk för den, som hade pengar och ville bestå. Skumt och mörkt, som det var i den gamla hållstugan, var det ingen som lade märke till, om Duschen satt våt eller torr. (Källunga.)
GÄSTGIVAREN
Okänd gästgivare Foto 1860-1890
Själve gästgivaren var heller inte alltid att lita på. Han stod kanske i maskopi med falskspelare och oärligt folk. Sådant förekom. Men så andra sidan fanns det många präktiga gästgivare, som höll mönstergill ordning, och på dessa gästgivargårdar kunde den resande tryggt ta in. Mycket berodde på, var gästgivargården låg och vem som förestod den.
GÄSTGIVAREGÅRDARNA TYSTNAR
Förspänt enbetts skjutsekipage 1920 med provryttare, dvs försäljare
Med järnvägarnas tillkomst blev det tyst och tomt på gästgivargårdarna till en tid, men det dröjde inte många år, innan andra resande kom vägen fram, först och främst de många ”provryttarna” (handelsresandena). Det var folk, som hade större anspråk på trevnad och bekvämlighet än t.ex. knallarna. Gästgivargårdarna byggdes om och moderniserades en efter annan. I stället för den mörka och låga hållstugan fick man en stor och rymlig sal, där grossisternas resande med heder kunde visa upp sina varuprov för ortens handlare och där slutna sällskap kunde hålla fest. De resande gjorde även anspråk på snygga och trevliga sovrum och goda sängar. Gästgivargårdarna blev något av hotell på landsbygden, och förstod gästgivaren sin sak, kunde han dra folk från både när och fjärran.
Att gästgivargårdarna kunde vara en tillflyktsort för dem, som ville ha lite glädje och trevnad, framgår bland annat av följande berättelse:
Fåglaviks glasbruk 1899
Under de långa och snörika vintrar som rådde på 1880- och 1890-talen, kunde man ha ett det allra präktigaste slädföre i två till tre månader. Då brukade man ställa till med slädpartier både här och där, ett av den tidens speciella nöjen. Den, som ingen gång försummade tillfällena, var bruksförvaltare Schmidt på Fåglaviks glasbruk. Förutom tvenne hästar, som stod för hans och grosshandlare Magnus Eidems räkning, hade man flera arbetshästar, lätta och kvicka hästar också de. Eidem var son till A. M. Andersson och Pauline Rosine Eidem, ägarna till glasbruket och bror till ärkebiskop Erling Eidem.
Fåglaviks glasbruks förvaltare Fredrik Schmidt med följe
Förvaltare Schmidt körde alltid först och sedan patron Wikström, som var storhandlare i Fåglavik och tog hand om A. M. Andersson den dagen då tåget blev stoppat av en snödriva i Fåglavik, vilket fick som resultat at Andersson så småningom startade Fåglavik glasbruk.
Slädpartiet kunde uppgå till ett 20-tal och till och med däröver. En berättare erinrar sig, att man vid ett tillfälle var inte mindre än 28 deltagare. Färden ställdes antingen till Onsjö i Larv, Vedum eller Herrljunga. Varje häst skulle ha en eller flera ”dumbjäller” (-bjällror) på seldonen. Det var annan låt, det, än böndernas sträva ”kläppbjäller”. Muntra röster och glam livade väl också stämningen. Ingen kunde undgå att lägga märke till ett dylikt tåg, där det susade fram.
”Ä, dä ä Fogglaviks-harra, sum ä ute å förlustar säk, hette det då.”
När man kom fram till den gästgivargård som man bestämt sig för, fick hästarna pusta ut. Under tiden piggade de resande upp sig med ett glas varm punsch till att börja med, så följde kaffe med dopp och påtår med halva i för herrarna och ett glas punsch eller likör för damerna. Visserligen hade man berövat gästgivargårdarna utskänkningsrätten vid den tiden, ty det skedde 1878. Men det var ju inget som hindrade, att de resande hade litet spirituosa med sig. Sedan tog man sig en svängom, det mötte inget hinder varken här eller där. Man fick emellertid inte hängiva sig åt dansen allt för länge, ty vinterdagen är kort, och man måste tänka på hästarna. Var det klart väder, kunde det dock hända, att man dröjde med full avsikt för att få göra hemfärden i den stjärnklara natten. Det var också en upplevelse.
Utan gästgivargården som mål hade en sådan resa ingalunda haft samma nöje.
Läs mer om Fåglaviks glasbruk och Trolldomsprocessen i Gäsene här
Uddetorp Gårdscafé 2020
Jag kan varmt rekommendera ett nutida besök till Uddetorp Säteri och dess fantastiska Gårdscafé. Det ligger precis utanför Borgstena på vägen mot Fristad och alltså inte alls långt från det gamla gästgiveriet i Borgstena. Säteriet och cafet ligger i vackra omgivningar med fina promenadstråk. Cafet är öppet lördag och söndag.
