STIJA OCH STRUK

OM KYRKSTIGARNA OCH ANDRA STIGAR.

”Fållse-Maria” kommer gående på en stenig skogsstig. Foto Erik Andersson

Innan cykeln blev var mans egendom, hade de flesta människor ingen annan möjlighet att komma ett stycke väg än att gå. Även bönderna, som hade tillgång till hästar och fordon, föredrog i de flesta fall att gå, om det ej var fråga om transporter eller särskilt långa vägar. På de små byvägarna kom man inte stort fortare med fordon än i gående. Vintern med slädföre utgjorde dock ett angenämt undantag. Men, som sagt, på sommaren gick man helst, och i den gamla tiden kunde folk gå långa vägar utan att förtröttas. Man tränade sig redan från tidig barndom.

Kunde man förkorta vägen en bit här och en där, försummade man ingalunda tillfället, ty vägen blev vanligtvis lång nog ändå. Man ”jena” (genade) vägen hette det. Motsatsen var att ”gå aller vägen”. Stigen, medelst vilken man genade, hade sitt givna namn: en jenstij.

SPECIELLA STIGAR

Byarna och bondgårdarna hade sina speciella stigar, såsom ängastijen, hagastijen, markastijen, maastijen, vilka ledde till ängen, hagen, marken och maden. På småställena, där man sällan hade någon brunn, förde en liten stig till källan i backsluttningen, källestijen, eller bäcken, bäckastijen.

Skogsstig Foto Hilding Mickelsson

Till de många små stugorna på heden eller i skogen fanns sällan någon körväg men väl en flitigt brukad stig. Den omnämndes för det mesta efter ställets namn, såsom Hultastijen, Malmastijen, Sjötorpastijen etc. Stigen kunde också omnämnas efter den skog, ås eller mark m.m., man passerade, såsom Granåsastijen, Äspeslättastijen etc.

Den stig, som torparen dag efter dag nötte på sin vandring till och från herrgården, var förstås harrgårdsstijen, och stigen, som han gick, när han bar sin skäppa till kvarnen, nämndes kvarnastjlen. Stundom ledde stigen över en ås eller backe, innan man nådde fram till kvarnen, varom namn som Kvarndsastijen och Kvarnebackastijen erinrar.

Detta var några stigar, som hörde samman med vardagens id och mångahanda. När söndagen kom, slog man in på en annan stig, nämligen den, som förde fram mot församlingens kyrka, körkestijen. I skogsbygden tog man sig stig genom hagar och skogsmark, var man helst behagade. Det var ingen, som nekade folk att gå gent över, inte ens i inägorna, blott man fick ha sina små åkerlappar i fred. Hägnaderna var man också rädd om. Där stigen ledde över ett hag eller en skijarsgål (-gärdesgård), satte man vanligtvis upp en stätta av runda slanor och en trampbräda. Sedan kunde vem som helst ta sig över, även kvinnor i sina helgdagskjolar. Och jordägaren visste, att han hade sina hägnader i oskadat skick.

KYRKSTIGEN

Kyrkstigen Västra Tunhem. Foto Wille Ängermark

Kyrkstigen var alltså en genstig, ty det gällde att komma närmaste vägen till kyrkan, men även om det fanns väg i samma riktning, föredrog äldre personer stigen under sommaren och så länge det var barmark, ty den var så mjuk och lätt att gå, och det var så vackert i ängar och hagar, särskilt under försommaren. Vilken vikt man lade vid kyrkstigen framgår därav, att om någon företog nyodling, rörde han dock aldrig kyrkstigen. Det skulle ansetts rent av som ett helgerån. På så sätt kom kyrkstigen med tiden att här och där gå fram genom odlad mark. Den var förmer än någon annan stig.

I skogsbygden kan man ännu spåra upp en och annan gammal kyrkstig, ehuru för längesedan ur bruk och känd endast av några få. På slättbygden åter torde kyrkstigarna vid det här laget vara helt utplånade, men de har funnits även här.

Om de gamla kyrkstigarna berättas vidare, att på dem gick man alltid fram i rad. Under högsommaren, då säden stod hög på ömse sidor om stigen, såg det på avstånd ut som om den långa raden av kyrkobesökare gått fram rätt igenom sädesfälten. Det var så högtidligt att se, ty det var liksom en levande bild av bibelns berättelse om Jesus och hans lärjungar, vilka på sabbaten gick fram genom ett sädesfält.

På ljungbackar och ”sveer” (svedjor) kunde man förr i tiden se små smala stigar, som låg djupt i ljungen. De kallades ”jetastija” (getstigar), ty det var får och getter, som trampat upp dem från första början. Det fanns även gott om stigar i markerna, som nötkreaturen trampat upp under betesgången och som benämndes ”fästija” (fästigar). De var större och bredare. Om vandraren inte såg sig för, kunde han komma vilse genom att följa en sådan stig i stället för den rätta.

”Se ja kåm veller, hette det, för ja råka följa en fästij.”

För att vandraren inte skulle villa bort sig, brukade man bleka träden utmed stigens ena sida, där den gick fram genom skogsmark. Det tillgick så, att man högg bort en flisa, så att en vit fläck uppstod, ett blek. En sådan stig kallades ”blekestij” eller ”blekeväj”.

STRUK

Att gå i viss riktning utan hänsyn till stig eller väg kallades att gå ett ”struk” (stråk).

”Vi sa gå ett struk här bort över åsen, får vi se”, kunde det heta, när man var ute och sökte efter boskapen på betesmarkerna.

Och de vilda djuren har sina struk. De gå så och så av instinkt eller vana. Älgarna t.ex. har sina struk, ett ”äljastruk”.

Ett struk kan även syfta på stig eller väg. En gång råkade en man gå vilse och kom mitt upp i ett ”varjastruk”. I detta fall syftas på den av vargarna upptrampade stigen i snön.

Om knallarna berättas, att de hade sina struk. De hade med andra ord bestämda vägar, som de gick tid efter annan.

Ett flitigt använt struk i skog och mark blev snart till en stig. Det är därför äldre personer brukar säga, att stigen struker så och så. Ex.: Den struker rätt genom skogen öster ut till Tomten i Ryd.

Ordet struk kan även betyda livlig trafik. Så talade man t.ex. om vinterstruket, när trafiken på vintervägarna väl kommit i gång.

Gammalt folk använde även ordet ”löt”, då det var fråga om stig eller väg i viss riktning. Ex.: ”Va löt sa vi gå?” Eller: ”Såg du va löt fargubben tog?”  ”Nä, män ja tror vi går dän här löta”.

KYRKEVÄGEN I LJUR

”Hanna på Kyrkebacken” Hanna Maria Benjaminsdotter död 1962 Ljur foto från Ulf Petersson

Skillnaden mellan en stig och en väg var att på vägen kunde man köra med fordon och på stigen kunde man bara gå till fots. Jag skall ändå berätta om en vacker kyrkväg som finns i Ljur och som leder från Gundlered till Ljurs gamla by via Iglabo.

På vägen passerar man även några platser där det legat små torp. I Gundlered låg Ledsbacken, där ”Ledsbackabarnen” bodde. Det var Kristina och Kalle, som kallades så även när de blivit vuxna eftersom de var mycket småväxta, på den tidens språk ”dvärgar”. Deras liv slitade i en fruktansvärd tragedi som man kan läsa om här.

Kyrkevägen från Gundlered till Ljurs by 1873. Klicka på kartan för förstoring.

Efter Gundlered kommer man fram till Iglabo, där det finns tre gårdar. Säteriet som ligger väldigt vacker nere vid Iglabosjöns kant byggdes runt 1650. Nere vid sjökanten låg även garveriet på Iglabo, som berättas om här. Söder om Iglabosjön blommar miljontals vitsippor på våren och det är ett naturens spektakel. Utsikten härifrån mot den gamla säteribyggnaden är hänförande och här förstår man vilken underbar plats man valde att lägga gården på i början på 1600-talet. Därefter passerar man ställena där torpen Ledet och Lyckorna låg. På Ledet utspelade sig fruktansvärda scener i september 1857. Läs om detta här.

Sedan fortsätter man förbi Frälsgården ner till platsen där Ljurs kyrka låg, Den revs emellertud 1851. Grunden, några gravstenar och en klockstapel markerar denna vackra plats. Läs dock om kyrkan här.