FEST FYLLA OCH FINKAN
Per Olssons torp i Mossbo. Platsen för mordet på kronolänsman Garvell 1 maj 1892 i det s k Mossbodramat även Alftadramat
Valborgsmässoafton köpte han in 80 liter brännvin och nu skulle det minsann bli fest på gården. De törstiga männen i byn anslöt sig snart till de tre pojkarna och fadern. Dagen efter, den förste maj 1892 skulle emellertid sluta inte bara i en fruktansvärd baksmälla utan även i ett avskyvärt blodbad.
Kronolänsman Albert Gawell
LÄNSMAN ALBERT GAWELL
Länsman Olof Albert Gawell var trettiofyra år och lyckligt gift. Makarna hade en son och en dotter. Från början hade det nog varit meningen, att han skulle ha läst till apotekare, men han valde polisyrket och hade haft sitt förordnande i Alfta sedan 1888. Fyra dagar efter bröllopet 1887 flyttade hustrun Rosa Fredrika Blomberg in till Alfta från Leksand och bosatte sig i Sunnanåker tillsammans med pigan Augusta Henriksdotter.
Tio månader senare föds parets första barn, sonen Uno Alberto och två år senare, 1889, får de även en dotter vid namn Lilly Fredrika.
Sunnanåker där familjen Gawell bodd
Den 1 maj 1892 var en vacker vårsöndag och Gawell hade han tänkt ägna denna åt familjen. Det hade emellertid kommit alarmerande rykten från Mossbo, ett kronohemman strax sydöst om Alfta kyrkby. Detta arrenderades av en bonde Per Olov Olsson, vilken bodde där med hustrun Kerstin Mattsdotter, fyra söner och en dotter, av vilka särskilt den äldste sonen, Per Johan, ofta vållat myndigheterna besvär med sitt supiga leverne.
Per Johan Pettersson
PER JOHAN PETTERSSON
Per Johan var tjugonio år och ”krympling” efter en ledsjukdom, som han dragits med sedan han var pojke. Hans ena ben och arm var förlamade och han var tvungen att använda krycka.
Den känsla av fysisk vanmakt han burit genom alla år hade drivit på hans psykiska mognad men givit den en snedvriden utveckling. Han hade blivit en grym och lömsk människa med tvivelaktiga avsikter. Den snedväxta munnen drog vid skratt ihop sig till ett elakt grin som skrämde folk.
På valborgsmässoafton hade han varit inne i Bollnäs och hämtat åttio liter brännvin. Detta var i och för sig ingenting olagligt, men både Per Johan och fadern hade upprepade gånger dömts för illegal utskänkning av sprit och polisen fruktade en ny lönnkrogstrafik till och från Mossbo.
Länsman Gawells hustru, som väntade sitt tredje barn, var orolig för makens del och bad honom avstå från att åka till Mossbo, men han förklarade: ”Jag måste göra min tjänst. Vad skulle förresten hända mig här i Alfta?”
Fjärdingsman Olof Norén
Dessa ord var de sista som den ståtlige, gråskäggige mannen yttrade i sitt hem. Han tog med sig fjärdingsman Olof Norén, vilken tidigare tjänstgjort som korpral vid Alfta kompani och som gärna ville vara på post, när det drog ihop sig till en uppgörelse med Per Johan Pettersson.
Norén hade gift sig den siste november året innan, då hans blivande hustru Maria Albertina Berg var havande i sjunde månaden. Hon flyttade till honom i Kyrkbyn i Alfta två dagar innan julafton. Deras lycka blev emellertid oerhört kort då hon dog två veckor senare i barnsäng. Olyckorna skulle dock inte ta slut här. På bara ett par veckor hade han förlorat sin nygifta hustru och sitt barn och snart skulle han själv förlora livet.
”Du får nog se upp, Per Johan har visst ett gott öga till dig”, varnade länsman sin kollega medan de forcerade bergknallarna mot Olssons stuga.
Anders, fadern Per Olov Olsson, Per Johan och Karl Erik
FARLIGT UPPDRAG
De båda polismännen svängde av från landsvägen och gick skogen de sista hundra meterna upp till hemmanet. En yngling från länsmanskontoret var med i sällskapet. Han skulle stå på vakt på gårdsplanen medan de andra letade efter spriten. Alla var medvetna om att uppdraget kunde innebära fara. Det var inte bara Per Johan som hyste agg till dem, även fadern Per Olov Olsson hade svurit att skjuta varje polis som sökte tränga in i Mossbo. Han hade vid ett par tillfällen åkt fast för både tjuvskytte och förskingring och var mycket hämndlysten.
Per Olov Olsson
PER OLOV OLSSON
Per Olov Olsson var vid denna tid femtiosex år och grov till växten med sitt ärriga ansikte gömt bakom ett par toviga mustascher och ett vildvuxet svart skägg. Hans blick var lurande och lömsk.
Några år efter att länsman Gawell kom till Alfta flyttade Olsson till Mossbo. Han var bördig från Dalarna och hade varit hembygden trogen till trettioårsåldern, då han började flacka runt med familjen. Ett tag bodde han i Häggesta, senare i Hanebo och Ändalösa innan han arrenderade kronohemmanet. Sedan dess hade Mossbo varit rena oroshärden, ett tillhåll för spritlangare och efterlysta brottslingar. Då inte Per Olov Olsson var hemma och tog emot de törstiga kunderna, sköttes ruljangsen av Per Johan, som raglade omkring på sitt friska ben och fyllde på stopen med brännvin.
Det var trångt om utrymmet i det torftigt möblerade och vanskötta hemmet, som strängt taget bestod av blott ett enda rum med väggfasta sovbänkar, en spis, några omålade stolar och bord samt en vedlår. Modern, Kristina Mattsdotter, var en underkuvad, gråhårig kvinna med ett bittert drag kring munnen.
Hon hade för länge sedan insett det hopplösa i att försöka rädda undan några pengar till mat. Det som fanns gick till brännvin. Hon hade nog gjort några försök att ”låna” av pojkarna, då de sov ruset av sig, men vanligtvis hade hennes förehavanden upptäckts. Då hade mannen givit henne prygel med granrisruskor, eller också hade äldste sonen Per Johan svarat för misshandeln med sin krycka.
De två yngsta barnen, Maria Mathilda och Lars Olof, fjorton respektive sextonår, försökte modern gömma undan, när det drog ihop sig till suporgier, men de vuxna sönerna hade hon inte längre någon hand med.
Den tjugosexårige Anders, en lång och tanig räkel med polisonger och ett hetsigt lynne, hade suttit på fängelset i Gävle, sedan han försökt smita från värnplikten.
Karl-Erik var artonår. Han såg tämligen bra ut i sitt korpsvarta hår ovanför det friska ansiktet och hade ett avväpnande leende. Tyvärr hände det alltför sällan, att han brydde sig om att vårda sitt yttre eller att hålla sig nykter.
Mossbo. Det var i den mindre gården till vänster som det hela utspelade sig
SPRITEN FLÖDAR
Ryktet om att det kommit in ett nytt lager med starkdrycker till Mossbo spred sig med byskvallrets hastighet kring socknen, och tidigt på söndagsmorgonen hade kunderna börjat infinna sig. Soldatsonen Per Pettersson var en av de första, han köpte en liter av Per Johan och sökte upp brygghuset, som hörde till torpet. Där brukade männen hålla till i festliga sammanhang. I detta fanns också en mindre kammare, där Per Johan hade gömt sina ankare med konjak och brännvin. Även sjuttonårige Erik Johan Viklund, som senare i andra sammanhang blev riksbekant som falskspelare och bondfångare, tillhörde spritkunderna men försvann med sina litrar innan dramat utspelades.
Vid femtiden på eftermiddagen hade de flesta kunderna lommat hemåt igen, det var bara Per Pettersson som låg och sov i ett hörn medan Olsson och hans söner just sökt upp halmbäddarna på brygghusgolvet för att sova ruset av sig.
HANDGEMÄNG
Länsman Gawell och fjärdingsman Norén hade passerat trätrappan som ledde över backen upp mot stugan och lämnat sin medhjälpare på vakt. Inne i huset hittade de inte mycket, bondmoran och hennes båda minsta barn satt tysta och stirrade med fientliga ögon på de båda inkräktarna. Gawell klättrade upp för en stege till vinden men återvände när han inte upptäckte något misstänkt.
De beslöt att söka i brygghuset i stället. På vägen mötte de Per Olov Olsson. De båda polismännens entré hade för övrigt upptäckts strax innan. ”Nu kommer länsman och tar dig Per Johan”, hade Anders ropat och i samma ögonblick sprang fadern ut på gårdsplanen.
”Var har ni gömt brännvinet?” frågade länsman.
Olsson svarade inte, ursinnigt kastade han sig över Gawell och försökte gripa tag om dennes hals. Länsman skakade av sig den berusade bonden, som knöt nävarna framför fjärdingsman Norén och skrek: ”Jag ska knäppa dig!”.
När polismännen kom fram till brygghuset, var sönerna uppe. Per Johan hade laddat familjens stora bössa och lagt fram den till Anders och Karl-Erik. ”Den här ska vara för fjärsman”, sade han och drog sig själv undan i kammaren där han barrikaderade sig med sina våtvaror.
Under tiden gav sig Olsson på det unga kontorsbiträdet. ”Det är bäst att du får litet du också”, skrek han och tilldelade pojken några knytnävsslag. Denne slet sig och flydde i panik från platsen. Medan han sprang hörde han några skott bakom sig.
Det var en ruggig syn som mötte rättvisans båda tjänare inne i brygghuset. De fick kliva mellan tömda buteljer och kullvräkta muggar, innan de nådde fram till en soffa, där Karl-Erik Pettersson just försökte ruska ruset av sig. Någon skrek: ”Lägg an, pojkar!” Det var troligen Per Johans röst som hördes från kammaren.
Gevär m/1867 med Remingtonmekanism
SKJUTER VILT
Omtöcknad av ruset slet sjuttonåringen åt sig ett Remington gevär, laddade med fumliga fingrar och sköt rakt mot fjärdingsman Norén. Skottet träffade denne i ryggen. Han kände ingen smärta men tyckte att han trampade genom golvet. Ryggmärgen hade skadats, benen vek sig under honom och han sjönk ihop. Samtidigt sprang Anders fram med ett ny laddat gevär i handen som han kastade under fällen i soffan hos Karl-Erik.
Just som skottet ljöd, hade länsman Gawell ryckt bössan från pojken och slängt undan den. När Karl-Erik nu försökte komma åt det andra geväret, blev det en vild brottning mellan honom och länsman. Anders skyndade till lillbroderns hjälp och även ”krymplingen” Per Johan blandade sig i striden. Med sin friska arm fick han ett struptag kring Gawells hals. Detta gjorde att den unge skytten kom loss, han fick tag i vapnet och riktade det mot länsman. Denne hann få tag om bösspipan och var nära att vrida geväret ur Karl-Eriks händer, men med två av männen på ryggen måste han till sist släppa sitt grepp.
Karl-Axel sköt omedelbart och skottet träffade länsman rakt i hjärtat. Han segnade stendöd omkull på brygghusgolvet.
ELD UPPHÖR
Under tiden hade fjärdingsman Norén sårad och hjälplös lyckats krypa ut på förstubron, där han tänkte be den vaktande ynglingen att skaffa förstärkning. Denne var emellertid spårlöst försvunnen. När länsman nu var ur vägen, störtade Anders och Karl-Erik ut efter Norén, mördaren alltjämt med ett gevär i handen. Han riktade bössmynningen mot den skadade polismannen.
”Du ser ju, att jag inte kan försvara mig, ska’ du verkligen skjuta ändå?” sade Norén.
”Du har varit en sån djävla rackare mot oss, så du förtjänar inte bättre”, svarade ynglingen med en hård blick på sitt offer.
Brodern Anders hade emellertid nyktrat till litet efter all upphetsning. Han vädjade till Karl-Erik: ”Skjut inte mera nu!” Denne sänkte då geväret.
Fadern hade under hela det våldsamma blodsdramat uppträtt närmast som en vansinnig. ”Titta, vilka modiga pojkar jag har”, skrek han och hoppade omkring på gårdsplanen. Varken han eller sönerna brydde sig om att länsman Gawell låg död inne i huset och att Norén kröp omkring livsfarligt skadad. Två grannar, vilka hört skottlossningen och vågat sig fram tog hand om fjärdingsman och bar honom den en kilometer långa vägen till Majorsgården.
Norén fördes senare samma kväll till Söderhamns lasarett, där man konstaterade, att han var totalförlamad i underkroppen. Han var hela tiden vid sans och kunde lämna en utförlig skildring av vad som hade hänt, när länsman mördades. Nu avslöjade han också, att denne låg kvar i Mossbo, dit ingen av grannarna tordes bege sig.
Soldatsonen Per Pettersson hade schappat hem så snart han nyktrat till. Han berättade, att Olsson och hans pojkar gömt undan gevären och det mesta av spriten i skogen, varefter de fortsatt att supa tills de somnat på sina halmbäddar. Den unge mördaren hade under natten fått ett anfall och i flera timmar irrat kring i skogen och försökt skjuta sig. En granne hade vid midnatt mött Per Johan med kryckan och den gråtande lillbrodern samt varnat dem:
”Vet ni vad ni har gjort, pojkar?”
”Ja, var det inte bra!” hade Per Johan svarat och grinat upp sig. Men det blir väl värst för Karl-Erik, hade han tillagt och slagit upp en sup åt denne. ”Det är bäst att du tar den här, det blir kanske aldrig någon mer”, hade han sagt.
Så snart kronolänsman Carl Sundberg i Ovanåker fått vetskap om mordet ansåg han sig vara den som närmast borde överta Gawells ämbete. I all hast fick han åtta män med sig och dessa parkerade han i en cirkel kring kronotorpet, medan han ensam dristigt fortsatte mot den illa beryktade lönnkrogen. Han hade klätt ut sig till luffare och sökt förändra sitt utseende så gott det gick.
EN LISTIG LÄNSMAN
Den snabbtänkte och rådige polismannens plan gick ut på, att Per Olov Olsson och hans söner skulle vara så berusade under natten att de inte skulle känna igen honom. Han hoppades, att de skulle ta honom för en vilse driven kund som önskade köpa brännvin. Då kunde han rekognoscera litet, innan han gav signal till sina mannar att storma fram och hjälpa till. För säkerhets skull hade han tagit med sig flera par handbojor.
Då han smög fram till brygghuset, låg de tre dödfulla pojkarna där och sov. Polismannen tassade försiktigt runt och fäste sina handbojor på alla tre. På gården mötte han Olsson, även denne höggradigt berusad. Snart låg även fadern omkull slagen och försedd med handbojor.
FÖRHÖR
Kronofogde Holm ledde polisutredningen och redan vid de första förhören erkände sjuttonåringen, att det varit han som skjutit Gawell och Norén. Per Olov Persson och hans tre medhäktade söner dukade ideligen upp lögner och kom ständigt med nya uppgifter.
Tio dygn efter våldsdramat avled fjärdingsman Olof Norén av sina skador.
Av rannsakningarna framgick att Per Johan Pettersson varit den främst skyldige. Genom vittnen kunde det styrkas, att han flera gånger uppmanat Anders och Karl-Erik att skjuta de båda polismännen. Här förelåg uppenbarligen anstiftan och i viss mån även planläggning.
”Var ni ångerfull efteråt?” tillfrågades Karl-Erik av domaren, vice häradshövding Erik von Holcker.
”Ja”, svarade denne och brast i gråt.
Åklagaren invände, att det inte kunde ha varit så mycket bevänt med ångern eftersom han lagt sig att sova i samma rum som den mördade.
”Vart skulle vi gå?” sade ynglingen.
Per Johan ljög i början och uppgav, att han hela tiden befunnit sig ute på gårdsplanen varför han inte visste vad som hänt. Brodern Anders avbröt honom:
”Det är fel, det är Per Johan som rår för det här”.
På fråga hur hans föräldrar tagit mordet tillade Anders:
”Far tyckte det var djäkligt, mor tog det också hårt, men Per Johan såg belåten ut.”
”Än ni själv då, ångrade ni er?”
”Åjavars, inte tyckte jag det var något bra heller.”
Under den fortsatta handläggningen släpptes soldatsonen Pettersson på fri fot. Per Johan hade försökt utpeka honom som den, vilken hetsat bröderna till morden, men utredningen visade, att han varit så full att han helt enkelt inte kunde ha medverkat aktivt. Tredje rannsakningen hölls på midsommarafton och härvid berättade Karl-Axel under tårar:
”Jag är alldeles säker på, ja, så säker som att jag står här, att jag aldrig gjort det om inte Per Johan uppmanat mig. Nog hade länsman knölat till mig alltid, men jag var så full och klen i bena, att jag inte kunde ha skjutit, om inte mina bröder hade hjälpt mig.”
Anders bekräftade detta: ”Min äldsta bror som borde vara den bästa av oss, är den sämsta människa jag vet”.
Båda uppgav att fadern och Per Johan aldrig gjort annat än supit och spelat kort och att de som barn aldrig fått lära sig något. Betecknande var kanske, att ingen i familjen kunde läsa eller skriva. Fadern medgav sin delaktighet och framhöll ångerfullt, att ”felet var mitt eftersom jag aldrig tuktade mina pojkar”.
Fjärde och sista rannsakningen hölls den 12 juli och samma dag meddelades domarna. Av någon orsak vägrade Anders plötsligt att svara på domarens frågor:
”Är Anders arg?” undrade häradsrättens ordförande.
”Nej”, svarade den häktade surmulet. ”Men är det så, att ni tycker jag är arg, så får ni ta livet av mig tvärt om ni vill.”
Rätten dömde Anders och Karl-Erik Pettersson som gemensamt skyldiga till dubbelmord till livstids straffarbete, medan Per Johan som anstiftare dömdes till döden. Fadern fick ett år och sju dagars straffarbete.
DET KORTASTE STRAFFET
Per Johan förvandlades under häktningstiden till en djupt ångerfull syndare. Gefle-Posten skrev bl.a. i början av år 1893 detta:
”Den i laster och uselhet fostrade Per Johan Pettersson blev i fängelsecellen en ny människa. Han kom snart till insikt om ohyggligheten av sitt brott, ångrade det djupt och begrät det. I stället blev han en djupt religiös man, och det var äkta ton i hans omvändelse. Han önskade efter hand umgälla och försona sin skuld och inför Herren Gud i himmelen vinna förlåtelse.”
Så snart dödsdomen vunnit laga kraft, uppsöktes Per Johan av fängelsepastorn K. B. Henning, vilken frågade hur lång förberedelsetid för döden han behövde.
”Det får pastorn bestämma, svarade den dödsdömde.”
”Skall vi säga sex veckor, då?”
”Ja, vi säger väl det då.”
Senare tilläts den häktade ta avsked av sina två bröder, när dessa transporterades till Långholmen för att avtjäna livstids straffarbete. Per Johan gick fram till dem och sade:
”Så fick i alla fall jag det kortaste straffet.
”Jaså, hur mycket fick du då?
”Jag fick bara sex veckor.”
”Jaså, skall du gå till döden du? Ja, farväl då Per Johan.”
”Farväl.”
Rastgården på Långholmens fängelse
Det var alla ord som utbyttes. Karl-Erik och Anders avled båda i fängelset på Långholmen, Anders i maj 1901 och den yngre brodern Karl Erik i januari 1911. Han hade under sina aderton år som fånge förgäves sökt nåd vid icke mindre än fem tillfällen, sista gången på våren 1910. Under sin fängelsevistelse mottog han nattvarden många gånger, den sista två dagar innan sin död.
EN LYCKLIG DÖDSDÖMD
För Per Johan fanns det emellertid nu endast kort tid, hans återstående dagar bestod mest av bön, psalmsång och samtal med fängelsepastorn. På kvällen den 13 mars 1893 fick han veta, att nådeansökan avslagits och att avrättningen skulle ske kommande fredag, den 17 mars. Han var lugn och frimodig och sade sig inte alls frukta döden.
Dagen före exekutionen fick han nattvarden och samma eftermiddag kom det varma hälsningar från modern. Sonen lät hälsa tillbaka: ”Det är svårt, men jag är lycklig.”
Cellfängelse i Gävle. Avrättningen skedde vid trädet
På kvällen tog han farväl av sin fader, vilken avtjänade sitt straff i samma fängelse i Gävle. Det blev ett gripande avsked, den gamle var fullständigt förkrossad och grät strida tårar, sedan han nu sade sig ha insett, att han ägde stor skuld i sonens öde. Rörelsen blev även Per Johan övermäktig och han försökte trösta sin far genom att sjunga ett par psalmer, som han lärt sig av prästen.
Efternatten tillbringade den dödsdömde ensam under sång och bön innan han slumrade in. För fadern var natten bitter och kvalfull. Han hördes högljutt gråta i sin cell.
Stupstock och bila, samt en korg att lägga det avhuggna huvudet i
Klockan 6 på fredagsmorgonen steg Per Johan upp och tillbragte sin sista stund tillsammans med pastorn. Nu fick han veta, att halshuggningen skulle ske inom två timmar. Strax efter klockan 7.30 samlades omkring fyrtio tillkallade vittnen kring schavotten på länsfängelset gård, där man tätt ovanför marken byggt upp ett brädgolv, på vilken själva stupstocken monterats.
Johan Persson, avrättad 17/3 1893
ETT MIRAKEL VID SCHAVOTTEN
Exakt klockan 8 öppnades fängelseportarna och Per Johan hoppade fram på ett ben stödd av sin krycka. Hans likbleka ansikte präglades av undergiven resignation. Ögonen återspeglade en inre frid och förtröstan. Där fanns inte en skymt av fruktan. ”Det var som om han gick i förvissningen att himlen bjöd försoning och förlåtelse”, hette det i ett samtida tidningsreferat. Den dödsdömde ledsagades av pastor Henning och fängelsedirektören A. Hedberg.
I samma ögonblick som Per Johan Persson haltade upp vid schavotten, inträffade ett mirakel, som endast kan förklaras av den ohyggliga spänning fången befann sig i. Krymplingen sträckte plötsligt ut sitt ofärdiga ben, och för första gången i sitt liv kunde han vila kroppstyngden på båda benen. Hans bakåtvridna och sedan pojkåren förlamade arm rörde sig samtidigt sakta framåt och gav honom stöd, när han lade sig tillrätta på knä med knäppta händer.
Skarprättare A. G. Dahlman
Skarprättaren A. G. Dahlman från Stockholm stod beredd med sin dödsbila och gjorde intet misstag. Med ett snabbt hugg skilde han huvudet från kroppen.
Dahlman berättar senare i en intervju i Fäderneslandet för den unge journalisten August Palm om avrättningen:
”Jag högg mitt emellan två halskotor. Fint, rätt och säkert. Se, jag vill inte veta af några långrandiga procedurer på afrättsplatsen. Prästen får säga det han vill och skall säga inom fängelset, men då fången kommer i dödens skugga, i närheten av stupstocken, så skall det endast gälla att göra processen så kort som möjligt.”
Han berättar vidare hur han låter någon binda för ögonen på den dödsdömde om denne inte klart och tydligt motsätter sig detta. Bilan håller han under tiden vid sin sida så att den dömde inte ska se den.
”När delinqventen lagts ned, fattar jag det korta bilskaftet med bägge händerna, tar sigte på en plats å nacken, der jag vet att det ska träffa märgen, spänner krafterna och hugger till.”
När reportern får titta närmare på bilan och upptäcker att det finns blod på den frågar han upprört:
”Hvarför har ni inte gjort ren bilan?”
”Det ska jag säga herrn”, svarar Dahlman. Professor Frithiof Holmgren, som var närvarande vid exekutionen i Gefle, sade till mig: ”Låt blodet sitta! Det är troligen sista gången bilan tjenstgör i Sverige”.
Per Johan Pettersson oroliga liv avslutades på ett brutalt och abrupt sätt på Gävle fängelses gård den sjuttonde mars 1893.
