KÖP BOKEN

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i Småland under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 39 kr

Tryckt bok: 275 kr

LUKTEN AV HÖ

Fru Sofia Karlsson född. 1885 vänder hö. Foto K. G. Pettersson

Det är något alldeles speciellt med hö. Det är ingen behaglig lukt och framför allt kliar det överallt, men det ger ett välbehag av sommar, sol, öppna fält och surrande flugor. Den som har haft förmånen att få åka med på ett hölass förstår vad jag menar.

Tom hässja

Det var förstås inte alltid lika roligt att som liten grabb tvingas ut av far och räfsa ihop hö och bära fram pinnarna till hässjorna. Far själv skötte spettet så att hässjans stolpar kom ner ordentligt i marken. Visst såg den namna hässjan lite ynklig ut men det skulle snart ändra sig.

Bärgning av hö Foto Sverker Stubelius

Höet skulle upp på hässjan och helst spetsas ordentligt fast i stolparna eller hängas fast förankrade i de rostiga järntrådarna. Hässjan blev snart kompakt och näsan full av små irriterande frön från höet. Det var jobbigt och oftast varmt för höet kunde bara hässjas när det var riktigt torrt och det varit varmt och soligt väder, för annars surnade det och blev fullt av råttor.

Höslotter Foto STS

Trots jobbet och slitet och värmen och kliandet var det ändå en av sommarens höjdpunkter.

När hässjningen var klar fick höet står på ängen i några veckor. Förhoppningsvis blev det soligt väder och det kunde snart bärgas. Regnade det under den här tiden kunde höet förstöras eller inte bärgas på lång tid.

Höet körs in på gården Plogskog i Eriksbergs socken. På hölasset står Gustaf Andersson till vänster och hans farbror Levin Andersson till höger. Foto Gustaf Ewald 1905

Det allra bästa var när lasset skulle köras hem till logen. Då fick man åka uppe på toppen av höberget. Det var spännande och lite ”farligt” för det hände faktiskt att lasset välte och då hamnade man under en massa hö.

Höslipa och Anton Leander Gustafsson i Spakarp född 1884 Foto August Christian Hultgren

Vid höbärgning på sanka marker var “slipan” ett viktigt redskap. Den tillverkades av två störar som bands samman med några tvärslåar som bildade golv. I längsled hölls höet på plats med ett par bågar. Här dras “slipan” enligt uppgift av Anton Leander Gustavsson. Några skördar före denna hade han tagit över föräldragården i Spakarp och drev den nu tillsammans med makan Anna Hildur, född Klasson.

Höloge

Höet lastades av på logen och när det började bli fullt därinne var det jobbigt att få upp allt längst inne. Konstigt nog slutade höet att klia och kittla när det väl var omhändertaget och inomhus.

Där inne på logen kunde man leka kurragömma om man hade någon bondpojke eller rentav bondflicka i närheten. Och några år senare när man blev äldre kunde man jaga flickorna och om man var duktig få om kull dem i höet… men det är en annan historia.

Jag kan inte låta bli att känna man lite nostalgisk och önska att dagens barn fick uppleva något så enkelt, naturligt och ursprungligt. Det är minnen, lukter, ljud, känslor som aldrig går ur kroppen.

Stig Svensson i Ornunga berättar i sina memoarer:

I min barndom var slåttermaskiner tämligen vanliga men man gick och vände allt hö för hand. Det hände ofta att far, mor, drängen och pigan gick och vände hö. År 1924 köpte far en begagnad hövändare. Det minskade arbetet rätt bra. Allt hö hade förut gafflats upp på rännet för hand men 1924 köpte far också en höhiss, en släphiss som drevs av en häst med liggande hästvandring. Genom köpet av höhiss kunde den gamla typen av höhäck inte användas längre. Det var min första kontakt med rationaliseringen.

Tre år tidigare hade en dräng kört omkull med ett lass hö. Han fick då en spira till en högaffel rakt genom knäleden. Mor sade då att du får köra honom till lasarettet för annars blir det varbildning i såret. Karl på stommen, en svåger, kom och körde Birger till lasarettet, en färd på drygt två och en halv timme efter häst.

Vården där räddade inte knäet för inflammation, efter ett par månader kom han tillbaka men var strakbent, leden hade växt ihop med brosk. Far hade som tur var en olycksfallsförsäkring för anställda. Det räddade delvis situationen. På vårkanten 1922 ville han följa med till skogen. Far sade att det klarar du aldrig, men han följde med ändå. Under det att han gick i skogen råkade han trampa ner i ett gammalt stenhål och det blev en våldsam påfrestning på knäet så leden gick upp och han kunde gå riktigt, men det gjorde ont. Han blev kvar över sommaren och flyttade på hösten. Han gick då bra och man såg knappast att han haltade.

Under kriget blev det besvärligt att köpa konstgödsel, och därtill några torkår, så skörden blev dålig. År 1941 fick vi hugga löv för att ha till mat åt korna. Det var för mig något helt nytt.

År 1958 rev jag av taket på ladugården och höjde upp det ett par meter det blev bättre plats på hörännet och det behövdes.

KONTAKTA MIG!

Har du frågor? Vill du föreslå en berättelse? Har du uppgifter som kan förbättra berättelserna? Vill du ha hjälp med släktforskning?

Kontakta mig då genast!