Ångbåten Prins Carl
Natten till den 17 maj 1900 låg ångfartyget Prins Carl och drev på Mälaren, dess däck nedsölat av blod. Fem människor var döda. En enda man hade gjort det — en man som bara några veckor tidigare gått ut genom Långholmens fängelseportar med tio kronor i fickan.
Det här är berättelsen om hur det kunde gå så långt.
Anna Lisa Fritz var dotter till soldaten Jan Jansson Fritz och hans hustru Anna Johanna Sellfors från Övre Stubbersbo, söder om Säter i Dalarna. Fadern drunknade i Dalälven någon gång mellan den 19 februari, då han försvann, och den 5 april, då man fann hans döda kropp i älven. Ingen visste om det varit en olyckshändelse eller ett självmord, och han begravdes i det tysta på Husby kyrkogård.
Vid sjutton år fick Anna Lisa klara sig själv. Hon tog pigtjänst i Gävle, flyttade efter några år vidare till Falun, stannade där bara ett år, och återvände hem till Säter.
Vid trettiosex års ålder födde hon sin förste son. Hon uppgav ingen fader. Sonen var dövstum. När Anna Lisa 1881 gifte sig med den man som troligen var pojkens far — gruvarbetaren Karl Johan Nordlund — började sonen i dövstumskola. Han antog senare efternamnet Nordensvan, blev gjutarbetare, gifte sig 1901 och levde till åttiotre års ålder.
Karl Johan Nordlund kom liksom Anna Lisa från Säters landsförsamling. Han var själv oäkta son, till soldaten Carl Gustaf Spritz och Johanna Hedlund från Stora Skedvi. Ett halvt år efter Karl Johans födelse gifte modern om sig med en baptist och kriminellt belastad man, dömd till uppenbar kyrkoplikt för stöld. Karl Johan lämnade själv Svenska kyrkan mycket ung, utan att uppge vilket samfund han ville tillhöra i stället.
Bröllopet mellan Karl Johan och Anna Lisa var det första civiläktenskap som ingicks i trakten — en äktenskapsform som blivit laglig i Sverige först 1873 — och det väckte stor uppmärksamhet i pressen. Dalpilen skrev den 4 februari 1881 om hur de båda, utan högtidsdräkt, infann sig inför magistraten tillsammans med sina vittnen, svarade ja på frågan om de ville varandra till äkta ta, och fick sitt äktenskap lagligen stadfäst. “Och därmed var hela ceremonien slut”, avslutade tidningen.
Järnbrukshyttan i Norns Foto Holger Ståårns
Karl Johan arbetade som gruvarbetare, dels i Säter, dels i Falun, och familjen flyttade nästan årligen, med ett tag även i Gävle.
Anna Lisa fick ytterligare två söner med Karl Johan: Johan Filip, född den 23 mars 1875, och Erik Abel. Eftersom föräldrarnas äktenskap bara erkändes av Baptistförsamlingen, inte av Svenska kyrkan, räknades även dessa söner som oäkta. Erik Abel dog i benröta och luftrörsinflammation vid bara fem års ålder. Johan Filip, mellanbarnet, skulle bli en av de mest omtalade personerna i Sverige vid seklets slut.
1882 flyttade familjen till Falun, och Filip började skolan där. Men han var, som det hette, “av en orolig natur”. Redan vid elva år rymde han hemifrån, innan han avslutat sin skolgång. Han drev runt i Dalarna med en föräldralös skolkamrat, arbetade en tid som sjöman, återvände kort till föräldrarna i Falun, och gav sig i väg på nytt 1887.
Storväxt som han var fick han, trots sin ringa ålder, arbete. Han blev sågverksarbetare i Korsnäs — det enda hederliga arbete han enligt egen utsago någonsin haft. Efter ett och ett halvt år fick han sparken för en förfalskad räkning. Föräldrarna hade då flyttat till Gävle, och Filip tog sig dit efteråt.
Vid sexton år stal han sin första häst och försökte sälja den. Straffet blev fyra månaders straffarbete i Gävle länsfängelse. Där lät fängelseprästen övertyga honom om att han var på fel väg, och han lät döpa och konfirmera sig.
Det höll inte länge. Bara ett halvt år efter frigivningen stal han en ny häst — och dessutom ett åkdon, tunnor med råg och spannmål, och några plockade hönor, på flera olika ställen, bland annat i Hägg. Tillsammans med kumpanerna Karl August Wallentin och Karl Henrik Karlsson, kallad “Gänte-Kalle”, flydde han till Tryserum och gömde sig i skogen. I en enkel stuga fick de hjälp att koka två av de stulna hönorna och lämnade den tredje som tack.
Flykten gick vidare mot Valdemarsvik och Söderköping, till Norrköping, där kumpanerna skildes åt. Vid Brostugan utanför staden bad Filip ett par om att få beta sin häst och torka sina våta kläder. Han utgav sig för hästhandlare från Västerviks marknad, lät slakta den fjärde stulna hönan till middag, och bakade pannkakor av det stulna mjölet åt hela hushållet. Nästa dag hörde paret talas om stölderna. Filip anade oråd, sa att han skulle gå och köpa brännvin åt sina gästfria värdar — och greps, sedan paret larmat polisen.
Han och de likaledes infångade kumpanerna fördes till Västerås häkte och dömdes av Tjust häradsrätt. Bara veckor senare stod han inför rätten i Mogata, misstänkt för ännu en stöld, vid Sörby i Ringarums socken. Han erkände fritt: två hästtäcken, en skrapa, en ryktborste, en kavaj, en gammal överrock, allt ur ett olåst stall. Han erkände också stölder i Småland och Skåne, nekade till en häststöld i Jönköping, och kunde, när rätten frågade var mer exakt han begått sina brott, bara svara att det varit så många ställen att han inte mindes dem alla: en häst med vagn och sele i Fliseryd, två häststölder i Loftahammar, kläder ur en segelbåt i Malmö, ett parti tagel i Rinkaby.
Den sjuttonårige Nordlund — stor, stark, utan minsta tecken på ånger — tycktes trivas som rättens huvudperson.
I januari 1893 fördes han vidare till Kalmar för rannsakan hos flera häradsrätter. Under transporten, vid Alvesta, försökte han fly, men hindrades av folk som upptäckte försöket. Inför Hanbörds häradsrätt erkände han ännu fler stölder: ett sto från en godsägare i Läggewi, en fjädervagn och hästtäcken ur ett olåst skjul i Figgölehult, en sele i Åby.
I Barometern, den 13 mars 1893, kunde man läsa om rannsakningen i Södra Möre häradsrätt: om betsel och sele och sto och vagn, stulna från en handfull torpare och hemmansägare i Swenebo och Gummemåla och Persmåla, allt noga värderat i kronor och ören. Nordlund erkände allt, utan invändning mot något värde. Tillfrågad om anledningen till sina stölder svarade han att han bara haft “begär efter penningar samt att han aldrig hade lust att arbeta”.
Hans rykte växte sig så stort att han blev material för skrönor. Nyaste Kristianstadsbladet kallade honom “en hästsvanstjuv” — en man som för nöjes skull skurit av svansarna på flera hästar i Rinkaby. Han förvisades vidare, till Malmö rådhusrätt, för en stöld från en lustbåt. Tidningen Arbetet beskrev honom: “han har en längd av 1 meter 90 centimeter och har ett fördelaktigt utseende.” Domaren kommenterade: “Det är ju en skam, att en sådan stor, ståtlig pojke skall bära sig åt på det sättet.” Filip log bara och verkade vid gott mod.
Han dömdes för fler stölder i Malmö, förvisades vidare till Årstads härad i Halland, dömdes till fängelse, och satt där i närmare tre år, tills han friades den 30 augusti 1895.
Friheten blev kort. Nya brott förde honom tillbaka inför rätta — nu även mordbrand. Han hade vid det laget dömts tre gånger för stöld, men varje gång antecknades det som första gången: kommunikationen mellan länens domstolar och fängelser var nästan obefintlig, något Nordlund insett och utnyttjade genom att alltid flytta sig vidare efter varje straff.
Johan Filip Nordlund Polisfoto 1896
I början av 1896 fördes han till Långholmen i Stockholm och skrevs in som straffånge nummer två. Där satt han i drygt fyra år. Enligt honom själv var det där planerna för framtiden tog form.
Den 20 april 1900 släpptes han fri. Veckan efter påsk, bara 24 år gammal, stod han åter som fri man, efter fem års straff. Några veckor senare fick han ut de tio kronor han tjänat på fängelsearbetet. För pengarna köpte han en revolver — och stal dessutom en till.
Han tog sig till Arboga. Där provsköt han vapnen, lät olja och se över dem, och skaffade sig bättre patroner.
Den 16 maj, mindre än en månad efter frigivningen, gick han ner till ångfartyget Prins Carl, som klockan åtta samma kväll skulle avgå mot Stockholm. Han gick vaksamt ombord, såg sig omkring, lämnade fartyget flera gånger under dagen. Han noterade att både maskinrummet och skansen kunde låsas utifrån med hänglås, och köpte två sådana. Han studerade livbåtarna noga, och anordningen för att fira ner dem.
En halvtimme före avgång satte han sig på en undanskymd plats, för att inte väcka uppmärksamhet.
Fartyget hade inte många passagerare den kvällen. Fyra män spelade kort i rökhytten på överdäck. På mellandäck satt en mor med sina två barn, en man, och en trettonårig pojke. I försalongen fanns styrmannen, restaurangpersonalen och några resenärer.
Nordlund satte dit sina hänglås. Han låste maskinrummet och flyktvägen för kortspelarna — de skulle senare tro att serveringspersonalen låst, efter att de själva bett att få vara ifred till midnatt.
A O L Rönngren Mördad befälhavare på ångbåten Prins Carl (rekonstruktion efter en teckning)
Vid midnatt kom befälhavaren, kapten Rönngren, ner från kommandobryggan. Nordlund högg honom med kniven, först i ryggen, sedan i bröstkorgen, rakt i hjärtat. Kaptenen blödde kraftigt och dog inom några minuter. Han hann bara se upp på Nordlund och säga: “Nej, nej, varför så?”
Nordlund vände sig genast mot Lovisa Karlsson på mellandäck och knivhögg henne. Vid andra hugget gick kniven av. Han tog fram pistolen och sköt en gammal dräng som suttit i närheten. Hans avsikt var att döda eller oskadliggöra alla ombord, plundra fartyget, och tända eld på det.
Styrman Julin kom upp från försalongen. “Vad är det för oväsen?” ropade han. Nordlund försökte skjuta honom — träffade bara ytligt. Den sårade styrmannen rusade in i försalongen och varnade de andra. Nordlund följde efter, fann ingen där inne, och gick i stället upp till kommandobryggan, där han sköt rorgängaren.
Därifrån rusade han vidare till hytten på övre däck, där kortspelarna satt inlåsta, och sköt vilt in genom ett öppet fönster. En skräddare sårades. En konditor träffades av två skott.
En av servitriserna lyckades signalera till ångaren Köping, som just skulle passera. Befälhavaren på Köping såg Prins Carl ligga och driva och lade om kurs för att hjälpa till, som gott sjömanskap bjöd. I Prins Carls maskinrum hade man slagit stopp i maskinen. Nordlund, som såg Köping närma sig, återvände till kommandobryggan och ropade i talröret: “Framåt! Full maskin!” Han upprepade ordern — men maskinisten slog i stället back. Nordlund rusade ner till maskinrummet och tvingade, med pistolpipan mot huvudet, maskinisten att vända fartyget framåt igen.
När Köping ändå fortsatte att närma sig sköt Nordlund mot henne. Det hjälpte inte. Köping höll sin kurs.
Nordlund firade ner en livbåt och rodde mot land. Med sig hade han 845 kronor — motsvarande omkring 45 000 kronor i dagens penningvärde. Han gick i land vid Tidö, sydväst om Västerås, och tog sig vidare till Strömsholm.
Kvar ombord på Prins Carl låg fem döda och ett tiotal skottskadade eller knivskurna. När fartyget lade till i Stockholm vid åttatiden på morgonen den 17 maj var det ett fartyg nedsölat av blod som kom in till kaj. Dagen efter skrev tidningarna stort om dådet, om än med överdrivna siffror över döda och skadade.
Nordlund försökte, som alltid, ta sig så långt bort som möjligt, så fort som möjligt. Han korsade Mälaren till andra sidan, men greps samma dag av tre detektiver vid Skogstorps järnvägsstation utanför Eskilstuna. Han gjorde, sin vana trogen, vilt motstånd. Det blev ett fullt slagsmål, och det slutade först när Nordlund låg medvetslös på golvet.
Johan Filip Nordlund dömdes till döden för de fem rånmorden. Han sökte aldrig nåd — han bedömde, med goda skäl, att det var meningslöst.
Den 18 maj dikterade Nordlund ett brev som fängelseprästen skrev ner, riktat till hans bröder och föräldrar. Han förklarade att det var han som gjort det tidningarna skrev om, att han behövde lätta sitt hjärta för någon, och att de inte skulle sörja även om han med stor sannolikhet skulle dömas till döden. Han välkomnade döden, och önskade sina bröder all välgång. Brevet slutade med rader som troligen var lika mycket prästens formuleringar som Nordlunds egna: “Många är de som för bödelns yxa fått låta sina liv. Många goda och ädla människor, sköna kvinnor ja, till och med många drottningar och kungar har fått sluta sina liv så. Därför är mitt sista ord till er, min sista bön är att ni ej tar detta för hårt. Gråt gärna litet, det skadar ej, men förtvivla icke.”
Den sista bilden på Nordlund
Den 18 juli, när Nordlund skulle läggas i handbojor inför den dagliga promenaden på fängelsegården, försökte han fly. Med en tillslipad hasp högg han flera av fångvaktarna och gav sig först när en vakt sköt honom i veka livet. Det gav honom ytterligare två mordförsök på kontot. Han förklarade dådet kort: “Jag hade ju inget att förlora på det.”
Professor Frey Svensson undersökte hans psyke och fann “konstitutionell styvsinthet samt impulsivitet och grymhetsnjutning”.
Den 5 december skrev Nordlund ett sista brev till sin familj, sedan han fått veta att han skulle halshuggas den 10 december. Han hade, skrev han, sökt Herrens förlåtelse för sina synder. Sedan upphörde kontakten med föräldrarna.
Anders Gustaf Dalman skarprättare
Klockan åtta och en minut på morgonen den 10 december 1900 leddes Johan Filip Nordlund ut till schavotten på fängelsegården i Västerås. Han var hårt fängslad i järn, ögonen förbundna. Medan han spändes fast vid stupstocken sjöng han “Trygg, min Jesus, i dina armar”. Sången tystnade först när bödelns, Anders Gustaf Dalman, bila skilde huvudet från kroppen.
Det blev sista gången svenska staten lät avrätta någon med handbila.
Stockholms Dagblad beskrev samma dag avrättningen: ”Länsnotarien läste upp domen, fången fördes ut, bad en bön, sjöng, och fortsatte sången ännu när han lade huvudet mot stupstocken. Ett enda hugg skilde huvudet från kroppen. Kroppen överlämnades till de närvarande medicinska auktoriteterna för undersökning.”
Skarprättare Dalmans son, som biträdde sin far vid avrättningen, sa efteråt till pressen: “Det var en bjässe till karl.”
Den tjugofemårige Johan Filip Nordlund begravdes i all stillhet efter avrättningen i Västerås.
Epilog
Efter avrättningen debatterades det om Nordlunds brottslighet berodde på arv eller miljö. Besvärande för båda sidorna var att han aldrig haft annat än gott att säga om sina föräldrar, som dessutom stöttat honom ända till slutet — och att han inte kom från någon känd förbrytarsläkt. Som så ofta räckte ingen enkel förklaring till. I dag hade man sannolikt försökt med en annan förenklad teori, och stämplat honom som psykopat.
I nittiofyra år förblev Johan Filip Nordlund den som dödat flest människor vid ett och samma tillfälle i Sveriges historia — landets värsta massmördare, fram till 1994, då fänriken Mattias Flinck sköt ihjäl sju personer i Falun.
Dokument upprättat 29 augusti 1895, tre dagar innan Johan Filip Nordlunds frigivande från Malmö.
Denna hemska händelse har förstås beskrivits och berättats många gånger. Det har till och med skrivits en visa om den; ”En alldeles ny visa om det hemska Mälaredramat”. Så här lyder texten:
