MORDEN PÅ PRINS CARL
Järnbrukshyttan i Norns Foto Holger Ståårns
Johan Filip Nordlund föddes i Säter 1875 som oäkta barn till Anna Lisa Fritz. Modern hade fått tre ”oäkta” söner innan hon gifte sig med gruvarbetaren Karl Johan Nordlund, som adopterade hustruns pojkar. Filip var mellanbarnet, Joel som var den äldste sonen var döv och Rikard hette minstingen.
Filip var en orolig natur och rymde hemifrån innan han fullföljt sin skolgång. Sedan drev han runt en tid i Dalarna tillsammans med en föräldralös kamrat.
Den storväxte Nordlund arbetade under ett och ett halvt år på ett sågverk i Korsnäs, men fick sparken då det uppdagades att han förfalskat en räkning. Därmed hade hans kriminella bana inletts. Denna skulle inte ändras förrän hans liv tog slut på ett brutalt sätt.
Hans besök på fängelserna runt om i Sverige blev mångfaldiga. I början av 1896 fördes han till Långholmen där han skrevs in som straffånge nummer två. På Långholmen satt Nordlund i drygt fyra år och enligt honom själv var det där som planerna för framtiden började ta form.
Fängelsecell på Långholmen
Veckan efter påsk år 1900 frisläpptes den då 24-årige Filip efter fem års straff på Långholmen. Han får ut tio kronor som han tjänat på arbete i fängelset och köper en revolver. När ångfartyget Prins Carl lägger ut från kajen i Arboga på kvällen den 16 maj är han en av passagerarna.
Waxholmsbåt vid Lagnö brygga
Vaxholmsbåtar och motsvarande båtar som trafikerar Mälaren används ofta för att illustrera sommaridyller.
Men det var en sådan båt som blev platsen för ett av det förra århundradets värsta massmord.
Natten till den 17 maj 1900 går Johan Filip ombord på passagerarångaren ”Prins Carl” för resa till Stockholm. Strax innan avfärden sonderar han terrängen dvs. Var förvarar kaptenen sina pengar, kan han låsa in kaptenen med hjälp av ett av de hänglås han har med sig? Hur snabbt kan han ta sig från kommandobryggan till maskinrummet? Var finns livbåtarna och hur ser anordningarna ut för att fira ner dem? En halvtimme före avgångstid sätter han sig på en undangömd plats för att ej ådra sig någon uppmärksamhet. När natten närmar sig skrider han till verket, ett dåd som ska komma att bli det värsta massmord Sverige någonsin varit med om i fredstid.
Johan Filip Nordlund Polisfoto 1896
Huvudpersonen var den redan vid 24 års ålder hårt brottsbelastade dalmasen Johan Filip Nordlund.
Redan 1891, som 16-åring, dömdes han för häststölder till fyra månaders straffarbete i Ljusdal.
Han är sedan inte ute i frihet länge utan blir åter tagen för ”tjuvnad”, denna gång i Halmstad. Nordlund är en stor och stark man, 187 cm lång, som den här gången, som så ofta, sätter han sig till motvärn i samband med gripandet. Nu får han sitta inne i Malmö i närmare tre år och friges den 30 augusti 1895.
Dokumentet nedan upprättas dagen innan han ska friges:
RYMDE VID ELVA ÅRS ÅLDER
Nordlund föddes i Säter den 23 mars 1875. Han hade en äldre bror, Joel, som var döv och en yngre bror som hette Rikard. 1882 flyttade familjen till Falun där Nordlund började i skolan. Han var dock ”av en orolig natur” och rymde hemifrån redan vid elva års ålder. Han drev sedan runt i Dalarna tillsammans med en föräldralös skolkamrat. Efter ett tag återvände han till Falun och bodde en kort tid hos föräldrarna innan han återigen gav sig iväg 1887.
Eftersom Nordlund var storväxt så kunde han, trots sin ringa ålder få anställning. Han var under en period anställd som sågverksarbetare i Korsnäs och det var, enligt vad han själv senare påstått, det enda hederliga arbete han haft i sitt liv. Efter ett och halvt år fick han sparken på grund av en förfalskad räkning. Hans föräldrar hade vid denna tid flyttat till Gävle och Nordlund tog sig också dit i efterhand.
KÖPER EN REVOLVER
När han släpps ut efter brotten i Halmstad blir det även denna gång några månaders i frihet, för att därefter åter stå inför skranket för upprepade stölder och mordbrand.
Centralfängelset Långholmen i Stockholm
Nu placeras han på Långholmen. Efter närmare fem år, den 20 april år 1900, frisläpps han igen.
Efter några veckor får han ut de tio kronor han tjänat på arbete i fängelset och för dessa pengar köper han sig en revolver och lyckas därtill stjäla ännu en.
Han har vid det här laget dömts tre gånger för stöld men varje gång har det skrivits in att det är första gången. Det här beror på att det är en i det närmaste obefintlig kommunikation mellan olika läns domstolar och fängelser, vilket Nordlund har insett och därför förflyttat sig efter varje fängelsestraff.
Den här gången tar han sig till Arboga. Där provskjuter han revolvrarna och får dem inoljade och översedda. Han ser även till att få bättre patroner.
INSPEKTERAR FARTYGET
Den 16 maj, mindre än en månad efter att han muckat från sitt senaste fängelsestraff går han ner till ångfartyget Prins Carl, som klockan åtta samma kväll ska avgå till Stockholm. Han går ombord och ser sig omkring. Han lämnar fartyget men kommer tillbaka flera gånger under dagen. Han ser att såväl maskinrummet som skansen kan låsas utifrån med hänglås, så han går och köper två lås. Han tittar extra noga på livbåtarna och anordningen för att fira ned dem.
När Prins Carl lägger ut har fartyget inte många passagerare. Fyra män sitter i rökhytten på överdäck och spelar kort. På mellandäck sitter en mamma med sina två barn, en man och en 13-årig pojke. I försalongen sitter styrman, restaurangpersonalen och några passagerare.
Nordlund sätter dit de hänglås han köpt och låser maskinrummet och flyktvägen för kortspelarna på överdäck. De ska senare berätta att de trodde att det var någon i serveringspersonalen som hade låst, då de hade bett att få vara ifred till midnatt.
BEFÄLHAVAREN MÖRDAS
A O L Rönngren Mördad befälhavare på ångbåten Prins Carl
Vid midnatt kommer fartygets befälhavare, kapten Rönngren, ner från kommandobryggan. Nordlund knivhugger honom först i ryggen och därefter i bröstkorgen och träffar hjärtat. Kaptenen blöder kraftigt och dör inom några minuter. Enligt andra passagerare hinner han bara säga:
”Nej, nej, varför så?”
Omedelbart därefter knivhugger sedan Nordlund Lovisa Karlsson på mellandäck. Vid det andra hugget går kniven av.
Nordlund tar då fram sin pistol och skjuter mannen, en gammal dräng, som satt i närheten. Hans avsikt är att döda eller i varje fall oskadliggöra samtliga ombord, för att därefter komma över så mycket av värde som möjligt och sedan sätta eld på båten.
Styrman Julin kommer upp från försalongen och ropar:
”Vad är det för oväsen?”
Filip Nordlund svarar genom att försöka skjuta honom men styrmannen blir bara ytligt skadad. Den sårade mannen rusar in i försalongen och skriker åt de andra därinne att söka skydd. Nordlund kommer efter men ser han inga personer där inne så han beger sig upp på kommandobryggan, Där han skjuter han rorgängaren.
SKJUTER GENOM FÖNSTRET
Nordlund rusar vidare till hytten på övre däck där kortspelarna är inlåsta. Han skjuter vilt in genom ett öppet fönster. En skräddare blir sårad och en konditor träffas av två skott.
En av servitriserna har lyckats signalera till ångaren Köping som ska passera Prins Carl. Befälhavaren på Köping, ser då att Prins Carl ligger och driver och lägger om kurs för att se vad som hänt och försöka hjälpa till, i enlighet med gott sjömanskap. I maskinrummet på Prins Carl har man slagit stopp i maskin. Nordlund som ser att Köping närmar sig tar sig då åter till kommandobryggan och skriker i talröret:
”Framåt! Full maskin!”
Han repeterar ordern igen men maskinisten slår istället back i maskin. Nordlund rusar då ner till maskinrummet och tvingar med en pistolpipa mot huvudet maskinisten slå om så att fartyget går framåt.
SKJUTER MOT ÅNGAREN KÖPING
När ångaren Köping närmar sig alltmer skjuter Nordlund mot fartyget. Köping fortsätter dock sin kurs mot Prins Carl.
Nordlund firar ner en livbåt i vattnet och ror in mot land. Han har då fått med sig 845 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar 45 000 kronor.
Nordlund landstiger vid Tidö, sydväst om Västerås, och tar sig därifrån till Strömsholm.
Ångbåten Prins Carl
Ombord på Prins Carl finns nu fem döda och ett tiotal skottskadade eller knivskurna besättningsmän och passagerare. När Prins Carl kom in till kaj i Stockholm vid åttatiden på morgonen den 17 maj var det ett blodigt fartyg som lade till, se bilden till höger.
Dagen efter skriver tidningarna stort om den hemska händelsen även om de överdriver antalet döda och skadade.
Svenska Dagbladet 17 maj 1900
GRIPS UTANFÖR ESKILSTUNA
Sin vana trogen försöker Nordlund snabbt ta sig så långt bort som möjligt. Han kommer till andra sidan Mälaren men grips samma dag av tre detektiver på Skogstorps järnvägsstation utanför Eskilstuna. Han gjorde som vanligt vildsint motstånd när de polismännen skulle ta hand om honom och det blev fullt slagsmål. Det avslutades först när Nordlund låg medvetslös på golvet.
Johan Filip Nordlund döms till döden för de fem rånmorden. Han sökte aldrig nåd då han på goda grunder förmodade att det var meningslöst.
Den 18 maj författade Nordlund ett brev som fängelseprästen skrev. Han riktade det till sina två bröder och föräldrar och förklarade att det var han som utfört dådet som de läst om i tidningarna. I brevet skrev han att han hade behov av att lätta sitt hjärta för någon och att de inte skulle sörja att han med största sannolikhet skulle dömas till döden. Han skriver i brevet att han välkomnade döden samt att han önskar sina bröder all välgång i livet. Brevet avslutas med nedanstående rader som sannolikt är lika mycket prästens ordval som Nordlunds:
”Många är de som för bödelns yxa fått låta sina liv. Många goda och ädla människor, sköna kvinnor ja, till och med många drottningar och kungar har fått sluta sina liv så. Därför är mitt sista ord till er, min sista bön är att ni ej tar detta för hårt. Gråt gärna litet, det skadar ej, men förtvivla icke.”
De 18 juli, när Nordlund skulle beläggas med handbojor inför den dagliga promenaden på fängelsets gård, försökte han fly. Med en tillslipad hasp högg han flera av fångvaktarna och gav sig först då en av vakterna sköt honom i veka livet. Därmed kom Nordlund att dömas för ytterligare två mordförsök, som han förklarade kortfattat med orden:
”Jag hade ju inget att förlora på det.”
En undersökning av Nordlunds psyke gjordes av professor Frey Svensson som kom fram till att Nordlund led av: ”Konstitutionell styvsinthet samt impulsivitet och grymhetsnjutning”
AVRÄTTNINGEN
Den sista bilden på Nordlund
Nordlund skrev ett sista brev till sin familj den 5 december, efter att han underrättats om att han skulle halshuggas den 10 december.
Där berättar han att han sökt herrens förlåtelse för sina synder. Därefter upphör kontakten med föräldrarna.
Klockan 08:01 på morgonen den 10 december 1900 leddes Johan Filip Nordlund ut till schavotten på fängelsegården. Han var hårt fängslad i järn och med förbundna ögon.
Gustaf Dalman skarprättare
”Det var en bjässe till karl”, enligt skarprättare A G Dalmans son som biträdde sin far vid avrättningen.
Nordlund sjöng ”Trygg, min Jesus, i dina armar”, medan han spändes fast vid stupstocken.
Bilans hugg avbröt psalmen.
När huvudet föll, var det sista gången det svenska samhället skulle låta avrätta en människa med handbila.
Stockholms Dagblad beskrev samma dag avrättningen:
”Mångmördaren Nordlund afrättades strax efter kl. 8 i morse å fängelsets gård härstädes. Närvarande voro länsnotarien B. Hendeberg, fängelsets direktör, predikant och läkare, magistratens ombud rådman V. Ödman, professorerna J. A. Hammar och V. Hultkrantz samt f. d. professor E. Clason, Upsala, professor E. Holmgren, Stockholm, tre medicine amanuenser, tre ombud för Vesterås stadsfullmäktige samt representanter för stadens båda tidningar. Länsnotarien Hendeberg uppläste domen, fången utfördes, fängslad och med bindel för ögonen. Han åtföljdes af fängelsedirektören på ena och fängelsepredikanten på andra sidan. Han bad så en bön och sjöng en sång, hvilken han ännu fortsatte, då han nedlade hufvudet till stupstocken. Ett enda hugg af bilan skilde hufvudet från kroppen. Liket öfverlemnades till de närvarande medicinska auktoriteterna för undersökningar.”
Efter att Nordlund avrättats debatterades det om brottslighet berodde på arv eller inte. Besvärande för både dem som hävdade tesen om arv och för dem som hävdade tesen om miljö, var att Nordlund aldrig haft något annat än gott att säga om sina föräldrar och att dessa visade stöd för sonen ända fram till slutet. Nordlund kom heller inte från någon känd förbrytarsläkt. Som så ofta fungerade alltså inte några enkla teorier som förklaring till hans brottslighet. Idag hade man sannolikt försökt med en annan förenklad teori, genom att stämpla honom som psykopat.
I 94 år var Nordlund den som hade mördat flest vid ett och samma tillfälle i vårt land. Därmed var han den värsta massmördaren i Sveriges historia – fram till 1994 då fänriken Mattias Flinck sköt ihjäl sju personer i Falun.
Denna hemska händelse har förstås beskrivits och berättats många gånger. Det har till och med skrivits en visa om den; ”En alldeles ny visa om det hemska Mälaredramat”. Så här lyder en del av texten:
