​BROTTSLIG ELLER SJUK?

Saxat ur tidningen PRAKTIKEN 25 februari 1888

ETT EGENDOMLIGT RÄTTSFALL.

Inför kriminalrätten i Berlin står en tolvårig skolflicka, jämförelsevis godt utvecklad i kropsligt avseende, tämligen lång och smärt, vanlig ansiktsform. Icke vacker, men ej häller ful. Huvudet är runt, pannan något låg, näsan tämligen liten, munnen snarare stor än liten, hennes bruna ögon äro livliga, det mörkblonda håret tillbakastruket. Med en för hennes ålder högst överraskande klarhet och bestämdhet besvarar hon alla de frågor, som rättens ordförande förelägger henne, i skarpsinnig, logisk följd. Hon svarar i den ton, hvarmed en liten skolflicka svarar sin lärare eller upläser en läxa, utan osäkerhet och utan spår av sinnesrörelse. Även när domarens stämma röjer, att han är djupt gripen, är det endast barnslighet och klarhet i hennes svar, hvilka även göra intryck av fullkomlig sanningsenlighet.

Hon har kastat en liten flicka ut genom fönstret för att tilvälla sig hennes örhängen. Hennes förklaring, tager sig ut på ungefär följande sätt: ”Jag heter Marie Schneider. Jag ar född i Berlin, den 1 maj 1874. Min far är död för länge sedan, jag vet icke när, men jag kände honom. Min mor försörjer sig som maskinsömmerska. Även en yngre bror till mig lever. En syster förlorade jag för ett år sedan. Jag höll icke vidare av henne, emedan hon var bätre än jag och behandlades bätre av mamma. Mamma har givit mig stryk några gånger, emedan jag var elak, och det i är sant, att jag tog käppen ifrån henne och slog henne.

Jag har gått i kommunskolan sedan mitt sjätte år. Nu är jag i tredje klassen. Jag har setat där i två år, på grund av lätja. Jag har lärt att läsa, skriva och räkna, geografi och historia, och jag har även läst religion. Jag känner de tio buden. Där stå »Du skall icke dräpa,” och i förklaringen står det: Du skall icke tilfoga din nästa någon skada eller något kropsligt övervåld, utan hjälpa honom och stå honom bi i all kropsfara.

Jag hade några lekkamrater i skolan och i grannlaget, och jag kom ofta till en tjuguårig fröken, hvilken bor i samma hus som vi och berättat mig, att hon i sin barndom var lika elak som jag, och slog de lärare, hvilka ville straffa henne.

Då jag för någon tid sedan lekte på gården, kom jag. bakom ett barn, höll händerna för dess ögon och frågade, hvem jag var. Vid detta tillfälle tryckte jag mina tummar djupt in i barnets ögon, så att det skrek förfärligt och i många dagar hade ögoninflammation. Jag visste att jag gjorde barnet illa, men jag gjorde det ändå och släpte ej barnet, trots dess skrik, innan man med våld ryckta det från mig. Jag kände ingen glädje över de smärtor, barnet led, men jag ångrade ej häller min gärning.

Som litet barn stack jag med en gaffel ut ögonen på några kaniner och skar sedan upp magen på dem – så säger åtminstone mamma. Själv mins jag det icke bestämdt. Jag har reda på de större förbrytelser, som blivit begångna i Berlin. Jag har läst därom i tidningarna, då jag läste högt för min tant.

Jag tycker mycket om sötsaker och har ofta sökt skaffa mig pänningar, för att köpa sådana, två gånger 50 pfennige och en gång I mark. Jag upgav då, att jag skulle ha dessa pänningar för andra personer, hvilka til-fälligtvis ej hade på sig några småmynt. Jag vet, att det var bedrägeri. Jag vet även, vad stöld år. När man tager något, som ej tilhör en, begår man stöld. Det finnes olika slags stöld. Man kan taga, kvad som ligger framme, eller vara ficktjuv eller göra inbrott. Det finnes olika straff därför. Den, som slår ihjäl någon, är en mördare, och jag är en mörderska. Mord straffas med döden. Mördaren blir avrättad, det vill säga, man hugger av honom huvudet. Ni låter ej hugga hyuvudet av mig, emedan jag är för ung. Det har sagts mig, att jag är så ung, att man ej kan göra annat med mig än skicka mig till en upfostringsanstalt.

Den 7 juli skulle jag gå ett ärende för mamma till Wassmanngatan. Där träffade jag den lilla Margret Dietrich, som var 3 1/2 år gammal och hvilken jag känt sedan i mars. Jag sade till henne, att hon skulle gå med mig och tog henne vid handen. Jag gjorde detta för att fråntaga henne hennes örhängen. Det var små guldringar med en kulört sten. Jag ville ej behålla dem själv, utan sälja dam i grannskapet. Jag hoppades få 50 pänningar för dem, för hvilka jag då ville köpa godter. Då jag kom till gården i vårt hus, kände jag ett vist behov och ropade till mamma, att hon skulle kasta ned nyckeln till mig. Hon gjorde detta och kastade tilbaka ned 5 pfennige för hvilka jag skulle köpa något. Medan jag gick bort, satte jag den lilla Margret Dietrich på trappan, och jag fann henne där åter.

Jag hade lagt märke till, att trappfönstret i tredje våningen stod halvöppet. Jag gick då dit upp med henne, för att fråntaga henne örhängena och sedan kasta henne ut genom fönstret. Jag vill döda henne, emedan jag var rädd, att hon skulle röja mig. Hon kunde visserligen ej tala särdeles mycket, men hon kunde ju peka på mig, och om det bleve kändt, skulle mamma ge mig stryk.

Jag gick upp i tredje våningen med henne, öpnade fönstret helt och hållet och satte henne i fönsterkarmen. Då hörde jag någon komma uppifrån. Jag satte barnet skyndsamt ned på golvet och stängde fönstret. Mannen gick förbi, utan att bry sig om oss. Därpå öpnade jag åter fönstret och satte Margret i fönsterkarmen så, att hon vände benen utåt och ryggen mot mig. Detta gjorde jag, emedan jag ej ville se hennes ansikte och så lättare kunna knuffa ut henne. Jag tog nu ut hennes örhängen. Hon började skrika och sade, att jag gjorde henne ondt. Jag svarade, att om hon ej genast vore tyst, skulle jag kasta henne ut genom fönstret, och då teg hon. Jag tog örhängena och stoppade dem i min ficka. Därefter gav jag henne en knuff och vad jag hörde, att hon först stötte emot lyktan och sedan mot stenarna där nere. Jag skyndade nedför trapporna och uträttade mammas ärenden.

Jag viste, att barnet skulle slå ihjäl sig på det sättet. Att den lillas död skulle vålla hennes föräldrar sorg, tänkte jag inte på. Det gjorde mig icke ondt, jag ångrade det icke då, jag har ej ångrat det alt sedan, jag har setat i häkte, och jag ångrar det ej häller nu.

Dagen därpå kom en poliskonstapel hem till oss och frågade, om jag kastat Margret ut genom fönstret. Jag svarade nej. Den saken kände jag ej till. Men jag bortkastade nu örhängena. Jag fruktade, att man skulle finna dem hos mig. Snart kom en annan poliskonstapel. Honom sade jag sanningen, emedan han hotade att giva mig en örfil, om jag ej gjorde det. Därpå blev jag bortförd och måste berätta, hur alt gått till. Jag kom i häktet och blev förhörd av assessor Hellman. Med honom åkte jag i drådska till bårhuset. Jag åt med god aptit något hvetebröd, som Hr H. gav mig. Jag såg den lilla Margrets lik, som låg naket på en säng. Jag kände ingen sorg eller ånger. Jag blev förd tillbaka till häktet. Jag var ensam i en sell i två dagar, men jag bad att få komma tilsammans med de andra och fick sitta tilsammans med fyra kvinnliga fångar, för hvilka jag berättade händelsen. Jag skrattade flera gånger, emedan dessa kvinnor gjorde så löjliga frågor. Från fängelset skrev jag även till mamma och bad henne utbetala 2 mark, för hvilka jag kunde köpa flott, emedan vi endast fingo torrt bröd. Ett av breven började med orden: Kära mamma! Med nöje fattar jag pännan för att låta dig höra av mig. Denna punkt har jag själv författat. Med de övriga ha mina medfångar hjälpt mig.”

Dessa förskräckliga fakta meddelade den lilla Marie Schneider lugnt och naturligt, utan fräckhet, med fullkomlig barnslikthet, som sagdt, aldeles som en skolflicka, hvilken undergår examen. Hon blev efter hand litet blek, emedan det långa förhöret tröttade henne, men under de alra förskräckligaste meddelandena var hon aldeles lugn, som när hon talade om de likgiltigaste saker. Hon gjorde ej ett enda försök att bemantla sin förfärliga gärning. Det syntes tvärtom smickra hennes fåfänga, att hon kunde besvara de klokt stälda frågorna på ett lika klokt sätt. Hennes ögon blevo blott en enda gång fuktiga, och det var, då hon berättade, att hon endast fick torrt bröd i fängelset.

De tränne läkare, som undersökt henne, förklarade, att hon, betraktad efter lagens anda, vore ”omyndig till straff”. Fängelseläkaren sammanfattade sina iakttagelser i följande ord: ”Den tiltalade är i själsavseende mogen och klar, men i sedligt avseende är hon en idiot.” Almänne åklagaren bemötte dessa åsikter, och i det han stödde sig vid hela hennes upträdande under ransakningen, hvilket visade ett skarpt utveckladt förstånd, yrkade han, att hon för rån och mord skulle dömas till 8 ½ års fängelse. Den tiltalades försvarare hävdade i sitt alvarsfulla och djupsinniga tal, att detta förskräckliga barn stode så lågt i sedligt hänseende, att lagen ej kunde nå ned henne, och ehuru hon vore något över kriminel lagålder, vore hennes moraliska bristfällighet så stor, att hon måste anses otrilräknelig. Man borde försöka att upfostra henne i sedligt avseende, men detta måste ske i en upfostringsanstalt och ej i ett fängelse.

Domstolen förkastade de sakkunnige läkarnes och försvararnes invändningar samt dömde Marie Schneider till 8 års fängelse.