LJURS KYRKA
KYRKMÅLNINGAR I BOSTADSHUS
I ortspressen kunde man en sommar läsa, att man vid renovering av boningshuset i Ljur Västergården i tak och trossbotten funnit bräder med målningar, som härrör från Ljurs kyrka, som revs 1851. Det var emellertid inte en hemlighet man plötsligt kommit på spåren. Redan tidigare var det väl känt, att timmer och annat material från den gamla kyrkan använts vid uppförandet av boningshuset i Västergården, men genom att större delen av de målade bräderna vid renoveringen avlägsnades och ersattes av nytt material blev målningarna synliga. Länsmuseet i Vänersborg har nu tagit hand om de flesta bräderna samt en del bjälkar. Några kortare bräder har skänkts till Svältomas fomminnesförening, som redan tidigare har en del målade bräder samt fyra bänkdörrar från Ljurs gamla kyrka bland sina samlingar.
DE TVÅ FÖRSTA KYRKORNA
Abraham Winka skriver i sin bok “Kyrkorna i Nårunga pastorat”, att den kyrka i Ljur som revs 1851 sannolikt var den tredje kyrkan på samma plats. Fynd som gjordes vid utgrävningar på den gamla kyrkplatsen 1985 talade för att det redan under medeltiden stått en kyrka där. Om de grundstenar man frilade var lämningar av denna kyrka hade den haft måtten 6 x 8 meter. Den var säkerligen byggd av trä, kanske i stavteknik som Hedareds kapell, och den ersattes 1583 av ännu en träkyrka. I en inventarieförteckning från detta år står, att “Liurs kyrkia haffr (haver) varit öde och är nu wptaghin (upptagen) och haffr huarken kalck, disk, klede eller någhott som till kyrkio tienst tienligt vara kan” Denna andra kyrka ödelades efter ganska kort tid. På vilket sätt vet man inte; kanske hade danskarnas härjningar i trakten något med detta att göra. Ljursborna var sedan utan kyrka i många år.
SISTA KYRKAN I LJUR
År 1625 skänkte Bengt Haraldsson från Iglabo en inventariebok till Ljurs kyrka. Denna bok tycks ej längre finnas kvar. En senare ägare till Iglabo, Bengt von Schwartzenhoff, skänkte också en bok till kyrkan. På titelbladet till denna står:
“Åhr 1687 den 1 January hafver Isak Benedich von Schwartzenhoff till Guds heliga namns ära och Liurs kyrkas prydnad föräradt denna bok. Till kyrkan derutinnan uppteckna alla kyrkans Intradier, så vhäl som de utgifter.
Actum Iglabo ut Supra
B.v. Schwartzenhoff “
Uppgifter ur dessa böcker har sedan införts i Ljurs kyrkobok för 1722–66. Enligt dessa uppgifter får man veta, att Ljurs sockenmän i juni 1626 “sammanskutit på var (svårläst ord) till Liurs kyrkias upbyggande 2 1/2 t, spannemåhl och ähr således på samma åhr föga mehr än hälften upbygd nämbl. denn nedre dehlen, emot dhet som nuförtiden befinnes”. Av olika orsaker tycks bygget ha avbrutits och återupptogs inte förrän 1642. Vilka dessa orsaker var vet man väl inte så noga, men kanske ligger det någonting i den tradition som levat kvar, att man varit oense om platsen för kyrkbygget. En del av Ljursboma ville redan från början bygga kyrkan en kilometer längre västerut och skulle en natt ha forslat bort det framkörda virket till denna plats, som låg på Stommens mark och än i dag heter Kyrkebacken. Mer troligt är väl att de ekonomiska resurserna saknats.
Kyrkbänksdörr från Ljurs kyrka, nu förvarad i Svältornas fornminnesförenings museum i Ornunga tillsammans med fyra andra liknande dörrar. 1726 tillkom bänkinredningen i kyrkan, männen på högra sidan och kvinnorna på den vänstra.
Åren 1642–43 kunde kyrkbygget fortsätta och avslutas. Främre delen tillbyggdes, och därefter hade kyrkan följande mått: längd 26 1/2 alnar (15,9 m), bredd 10 alnar (6 m) och höjd från golv till tak (invändigt) 8 3/4 alnar (5,25 m), i storlek ungefär som Ornunga gamla kyrka. Dock återstod då en stor del av inredningen. Predikstolen kom först 1644 på plats, och 1651 “är vapnhuset för nedre dehlen af kyrkan förfärdigat.” År 1668 blev kyrkan “målader med den målning nu för tiden är (1727)”. Kyrkans väggar bestod av ektimmer och en del furu. Utvändigt var den klädd med ekspån. Den hade fem fönster på södra långsidan, ett på norra sidan av koret och ett över läktaren på västra gaveln.
1687 byggdes klockstapel, och samma år skänkte den tidigare omnämnde B.v. Schwartzenhoff en i Skara gjuten klocka.
Varje gård hade sina bestämda platser med kvinnoma på vänstra sidan och männen på den högra. Den 13 maj 1732 “blef efter socknemännens enhälliga påstående och överenskommande på sockenstämman följande stohleindelning presenterad och stad-fästad nämligen:
MANFOLKSSIDAN
Nr 1 Till Igglabo
2 Åhsen
3 Halla Stommen
4 Svenstorp 1 Hökared 2
5 Igglabo drängstohl
6 Lilla Långared 2
7 Kättlingabo Lilla Gunlered 1 Liurska qvam
8 Kämpag. 1 Säfesiöos 2 Äspenäs 1
9 Tolsg. och Frälseg. 1
10 Smedeg. i Gunlered 2 Vesterg. ibid Lilleg. i Liur
11 Skatteg. i Liur 2 Vesterg. ibid 2
12 Stora Långered 3
13 Vesterg. i Åhred 3
14 Nederg. i Åhred
15 Liursered 3
16, 17, 18 Fristohlar
QVINNFOLKSSIDAN
Nr 1 Till Igglabo
2 Till Åhsen
3 Brudestohl elliest pigestohl till Åhsen och Igglabo
4 Halla Stommen
5 Hökared Lilleg. Liur
6 Vesterg. i Åhred
7 Nederg. i Åhred
8 Lilla Långared
9 Kättlingabo L. Gunlered Frälseg.
10 Kämpag. Skatteg.
11 Säfesiöos Äspenäs
12 Vesterg. i Liur Liurs qvam
13 Tholsgården
14 Stora Långared
15 Hiulsered
16 Smedeg. i Gunlered Vesterg. ibid
17 Fristohl “
Lägg märke till att Vestergården och Nedergården i Åhred fått bänkplatser i Ljurs kyrka, trots att de låg i Nårunga socken.
NÅRUNGABORNAS KLAGOMÅL
Det verkar som om underhållet av Ljurs kyrka försummats i hög grad. På 1780-talet var den i så dåligt skick, att den utdömdes av biskopen. Nårunga sockenbor klagade 1783 hos biskopen och domkapitlet över “den gamla förfallna Liurs träkyrkas otillräcklighet att inrymma flera än sitt egna sockenfolk, så att då Norunga och Ornunga hvar tredje söndag skola i Ljur bevista gudstjänsten, får största delen blifva utanför kyrkan på kyrkvallen“. Man framhåller också “huru tröga Ljurs sockenmän är att ombygga och utvidga sin Kyrka“, vilket man däremot gjort i såväl Norunga som Omunga och Qvinnestad. “Ljurs allena är sådan den för 141 år sedan av trä blef byggd.” Skrivelsen slutar med att man allerödmjukast anhåller “det Ljurs kyrka om inte raseras må så länge åtminstone alldeles mista gudstjänsterna, intill dess den blifvit i sådant stånd satt, att jämte Ljurs, äfven Norunga och Ornunga sockens invånare däri kunna rymmas, såsom de närmast intill Ljur belägna socknar och själva ingen gudstjänst hafva när den i Ljur infaller.”
SYNEFÖRRÄTTNING OCH LJURSBORNAS BÖNESKRIFT
Klagomålen resulterade i att biskopen och domkapitlet anbefallde syn på Ljurs kyrka. Den företogs av kontraktsprosten Herman Möller den 9 juni 1784. Han frågade inledningsvis sockenmännen, “om de icke skulle finna sig vid att förena sig med Norunga socken . . . och alldeles rasera deras gambla bräckliga träkyrka” och framförde flera skäl för ett sådant ställningstagande. Ljursborna var emellertid inte villiga till detta utan bad i stället Möller, att han hos biskopen och domkapitlet skulle söka utverka tillstånd för dem att tills vidare få behålla sin kyrka och lovade åta sig att inom ett år göra en större reparation. De kunde också visa på redan vidtagna förberedelser, och syneförrättaren ställer sig i slutet av sin rapport positiv till sockenmännens planer. Det framgår också att man framdeles tänker ersätta den gamla träkyrkan med en ny av sten. 1 en böneskrift de själva ställer till biskopen och domkapitlet heter det: “Ljurs kyrka är gammal och vi vane vid att fägna oss över egen sockne kyrka, och sålunda ifall den nu skulle raseras, blev det en anstöt, som förorsakade ett allmänt missnöje i socknen. . . Vår allernijukaste anhållan är för den skull. . . att vi kunna få höggunstligen tillståndelse att reparera vår förberörda kyrka, hvartill vi är högst benägna, samt finna oss förmögna till dess tillfälle framdeles yppas att densamma ånyo bygga.” Skrivelsen är undertecknad av Löjtnanterna Carl Gustav Timell, Iglabo, och Nils Gabriel Lilliehöök, St. Långared.
STOR REPARATION
Efter rivningshotet satte Ljursborna genast i gång med att sätta sin kyrka i stånd. Kyrkan vägdes upp, ny stenfot murades, och ruttna syllar ersattes med nya av ek. Väggarna byggdes på två alnar, och ny takresning gjordes. Inte mindre än 123 bokförda dagsverken lade man ned på inredningen. Ny läktare utmed hela norra långsidan, en del nya bänkar, sex nya och större fönster, nytt golv m.m. Man byggde också nytt vapenhus. Hela reparationen gick på drygt 118 Rd och tycks ha varit färdig redan i början av år 1785. Den 27 januari detta år förrättade prosten Joh. Wallmark syn under närvaro av åtskilliga namngivna sockenbor, bland dem löjtnant Timell samt hejderidaren Joh. Högberg från Ornunga.
I syneprotokollet finns en utförlig redogörelse för vad som gjorts och en beskrivning av kyrkans mått och inredning, och syneförrättaren kan konstatera, att “genom reparationen bristerna med gott förstånd och sorgfälligt blivit botade“. Det enda påpekande han gör är att den del av väggarnas spånbeklädnad, som inte bytts ut “kan tarva att förnyas”. Syneprotokollet avslutas med följande ord:
“Denna således slutade förrättning giver mig anledning att i stor ödmjukhet anmäla Ljurs församlings nog bekymrade invånare, att deras välmenta nit för sin kyrka och ådagalagda skicklighet vid dess iståndsättande måtte med nåd och ynnest få anses.
Ljurs kyrka den 27 januari 1785
Joh. Wallmark“
Genom det utökade antalet sittplatser kunde kyrkan nu bereda mellan 250 och 300 gudstjänstbesökare plats.
Inredningen kompletterades 1790 med nummertavlor och siffror. Fortfarande var dock kyrkan omålad. 1792 rödfärgades den utvändigt till en kostnad av något över 15 Rd. Följande ingredienser ingick i färgen:
1 1/2 ankare silltran, 2 tunnor sillolja, 2 LM lispund vitriol, 1/2 LM lis-pund harts, 14 1/2 kanna rågmjöl och 1 tunna rödfärg, den senare inköpt i Lidköping, det övriga i Göteborg. Den invändiga målningen utfördes året därpå. En del av materialet inköptes i Göteborg “enligt herr Johan Liljedahls utgifna nota“, och målaren “Mäster Johan Lundgren uti Alingsås” släppte också till en del ingredienser. Kostnaden blev knappt 60 Rd. Efter reparationen ansågs kyrkan kunna göra tjänst ytterligare en mansålder.
I arbetet att sätta kyrkan i gott skick deltog säkert en stor skara Ljursbor, de flesta ej nämnda, men det finns några som trätt fram ur anonymiteten med sina namn. Här är några som möter oss i räkenskaperna. Mjölnaren Ingel Jonsson vid Ljurs kvarn var tydligen en mycket händig och ofta anlitad karl. Han gjorde 20 dagsverken på inredningen, och fick 8 shilling om dagen på egen kost. Att han varit mycket uppskattad i bygden vittnar den mycket utförliga nekrolog om, som finns i kyrkoboken. Det hörde inte till vanligheterna att andra än präster och ståndspersoner bestods en sådan. En annan hantverkare som nämns är Anders Andersson från Hästhagen, ett torp under Iglabo. Han är antecknad för 37 dagars arbete med inredningen och 20 dagars med vapenhuset på samma villkor som Ingel Jonsson. Detsamma gäller Sven Jonsson i Lilla Långared och soldaten Pär Gammal. Smeden Torsten Olufsson i Enet och murarmästare Anders Frisk har arbetat 8 respektive 10 dagar vid kyrkan. Bryngel i Stora Långared har sågat “ekesviller” (synar) i Anhults hage och för detta erhållit 6 Rd. De byggkarlar som arbetat med att väga upp kyrkan, “påbygga henne 2nne alnar, giöra ny takresning och bota flera dess brister” får man visserligen inte veta namnen på men däremot att de var från Sandhult och att de för sitt arbete fick 40 Rd.
SAMMANBYGGNINGSPLANER ÅTERUPPTA
Planerna att bygga en stenkyrka i Ljur kom aldrig att realiseras. I stället togs tankarna på nytt upp att riva de gamla kyrkorna i både Ljur och Nårunga och bygga gemensam kyrka i Nårunga. Redan den 3 maj 1807 fattades beslut om detta, men verkställandet dröjde. Då båda kyrkorna utdömdes år 1837 förnyades beslutet, men bara två år senare beslöt man reparera Nårunga kyrka så att den skulle kunna användas ytterligare tio år. Inte förrän 1847 hade man ritningar till en ny kyrka i Nårunga klara. Den var kostnadsberäknad till 10 852 Rd, men Nårunga och Ljur hade tillsammans bara 3 113 Rd fonderade, varför “de funno sig alldeles oförmögna att fylla den därav synbara byggnadsbristen” och beslöt anhålla om rikskollekt. Som ömmande skäl anfördes bl.a. Svältomas stenbundna och karga jordmån, som ställde bygden bland de mest vanlottade i riket. Antagligen fick de sin rikskollekt.
Den 8 januari 1850 antogs ett anbud på kyrkbygget inlämnat av handlanden m.m. Fredrik Sundler från Vårgårda. Det löd på 9 000 Rd, och då ingick också rivning av den gamla kyrkan och klockstapeln. Arbetet påbörjades i augusti samma år, och redan året därpå kunde den nya kyrkan invigas.
LJURS KYRKA RIVS
När den gemensamma kyrkan i Nårunga togs i bruk var det dags att rasera Ljurs gamla kyrka. Man kan förmoda, att det inte skedde utan saknad från Ljursbornas sida.
Dopfunt från Ljurs gamla kyrka som nu finns i Ornunga nya kyrka
Till den nya kyrkan överflyttades klockan, en 5-armad ljusstake och en ljuskrona. Den medeltida dopfunten var länge försvunnen men återfanns inmurad i ett uthus och var då något skadad. Nu finns den i Omunga nya kyrka. En offerkista av ek innehållande bl.a. en kyrknyckel förvaras i Ornunga gamla kyrka. Altarskåpet och predikstolen kan man nu se i Alingsås museum. Större delen av virket från den gamla kyrkan inköptes av bonden i Västergården, Johannes Andreasson, som använde det vid uppförandet av nytt boningshus. Kyrkdörren, som ej kom till användning i Västergården, kom så småningom till gården Lunden i Skogsbygden, dit en broder till Johannes flyttade. Där har den använts som dörr till en jordkällare men förvaras nu i ett uthus på gården. För övrigt finns en del virke m.m. utspritt i bygden.
De fragment av målningar som kom i dagen vid renoveringen i Västergården bedömdes vara dels från 1600–, dels från 1700–talet. Det stämmer också med uppgifter från kyrkoböckerna om att kyrkan målades 1668 och 1793.
LJURS GAMLA KYRKPLATS ÅTER TILL HEDERS
År 1916 restes på kyrkogården vid Stommen i Ljur en minnessten med inskriptionen “Här stod Ljurs gamla kyrka“, men kyrkplatsen vårdades under många år inte alls, utan buskar och träd växte in där. Nu är den röjd och väl i ordning. 1985 företogs en utgrävning, varvid som förut nämnts bl.a. grundmurarna till den medeltida kyrkan blottlades. Initiativtagare var Abraham Winka, och utgrävningen leddes av antikvarie Rune Ekre.
1984 restes en klockstapel på kyrkplatsen och inköptes en klocka, och sommartid rings det på lördaggsskvällama åter till helgsmål för Ljursborna. Friluftsgudstjänst hålls också varje sommar vid den gamla kyrkoruinen.
En skiss över en rekonstruktion av kyrkans interiör m m återfinns på pärmens yttersida. Nedan skiss av gammal skvaltkvarn: vattnet kommer in i rännan från höger och driver runt kvarnhjulet, som i sin tur utan mellanliggande mekanismer driver runt kvarnstenarna.
LJURS KYRKORUIN HISTORIK
Genom utgrävningar våren och hösten 1985 har vi nu i stort fått bekräftat att på den gamla kyrkplatsen i Ljur även stått en kyrka under medeltiden. De grundstenar som vi tror oss ha funnit visar att medeltidskyrkan hade måtten 6×8 meter. Med stor sannolikhet var det från denna kyrka som Gustav Vasa genom konfiskation lade beslag på nattvardskalken på 1540-talet.
Kyrka nr 2 stod färdig 1583 men saknade då inventarier. Det heter i en inventarieförteckning från detta år: “Liurs kyrkia haffr waritt öde och är nu wptaghin och haffr huarken kalck, disk, klede eller någhott som till kyrkio tienst tienligit vara kan.” Tyvärr blev den andra kyrkans livslängd ganska kort. Varför vet man inte, men en gissning om danskarnas härjningar i trakten i början av 1600-talet torde innehålla en del av svaret.
Kyrka nr 3 stod färdig att tas i bruk 1642. Man hade då i många år varit utan kyrka i Ljur. Det berättas i ett stämmoprotokoll att en del av virket var framforslat redan 1626. Det skulle emellertid dröja 16 år innan kyrkan stod färdig. En del av förklaringen till dröjsmålet med kyrkbygget kanske var att det fanns många ljursbor som inte ville bygga den nya kyrkan på den gamla kyrkplatsen. Det har berättats mig att en morgon fanns det inte något virke på den gamla kyrkplatsen. Virket hade under nattens mörker fraktats till en annan backe en kilometer därifrån. Platsen dit kyrktimret forslats heter ännu idag Kyrkbacken. Den tredje och sista kyrkan i Ljur kom emellertid att stå kvar till 1851, då den raserades.
UTGRÄVNINGAR MED FYND
Genom sommarens utgrävningar har vi lyckats få fram grundstenarna för den sista kyrkan i Ljur 1642–1851. Under grävningens gång gjordes många fynd. Således hittades mynt från alla århundraden från 1200-talet. De äldsta var s k brakteatrar från medeltiden. Det var dels koppar- och järnmynt, dels även mynt av silver. Sammanlagt har vi hittat ett 25-tal mynt. Av andra fynd kan nämnas rikligt med spik, glasskärvor, även glas från medeltiden, två spännen från en psalmbok, glas till glasögon, samt knappar, delar av kritpipor, kisthandtag och gångjärn. Vi hittade också en del föremål som vi betraktade som förhistoriska, t ex fragment av pilspets, bronsbitar, bitar av keramik och brända ben samt på tre ställen kolgropar med benfragment. Till detta kommer också en s k skålla av silver från ett halssmycke, daterad till 500 f Kr.
GRAVFÄLT
En riklig anhopning av natursten i korpartiet trodde vi under grävningens gång kunde härledas från den stora gravkammaren i kyrkans främre del.
En av de sista utgrävningsdagarna kom vår arbetsledare, arkeologen Rune Ekre, på förklaringen till den stora anhopningen av sten i korpartiet. Stensamlingen var ett gravröse från bronsåldern eller tidig järnålder.
Efter grävningens slut har flera arkeologer besökt platsen, och alla är av den bestämda uppfattningen att där finns ett förhistoriskt gravfält med kanske 6–8 rösen inom kyrkogårdsmuren. Kyrkorna har byggts på troligen flera rösen. Förutom röset under koret finns förmodligen ett röse under vapenhuset och kanhända ett under långhusets södra sida.
KULTPLATS
När torv togs bort från kyrkoruinen, blottlades en sten som till form och storlek skilde sig från omgivningen. Det visade sig vara en s.k. phallos eller fruktbarhetssten. Ortsbefolkningen kan berätta att det fanns ett par liknande stenar i närheten. Kanhända har de också varit resta på den gamla kyrkoplatsen? En annan sten i form av ett solur ligger på själva kyrkogårdsmuren. Allt detta sammantaget tyder på att platsen kan ha varit kultplats för ljursborna redan i förhistorisk tid.
Vi vet att det inte var ovanligt att de första kristna byggde sina kyrkor på hedniska offer- eller kultplatser. Kanske har det också varit så här i Ljur? Kanske var det på denna plats som bronslurarna en gång samlade befolkningen till offer och avgudadyrkan? Det är svårt att veta, men ett är säkert: Ljursborna är fortfarande ivriga gudsdyrkare. För detta talar det faktum att man invigde en ny missionskyrka i Ljurhalla.
