VÅNGASLÄKTEN

Vasa sönerna Erik XIV, Johan III och Karl IX

IGELSTRÖM APPELBOM FÄGERSTIERNA

BENGT HARALDSSON blev ägare numero 2 till Iglabo 1603. (född omkr. 1575 Nylödöse och död efter 1630)

Bengt gifte sig 1602 eller 1603 med Elin Olofsdotter från Stora Åkatorp i Skaraborgs län. Det är mycket troligt, att det nygifta paret bosatte sig på Iglabo senast samma år.

Från ett protokoll vid Gäsene Härads Tingsrätt daterat 1603 vet vi att Bengt bodde på Iglabo det året. Hur Bengt fick disposition över Iglabo vet vi inte, inte heller när det hus de bodde i var byggt. Kanske hade de köpt huset av Pedy. Kanske byggde de ett nytt.

Hustru Elin, född runt 1581 och död den 17 april 1637 på Iglabo, var dotter till borgmästaren i Bogesund (numera Ulricehamn), Olof Andersson och hans hustru Ingeborg. Elin, som ofta gick under namnet Elin av Vångasläkten, hade tidigare varit gift två gånger. Först var hon gift med en man som hette Lasse Mattsson och sedan, 1590, med Nils Olofsson i Stora Åkatorp, Österbitterna. Nils Olofsson dog av okänd anledning den 22 mars 1600. Med Nils hade Elin sonen Nils Nilsson, född år 1600 på Stora Åkatorp, och senare adlad under namnet Stiernflycht (Nr. 332). Sonen Nils kom senare att bli ägare nummer 4 till Iglabo.

Med sin tredje man, Bengt Haraldsson, fick Elin sonen Harald Bengtsson, som föddes den 4 september 1604. Gossen föddes på Iglabo och antog så småningom som adelsman namnet Igelström (Nr. 320). Därmed blev Elin mor till två ägare av Iglabo och alltså även till två adelssläkter.

År 1615 fick Bengt Haraldsson konung Gustaf II Adolfs tillstånd att ”fritt för alla utskylder besitta kronohemmanet Iglabo i Ljurs socken, Gäsene härad”. Vilka tjänster han gjort konungen för att få åtnjuta denna skattefrihet vet vi ingenting om. År 1625 blev Haraldsson häradsskrivare i Västergötland och mellan åren 1626–1630 arrenderade han Gäsene härad. Han var även kyrkligt intresserad och skänkte år 1625 en inventariebok till Ljurs kyrka. När Bengt Haraldsson dog är okänt, men hustru Elin avled på Iglabo den 17 april 1637.

Ätten Igelström, adlad 7 februari 1645 och introducerad på Riddarhuset 2 mars 1647, har samma ursprung som ätterna Appelbom, Fägerstierna och Strömfelt, och anses härstamma från en gammal frälsesläkt, den s.k. Wångasläkten. Igelström har efter adlandet icke varit representerad i Sverige.

Av kurfursten Fredrik August III av Sachsen, konung i Polen, erhöll ätten tyskt (sachsisk-polskt) friherrediplom 3 maj 1739 och immatrikulerades i denna värdighet 1742 på riddarhuset i Riga under nr 73. Den 29 juni 1792 upphöjdes då levande medlemmar av ätten i tysk riksgrevlig värdighet och intogos på riddarhusen i Riga och Reval såsom grevar. Om ättens äldre släktled se adliga ätten Strömfelt (Nr 224).

BENGT HARALDSSON FÖRFÄDER

• Simon Christoffersson A Vapn (född före 1350 och död efter 1380) var gift med Elin Jonsdotter Blå Stråle af Ekna
  • Magnus Simonsson A Vapn (född 1373 i Stora Vånga och död 1403) var gift med Catharina Gilikensdotter von Pytten
    • Anders Magnusson A Vapn till Ljusefors (född före 1410 och död efter 1460) var gift med okänd kvinna.
      • Magnus Andersson till Stora Vånga (dog efter 1444) var gift med Christina Jonsdotter
        • Magnus Magnusson till Stora Vånga (född 1440 och död efter 1490) var gift med Anna Larsdotter Bölja
          • Harald Månsson, Riddare (född 1460 och död 1500) var gift med Kristina Andersdotter
            • Bengt Haraldsson af Stora Vånga (född 1490 och död 1550) var gift med Catarina Jönsdotter Lind
              • Harald Bengtsson (född 1525 och död före 1587) var gift först med Maria Marbo och sen med Ragnhild Lind af Hageby

FADERN

Vånga vapnet

Fadern hette Harald Bengtsson (Vångasläkten) till Surte i Angereds socken, Älvsborg och Söderby i Fellingsbro socken, Örebro. Han var född 1525 i Nya Lödöse socken, Göteborg och Bohus län. Han dog före 1587. Han var Tullskrivare i Älvsborg 5/9 1571 och konung Johan III:s och hertig Karls köpman. Han blev stamfader för adliga ätterna Appelbom (Nr. 325) och Igelström (Nr. 320), till vilken sistnämnda ätt den ryske diplomaten och generalen Otto Henrik Igelström (född 7/5 1734-död 8/2 1823), kallad Osip Andrejevitj i Ryssland, hörde.

Harald Bengtsson var gift två gånger. Första gången var med Maria Andersdotter Marbo (Halv Lilja och Stjärna). Hon var född 1527 i Vånga och dog 1547 bara 20 år gammal.

Hans andra hustru hette Ragnhild Jonsdotter Lind af Hageby (Nr. 212), dotter till häradshövdingen Jon Svensson Lind af Hageby, död 1554 i Västervånga och hans hustru Kjerstin Ivarsdotter i Västervånga. Hustrun var dotter till frälsemannen Ivar Ingvarsson, död före 1526 i Västervånga. Honom möter man i ett brev från Sten Sture d. ä. 1502, när han får frälse på sin köpta gård Västervånga och bekräftelse på det sköldemärke, tre björklöv på en kvist, som hans fader Ingemar Andersson fått av Konung Karl Knutsson. Tyvärr finns inte brevet bevarat i original utan enbart återgivet i Sven Lagerbrings Samling af handlingar i svenska Historien III, sidan 218 och följande. Den något egendomliga namnkombinationen Ingemar Andersson – Ivar Ingvardsson får man anta beror på felläsning av en kanske suddig och skadad text. Ingemar kan vara feltolkning av Ingwar och då stämmer sonens patronymikon betydligt bättre. Så med andra ord, i sin tur son till Ingvar Andersson, adlad av konung Karl Knutsson.

Makarna Bengt och Ragnhild hade sönerna Bengt och Anders.

KASTADE UT PRÄSTEN

Att Harald Bengtsson, alltså Bengt Haraldssons far, en tid var kunglig köpman hade kanske sina orsaker. Denne Harald Bengtssons far, som också hette Bengt Haraldsson, var född i Nylödöse i början av 1500-talet eller möjligen slutet av 1400-talet. Denne sist nämnde Bengt Haraldsson kunde inte förlika sig med den nya lära (lutherska), som Gustaf Vasa lät införa. Bl a därför gick han 1529 i landsflykt, lämnande hustru och minderåriga barn efter sig. Någon tid där efter reste även hustrun Catharina Jönsdotter ur landet och lyckades få med sig all enskild egendom. Dock lämnade hon efter sig de två barnen, sönerna Johannes och den ovan omtalade Harald Bengtsson.

Sönernas uppfostran kom att bekostas av konungen. Huruvida Gustaf Vasa tog pengarna ur statskassan eller av egna medel förtäljer inte historien.

Behjälplig vid makarna Haraldssons landsflykt sägs Bengts bror, biskop Magnus Haraldi, ha varit. Haraldi var Skara stifts siste katolske biskop. Även han gick i landsflykt ett par år senare, emedan han ”ville förblifva de påviska villfarelserna trogen”. Att Haraldi inte kunde tänka sig att övergå till den lutherska läran kan man förstå, då det i ett protokoll från 1529 berättas, att han kastade ner en luthersk präst från predikstolen i Skara domkyrka och därefter jagade ut honom ur helgedomen.

Både biskop Haraldi och brodern Bengt Haraldsson sägs ha bistått Ture Jönsson Tre Rosor vid ett uppviglingsförsök på Larvs hed sommaren 1529. Då herrarna emellertid icke fick tillräckligt stöd av västgötaallmogen, fann de för gott att fly ur landet, innan Gustaf Vasas arm nådde dem. ”Bättre fly än illa fäkta”, heter det ju fortfarande.

Av ovanstående händelser framgår, att det tydligen var mycket stora motsättningar både på det religiösa och politiska området i 1500-talets Sverige. Vi vill därför återge en annan berättelse från slutet av århundradet, då en brorson till biskop Haraldi, som var präst i luthersk anda, också hamnade i hetluften för sin övertygelses skull. Den prästen hette Johannes Benedicti.

JOHANNES BENEDICTI (1519–1586)

Bengt Haraldsson, Iglabos andre ägare, hade alltså en farbror som hette Johannes Bengtsson, född den 10 juni 1519. Denne Johannes var kyrkoherde i Särestads pastorat åren 1564–1575. Särestad ligger på Vänerslätten cirka 15 km nordost om Vänersborg. Vi erinrar oss att denna tid kännetecknades av inre motsättningar mellan katolicismens anhängare och reformationens.

Johan III efter en målning av Johan Baptista van Uther

Johan III:s regering präglades i hög grad av denna inre spänning, fast den inte alltid framträdde öppet. För att rädda något av katolicismens estetiska värden, utarbetade Johan en katolicerande liturgi, den s k ”Röda boken”, och påbjöd, att prästerna skulle följa densamma. Emellertid var den lutherska ortodoxien av tyskt ursprung redan fast förankrad hos stora delar av det svenska prästerskapet, och konungen mötte starkt motstånd i vissa kretsar. Till dessa Röda bokens motståndare hörde Johannes Bengtsson. Han, liksom många andra präster, vägrade förrätta gudstjänst enligt den nya ritualen. Allmogen däremot, hade ännu inte förlikat sig med den nya läran, utan såg gärna en återgång till den gamla ordningen. Striden blev på sina håll våldsam. Motståndet mot Röda bokens anhängare organiserades och stöddes av hertig Karl, som sades vara kalvinistiskt orienterad.

I Särestads pastorat blev förhållandet mellan kyrkoherde Johannes och församlingsborna till slut olidligt för kyrkoherdefamiljen. För att icke utsättas för mordbrand flydde prästfamiljen brådstörtat en natt från Särestad. Flykten gick norrut mot Valle härad, som från och med 1571 tillhörde hertig Karls hertigdöme. Här bosatte sig prästfamiljen på torpet Tatermyran i Bergs socken norr om Billingen. Kyrkoherde Bengtsson gick där klädd i förskinn som alla andra bönder och kallade sig Johannes Strömfelt.

Efter något år i Bergs socken blev Johannes genom hertig Karls förmedling återinsatt i prästerlig tjänst i Fägre församling av Vadsbo härad, som också tillhörde hertigens domäner. Här slutade Johannes sina dagar som prost 1586. Namnet Bengtsson hade han nu latiniserat till Benedicti.

Johannes Benedicti var gift med Catarina Tyresdotter, och makarna hade flera söner som också blev präster. Sönerna antog namnet Fägreus efter ortsnamnet Fägre. Avkomlingar till släkten Fägreus innehade betydande befattningar i kyrkans och statens tjänst under 1600- och 1700-talen.