DÖDEN I VESENE

Ingeborg Andersson

Ingeborg Andersson föddes strax före midsommar 1901 på Horsareds Storegård i Vesene, en liten by utanför Borås. Hennes far, August Olausson, var då redan 53 år gammal; modern, Selma Mathilda, var 38. Familjen hade fått sex barn, men bara fem var i livet. Den äldste sonen Martin Rickard var 18 år. Minstingen Daggny Lydia var tre.

Ingeborg Andersson med make på sitt bröllop

Som ung gifte Ingeborg sig med Artur Andersson. Han kom från en välbärgad familj och hade en stor gård i Vesene. De levde ett till synes lyckligt liv och hade råd med en barnjungfru. Tillsammans fick de tre barn, två pojkar och en flicka.

Allt tycktes gott.

Ingeborg och maken Artur

Men när den yngsta flickan var i ettårsåldern hände något med Ingeborg. Hon som förut hade varit den som pratade mest vid köksbordet blev tyst. Hon svarade när hon tilltalades, men inget mer. Blicken vandrade långt bort och hon kändes frånvarande.

Så kom tvärheten. Ett skarpt ord där det förr varit ett vänligt. En dörr som stängdes lite för hårt.

Barnjungfrun märkte det först, men sade ingenting. Det var inte hennes plats att lägga sig i.

När barnjungfrun sedan fick tjänst på annat håll och lämnade gården, stod Ingeborg ensam med sina tre barn och sina tysta dagar. Utan någon att dela bördan med drog hon sig ännu mer undan. Hon utförde sina sysslor, men ordlöst. De som såg henne på gårdsplanen eller i kyrkan tyckte att hon verkade långt borta, som om hon redan hade lämnat något bakom sig.

Ingen anade hur långt bort hon egentligen var.

Våren nalkades men snön hade ännu inte hunnit smälta fredagsmorgonen den 22 mars 1929. Ingeborg skulle baka och tvätta kläder. Artur och brodern Holger skulle ut i skogen för att leta ved. Innan de gav sig av med släden hjälpte Artur till att bära in kopparkitteln till köket, så att Ingeborg kunde sätta i gång med byken.

De hade åkt en bit när Holger kom på att han hade glömt klockan. Han vände tillbaka mot gårdsplanen. Gardinerna i kammaren var fördragna. Han märkte det, men tänkte inte mer på saken. Inne satt Ingeborg vid köksbordet med ansiktet i händerna.

"Vet du vad klockan är?" frågade han.

Ingeborg svarade tonlöst: "Det ser du väl själv." Hon nickade åt Amerikaklockan på väggen.

Holger klev över tröskeln till kammaren.

Där mötte han en hårresande syn. De tre barnen hängde livlösa över kanten på det stora karet.

Han rusade ut i köket. "Ingeborg, vad har du gjort?!"

Hon svarade inte.

Han lyfte upp barnen och lade dem på sängen. Yngsta flickan var fortfarande varm. Men livet fanns inte kvar i någon av de små kropparna. Barnen var mellan ett och fem år när modern dränkte dem i familjens badkar.

Tumultet blev stort. Alla var chockade. Ingeborg var knappt kontaktbar och svarade inte på tilltal.

Landsfiskalen tillkallades men fick inga svar av henne. Samma dag fördes hon till häktet i Vänersborg.

Begravningsinbjudan

När de mördade barnen skulle begravas skickade Artur och Ingeborg ut en begravningsinbjudan, undertecknad av dem båda. Ingeborg fick själv inte delta. Hon satt häktad i Vänersborg.

Hon fick genomgå en sinnesundersökning. När hon skulle beskriva vad som hänt sade hon bara: "Jag tog den största först."

Läkarutlåtandet bedömde hennes mentala ålder till tolv år. Läkaren ansåg också att hon hade schizofreni — en vanlig diagnos på den tiden. Han försökte förklara för henne att det som hänt var sjukdomens fel.

Det ville Ingeborg inte gå med på.

"Nej," sade hon. "Jag är själv ansvarig, och jag är beredd att ta straffet i resten av mitt liv."

Den 20 april 1929, efter häradsrättens beslut om sinnesundersökning, flyttades Ingeborg till Växjö kvinnofängelse. Senare friades hon och skulle få psykiatrisk vård. Men platsbrist på Restad sjukhus gjorde att hon ändå tillbringade ett år i fängelset i Växjö, innan hon den 1 april 1930 flyttades till Restad.

Artur gifte om sig efter en kort tid, men bodde kvar i Vesene.

Ingeborg skrevs ut från sjukhuset 1947 och levde ytterligare 31 år. När ingen längre kunde ta hand om henne i hemmet fick hon flytta tillbaka till Restads sjukhus. Där blev hon kraftigt nerdragen med psykofarmaka.

———————————-

Berättelsen grundar sig bland annat på Maria Bouroncles bok ”Det kom för mig i en hast: historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson” Den är mycket läsvärd. Köp den här: https://www.adlibris.com/se/bok/det-kom-for-mig-i-en-hast-historien-om-barnamorderskan-ingeborg-andersson-9789188959706?fbclid=IwAR1hpu9iOa65ZMNoYHHZGwU56yMlb-iarmKPc1KxnrUrLZLUtJbvdt5-eWs

FAKTA

INGEBORGS FÖRÄLDRAR OCH SYSKON

• August Olausson född 24/1 1848
• h 30/12 1881 Selma Mathilda Andersdotter född 21/7 1863
• s Martin Rickard född 3/7 1883 Storegården Horsared Vesene
• d Anna Etalia född 5/9 1885 Storegården Horsared Vesene
• s Hilding Oskar född 2/8 1890 Storegården Horsared Vesene
• s Ernst Artur född 12/10 1894 död 1/11 1894 Storegården Horsared Vesene
• s Einar Julius född 25/12 1895 Storegården Horsared Vesene
• d Daggny Lydia 21/4 1898 Storegården Horsared Vesene
• d Ingeborg Maria född 14/6 1901 Storegården Horsared Vesene död 17/9 1978 Ljung

INGEBORGS EGEN FAMILJ

• Einar Artur Andersson född 15/1 1894, hemmansägare Vesene
• h 22/6 1923 Vesene kyrka Ingeborg Maria Olsson född 14/6 1901, Storegården Horsared död 17/9 1978 Ljung
• s Tor Ingvar född 9/4 1924 Vesene, mördad av modern 22/3 1929 Vesene
• s Efraim Artur Anders född 10/1 1926 Vesene, mördad av modern 22/3 1929 Vesen
• d Inga Brita Lucia född 13/12 1927 Vesene, mördad av modern 22/3 1929

DE MÖRDADE BARNEN

Dödboken för de tre mördade barnen

Ingeborg Anderssons tre mördade barn Ingvar, Efraim och Lucia

OM RESTAD

Restads sjukhus

Vänersborgs hospital och asyl låg utanför staden Vänersborg, nära Göta älv. Tanken var att omgivningen — parkmiljö, orörd natur — skulle vara god för patienterna.

Sjukhusområdet var som ett eget litet samhälle. Här fanns bageri, verkstäder och en egen begravningsplats. Vatten hämtades direkt från Göta älv till det egna vattentornet. Gamla Restad gård försåg området med livsmedel. De intagna fick, i den mån det gick, hjälpa till att arbeta i detta samhälle i miniatyr.

Även personalen bodde på området. För att komma in eller ut måste man passera en portvaktsstuga. Senare byggdes personalbostäder också utanför grindarna.

Sjukhuset har bytt namn flera gånger. Vänersborgs hospital och asyl kallades också Restads hospital och asyl. Ordet "asyl" ersattes med "sjukhus". År 1931 blev namnet Restads sjukhus, och 1973 döptes det om till Östra Klinikerna.

I slutet av 1800-talet var Bror Andersson från Stigen i Färgelanda arrendator på Restad. Under samma tid lät hans släkting Maria Andersson — Maria på Stigen — uppföra ett sjukhem för "nervsjuka" kvinnor på området. Mariahemmet vid Restad drevs 1891–1895. Om detta privata vårdhem var ursprunget till Vänersborgs hospital och asyl är dock oklart.