IGLABO STÖTT

ETT ÄPPLE FRÅN 1687

Nu är det dags att frukten ta ner

Har man mycket kan man bli trött

Vackert är det när man grenar ser

Träd behängda med Iglabo Stött

Ett enda gammalt träd finns kvar

De andra hade i sin sav förblött

Någon förutseende detta träd spar

Det var av sorten Iglabo Stött

I trädgården ser man en vacker syn

Och äpplet är varken surt eller sött

Äter man böjs ett förvånat ögonbryn

När det känns att det är Iglabo Stött

Man tar ner dom med en knyck

De största äpplen jag i livet mött

Kan väga bortåt åtta hekto styck

Men så heter de också Iglabo Stött

Gör något åt gamla trädgården din

Kanske några av dina träd har dött

Du får den ovanlig, grön och fin

Plantera ett träd av Iglabo Stött

Ur Arne Anderssons bok: När löven dött ut

IGLABO STÖTTAPPLE

Iglabo Stött Teckning av Abraham Winka 1986

Iglabo stöttäpple har sin egen historia. Själva namnet ”Iglabo stött” syftar på att träden stundom ger så rikligt med frukt, att grenarna måste stöttas för att inte brytas av. Det händer, att de största äpplena kan bli halvkilot stora.

Äppelsorten härstammar från 1687 då den första gången inympades här på Iglabo av en man som hette Gyllenflycht. Bengt Olofsson von Schwartzenhoff hade precis köpt Iglabo av Johan Nilsson Stiernflycht och han vill antagligen markera detta med att plantera ett eget träd. Det fick en ståtlig plats precis framför mangårdsbyggnaden.

Så här skrev Leif Brunnegård i Svältornas Fornminnesförening (prenumerara om ni inte redan gjort det!):

”Efter sin ankomst planterade den nye ägaren ett litet äppelträd mitt för mangårdsbyggnaden och han skötte detta träd med stor omsorg. Trädet växte och frodades och bar de mest härliga och stora äpplen, gulgröna och saftiga, med den mest utsökta smak. Iglabo blomstrade likt äppelträdet – gyllene skördar varje år, nya ståtliga lador, feta kreatur, glänsande och praktfulla hästar.

Sjökaptenen dog vid hög ålder och lämnade ett rikt arv till sina barn. Men trädet växte och dess vidsträckta krona täckte halva gårdsplanen framför huvudbyggnaden.

Det storslagna godset och dess underbara äppelträd blev vida känt. Men allting i denna värld är underkastat förgängelse. Den dag kom då trädets livskraft bygende minska. Svamp började växa på stammen och en sommar dog två större grenar. Det hände när sjökaptenens sonsonson, Ulrik, hade varit herre på Iglabo i 10 år.

Man satte stöttor under de största grenarna på trädet, sågade av de döda grenarna, behandlade skadorna på stammen med oljefärg, spred gödning runt trädets fot och skötte den ärevördiga veteranen på bästa möjliga sätt. Det gamla äppelträdet syntes bli bättre och blommade vackert nästa vår och har den höstens äpplen blev lika fina som vanligt.”

Troligen kommer storten från andra sidan Östersjön. Moderträdet fanns kvar på Iglabo fram till slutet av 1800-talet.

Det bästa med stöttäpplena är att de står sig så länge. Allra bäst är de vid nyårstid, men de kan stå ända till påsk, om de förvaras väl. Smaken är syrlig och ibland något besk, men varierar litet beroende på väderleken under mognadstiden. Numera finns Iglabo stöttäpplena lite här och var i trädgårdarna i bygden.

Första gången stöttäpplena beskrives i litteraturen är hos Lindskog i ”Försök till kort beskrivning över Skara Stift 1816”. delningsbeskrivning vid laga skiftesförrättning å inägorna till säteriet Iglabo i Ljurs socken 1852 omtalas Iglabo trädgård också.

ÄPPLEPLOCKARE FRÅN IGLABO

Ovanstående äppleplockare har vi hittat här på Iglabo. Den är avsedd att omsorgsfullt kunna nedplocka frukt från träden. Konstruktionen är ganska enkel men icke desto mindre praktisk. Med hjälp av en stor träslev tillsammans med en reglerbar tygfodrad järnsked, anbringad på en lång trästång har det hela fungerat perfekt. Styranordningen eller själva plockandet av äpplena reglerades med hjälp av snören. Hur gammal äppelplockaren är, har vi ingen aning om. Vi tror emellertid att den tillkommit för att skona stöttäpplena så mycket som möjligt.