IGLABO SÄTERI
Forntiden på Iglabo
Stenyxa funnen på ladugårdsbacken i Iglabo 1914. Från 3000 f.K.
Hur länge har människor bott här på Iglabo? Hur såg de allra första ut som vandrade kring vår sjö? Detta är frågor som inte går att besvara. Säkert är emellertid, att här har det bott människor mycket, mycket länge. Tänk, om de allra första av dem hade kunnat på något sätt delge eftervärlden, hur livet tedde sig när de levde här. Hur mycket enklare det då hade varit för oss att sammanställa denna lilla historiebeskrivning om Iglabo.
Enligt vad som berättas i ”Svältorna” av 0. Liden, så hittade man på lagårdsbacken på Iglabo år 1914 en ganska stor stenyxa, som daterats till 3000 f Kr. Ur sjön drog man år 1907 upp en eka, uthuggen ur en ekstock, som härleddes till yngre stenåldern, 3000–1500 f Kr. Både yxan och ekan förvaras nu hos Svältornas Fornminnesförening i Ornunga. Huruvida ägarna till yxan och ekan bott och verkat på Iglabo vet vi ingenting om. Kanske har de bara fiskat i sjön och jagat i skogen för att skaffa föda åt sig och sina familjer.
Vid grävning av en vattenledning sommaren 1972 hittades en hästtand på två meters djup. Tanden härrör, enligt Johannes Lepikssar på Naturhistoriska Museet i Göteborg, från en häst av gammalsvensk lantras, ålder obestämbar. Vid samma grävning hittades kolrester på 70 cm djup, cirka fyra meter från strandlinjen. Vem hade eldat här och när hade det gjorts? Ingen kan ge det rätta svaret, men troligtvis är fynden från någon som bodde eller vistades här för mycket länge sedan. Det finns rikligt med fornfynd i trakten, så varför skulle det inte ha bott människor på Iglabo redan under stenåldern.
LÄGESBESKRIVNING
Klicka på foto för att se läget på kartan.
Enligt Nordisk Familjebok ligger Iglabo i Ljurs socken, Vårgårda kommun, Gäsene härad av Älvsborgs län, i södra delen av Västergötland cirka 10 km söder om Vårgårda tätort. Det tillhör Nårunga pastorat i Kullings kontrakt av Skara stift. Tilläggas kan också att det tillhör Svältornas sand- och moränområde.
Iglabo ligger vackert inbäddat i lövskog med omgivande åkrar och ängar i en dalsänka i öst-västlig riktning. I dalsänkans mitt ligger den lilla Iglabosjön, och på dess norra strandsluttning står den gamla mangårdsbyggnaden, vars södra gavel speglar sig i sjöns vatten.
Ur dr Lidéns ”Svältorna” citerar vi: ”Corps-de-logiets läge är underbart, alldeles invid den lilla Iglabosjön. Byggnaden är alltigenom uppförd av väldiga oförstörbara stockar av kärnek. Under byggnaden är det en omsorgsfullt murad, väl bibehållen källare med vida utrymmen. Då byggnaden föreföll E. Rydberg onödigt stor för den reducerade egendomen, lät han ta av den en god bit och sålde de präktiga ekstockarna till möbelvirke. Men även i sitt förminskade skick är den rymlig. Jag erinrar mig från mina besök där före omändringen en väldig sal, där överstelöjtnant Schwartzenhoff påstods ha övat sina soldater. Den hade en stor öppen spis, konstnärligt utsmyckad. Byggnaden ligger med gaveln mot sjön och som nämnt alldeles invid denna. Utmed den här bråddjupa stranden står en rad uråldriga alar, och där innanför utbreder sig en gammal trädgård. Det är härifrån det berömda Iglabo stöttäpple leder sitt ursprung. På gården fanns, liksom på de flesta andra herrgårdar med gamla anor, en större ”kroppadamm” (ruddamm). Vid odlingsarbete invid denna påträffades 1914 en väldig döstidsyxa, visande att denna vackra plats varit bebodd redan inemot tre årtusenden före Kr., och att det varit en förmögen man, som bott där – ingen annan skulle haft råd att lägga sig till med en sådan från Skåne eller Danmark importerad dyrgrip. Den är 35 cm lång och väger över 2 kg.”
NAMNET IGLABO
Själva namnet Iglabo säges vara genitiv av ett mot det fornnorska mansnamnet Igli svarande fornsvenska Ighli. Vem denne förste Igli var, har vi ingen aning om, men på ett eller annat sätt har han givit nuvarande Iglabo sitt namn.
Enligt jordeboken var Iglaboda i Liurs socken ett kronohemman redan på 1540-talet. Under tidernas gång har namnet stavats på olika sätt:
Iglaboda (1540), Iglabodh (1590), Iglebo (1632), Igglabo (1685), Iglabo (1737)
BONINGSHUSETS HISTORIA
Första årtalet i Iglabos historia är 1386. Det året började, nämligen ekstockarna i syllen på källarvalvet att växa. Detta vet vi med stor sannolikhet, eftersom Alf Bråthen i Trollhättan gjort en dendrokronologisk undersökning av stockarna. Träden fälldes i mitten av 1600-talet och vid den tiden blev nuvarande huvudbyggnaden upptimrad. Enligt f d landsantikvarien Sven-Axel Hallbäck stämmer detta väl med källarvalvens konstruktion. De två valven är nämligen byggda i s.k. tunnvalvsteknik, ett byggnadssätt som var vanligt på 1600-talet. Stenen i valven är av amfibolit, en bergart som ingår som en ständigt återkommande komponent i de eljest ofta röda gnejserna i Västergötland.
Huset har byggts om och reparerats flera gånger. På en karta från 1687 beskrivs byggnaden på följande sätt:
”En stuor Byggning af en sahl med 2ne kamrar och Kiöck, Jemte 2:- andra kamrar och å andra sydan förstugan el:r durchgången giönom Bygningen försedt med spåån Taack, samt under Bygningen 2:- Wälfte Kiellare.”
Under 1700-talet ägdes och underhölls huset av släkten Schwartzenhoff. Oskar Lidén berättar i sin bok ”Svältorna” att någon av släkten Schwartzenhoffs manliga officerare skall ha övat exercis med sina soldater i salen.
Från nedre källarvalvet sägs ha gått en underjordisk gång eller tunnel ned till sjön. Denna gång skulle vara till för evakuering av husets invånare när fara hotade.
Huruvida ovanstående berättelser äger någon riktighet, vet vi inte. Det finns numera inga synliga bevis eller antydningar därom. Det berättas emellertid allmänt i bygden om ”den hemliga gången på lglabo”.
BONINGSHUSETS LAYOUT
I slutet av 1700-talet under Carl Gustaf Timells tid beskrivs rummens och byggnadens storlek. Omräknat till meter blir det:
- Salen: Längd 8,34m Bredd 5,97 m Höjd 3,62 m
- Gästkammaren: Längd 4,75 m Bredd 4,45 m Höjd 2,67 m
- Farbror Timells kammare: Längd 4,81 m Bredd 4,51 m Höjd 2,73 m
- Faster Stinas kammare: Längd 5,76 m Bredd 5,37 m Höjd 2,73 m
- Gästkammare på norra gaveln: Längd 5,46 m Bredd 4,84 m Höjd 2,43 m
- Köket: Längd 5,08 m Bredd 6,26 m Höjd 2,40 m
- Förstugan: Längd 7,13 m Bredd 5,64 m Höjd 3,62 m
- Totala byggnaden: Längd 21,97 m Bredd 11,28 m Höjd 4,16 m (37×19 alnar)
Med faster Stina förstås Christina Juliana von Schwartzenhoff, som dog 7/10 1810. Systern Anna Dorotea, som var gift med Carl Gustaf Timell, dog 9/11 1796, så mätningen måste vara gjord efter detta årtal, men troligtvis före 1799 då Carl Gustaf Timell dog.
Det är intressant att konstatera att höjden i salen och förstugan var 3,61 m medan den var runt 2,70 i övriga rum och till och med bara 2,40 i köket. Precis som på kartan från 1687 beskrivs att det finns 2+2 kammare, en förstuga och en sal, samt ett kök. Normalt sett låg kamrarna i gavlarna på huset men det tycks som om det två kamrarna mot syd låg i fil mot öster och att salen gick ända ner mot gaveln.
Den vanligaste layouten på fina gårdar på 1600-talet var den s.k. sexdelade planlösningen, men Iglabo var tydligen annorlunda för salen låg i den södra ändan av huset.
”Sexdelad plan”
Den sexdelade planen har salen placerad i husets mitt och är försedd med två sidokamrar på vardera sidan samt två gavelkamrar i vindsvåningen. Huset får genom sina dubbla rumsrader en bred gavelfasad. Huvudfasaden är uppbyggd med sträng symmetri och ofta försedd med
s k fronton och en öppen eller inglasad veranda. Taket har ofta ett kraftigt taksprång och en lätt karaktär.
Salsbyggnaden, som hustypen även kallas, förekommer tidigt som bostadshus på mera ståndsmässigt bebyggda gårdar och blir vanlig på herrgårdar, prästgårdar och militära boställen redan under 1700-talet. Först under 1800-talet blir hustypen vanlig även på bondgårdar.
På en karta upprättad vid laga skifte 1852 finns gårdens byggnader utsatta. Huset har då storleken 35 x 18 alnar. Omräknat i meter blir det 21 x 11 meter.
Ernst och Lovisa Rydberg kapade av 6 meter på huset runt 1860
På 1860-talet genomgick huset en grundlig reparation och förkortades sex meter. Samtidigt sänktes troligen taket till sin nuvarande höjd. Det berättas, att ekvirket från den kapade delen såldes som möbelvirke, bland annat tillverkades de möbler som fortfarande finns i salen idag. Samtidigt byggdes troligen den veranda som ännu finns kvar.
Salen på Iglabo ör alltid dukad för gäster. Kakelugnen till vänster
När den gamla prästgården i Nårunga revs 1889, inköpte dåvarande ägaren, Ernst Fredrik Rydberg, flera kakelugnar därifrån, bland annat den vackra gröna kakelugnen, troligtvis från Tyskland, som ännu sprider värme i salen.
Hösten 1918 fick Iglabo sin vällingklocka. Klockan är en gåva av Johan Emil Essén, född 24 augusti 1862 i Kättlingabo. Emil förklarades sinnessjuk, men tog ändå en fil. Kand. examen i Uppsala och blev Läroverksadjunkt i Örebro. Den fanns ursprungligen på ett numera rivet uthus, som låg ungefär där ”ateljen” ligger idag. Klockan har flyttats till den lilla ladugården.
Omkring 1920 kom elektriciteten till bygden och då fick också Iglabo sin belysning. Den stora taklampan i salen är ett minne från den tiden.
År 1937 fick Iglabo egen telefon indragen. Numret blev 128. Det var en rolig dag i gårdens historia.
Alma Rydberg i salen på Iglabo (1865-1944)
Alma Rydberg föddes 1865 på Iglabo, som dotter till Ernst Rydberg och Lovisa Segergren. Fadern Ernst hade köpt Iglabo 1857 och paret fick fyra barn. Den första dottern, som fick namnet Selma dog när hon var endast tre år gammal. Även nästa dotter, som föddes tio månader efter Selmas död, fick namnet Selma. Hon blev 21 år gammal. Även nästa barn blev en dotter och hon föddes 1871. Hulda gifte sig med Johan Edwin Andersson och de fick i sin tur en dotter som fick nmnet Anna. Anna Johansdotter växte upp hos morföräldrarna Ernst och Lovisa Rydberg och kallade sig därför Rydberg i stället för hennes egentliga efternamn Johansdotter. Fadern Johan dog fyra månader efter hennes födelse och modern när hon var tre år gammal.
Alma Rydberg och Emil Johansson gifte sig 1888
Alma gifte sig 1888 med Emil Johansson på Iglabo och det vackra bröllopet finns beskrivet här. De fick tre barn, Berta, Anna och Ragnar. Anna dog sama dag som hon föddes. Ragnar som var ogift levde hela sitt liv på Iglabo, men dog ung, när han var endast 37 år gammal.
Även Berta var ogift när hon dog 1946 två år efter modern. Efter nästan 100 år i den Rydbergs släktens ägo, hade Iglabo ingen inneboend längre.
Alma Emil Ernst Lovisa och Yllander framför Iglabo 1902
Efter att ha stått obebott i 22 år påbörjades 1972 den renovering som gav huset sitt utseende fram tills utbyggnaden 2004. Reparationen tog ett år. Vid reparationen insattes nya fönster och ytterdörrar samt lades delvis nya golv. Väggarna värmeisolerades med fiberplattor. Vattenburen centralvärme för olja och ved installerades. Vatten och avlopp drogs in och hela huset så att säga moderniserades. Vindsvåningen’ inreddes och övre hallen fick öppen spis i västgötamodell’ samt två takfönster. Det målade taket i salen inköptes från Frälsegården i Ljur och uppsattes. Taket är målat på 1890-talet av målarmästaren Reimer från Herrljunga. Ungefär vid samma tid målade samme Reimer också kyrktaket i Nårunga kyrka. Den 31 mars 1973 flyttade familjen Winka in i det gamla ärevördiga huset.
”På 1970-talet steg oljepriserna med flera hundra procent inom loppet av ett par år. Då propagerades det för alternativa värmekällor. Här på Iglabo drog vi in s k jordvärme, eller rättare sagt ”sjövärme”, eftersom vi lade vattenslangen i sjön. Värmepumpen har vi i garagebyggnaden bredvid boningshuset. En kulvert leder värmen in i bostaden, berättade Abraham Winka.”
2004 förlängde Per-Anders Ekström byggnaden med 4 meter mot norr. Huset återfick då lite av sin forna storhet, men det saknades fortfarande två meter till dess fulla längd.
KÄLLAREN
Källarvalven är från 1600-talet
Den mest sevärda i huset är utan tvivel den gamla källaren. Här har icke tidens tand kunnat tära och förstöra. De gamla källarvalven står orubbligt fasta där de första stenarna en gång lades. Ingenstans i detta gamla hus känner man seklernas gång så nära inpå sig som under de gamla valven. Här har säkert Elin Olofsdotter, Catharina Dorotea Orwegen, Anna Sofia Schwartzenhoff, Anna-Maria Elfman, Agneta Sylwan, Lovisa Rydberg, Alma, Anna och Berta och många flera av husets mödrar och döttrar hämtade dryck och mat till hungrande och törstiga invånare på Iglabo. Tänk, om väggar och valv kunde tala och berätta om svunna tider, vad skulle vi inte då få höra om Iglabo.
Kanhända skulle vi få höra Lovisa Rydberg berätta om nödåren 1867–1868, då man på många ställen här i Svältbygden tvangs att blanda bark i brödet. Hur var det då här på Iglabo? Agneta Sylwan skulle säkerligen ha mycket att säga om torkåret 1806, då alla källor sinade i Ljur, och hon tvangs att åka till Trollhättan för att mala sin säd.
Ingen av de damer som hämtade mat och andra förnödenheter från denna källare, hade förmodligen någon tanke på att det i detta land skulle bli så rikligt med mat, att man skulle bli tvungen att lägga ned jordbruk för att komma tillrätta med bl a spannmålsöverskottet.
