GARVERIET PÅ IGLABO

Garveri 1905

1860 kom den drygt trettioårige Johan Segergren från Sexdrega till Iglabo.  Han slog sig ner vid den lilla vackra Iglabosjöns norra kant. Där byggde han sig ett litet boningshus och garveri. För garveriet var det ett perfekt läge eftersom det endast låg ett par meter från strandkanten.

Iglabo säteri äges då sen knappt tre år av Ernst Rydberg, som var gift med Johans syster Lovisa. Rydberg upplät lite mark och en bit av strandlinjen i sjön till svågern.

Samma år som Johan Segergren kom och byggde sitt boningshus och garveriet lät Rydberg korta ner det anrika gamla säteriet med sex meter. Kanske använde han en del av virket till att bygga Segergrens hus och garveri.

Året efter att Segergren kommit till Iglabo började  den unge Vilhelm Rafstedt som garvarlärling efter att ha arbetat en tid på Nolgården, Öna i Nårunga. Han var då, liksom Segergren ogift och kom att stanna på Iglabo i två år innan han flyttade vidare till nästa ställe.

Ett år senare blev Johan Robert Rundqvist inneboende hos garvaren där han började arbeta som gesäll. Han kom tillsammans med hustrun Augusta Bohlin, som var från Jönköping. Robert gjorde två års gesällarbete och sedan flyttade han och familjen till Norra Unnaryd i Småland, där de fick en son, Carl Herman.

1866 kom Rundqvist dock tillbaka till Iglabo, nu som färdigutbildad garvare. Inte så långt efter att familjen funnit sig till rätta på Iglabo dog sonen Carl Herman, endast 2 år gammal. Familjen stannade två år på Iglabo och precis innan de flyttade därifrån föddes dottern, Maria Christina. Därefter var Segergren ensam garvare på sitt garveri.

Tretton år efter att Johan Segergren kommit till Iglabo gifte han sig med den trettiotvååriga Christina Andersdotter från Grude. Ett år senare föds en dotter, som fick namnet Nanny Ceresia.

Johan Segergren var en färgstark och annorlunda man, vilket bland annat märktes på de fantastiska namn han gav sina döttrar. Efter den första dottern fick nästa heta Thekla Konsensia, den tredje kallades Lubbi Sofia och den fjärde och sista dottern fick namnet Elise Dorothea. Tydligen var det inte lika viktigt att ge sönerna fantasifulla namn, för de båda pojkarna fick heta Johan Uno och Karl Birger.

Segergren säges ha varit mån om sina kunder och för att tillmötesgå dem, brukade han en gång om året köra runt i bygden med det färdiga lädret. Han kunde därför tidvis ha rätt stora lager liggande hemma på Iglabo.

I mitten på 1880-talet fanns det i trakten en vitt utgrenad tjuvliga, som gjorde påhälsningar där det passade. Vid ett tillfälle, när garvaren hade ett synnerligen stort lager hemma, slog tjuvarna till och tog hela partiet. Garvaren var naturligtvis ansvarig för det han tagit emot för bearbetning, varför han måste hålla ägarna skadeslösa för lädret. Då han därtill saknade försäkringar för sin verksamhet, blev förlusten av tjuvarnas besök mycket kännbar och han tvingades i konkurs.

Kallelser till borgenärerna i konkursen

Det berättas att Segergren aldrig repade sig från denna förlust. Han fick därför lämna garveriet och sökte sedan sin utkomst på ett litet hemman i Tämta där hans ättlingar ännu lever kvar.

Vid Iglabosjöns strand är numera endast husgrunden kvar av det som en gång var garveriet på Iglabo. De stora tunga grundstenarna minner dock om en viktig byggnad och platsen ger en känsla av vördnad och respekt inför de människor som här slitit hårt för att kunna sätta bröd på bordet.

Det är desto mera tragiskt att några snikna tjuvar kunde tvinga en familj med sex små barn bort från sitt hem på detta grymma sätt.

OM GARVERI

Garvning är en uråldrig teknik för att bereda hudar.

Den vanligaste metoden under 1800-talet var så kallad vegetabilisk garvning. Vid garvning av t.ex. sulläder var utgångsmaterialet färska, saltade eller torkade hudar från fullvuxna nötkreatur.

Först blöttes de torra hudarna upp, helst i rinnande vatten.

Därefter avskavdes fett m.m. från deras köttsida.

Genom så kallad smultning i varma rum där ånga kunde komma till användning, uppmjukades hudarna så att också hår och överhud kunde skavas bort, så kallad pälning.

Efter ytterligare någon rengöring inleddes själva garvningen, som bestod i att hudarna lagrades, varvade med ekbark, i kar som var nedsänkta i jorden. Karen fylldes sedan med vatten och täcktes med lock.

Efter sex till åtta veckor i ett kärl kunde ompackning av hudarna ske i ytterligare ett annat där de kunde bli kvar tre till fyra månader. Flera kärlbyten kunde förekomma så att hudarna sammanlagt kom att ha legat i kar under ett till två år.

Därefter togs hudarna upp, rengjordes, torkades, klappades, manglade m.m.