MORDET PÅ LEDSBACKEN

Iglabo Säteri anno 1650

Iglabo säteri, som ligger vid stranden av den lilla vackra Iglabosjön i Ljurs socken, Gäsene härad, var förr ett gammalt kronohemman som drottning Kristina skänkte i förläning till Nils Nilsson-Stiernflycht år 1652. Gården har också under 150 år tillhört den Schwartzenhoffska släkten som bland annat ägde Pålstorp i Hemsjö.

När man går den vackra ”Kyrkevägen” från Frälsegården i Ljur och rundar Iglabosjön ser man strax den vackra säterigården, vars åkrar och hagmarker mjukt böljande följer sjön.

Man följer sedan skogsvägen förbi Iglabo och tar efter ett par kilometer av på en stig rakt in i tassemarkerna. Kompassriktningen är nästan rakt norrut genom vacker gammelskog och på en mjuk mossig stig. Efter några hundra eter hamnar man vid Ekebacken, där Anders-Petter Andersson, ”Ljurskamjölnarn”, föddes i torpets jordkällare en kall januaridag 1829. Jag har tidigare skrivit om denna händelse. Stugan hade fallit ihop av snötyngden och torparfamiljen flyttade då in i sin källare då inget bättre fanns till hands. Där i den kalla trånga jordkällaren föddes Anders Petter. ”Ljurskamjölnaren” blev senare i livet en Svältornas apostel.

Ledsbacken Gundlered Ljur

Stigen för vidare bort mot fälten vid Gundlereds by, förbi öderuinen Klinten. Här har legat flera backstugor; ”Petteras”, ”Britta-Majas”, ”Rockes”. Man sneddar upp mot de norra gårdarna i Gundlered, kliver över en stenmur och kommer in i björksly och marker som tydligt avslöjar att här varit odlingar. Så är man inne på det gamla torpet Ledsbackens domäner.

Här bodde ett par syskon, Kalle född 20 mars 1827 och död 14 november 1908 och Kristina född 3 augusti 1836 och död 31 mars 1923.

Trots sin ålder kallades de ”Ledsbackabarnen”, förmodligen beroende på att de aldrig fick normal kroppsstorlek. Antagligen på grund av någon bristsjukdom i barndomen, var båda förkrympta ”dvärgar”. Kalle var två alnar lång (120 cm). Kristina var betydligt kortare. Både hade svårt för att gå, varför de använde käppar då de flyttade sig.

Till temperamentet var de varandras kontraster. Kalle var lågmäld, blid, försynt och tillbakadragen. Kristina däremot var högljutt pratsam, påträngande, burdus och hänsynslös. Trots sin bräcklighet hade de lärt sig att arbeta. Kristina kunde spinna lika bra som andra. Kalle var sadelmakare, lappskomakare och träsvarvare. Han svarvade hjulnav, vingar och tenar till spinnrockar, tallrikar och skaft till bordsknivar m.m. Den som ville ha svarvat något måste själv dra den tunga svarven. Kalle hade lärt sina yrken av fadern, som hade liknande sysselsättning. Bland annat hade han gjort svarverierna till runddelen vid altaret i Nårunga kyrka.

Backstugan Ledsbacken under Gundlered i Ljur

Kalle hade fullt upp med arbete, men då han blev över 80 år, kunde han inte arbeta som förut. Då började Kristina att finna honom onyttig och behandlade honom därefter.

Så dog Kalle. Kristina släpade sig till ett grannställe och överbringade dödsbudet. Kalle hade varit så sjuk, meddelande hon. Så hade han i yrsel rusat upp, men fallit och slagit sig så illa att han dött. Då grannarna kom dit låg Kalle på golvet, död och blodig. På spisen låg eldgaffeln, böjd och blodig.

Länsmannen underrättades och med honom kom provinsialläkaren. Kristina blev omedelbart anhållen. Hon lyftes upp i länsmannens åkdon, och denne tog plats bredvid henne i sätet.

”De sa’ bli rolit å få åka mä en sodden finer harre umma säk, men tocka på däk, du ä tjocker så”, sade Kristina vid avfärden. När hon väl hade satt sig till rätta i vagnen sa hon: ”Så då!” Hon menade att nu var det klart för att åka.

Det blev sedan ett ordstäv i bygden: ”Så då, sa Kristina på Ledsbacken”.

Så kom den egenartade rannsakningen. Det var en beklämmande syn, denna dvärg, som knappast räckte över domarbordet. Dommaren började sitt förhör. Kristina stod där oförstående.

”Va’ seger du”, sade hon, ”Kan du inte tala så folk kan begripat?”

Det visade sig, att domaren inte heller kunde förstå Kristina, som endast behärskade bygdens uråldriga dialekt. Det blev nödvändigt att anlita tolk. Kristinas version av händelseförloppet blev detsamma som förut. Så kom läkarutlåtandet och grannarnas vittnesmål. Men då kom också Kristinas protester.

”Daj ljuger, daj ljuger allihop, daj vell ha mäk halshoggen, å de skiter la jak i, de sa snart vära gjort”.

Längre kom man inte med Kristina. Trots de tydliga bevisen nekade hon bestämt till att hon haft någon del i dramat. Trots sitt nekande blev Kristina, som ansågs otillräknelig, dömd till internering på livstid. Hon levde ännu i 20 år och nådde den höga åldern av 92 år. Sitt brott bekände hon aldrig. Hon dog den 31/3 1923 på Ledsbacken så någon gång innan sin död måste hon ha blivit släppt fri.