MORDET PÅ LEDSBACKEN

Iglabo säteri, anno 1650

Iglabo säteri ligger vid stranden av den lilla vackra Iglabosjön i Ljurs socken, Gäsene härad. Förr var det ett gammalt kronohemman. År 1652 skänkte drottning Kristina gården i förläning till Nils Nilsson-Stiernflycht. Sedan tillhörde den den Schwartzenhoffska släkten i mer än 150 år, ända fram till början av 1800-talet — samma släkt som ägde Pålstorp i Hemsjö.

Går man den gamla Kyrkevägen från Frälsegården i Ljur och runt Iglabosjön, ser man snart säterigården resa sig vid vattnet. Åkrarna och hagmarkerna följer sjöns svängda strandlinje, mjukt böljande, ända ner mot vasskanten.

Från Iglabo leder skogsvägen vidare. Efter någon kilometer viker en stig av, rakt in i tassemarkerna, nästan rakt norrut, genom gammelskog och över mjuk, mossig mark. Efter några hundra meter når man Ekeberget. Där, i torpets jordkällare, föddes Anders-Petter Andersson en kall januaridag 1829 — mannen som senare i livet skulle bli känd som "Ljurskamjölnaren" och Svältornas apostel. Stugan familjen bott i hade varit i så dåligt skick att taket en dag rasat in under snötyngden. De hade ingen annan råd än att flytta in i jordkällaren, ett par kvadratmeter stort, kallt, mörkt och fuktigt. Där, på jordgolvet, kom Anders-Petter till världen. Jordkulan finns fortfarande kvar som ett minne av en tid där umbäranden var en ständig följeslagare. Ibland brinner ett ensamt litet ljus längst inne i källaren och ingen vet vem som tänder det.

Ledsbacken, Gundlered Ljur

Stigen går vidare mot fälten vid Gundlereds by, förbi öderuinen Klinten och förbi backstugor med namn som Petteras, Britta-Majas och Rockes. Man snedar upp mot de norra gårdarna i Gundlered, kliver över en stenmur, och kommer in i björksly där marken fortfarande bär spår av gamla odlingar. Där låg torpet Ledsbacken.

Här bodde syskonen Kalle och Kristina.

Kalle föddes den 20 mars 1827. Kristina föddes den 3 augusti 1836. Trots att de blev gamla kallades de alltid "Ledsbackabarnen" — förmodligen för att ingen av dem någonsin växte till normal storlek. En bristsjukdom i barndomen hade gjort dem förkrympta, dvärgar, båda två. Kalle blev två alnar lång, ungefär hundratjugo centimeter. Kristina blev betydligt kortare än så. Att gå var svårt för dem, och båda stödde sig på käppar när de behövde ta sig fram.

Stugan de bodde i hade ett enda rum. I det rummet gjordes allt. Kristina lagade maten över den öppna spisen, och röken drog ofta i tak innan den hittat vägen ut genom den trånga skorstenen — Kalle fick vänja sina ögon vid det varje morgon han vaknade. Golvet under fötterna var kallt även med elden tänd, jord under de grova bräderna, och drag sökte sig in genom springorna trots mossan de stoppat mellan stockarna år efter år.

Om kvällarna drog de sig ner på sina bänkar utmed väggen, halm under lakanen, en fäll ovanpå, och på vintern sov de med kläderna på för att inte frysa under natten.

Kristina stod för maten, och den var alltid densamma: potatis, gröt, surmjölk när koa gav, ibland en bit salt sill när Kalles arbete gett dem något att byta till sig med. Kött såg de sällan. Det de kunde dra upp ur den lilla täppan bakom stugan, och det Kalle kunde tjäna vid svarven — ved, virke, kanske en gris att slakta — det fick räcka dem båda.

När mörkret föll tände de sällan mer än en tranlampa, eller en flisa kådrikt trä som brann kort och osade svart, och oftast gick de och la sig innan natten hunnit bli sen, för ljus kostade och natten var lång ändå.

Vatten fick de bära själva, hink för hink, från brunn eller bäck, en tung väg för kroppar som deras, korta och svaga i benen, redan hjälpta av käpparna på den korta sträckan dit och hem igen.

Ingen av dem orkade det tyngsta arbetet på en gård. Inget plöjande, ingen slåtter, inga tunga lyft. Så blev de, hela livet, beroende av vad socknen och grannarna kunde avvara — och av sina egna händer. Kristina satt vid spinnrocken, timme efter timme, och spann lika bra som vem som helst i byn. Kalle satt vid svarven, som han lärt sig av sin far före honom, och tillverkade hjulnav, vingar och tenar till spinnrockar, tallrikar, skaft till bordsknivar. Bland det han svarvat till fanns till och med utsmyckningarna till runddelen vid altaret i Nårunga kyrka. Den som ville ha något svarvat fick själv dra den tunga svarven — det orkade inte Kalles kropp. Men händerna hans, dem litade folk på.

Backstugan Ledsbacken, Gundlered, Ljurs socken

Så gick deras dagar, den ena lik den andra, i det enda rummet vid Ledsbacken, medan björkarna utanför år för år växte sig högre över taket.

Till temperamentet var de varandras motsatser. Kalle var lågmäld, blid, försynt, tillbakadragen. Kristina var högljutt pratsam, påträngande, burdus, hänsynslös.

Så länge Kalle orkade arbeta gick livet sin gilla gång. Men när han passerade åttio var det slut med det. Han kunde inte längre sitta vid svarven som förr, inte längre dra sitt strå till stacken. Och det var då Kristina började se sin bror som onyttig. Hon behandlade honom därefter.

Så, en dag, dog Kalle.

Kristina släpade sig till ett grannställe för att bringa dödsbudet. Kalle hade varit mycket sjuk, sa hon. I yrsel hade han rusat upp, fallit, och slagit sig så illa att han dött.

När grannarna kom till Ledsbacken låg Kalle på golvet. Död. Blodig. På spisen låg eldgaffeln — böjd, och blodig den också.

Länsmannen underrättades. Med honom kom provinsialläkaren. Kristina anhölls genast.

Hon lyftes upp i länsmannens åkdon. Han satte sig bredvid henne.

"De sa' bli rolit å få åka mä en sodden finer harre umma säk, men tocka på däk, du ä tjocker så", sa Kristina när de skulle iväg. Och när hon satt sig till rätta i vagnen: "Så då!"

Det blev sedan ett ordstäv i bygden: "Så då, sa Kristina på Ledsbacken."

Rannsakningen som följde var en beklämmande syn. Dvärgen Kristina räckte knappt över domarbordet. Domaren inledde sitt förhör. Kristina stod där, oförstående.

"Va' seger du", sa hon. "Kan du inte tala så folk kan begripat?"

Det visade sig att domaren i sin tur inte förstod Kristina — hon talade bara bygdens uråldriga dialekt. En tolk blev nödvändig.

Kristinas berättelse förblev densamma som förut. Så kom läkarutlåtandet. Så kom grannarnas vittnesmål. Och då kom också Kristinas protester:

"Daj ljuger, daj ljuger allihop, daj vell ha mäk halshoggen, å de skiter la jak i, de sa snart vära gjort."

Längre kom man inte med henne. Trots de tydliga bevisen nekade hon envist till att ha haft någon del i dådet.

Rätten fann Kristina otillräknelig och dömde henne till internering på livstid.

Hon levde ytterligare tjugo år och nådde den höga åldern av 92 år. Sitt brott bekände hon aldrig. Hon dog den 31 mars 1923 på Ledsbacken — vilket måste betyda att hon någon gång före sin död blivit släppt fri.