MORDBRANDEN PÅ MELLOMGÅRDEN

Soldaten Johan Andersson-Hög föddes 1778 i Dalsland och gifte sig den 25e november 1803 i Ljur med pigan på Iglabo Ingeborg Larsdotter, född i Lyckorna, ett torp under Iglabo 1775. Johans morgongåva* till Ingeborg var 10 lod silver, vilket motsvarade ungefär 130 gram. 

Johan tjänade som soldat vid Ryagärde soldatstom rote 315 från år 1802. 1830, sju år innan han slutade som soldat, flyttade familjen till ”Högen” vid Ornunga Mellomgården. Det är troligt att namnet på torpet, Högen, kommer av hans namn. Han var soldat på det närbelägna soldattorpet och har troligen odlat upp torpet under sin soldattid, för att ha någonstans att ta vägen när han tog avsked.

Hög var skötsam och skicklig så han steg i graderna. Han blev först förare, sedan rustmästare och avgick som sergeant. Han deltog i minst sex fälttåg och blev sårad men överlevde. Han fick medalj för tapperhet i fält. Han slutade tjänsten 1837 och efterträddes av Johan Nätt. (läs om soldatsläkten Nätt här) Genom ovanlig duglighet hade Johan avancerat från vanlig knekt till underofficer.

Johan och Ingeborg fick först tre söner och sen tre döttrar:

Parets förstfödde barn Anders dog i ”koppor”** när han bara var ett halvt år gammal.

Näste son fick samma namn som den nyligen döde, vilket var brukligt på denna tid.  Anders föddes 1808 i Ryagärde Soldatstom. När han blev vuxen skaffade han sig en hemmanslott i Spångakil. Efter att hans yngre brodern Lars dött, gifte Anders sig med hans änka Ella. De fick tre döttrar; Anna Lovisa, Christina och Clara. Anders gifte om sig med Anna Maja Bengtsdotter född 1825 i Molla efter att Ella dött.

Soldattorp nr 96, Brobacken, Borgunda. Foto Gustaf Ewald

Lars, född 1810 i Ryagärde Soldatstom, hade även han en hemmanslott i Spångakil. Han var gift med Ella Pettersdotter, född 1803 i Kättlingabo. De fick två döttrar, Johanna och Anna Maja. Dottern Johanna gifte sig med Sven Bryngelsson i Spångakil. Dottern Anna-Maria föddes 1813 och hon gifte sig med trollkarlen ”Kättlingen” i Ljur, Anders Pettersson, född 1800 i Kättlingabo. Hans föräldrar hette Petter Pettersson och Ingeborg Andersdotter och han var broder till Anna-Marias brorshustru Ella. De hade en dotter Anna Maja, som gifte sig med Johannes Persson Nätt i Spångakil, som kom att få soldatroteln efter Johan Hög. Anders övertog gården efter föräldrarna., men sålde den redan på 1830-talet, och behöll en del som undantag. Ifråga om långvarighet slog detta undantag alla rekord, det varade nämligen i 54 år.

Johan och Ingeborgs dotter Stina som föddes 1818 gifte sig med den unge soldaten Gustaf Kvick från Kinds härad. Han var jämnårig med Stina. De bosatte sig hos svärfadern sergeanten Johan Hög.

1841 blev Gustaf Kvick soldat på Ryatorpets soldattorp 319 på Mellomgårdens mark i Ornunga. Han efterträdde då soldaten Jonas Slätt, som dött 1839.

LARS DAHL

Kvick blev sinnessjuk och våldsam, varför svärfadern Johan Hög vidtalade soldaten Lars Andersson-Dahl, som var soldat vid Ryatorpets Soldatstom nummer 318 vid Ornunga Västergården sedan 1837, att vakta Kvick.

Dahl var från Mellangården Ramnaklev i Ornunga. Hans första hustru hette Katarina Andersdotter. Hon dog emellertid redan 1857, 48 år gammal. Året efter gifte Lars om sig med Anna Katarina Kröjts, som föddes på Kröjtsatorpet 1826.

Med den första hustrun fick han fem döttrar och en son och med den andra två söner och en dotter.

Dahl var stor och stark men Kvick lyckades ändå komma undan sin vaktare och sprang till Dahls hem och tände eld på boningshuset, varvid sonen Lars, endast fyra år gammal, innebrändes.

Modern Katarina räddade dock sin spinnrock….

GUSTAF KVICK

Efter nutida förhållanden, hade naturligtvis Kvick, som varande otillräknelig, blivit strafflös, men så gick det inte till på den tiden.

Innan Kvick hunnit häktas, drog grannarna med sig honom till brandplatsen, där de misshandlade honom med en s.k. tjurpiska.

Kvick blev dömd för mordbrand till avrättning och denna verkställdes på galgbacken vid Mörlanda 1845. Avrättningsplatsen låg vid den gamla marknadsplatsen. När Kvick brutalt avrättades var han endast 23 år gammal.

Det var den sista avrättningen på Gäsene härads avrättningsplats.

Kvicks 29-åriga hustru Stina mötte vid galgbacken och fick bjuda sin man på kaffe med dopp och karameller före avrättningen.

———————-*****———————-

* MORGONGÅVA

I 1734 års lag ”Giftermåls Balk Cap IX” kan man läsa:

” 1 § Sedan man och qvinna sammanvigde äro, så är han hennes rätte målsman, och äger söka och svara för henne: hustrun följer ock mannens stånd och vilkor.

2 § Förr vigslen skal han til henne viss morgongåfvo utfästa, antingen i löst, eller fast, men ej i båda tillika, ehvad han med mö, eller enka, sig gifter.

3 § Morgongåfva skal tagas af mannens enskildta lott i boet. Dör hustrun förr än mannen, vare så morgongåfvan ock död. Lefver hustrun efter honom; niute efter landsrätt morgongåfvo sin, ehvad the hafva barn samman, eller ej. Äger hustrun giftorätt efter stadsrätt; tage ej morgongåfvo, ther hon barn efter honom hafver.

Vid giftermålet utfäste sig mannen att skänka en morgongåva. Namnet har utfästelsen fått för att den ursprungligen gjordes morgonen efter bröllopsnatten. Morgongåvan kunde sägas vara en ersättning för hemgiften och i övrigt för hustruns arbete för boets förkovran.

Morgongåvan utbetaldes inte i kontanter vid bröllopet, utan stod kvar i boet. Vid mannens död innebar denna fordran att änkan hade rätt att få ut sina pengar. Man kan alltså se morgongåvan som en änkepension.

Vidare kan man läsa i 1734 års lag att det fanns vissa begränsningar. Så kunde tex hustrun inte kräva mer än 1/3 av boets fasta egendom och inte mer än 1/10 av dess lösa.

** ”KOPPOR”

Smittkopporna var 1700-talets stora skräck. Bara under andra halvan av seklet tog den livet av 300 000 människor, nästan alla barn under tio år. 1816 blev vaccination mot sjukdomen obligatorisk.

De här barnen hade tur. De överlevde smittkopporna

Var än smittkopporna fick fäste drabbades hela gårdar, hela byar, hela samhällen. Sjukdomen var ytterst smittsam, och spred sig som en löpeld. I stort sett alla som kom i kontakt med den drabbades och i de svåraste utbrotten dog upp till var fjärde insjuknad person efter ett tämligen snabbt men mycket plågsamt förlopp. De som överlevde blev ofta vanställda med fula ärr, en del till och med blinda.

Den som insjuknade fick först hög feber och drabbades av värk och illamående, ungefär som vid influensa. Sedan sjönk febern och kopporna dök upp som röda fläckar på huden. De utvecklades till variga blåsor. Febern steg sedan kraftigt igen och efter någon vecka hårdnade blåsorna, trillade av och lämnade hemska ärr efter sig. I bästa fall. Blev blåsorna istället blodiga var det ett dåligt tecken. Väldigt dåligt.