VÄCKELSEN

Missionsmöte Undenäs slutet av 1890-talet

SUPARNA SLAGSMÅLEN VÄCKELSEN

UR DEN INRE MISSIONENS HISTORIA – RUNEBERG

I södra Västergötland liksom på de flesta andra platser i vårt land härskade vid midten af förra århundradet allestädes försoffning och andlig död, i det att befolkningen låg försänkt i allehanda, synder och laster utan någon omsorg om själens frälsning. Svordom och dryckenskap med åtföljande ovänskap och slagsmål hörde till ordningen för dagen. Statskyrkans präster, som skulle vara bärare af evangelii ljus och sanning i detta djupa andliga mörker, voro i de flesta fall själfva främmande för lifvet i Guds sons tro. Ett och annat väckelserop förspordes visserligen, men det rörde sig nästan uteslutande omkring syndens fördärf och Guds dom öfver synd och orättfärdighet. Genom dessa väckelserop, som voro genljud dels af de s. k. roparne i norra Västergötland, dels af pastor Hoofs i Svenljunga väldiga väckelsepredikningar, förbereddes dock mångas hjärtan för mottagande af Guds nåd i Kristus Jesus. I det följande skola vi taga en öfverblick af det andliga frigörelsearbete, som Gud under den följande tiden utfört i vissa socknar inom denna del af provinsen, där evangelii verk rönt en något större framgång.

Öfver Norunga socken hvilade vid ofvannämnda tid ett djupt och hopträngdt andligt mörker. Alla syntes vandra efter den fursten, som är verksam i otrons barn. Man vet ej om mer än tvenne gamla gummor, som vid den tiden visade något tecken att vilja utgöra ett undantag ifrån denna regel. Bland de på orten mest gängse syndavanorna var dryckenskapen förhärskande.

Brännvinspanna år 1900. Foto Ridde Johansson, Nordiska museet

Så länge det var i öfverensstämmelse med landets lagar att idka s. k. »husbehofsbränning», gjorde befolkningen bruk af denna rättighet i den största utsträckning, och, sedan husbehofsbränningen blef skattbelagd, idkades »smygbränning». Huru allmänt denna brottsliga handtering var utbredd, kan man förstå däraf, att en länstidning från år 1852 förtäljer, att kronobetjäningen blott under ett enda år inom Norunga lagt beslag på icke mindre än 18 brännvinsredskap. Det är klart, att under sådana förhållanden, då nästan alla skogar i sig gömde »brännvinshötter» och nära nog hvarje hem var ett utskänkningsställe, dryckenskapen skulle erhålla en förfärande utsträckning, och man vet därför icke heller om från denna tid mer än en enda yngling inom Norunga, hvilken icke smakade rusdrycker.

Men när brännvinet gick in, gick vettet ut. Så t. ex. hände sig så sent som år 1872, att, då kronobetjäningen vid ett tillfälle infann sig för att göra beslag på olofliga brännvinsredskap hos en af ortens mest inbitna smygbrännare, det föll några till supgille i en närbelägen stuga församlade män och ynglingar in att med smygbrännaren i spetsen öfva öppet våld emot rättvisans handhafvare. Upprymda som de voro af de olycksbringande starka dryckerna, var det deras fulla allvar att »tukta till länsmannen». Försedda med påkar och bössor trängde de honom hårdt in på lifvet. Men sedan den starke och modige länsmannen gifvit en af upprorsmännen ett krafdgt slag med en bösskolf, stillades deras raseri något, och de beslöto nu att blott återtaga brännvinsredskapen och så låta kronobetjäningen fara. Detta äfventyr fick sitt sorgliga efterspel vid domstol. Men icke nog med det. Länets höfding fann nödigt att för stäfjande af den betänkliga upprorsandan i Norunga för en längre tid låta inkvartera soldater därstädes.

Trots ett sådant bärsärkarlif voro norungaboarne mycket kyrksamma. Sedan de inmundigat »kyrksupen», antingen i hemmet eller på något ställe under vägen, infunno de sig mangrant i kyrkan, där de med stor kraft och liflighet deltogo i kyrkosången, hvarvid många gånger en täflan att utmärka sig spelade hufvudrollen. Om de manliga kyrkobesökarne nöjde sig med en eller två supar före »mässan», så kräfde dock de törstiga struparna oftast många sådana efter »gudstjänsten».

Kyrkobesökarne bildade dryckeslag i vissa utefter vägen belägna krogställen, och där festade man nu hela söndagen och mången gång äfven hela den därpå följande natten. Att därpå kunde följa äfven en »frimåndag» i sus och dus, hörde alls icke till sällsyntheterna. Trots denna råhet i seder måste man dock rättvisligen erkänna, att en viss vördnad för det, som ansågs heligt, behärskade folkmassan. Att visa lättsinne under Guds ords läsande förekom ej gärna, och att gäckas med det heliga och slå omkring sig med fritänkerifraser, såsom man så ofta kan få höra nu för
tiden, förspordes ej på den tiden i dessa bygder. S. k. husandakt öfvades i åtskilliga hem, i det att man regelmässigt läste ur någon postilla af Hoof, Luther, Linderot eller Scriver m. fl., eller ock läste och sjöng man dagligen några psalmer ur psalmboken.

Men Herrens barmhärtighet är stor. Det löftet, att han skall varda funnen af dem, som icke känna honom, gick här i
härlig fullbordan. Ibland ortens mest ihärdiga och listiga smygbrännare behagade Herren utvälja den, som först skulle höja väckelsens rop ibland de i synden sofvande. Hans namn var Anders Petter Andersson vid Ljurs kvarn. Just som han en natt höll på som allra ifrigast med att idka sin olofliga handtering i en under boningshuset belägen jordkula, träffades han af en väckelsens pil ifrån ofvan. Det stod med ens klart för honom, att han var på väg till fördömelsen. Han sprang förskräckt upp ur det usla kyffet, väckte sin hustru och svärmoder samt ropade utom sig af förtviflan, att han var förlorad. Genom andens ljus såg han nu icke allenast sig själf i den största själafara utan hela församlingen sofvande i synden.

Ljurskamjölnaren Anders Petter Andersson

Försedd med psalmbok och katekes gick han nu från hus till hus och ropade an de sofvande. En bäfvan intog mångas
hjärtan, och snart fick man höra ett gny i de döda benen. Inga hus voro nu rymliga nog för de skaror, som samlades för att höra »Ljurskamjölnarens» eldiga väckelserop. Denna morgongryning till en bättre dag begynte visa sig år 1858. Ar 1862 gjorde ett par af Fosterlandsstiftelsens kolportörer, O. Engström och L. Olsson, sitt första besök i Norunga, och under så väl detta som under några följande besök tog den genom botpredikanten A. P. Andersson uppväckta rörelsen en ännu större utsträckning. Dessutom tog väckelsen en mera sund riktning, i det att något af evangelii ljus äfven tillfördes densamma.

Kasper Andersson född 2/3 1844 Hjulsered död 18/12 1901 Bergum

Farfar till Ernst Lidesten ägare till Iglabo 1:2

Bland dem, som vid denna tid sökte och funno frid med Gud, var äfven en 20-årig yngling vid namn Kasper Andersson från Hjulsered i Ljurs socken. Redan 1865 finna vi honom på enträgna uppmaningar uppträda och hålla »bibelsamtal» här och där i husen. Som han hämtade sin andliga uppbyggelse näst bibeln i C. O. Rosenii Pietist, gingo hans bibelsamtal i en sund evangelisk riktning, och var det mången arbetande och betungad, som nu begynte andas lättare. Under tiden hade ock den förut nämnde Andersson blifvit omstrålad af evangelii ljus, hvadan »soluppgången» begynte visa sig litet hvarstädes genom det tack och lof till Gud, som uppstämdes af frälsta och frigjorda själar.

Carl Olof Rosenius Väckelsepredikant och medgrundare av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 3/2 1816 – 24/3 1868

År 1865 slog förlossningens timme för en annan yngling, studeranden G. F. Nordqvist från St. Bögared i Norska
Skogsbygds socken, och år 1868 finna vi honom sysselsatt med att för allmänheten föreläsa ur Luthers och Rosenii (Carl Olof Rosenius, Red. anm.) skrifter. Och då Norunga missionsförening bildades år 1869, blef nämnde yngling utsedd till föreningens ordförande, kassör och sekreterare, hvilka förtroendeuppdrag han ännu efter mer än 30 års förlopp innehar.

Sedan de troende sammanslutit sig för ett kraftigare bedrifvande af missionsverksamhet och föreningens medlemmar enhälligt beslutat att träda i närmare förbindelse med Jönköpings missionsförening, kom rörelsen alltmer in i en evangelisk riktning. Rosenii Pietist blef nu en kär uppbyggelseskrift för mången, och den spriddes under många år i hundratals exemplar årligen.

Som nämndt är, bildades Norunga missionsförening år 1868 med 150 medlemmar. Sedan en kraftig väckelsevind å nyo gått fram öfver trakten under åren 1870—1871 och många under denna tid funnit frid med Gud och ibland dessa flera af dem, som voro med i det förut omnämnda tumultet emot kronobetjäningen, uppstod behofvet af en ännu innerligare sammanslutning emellan de evangeliskt sinnade troende, och så uppkom år 1874 Norunga brödraförbund i Norunga missionsförenings ställe. Den lilla planteringen utvecklade sig nu under några år på ett mycket välsignelserikt sätt; den största endräkt rådde emellan Brödraförbundets medlemmar, och uppmaningen: »Låtom oss akta på hvarandra till uppväckande af kärlek och goda gärningar, icke öfvergifvande våra särskilda sammankomster» etc.beaktades med allt allvar.

Hos dem, som icke ville böja sig till lydnad för sanningen, tilltog däremot ondskan i förfärande grad. Förföljelseandan var i liflig rörelse, och riktiga ligaband af våldsmän bildades. Men så inbröt väckelsen af år 1877, en väckelse,’ som i omfattning och djup torde vara enastående. Såsom bevis för den framsusande vindens mäktiga kraft må nämnas, att Brödraförbundet, som vid slutet af 1876 räknade vid pass 300 medlemmar, på föga mer än ett år sprang upp till öfver 700.

Klart är, att under sådana förhållanden ej tillräcklig pröfning kunde ägnas åt hvar och en, som med stor enträgenhet
under denna tid bad om en plats inom Brödraförbundet. Hos mången visade det sig, ty värr, snart nog ej hafva varit nog djup jordmån för den ädla säden.

Erik Gustav Tengstrand, kyrkohere, född 1844 Ramsberg, död 1911 Algutstorp

Allt sedan den frireligiösa rörelsens första uppkomst hade den blifvit bemött med misstro och kyla af församlingens
prästerskap. Ett angenämt undantag utgjorde dock en vice pastor E. G. Tengstrand (Erik Gustaf Tengstrand). Själf en på Herren sant troende såg han med glädje, att församlingsboa¾ne omvände sig till Gud, och i Brödraförbundets verksamhet deltog han med intresse. Han tillträdde dock inom kort en komministratur i en annan församling, till stor saknad för de troende inom Norunga.

År 1877 begynte s. k. fria nattvardsgångar att firas inom Norunga. Till detta steg manades de troende af flera skäl. Ett
af dessa var den sorgliga omständigheten, att församlingens kyrkoherde äfven var församligens mest ökände drinkare. Efter ett ifrigt rannsakande i skriften rörande denna sak beslutade sig ett 20-tal af Brödraförbundets medlemmar att taga steget ut, och inom mindre än ett halft år hade alla de öfriga förbundsmedlemmarne anslutit sig till denna rörelse.

En annan omständighet, som manade till handling härutinnan, var, att Brödraförbundet, som i sitt trångmål vändt sig
till stiftets biskop med en ödmjuk anhållan om »en sant troende vice pastor, icke syntes hafva något att hoppas ifrån detta håll, oaktadt biskopen lofvat att härutinnan göra sitt bästa.

Vice Pastor August Nyrén född 7/1 1850 i Skara och död 4/9 1880 Nårunga Prästgård av Tyfoidfeber

 Vice pastor i Nårunga 1878-1880

Som kyrkoherden visade sig alltmer såsom en ovärdig ämbetsinnehafvare, och då klagomål rörande hans förargelseväckande uppförande ingått till domkapitlet, blef han ålagd att hålla vice pastor. Så kom då vice pastor A. Nyrén till församlingen år 1878, och i och med detsamma inbröt en allvarsam sållningstid för den fria missionens vänner. Den nykomne vice pastorn ansåg det höra till hans ämbetsplikt såsom statskyrkans tjänare att göra allt för att undertrycka den pågående andliga rörelsen inom församlingen. Han kallade Brödraförbundets ordförande
inför kyrkorådet; han höll kyrkostämmor i syfte att få lagstadgadt förbud för förbundets allmänna sammankomster; han arbetade på att få ut ur kyrko- och skolrådet de troende, som där utgjorde mer än halfva antalet af ledamöter; han arbetade för att få bort tvenne af församlingens troende småskollärarinnor; han sökte undertrycka söndagsskolverksamheten genom att t. ex. själf utlysa söndagsskola på samma dag, ställe och timme, som förbundets söndagsskollärare bestämdt att hålla skola; han predikade emot och varnade oförtrutet, offentligt och enskildt, för den »antikristliga waldenströmska villfarelsen» o. s. v. Begåfvad som han var och dessutom genomglödgad ett aldrig slocknande nit mäktade han åstadkomma en ej ringa förvirring ibland de många ännu obefästade. Men just som han höll som bäst på med att söka utfärda förbud för en af Jönköpings missionsförenings predikanter att uppträda inom församlingen, rycktes han genom döden helt hastigt bort från sitt tvetydiga missionsarbete. Om ock sedan dess motståndet hos församlingens prästerskap ej varit så intensivt som under pastor Nyréns tid, kan dock som ett totalomdöme sägas, att de frireligiösa aldrig funnit nåd inför dess ögon.

Lekmannadopen togo sin början inom Norunga år 1882. Det var den ovärdige statskyrkotjänaren, som indirekt manade fram äfven denna rörelse. Sedan de troende en och annan gång försport, huru den officierande prästen vid dopförrättningen raglade fram till dopbäckenet och där till och med begynte den heliga akten med att läsa bönen vid en kvinnas kyrkotagning öfver barnet, så frågade sig med häpnad många bland de troende, om det kan vara Kristi mening, att detta heliga sakrament skall handhafvas af sådana personer, och resultatet blef — de fria lekmannadopen.

År 1883 antog Brödraförbundet en något förändrad organisation, i det man sökte vid tanken på öfvande af församlingslif komma bibelns praxis så nära som möjligt. Sedan dess bär Brödraförbundet namnet Brödrajörsamling. Ända ifrån år 1869, då de troende först sammanslöto sig till en missionsförening, hafva missionens vänner stått i särskild förbindelse med Jönköpings missionsförening. Föreningen stod ock under flera år nära ansluten till Göteborgs missionsförening, och, då Västkustens missionsförening bildades, ställde sig Norunga missionsförening
i närmare förbindelse äfven med denna nya korporation. År 1890 sökte och erhöll Norunga Brödraförsamling inträde i Svenska missionsförbundet. Kära samt efterlängtade äro de besök, som dessa föreningars reseombud och predikanter då och då göra inom Norunga.

Brödraförsamlingen har haft och har ännu förmånen att äga inom sitt sköte flera »infödda» evangelii vittnen. I 33 års tid har förut nämnde Kasper Andersson, sedan flera år tillbaka anställd såsom en af Västkustens missionsförenings ordinarie predikanter, troget tjänat församlingen med sin gåfva, så långt tiden medgifvit sådant. Med få afbrott har ock Brödraförsamlingens ordförande allt sedan 1868 sökt att ockra med sitt pund äfven såsom predikant. I nära 20 år har ordets säd dessutom utsatts af muraren Karl Johansson från Bäckaskog, helt nyligen hemförlofvad efter ett troget arbete i Herrens vingård, snickaren Johannes Aspelin från Akrun, hemmansägaren Johan Karlsson i
Näfverhult, folkskolläraren C. A. Engström m. fl.

I sex år tjänade pastor J. Anjou, numera bosatt å Trollebo i Hudened, Brödraförsamlingen i egenskap af dess lokalpredikant, hvilken befattning ofvannämnde Kaper Andersson nu innehar, på samma gång han sköter en halfårspredikantsyssla inom Västkustföreningen.

Som ett synnerligen glädjande sakförhållande torde böra påpekas den ostörda endräkt, som under de sista 30 åren
alltjämt varit rådande inom den troende hopen inom Norunga. Visserligen hafva »främmande lärdomsväder» och skarpa meningsbrytningar vid olika tillfällen sökt uppväcka söndringens ande äfven här, men den broderliga sammanhållningen har dock förmått vid hvarje sådant angrepp näpsa stormen, innan partilidelsernas slam blifvit upprördt. Därför höra den dag, som i dag är, »alla de, som med allvar vilja vara kristna samt med hand och mun bekänna evangelium» (Luther), till en enda kristen hop, till Norunga brödraförsamling, om man undantager trenne
baptistbröder, hvilka slagit ned sina bopålar inom Brödraförsamlingens område.

På flera sätt har den på Kristus troende hopen i Norunga sökt verka Herrens verk. I dec. 1872 bildades Norunga
bibel- och traktatsällskap med syfte att »ibland ortens befolkning dels gratis, dels till nedsatt pris sprida goda uppbyggelseskrifter och främst ibland dessa bibeln». Detta sällskap arbetade oförtrutet under en lång följd af år, hvarvid flera hundra biblar samt dessutom böcker af Luther och Rosenius i stor mängd blefvo spridda inom Norunga och äfven i angränsande socknar.

Missionshuset i Nårunga

Nästan samtidigt med missionsföreningens uppkomst bildades flera syföreningar, och missionsauktioner hållas alltfort regelmässigt hvarje år på flera särskilda ställen inom Brödraförsamlingens område.

I den mån, den andliga rörelsen vunnit utbredning, har behofvet af särskilda samlingslokaler gjort sig gällande, och så
hafva under årens lopp tre missionshus uppstått, ett inom Norska Skogsbygd och två inom Norunga socken. Det inom Ljur, hvilket är det äldsta missionshuset i dessa trakter, är ej här medtaget i räkningen, alldenstund Ljurs missionskrets redan år 1879 fann sig för lokala förhållandens skull föranlåten att skilja sig ifrån Norunga missionsförening och bilda en särskild sådan för sig själf.

Inom Stora Lundby socken hade under 1860-talet en väckelsepredikant vid namn Nordström genom sina predikningar framkallat oro i mångas sinnen. Den rörelse, som genom hans verksamhet uppstått, befordrades kraftigt genom den nitiske kyrkoherden Torbjörnsons allvarliga predikan om synd och nåd. På vintern 1869 voro trenne ynglingar i socknen en dag tillsamman och kommo då att samtala med hvarandra om de eviga tingen.
När de så en efter annan omtalat sina erfarenheter och hjärtats känslor, blef det dem klart, att de voro fördömelsevärda syndare och stadda på vägen till förtappelse. De kommo då öfverens om att börja lefva ett heligt lif och föllo genast ned på sina knän och anropade Gud om hjälp och frälsning. Herren hörde och besvarade inom kort deras bön.

På hösten föregående år hade till socknen inflyttat en dräng från Norunga, hvilken mottagit djupa intryck af den där
pågående andliga rörelsen. Han bad nu sin nye husbonde att därifrån få tillkalla en ung man, som predikade Guds ord. Löfte härtill gafs, och på våren 1869 ankom Kasper Andersson, så var den unge norungamannens namn, till Stora Lundby och begynte där förkunna sinnesändringens och trons ord. Andersson fick då höra talas om de tre ofvannämnda ynglingarne, uppsökte en af dem och fann honom vara en i sanning frälsningssökande själ. Från detta predikobesök daterar sig en vidtomfattande och välsignelserik evangelisk verksamhet, som genom kraftiga väckelser fått allt större fasthet och utsträckning. Den största af dessa väckelser var den, som uppstod år 1870, dä hela familjer lämnade sig åt Herren och frälsningens jubel hördes i nästan hvarje by. Hos hemmansägaren Hans Persson i Kullen
kommo 6 af barnen till tron på Kristus, och på Krongården fick man bevittna liknande nådesunder. Af nämnde Hans Perssons söner hafva tre sedermera gjort sig kända i vidsträckta kretsar såsom nitiska och verksamma Jesu vittnen. De äro Aug. Hansson, numera distriktsföreståndare inom Svenska missionsförbundet, Peter Lundén, sedan flera år tillbaka kyrkoherde i Göteborg, och Olaus Lundén, skolföreståndare i Göteborg. Denna andliga lifsrörelse medförde djupgående förändringar i samlifvet, som efter att förut hafva kännetecknats af synder och råa utsväfningar nu helgades genom Guds ord, bön och sång.

År 1870 slöto sig de troende inom socknen tillsamman i en missionsförening och inköpte samma år en större stuga, som inreddes till bönehus. I detta hus förkunnades sedermera evangelii ord af Kasper Andersson, Håkan Bengtsson samt öfriga Göteborgs missionsförenings predikanter. Därjämte började Jönköpings missionsförenings predikanter vid denna tid besöka socknen äfvensom prästmännen K. Torin från Jonsered, Osterman från Göteborg och senare äfven P. Lundén. År 1874 ombyggdes och utvidgades detta första bönehus, och år 1878 uppfördes i en centralt belägen del af socknen föreningens nuvarande stora missionshus, i hvilket sedan den tiden talrika skaror söndagligen
fått höra lifvets ord.