FÖR FATTIG FÖR ATT DRÖMMA
Fotomontage torp och herrgård
Iglabo blev säteri 1646 när Nils Nilsson, adlad Stiernflycht, fick gården i donation av drottning Kristina. Därefter var gården i adlig ägo under de följande 150 åren.
Det stora boningshuset byggdes antagligen direkt efter att Nils blivit adlad, alltså före 1650.
Iglabo mangårdsbyggnad
Detta vackra hus måste ha tett sig enormt och ouppnåeligt för de bönder och torpare som bodde på dess marker. Många var tvungna att göra dagsverken hos den rike adelsmannen och levde i yttersta armod. Låt oss göra ett besök i deras värld.
Torpen runt Iglabo. Klicka för en förstoring
VAD ÄR ETT TORP
Under 1500-talet kallades ett enstaka nybygge som byggts på en bys allmänning och låg lite för sig, för torp.
Första postbärare Kilen. Hade sitt torp på Sandvard Hyssna
Från 1600-talet kom begreppet torp även att beteckna en mindre, inte skattlagd, jordbrukslägenhet. Den var oftast belägen på enskild mark, och nyttjanderätten uppläts åt en brukare (torpare) som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren.
Genom torparna kunde godsen skaffa sig billig arbetskraft. Torpen byggdes på godsets mark och torparen hade skyldighet att utföra dagsverken på godset. Beroende på torpets placering delade man in dem i jordtorp och skogstorp.
Antalet torp (dagsverkstorp) var som störst på 1860-talet, omkring 100 000. Efter laga skiftet 1827 avtog dock ökningstakten. Under slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet ersattes i många fall dagsverksskyldigheten med penningarrende, och större torp blev ofta arrendegårdar.
Dagsverken som betalningsform för brukningsrätten av torpen förbjöds år 1943 i den nya arrendelagstiftningen. Därmed upphörde torparinstitutionen.
En torpare var med andra ord en småbrukare som inte ägde jorden utan arrenderade den och betalade arrendet genom att utföra ett antal dagsverk på markägarens gods. Torparen var en landbo med ärftlig besittningsrätt (åborätt). Vad som skiljde torparen mot övriga landbor var att torparen betalade arrendet med dagsverken.
Ett torp var vanligtvis ett odlat stycke jord med bostad som ligger på s.k. ofri mark. Man kan säga att ett torp är ett jordområde som var för litet för att någon skulle kunna leva drägligt på det, men som var för stort för att man skulle svälta ihjäl på det.
Torpen var inte skattlagda. Torparna hade en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och statarna/backstugusittarna, som levde av arbeten med betalning in natura.
Statarlänga
Statarna hade ingen egendom och inga djur eller jord. De var fattiga och gifta lantarbetare. De bodde i statarlängor och arbetade på kontrakt i regel ett år åt gången.
Torparna däremot hade egen bostad, kreatur med tillhörande åkermark (som arrenderades). Arrendet betalades, som sagt, i form av dagsverken till markägaren. Torpen kunde ligga långt från godset. Brukningsrätten av torpen ärvdes.
PÅ 1800-TALET UPPTOGS DE FLESTA TORPEN
Enebacken “Herrmans Lycka”
I början av 1800-talet var det omkring 40 torp och backstugor i Ljurs socken. Detta antal ökades betydligt under första hälften av 1800-talet. Av någon anledning var det betydligt fler torpare och backstugusittare i Ljur än i de angränsande socknarna.
Säterierna Iglabo med sju och Stora Långared med fjorton samt kaptensbostället Åsen med tre torpare bidrog till detta förhållande.
LAGA SKÄLETS TID.
Sockenallmänningen skiftades i Ljur på 1850-talet och i Ornunga på 1860-talet genom det laga skiftet. Den gemensamma marken uppdelades då på gårdarna i socknen. Det bestämdes att alla som gjort intag på allmänningen skulle få behålla sina intag på livstid, mot billig avgift till stamhemmanet, dvs den gård som hade blivit ägare till marken. Efter detta skifte kom backstugorna i ett sämre läge. De blev torpare under en gård och fick dagsverksskyldighet.
GOTT SAMARBETE ELLER SLAVGÖRA.
I Ornunga fanns endast mindre gårdar, med en eller högst två torpare. Förhållandet mellan bonden och torparen blev därför familjärt. Vanligen gjorde de varandra tjänster utöver vad kontraktet bestämde. Det förekom inte här sådana slavkontrakt, som var brukliga vid en del herrgårdar. En torpare, som gott födde en ko, skulle ha torpet fritt i fem år. Sedan skulle han betala 10 kr årligen samt göra åtta dagsverken under året, två vid var “andstid” på bondens kost, d.v.s. vid vårbruk, slåtter, skörd och potatisupptagning. För detta skulle han också ha sommarbete för kon.
Villkoren kunde för andra bli ganska hårda. En del bönder pressade upp dagsverksskyldigheten så att den icke stod i rimlig proportion till torpets avkastning. Anders Petter i Framnäs under Stora Långared i Ljur hade ett torp, som var obetydligt bättre än det nyss nämnda. Fastän Svensson hade egna hus, fick han för detta torp göra två dagsverken per vecka under hela året på egen kost.
SOLDATTORPEN TILLKOM
Friköpta soldattorpet Nortorp, Ljur, med makarna Albin och Ida Johansson samt sonen Enar. Albin köpte torpet 1912 av Anton Noren. Einar övertog det när föräldrarna dog 1941 och ägde det fram till sin död 1981.
På kronoallmänningen Ornungen kunde också göras intag. Förutom de backstugor som byggdes där togs knekttorp på denna allmänning. Vid indelningsverkets införande, då två hemman var skyldiga att hälla en soldat, bildades ett tiotal soldattorp. Rotebänderna var skyldiga att skaffa jord till dessa torp. Inom Ornunga ordnades detta lätt genom att knekttorpen togs upp på kronoallmänningen.
Ryttartorpen ingick i rusthållet som tillhandahöll ryttare till kavalleriet.
Under indelningsverket dagar fanns även en annan typ av torp, nämligen soldattorp, ryttartorp och båtsmanstorp.
Soldat– och båtsmanstorpen ingick i det ständiga knekthållet/båtsmanshållet vars rotebönder hade till uppgift att rekrytera och underhålla knektar respektive båtsmän.
FISKARTORP, KOLARTORP OCH ANDRA TYPER
Karl XI lilla fiskarstuga på Husarvikens strand, Kungliga Djurgården. Från 1680-talet
Andra typer av torp var t.ex. fiskartorp där arrendet delvis utgjordes av fisk, kolartorp vars brukare hade skyldighet att kola ett visst antal milor eller leverera en viss mängd träkol och kronotorp vars innehavare var skyldig att biträda med visst skogsarbete.
BACKSTUGOR
Backstuga på Åsle Tå. Foto Rolf Lundqvist
Backstugor hade vanligtvis ingen egen och odlad jord och ofta ägde man inte ens stugan. Backstugesittaren arbetade ofta med hantverk, daglönearbete och när inte det räckte till fick man ta hjälp från andra och av fattigbidrag. Backstugesittare kommer av att man var i besittning av stugan.
Interiör från Backstuga på Åsle Tå. Foto Rolf Lundqvist
Sverige finaste samling av backstugor finns i Åsle, Falköping. Dessa är värda en lång omväg att besöka!
Backstugan Olofstorpsstugan Herrljunga Foto Erik Björnänger Vänersborgs museum
ÅBOR OCH KRONOHEMMAN
Åbor kalles de som är brukare av kronohemman där jorden ägdes av kronan men brukades av åbon, som hade skyldighet att uppföra byggnaderna och underhålla både dem och marken.
MISÄR
Under 1800-talet hade många det oerhört svårt och fick gå från sina gårdar för att de inte gav tillräckligt med avkastning för att kunna leva drägligt eller för att man inte brukade gården. Ofta berodde det hela på spritmissburk och att pengarna gick till brännvin i stället för mat. Under spritens inverkan skrev de på borgensåtagande och annat åt varandra och när skulderna växte fick så att de inte kunde betala räntorna kom fordringsägarna och tog gården och bonden fick flytta till en backstuga eller ta ett torp. Efter det att husbehovsbränningen förbjudits hände det att de som sålde brännvin lät bönderna köpa brännvin på kredit tills de hade en så stor skuld att de inte kunde betala och då tog de gården istället.
Vid något tillfälle hände det att några bönder hade gått i borgen tillsammans för en viss summa år en bonde. När denne sedan gick i konkurs fick de betala hela borgenssumman. Då överlät en av bönderna gården till sin son och en annan till sin far för att de inte skulle ha något som kunde tas i utmätning av länsman för skulden. Det var fyra borgensmän och när två kom undan var det bara två kvar som fick betala hela borgenssumman, eftersom borgen var “en för alla och alla för en”. Den ene fick gå ifrån gården och den andre klarade sig med stora svårigheter.
När man läser dödsböcker från den här tiden ser man att i början av 1800-talet var det många män som frös ihjäl ute på markerna för att de inte hade kunnat ta sig hem efter att ha supit sig för fulla. Detta medan familjen kanske saknade mat i sina backstugor.
Barn från Jeppetorps fattiggård norr om Grythyttan i Bergslagen 1913. Glädjande nog så lär det ha gått bra för dessa barn när de växte upp
Samtidigt ökade befolkningen kraftigt och därför blev det också fler torpare. Sjukdomar härjade och familjerna hade många barn. Dessa kunde inte köpa sig egna gårdar utan man fick ta sig ett annat torp under någon annan gård.
Då hemmanet lämpligen inte kunde delas, låg det närmast till hands att bliva soldat eller torpare under någon herrgård eller någon annan gård. För dessa tjänster ställdes emellertid stora krav på vederbörande. Då det dessutom fanns få sådana platser var ofta enda utvägen att göra ett intag av jord på allmänningen och bygga en bostadslägenhet, s.k. backstuga. Under denna tid tillkom en mängd backstugor.
Soldaten Anders Alf Anders Alf stal några sädeskorn från marken då hans barn svalt. För att slippa att familjen skulle få lida ännu mer dränkte han sig i Trollö mosse. Läs hela historien här.
Många emigrerade till USA och en hel del fick det därmed bättre. Andra fick jobb i industrin när den kom igång i slutet av 1800-talet och kunde därför få inkomster. I och med detta flyttade man in till städerna.
På allmänningen i Ornunga fick vem som helst, blott man hade hemortsrätt i socknen, inhägna och odla så mycket man ville, utan något arrende eller skatt. Man måste dock begränsa odlingen, enär det inte växte på de forna ljunghedarna utan gödsel. Den lilla gödsel som kunde samlas räckte inte långt.
Backstugusittarna gick på betesmarkerna och plockade upp kospillning i korgar. Om man odlat så mycket att man kunde svältföda två kor över vintern ansågs detta tillräckligt.
HÖGA SKATTER ÄR INGET NYTT.
Innan kronoallmänningen Ornungen år 1836 skänktes till bl.a. socknen Ornunga, erbjöds de som tagit intäkter att med full äganderätt behålla vad de innehade. Enda villkoret var att torpet skulle skattevärderas och beskattas i likhet med böndernas skattejord.
Det är betecknande för tiden att endast två begagnade sig av erbjudandet till denna förmån, nämligen Sjölid och Botillsbacken. Dessa odlingslägenheter blev år 1825 överförda till hemman. De flesta, däribland Kalle i Elmåsen, tackade nej, emedan han trodde att skatterna skulle bli så höga att de inte kunde orka med desamma.
NÖDTIDER FÖR BÅDE BÖNDER OCH TORPARE.
Brobyggare vid Göta Kanal
Under 1870-talet blev det relativt bra arbetsförtjänst vid kanal– och järnvägsbyggen. De som var bundna av sin egen dagsverksskyldighet kunde inte komma åt denna förtjänst.
En kvinna vid sin stuga i skogen Östmarks socken Värmland Foto Nils Keyland Nordiska Museet
På grund av besvärliga levnadsvillkor rådde stort armod även bland de besuttna bönderna. Dessa saknade ofta mat själva i synnerhet under den s.k. Olsmässekroken i slutet av juli, då den gamla skörden var slut och den nya inte var färdig. De kunde därför inte göra så mycket för de svältande backstugusittarna. Man kan tänka sig vilket ytterligt armod som var rådande i dessa backstugor, då ett dagsverke betalades med sexton skilling (1 riksdaler var 48 skilling) och det fanns många barn att försörja.
HÄNVISADE TILL UTMARKERNAS YTTEROMRÅDEN.
Ryggåsstuga Gundlered Ljur. Foto Gustaf Ewald.
Här på Ledsbacken bodde Karl och Kristina. Läs deras hemska historia här.
Det var markant skillnad på de äldsta torpen, som togs upp på allmänningen och på de torp, som efter skiftet togs upp på böndernas utmarker. De förra låg vanligen väl till, nära vägar. Dessa stugor var låga ryggåsstugor. Efter skiftet släppte bönderna ogärna in någon torpare på sin mark. De som ville ta upp ett torp fick därför nöja sig med jord, som låg långt bort på utmarksskiftena, var svårodlad och utan vägar. Var det möjligt körde man i terrängen, eljest fick man bära allt som skulle fraktas till torpet. På 1880- och 1890-talen var det tätt med upptrampade gångstigar, vilka ledde till de olika torpen.
Fattighjonet Kristoffer Leonard Osbäck Väne-Ryrs församling innan 1911. Foto Olof Jonsson
Det var inte lätt att vara fattig under den s.k. gamla goda tiden på 1800-talet. De besuttna räknades som ohyra. Ett ordspråk som ofta användes med åsyftan på torparna var: “Där lusen sitter gnager den omkring sig”. På herrgårdarna brukade torparna hållas i form genom att pryglas emellanåt.
TIGGERI VAR VANLIGT.
Fattighus i Norra Kyrketorps socken Foto Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum
Det fattigunderstöd som kunde erhållas var mycket knappt tilltaget. Efter kommunallagens tillkomst på 1860-talet utdebiterades betydligt högre kommunalskatt i Ljur än i angränsande Ornunga socken. Kommunens tilldelning blev ända för knapp, varför de flesta backstugusittarhustrur måste ge sig ut på tiggarstråk. Efter slakt, fårklippning och nätning på hösten infann tiggarna sig. De skulle ha sin andel av slakten samt något ull och lin.
“Här stod Ljurs Fattigstuga 1858-1931” Läs om vilka som bodde på Ljurs fattigstuga längre ner
Det var även givande att tigga dagarna före jul. Då skulle tiggarna ha sin julakost. “År 1869, det första året som mina föräldrar bodde i Ornunga, besöktes mitt hem vid jultiden av 28 tiggare, varav de flesta var från Ljur. Del gick inte an att avvisa tiggarna eller att ge för lite, ty då riskerade man att mista heder och ära“ berättade Karl Eriksson.
Fattigmiljö. Kvinna och hennes dotter framför fallfärdig backstuga
Det var förbjudet att tigga utsocknes, men den enda påföljd för utsocknes tiggare var, att de fick fri skjuts hem och detta avskräckte inte. Backstugusittarna ansågs vara mycket tjuvaktiga. och som nöden icke har någon lag, är det förklarligt om de försökte alla utvägar för att uppehälla livet. Man kan förstå att tiggarna tullade ganska hårt på böndernas begränsade förråd, varför dessa ofta själva fick leva på svältgränsen frampå sommaren.
TIDIGT I TJÄNST.
Skapa-Fina (Anna-Josefina Gabrielsdotter), barnen Hugo och Gustav och modern Johanna Benedikta Carlsdotter, framför backstugan som var 3×3 meter, i Dagsås, Halland
Då backstugebarnen blev så stora att de kunde tjänstgöra som barnvakter och vallhjon fick de flytta bort och tjäna sitt uppehälle. Sedan fick de ta tjänst hos bönderna för en lön som på 1850-talet var tolv riksdaler för piga och arton riksdaler för dräng. På sådana löner var det naturligtvis omöjligt att spara något för bosättning. Trots den ovissa framtiden bildade de flesta egna hem, varvid vanligen den enda utvägen var att bygga en backstuga på utmarken.
NÖDVÄNDIGT ATT “RÄTTA MUN ETTER MATSÄCKEN”.
Sedan började armodet en ny kretsgång. Det är svårt att förstå hur folk kunde dra sig fram under så primitiva förhållanden, men man måste rätta mun efter matsäcken. Kläderna fick inte kosta något, de förfärdigades av husmodern. Linet och ullen tiggdes ju ihop under bråtnings- och klippningstiden på hösten.
SI OCH SA MED HYGIENEN.
Interiör torp
Oftast var det smutsigt och ostädat i torp och backstugor. Att det var rent och städat hörde till undantagen. Då man endast hade ett rum, där hela familjen skulle vistas, maten lagas och ofta skräpande arbete utföras, var det inte lätt att hålla snyggt. I synnerhet som det var ganska vanligt, att några höns fick vistas i rummet. Det är svårt att förstå, hur folk kunde leva på så otillräcklig råd, och under så otillfredsställande hygieniska förhållanden.
BÄTTRE LÖNER.
Ambjörnstorp under Storebacken i Algutstorps socken med en vacker stenmur
Efter de laga skiftena på 1850- och 1860-talen blev det mer tillfälle till extra arbete. De olika skiftena skulle hägnas isär med stenmurar och nyodling i större skala började, då bönderna fått sina egna skiften. Arbetslönerna var fortfarande låga. För stenmursläggning betalades t.ex. vanligen 25 öre famnen (ca 1,8 meter). Först på 1870-talet då det blev ar-beten vid järnvägsbyggen och emigrationen till Amerika kommit igång, steg lönerna fort. En dräng i trakten höjde på ett år sin lön från 35 kr till 150 kr.
Omkring sekelskiftet skedde en genomgripande förändring på alla områden. Välståndet växte och fordringarna på livet och dess bekvämligheter höjdes betydligt. Detta välstånd har, frånsett den svåra tiden på 1930-talet, fortsatt att växa, så att trakten nu ger intryck av att vara en mycket välmående bygd.
TORPENS TID FÖRBI.
Ödetorp utanför Borås. Foto Håkan Ringman
De flesta torpen försvann omkring sekelskiftet och nu är alla borta. En del stugor inköptes som egna lägenheter och blev sommarboenden, men de flesta återgick till stamhemmanet och skogen tog överhand.
En svensk sommaridyll. Kvinnestad Ramnaklev
EPILOG
Boende på Ljurs fattigstuga under 1800 talets senare hälft:
- Gabriel Johansson f 1810 i Västerlid Ljur död 1870
- h Anna Johansdotter f 1823 i Hol änka efter Jonas Johansson “fattig-Anna” död 1899
- d Christina f 1843 i Fjällåsen död 1855
- s Johan Petter f 1846 i Fjällåsen
- s August f 1849 i Fjällåsen t Åred Nedergård 75
- s Alexander f 1850 i Fjällåsen t Hol 68
- d Thilda f 1853 i Enekullen till Långareds kvarn 72
- s Casper f 1855 i Öna t Åred Västergård 74
- s Leander Gabriel f 1862 död 1862
- s Carl Otto f 1864 till Ljunglid Nårunga
- s Linus f 1868 död 1869
- änka Johanna Johansdotter f 1818 i Algutstorp änka efter Anders Petter Ståhl
- d Anna Stina f 1844 i Lena “döv” död 1922
- d Maria f 1847 i Algutstorp t Skölvene 62
- d Ella Maja f 1850 i Siene
- s August f 1853 i Tolsgården död 1876
- s Johan Fredrik f 1856 till Åred Nedergård 1875
hit 1859 från Tholsgårdens Soldattorp
- Katarina Olofsdotter f 1830 i St Klinten Ljur
- August Olofsson f 1847 i St Klinten Ljur
- Magnus Larsson f 1819 i Ljur död 1894 “Hedninga-Magnus”
- änka Klara Andersdotter f 1840 i Ljur änka 82m död 1899
- d Selma Serafia f 1865 gift 1891
- uä Hedvig f 1889
- s Gunnar Isidolf f 1893
- d Mathilda Maria f 1871 t Skogsbygden 89
- s Johan Albin f 1877 till Alingsås land 1899
familjen hit 1887
- Lars Fredrik Fingal f 1839 i Nårunga
- h Kajsa Pettersdotter f 1834 i Nårunga
- d Amanda Charlotta f 1863 t Tämta 80
- d Alma Sabina f 1865 t Tämta 87
- d Ada Thurinna f 1867 t Skogsbygden 85
- s Johan Abel f 1868 t Nårunga Östergård 87
- s Anders Linus f 1868 t Nårunga 85
- d Eva Matthia f 1872 t Vänga 88
familjen hit från Åbacken 76