GÖTA-LENA

En klok gumma åderlåter en person för att driva ut sjukdomar

”Göta-Lena” blev känd för sitt sätt att genom trolldom och andra märkliga sätt kunna bota sjukdomar. Hon ska ha varit språkkunnig, kunna avslöja tjuvar och stod i förbund med djävulen. Det räckte med att hon visslade i de fyra väderstrecken, så fick hon kontakt med honom.

Hon föddes den 10 oktober 1802 i Smula socken och dog 4 december 1865 i Ullene socken. Hennes far var soldat och hette Jean Göthe, därav namnet ”Göta-Lena”. Modern hette Annica Andersdotter.

Hon växte upp på ett torp på Ledsbacken under Hudene Storegården i Kinneveds socken, där hon levde fram till sitt giftermål 1825, då hon ingick äktenskap med den ett år äldre Anders Johansson.

Göta-Lena var särskilt känd för sin kunskap inom folkmedicin och hade rykte om sig att kunna bota de flesta sjukdomar samt att spå om framtiden.

Kokt vit orm

Som liten flicka hade hon ätit en kokt vit orm som hennes fattiga mamma gett henne. Detta gav henne övernaturliga krafter för resten av livet. Hon kunde se in i framtiden vad gällde krig, farsoter och familjetragedier.

Hon kunde utröna folks sjuka inälvor och ge dem lämpliga mediciner. Hon var ute hela somrarna och samlade örter, även långt borta. Det påstods att hon kunde gå fem mil bara för att hämta en viss ört som bara växte där och som bara hon visste om. Sjuka som kom från fjärran bygder hade ofta med sig sällsynta växter som de trodde hon behövde. Det var kanske ett sätt att betala ”konsultationen”.

Hon kunde vara rätt nyttig om man höll sig väl med henne. När kor eller får sprang vill i den väldiga skogen Gryten, fann hon dem snabbt innan vargen funnit dem. I början på 1800-talet gällde det att vara snabb för att hinna före vargen, lon och en och annan björn.

Det var många som anlitade “Göta-Lena” när de drabbades av sjukdom. Ja, till och med när någon skulle föda ställde hon upp. Det fanns dock de som inte alls gillade henne, som kyrkoherde Bjursten. Han sa bestämt ifrån vid sin predikan och varnade folk för att ge sig i kast med “djävulens verktyg”. “Endast vår Herre kan hjälpa om ni ber till honom varje dag.”

Hjonen, torpare och backstugusittare lyssnade till kyrkoherden och visst bad de dagligen, men de gick även till ”Göta-Lena”. Och i många fall fann de att bönerna inte gav något resultat, men det gjorde däremot besöken hos “djävulens verktyg”.

Vilken vikt man lade vid bruket av mediciner, framgår av följande:

”Göta-Lena, ja det var en led trollkäring.” ”Nej, hon kunde väl inget, men se hon hade den, som hjälpte sig, själve den lede, som en förstår.” Hennes dotter Johanna, som var en förfaren och kunnig kvinna, när det gällde att bota sjukdomar, använde uteslutande mediciner; utan sådana kunde hon ingenting uträtta, det sade hon.

Göta-Lena var verksam främst i Ullene, väster om Falköping, där hon även köpte en gård under 1860-talet efter att maken dött 1861.

KLOCKAREHEMMET

Klockarehemmet, även kallat Klockarhemstan, var en liten by långt upp på Hökensås i urskogen dit man förr förvisade tjuvar och banditer. Där fick de bo för sig själva utan att de störde någon. Idag ser man mest övervuxna husgrunder från förr och det kan upplevas som lite spöklikt där.

Nu var det inte bara laglösa som höll till i denna by. Här fanns många backstugor där det bodde fattigfolk och på vägarna knallade det omkring dem som gick under benämningen tattare, en benämning som idag anses som både nedsättande och kränkande.

Från början hette byn Klockarehemmet och nämns första gången år 1628. Det hette under 1600-talet även Klockarebolet, av namnet kan man dra slutsatsen att det varit bostad för klockare förr, även om det inte funnits något som styrker det påståendet.

Innan bebyggelsen av små- och backstugor kom i gång var hemmanet delat i fyra delar och brukades av småbönder. Några av dessa upplät senare sina ägor till fattigbebyggelse.

Denna tillkom efter 1850 då en tidigare karta bara visar tre boplatser i området. Undan för undan ökade antalet bosatta i området och det var mest fattigt folk, gårdfarihandlare och tattare. Många av stugorna låg så nära varandra att man kunde prata med grannen genom fönstret.

Göta-Lenas stuga var 5,25×8,35 meter stor, med jordgolv och öppen spishärd. Till stället hörde även ett par tunnland jord. Den som bodde i stugan innan Göta-Lena kom dit var backstugesittaren och klockmakaren Jakob Rundqvist. Han avled två år innan ”Göta-Lena” flyttade in.

Det sägs att man skulle passa sig för att ta med sig en sten från ”Göta-Lenas” husgrund, för då kommer man att råka ut för en olycka. Det konstiga med denna husgrund är att det ser ut som en liten kulle med en massa gräs och blommor på.

VAD TIDNINGARNA BERÄTTADE OM GÖTA-LENA OCH HENNES DÖTTRAR

Hennes namn och anseende spreds vida omkring – ända in i mitten av 1900-talet berättade människor i Västra Götaland om hennes klokskap och gärningar. Göta-Lena är ett exempel på de kvinnofigurer som i äldre tiders svenska samhälle fyllde rollen som helare och rådgivare, en position ofta förknippad med folklig medicin och vidskepelse.

Det berättades många historier om Göta-Lena, även långt efter hennes död. Det skrevs även en hel del om henne i tidningarna. Här följer några tidningsklipp från den tiden.

I TIDNINGEN TOMTEBISSEN KUNDE MAN LÄSA DEN 11 AUGUSTI 1857 FÖLJANDE:

”I tanke att bereda mänskligheten en tjänst, om än aldrig så obetydlig, tager jag mig härmed friheten att till Tomtebissen insända följande recept mot mask. Det har blivit mig själv tillställt av en god vän. Receptet som är utfärdat av en kärring, gemenligen kallad Göta-Lena och som skall bo någonstans i Västergötland, har följande enkla lydelse:

”Gör ett avkok på tobaksblad och giv patienten att dricka.”

Medlet rekommenderas som suveränt. Det har nyligen blivit försökt på en bonde, med den verkan att han aldrig vidare besvärades av mask – och inga andra plågor heller – eftersom han dog hastigt och sorgligt.

Huruvida det hjälper mot binnikemask och sålunda kan rekommenderas åt livbeväringsregementet, det förmäler icke den gode vännen.”

Ända in på 1900-talet pratade man om Göta-Lena, fyrtio år efter hennes död. Så berättade

FALKÖPINGSPOSTEN DEN 24/11 1903:

”Göta-Lena. Var Falköpings stad för ett halvt sekel tillbaka ej så rikligt försedd med läkare som nu, så led däremot den kringliggande landsbygden i detta hänseende i sanning ej någon brist. Det fanns gott om kloka gubbar och gummor och de senare utövade mestadels vid sidan av sin läkarverksamhet den aktningsvärda spådomskonsten.

Det ryktbaraste oraklet här i trakterna var den så kallade Göta-Lena, som levde och blomstrade i Sörbytrakten. Till henne färdades man milslånga vägar för att bli botad för någon svår sjukdom eller för att få veta sitt kommande öde. Hennes praktik översteg i betydlig grad mången examinerad läkares i våra dagar. I synnerhet hade hon rykte om sig att kunna bota ”skärvan”, som på olika trakter går under olika namn. Den lille patienten hade därvid att bära en liten, illa luktande påse på halsen, vari vitlök och andra ingredienser var insydda.

Då Göta-Lena spådde begagnade hon sig dels av kortleken, dels av kaffepannan, i vilken hon visslade tre gånger då hon önskade att spådomsanden skulle falla över henne. Kom man för att söka henne för någon hemmavarande sjuk, fordrade hon alltid att man skulle medföra ett av personens i fråga intimaste plagg.

Ännu står denna stuga kvar i Ullenes socken av Kleva församling, till vilken Göta-Lena flyttade på gamla dagar och där hon slutade sin vittomfattande verksamhet. Stugan är belägen i skogen, ett stycke från allmänna landsvägen och ser, med de stora träd som nästan överskyler den, än i dag lite mystisk ut.

Det är ju alldeles tydligt att en kvinna, som utövade en dylik mot de kristna dogmerna stridande verksamhet skulle utgöra en nagel i ögat på vederbörande prästerskap. Efter det hennes död kungjorts från Kleva predikstol uppläste också den officierande prästen Lucidors svavelmättade psalm:

”Ho satans boning tänker på

Och de fördömdas pina etc”