FATTIGHUSEN I HJO

Rappe-Pelle och Brittan från Askersunds fattighus och Hornborga fattighus i Norra Kyrketorp

Hjo har haft ett flertal fattighus och fattigstugor genom århundradena.

• Norra Fågelås fattigstuga
• Södra Fågelås fattigstuga
• Hjos landsförsamlings fattigstuga
• Gamla fattighuset på tomt nr 25, ~1780–1834
• Sjögatan/Långgatans fattighus, 1834–1842
• Boråsstugan, möjligtvis samma som gamla rådhuset, 1842–1863
• Båtmansfallen kallades senare Rådmansfallen 1863–1878
• Norra fattighuset på Skolgatan (Gustav Rånges tomt Nr 77), 1878–1900
• Bredbergsgården (fastigheten Tullportslyckan), 1900–
• Västergränd/Ådalsbacken

NORRA FÅGELÅS FATTIGSTUGA

Norra Fågelås kyrka och sockenmagasin 1894

Fågelås var en socken i Kåkinds härad väster om mellersta delen av Vättern. Numera ingår denna socken i Hjo kommun. Från början var Fågelås en enda socken, men genom ett kungligt brev uppdelades denna i Norra och Södra Fågelås 1863.

Norra Fågelås kyrka är från 1100-talet, men givetvis renoverad ett flertal gånger. Den spånklädda klockstapel uppfördes antagligen på 1300-talet. Väster om kyrkan på andra sidan vägen ligger prästgården som uppfördes 1754. På kyrkogårdens nordvästra hörn står det gamla sockenmagasinet som byggdes tio år efter prästgården. Flygelbyggnaden framför prästgården var tidigare prästens magasin, men fungerar numera som församlingshem.

I Fågelås liksom i de flesta andra svenska socknar fanns det förstås en fattigstuga. I början av 1800-talet bodde där ett tjugotal personer. De fattiga och utslagna trängdes i den lilla fuktiga och kalla stugan. En var bräcklig, en annan oförvägen, en tredje blind och en fjärde enögd. Någon var fånig och en annan fick tas in på hospitalet. Det noterades till och med att en Erland Svensson, som var i sextioårsåldern stammade och var ofärdig. Samhället noterade snart när någon inte var som alla andra och det betraktades som en sjukdom, som inte gick att bota, vilket den faktiskt ofta inte gick att göra på den tiden.

I slutet av 1800-talet när fattigdomen i Sverige var som värst, fanns det två fattighus nära varandra i Norra Fågelås. Det ena låg på södra sidan av vägen mittemot kyrkan och det andra ett hundratal meter därifrån.

Fattighjonen firar jul vid förra sekelskiftet

I Hjo Tidning kunde man läsa julen 1897 följande:

”Fattighjonen i Norra Fågelås mår gott. Både jul och nyår ha de nämligen blivit festligt bespisade och undfägnade. Dels på kommunens samt dels och förnämligast på bekostnad av välgörande personer, som härvid icke gjort räkning på allmänhetens beröm.” En allmosa eller en bit bröd och fläsk till jul var tillräckligt för att stilla allmänhetens förlägenhet över de fattigas levnadsvillkor. Resten av året blev de bortglömda av de välmående, förutom kanske när någon rik patron hade högtidsdag, då de fick någon extra brödskiva att tugga på.

Samma dag som maken Per Johan Elf dog kom hans änka Clara Charlotta Andersdotter till fattighuset som förestånderska. Med sig hade hon sina två faderlösa barn, varav det ena var oäkta och det andra dotter till maken. Hon var kvar som förestånderska för fattighuset tills hon dog 1912, tre år innan fattighuset döptes om till ålderdomshem.

Här på fattighuset i Norra Fågelås bodde bland annat systrarna Kajsa Lisa och Brita Maria, döttrar till soldaten Anders Elf och hans hustru Lisa, dotter till soldaten Peter Slättberg. Kajsa och Maria, som hon kallades, hade tre bröder, som alla blev drängar. Ingen av systrarna gifte sig, men däremot fick Maria tre oäkta barn, alla söner.

När de båda kvinnorna blev äldre klarade de inte försörjningen, speciellt inte Brita med sina tre små pojkar. Då fanns ingen annan utväg än att be socknen om hjälp och de fick leva på det lilla bidrag som denna kunde ge. Till slut fanns ingen annan utväg för Kajsa och Maria annat än att ta in på fattighuset, där Maria dog 1876 och systern Kajsa nästa 20 år senare.

Andra personer med soldatnamn som bodde i fattigstugorna var Maja Bäck, Maja Lena Haj, Johannes Svag, dövstum, och Emanuel Häll, som betraktades som idiot.

Ett annat av hjonen var Johanna Matilda Persson. Hon gifte sig 1890 med soldaten Per Gustaf Rydell från Trollebo soldattorp. Ett år senare fick de en dotter, som döptes till Gerda Augusta. Efter endast två års äktenskap fick Per Gustaf emellertid nog av det äkta livet och flydde till Amerika. Då hade den övergivna hustrun och hennes dotter inga andra val än att flytta in på fattighuset.

Ett par år senare dog Johanna på fattighuset, övergiven, sjuk och fattig, endast 37 år gammal. Den förrymde maken vågade sig så småningom åter till hemlandet, gifte om sig och levde ett långt liv innan han dog i Stockholm, omgift och senare änkling, 88 år gammal.

Även kriminella inhystes i fattigstugan. Johan Gustaf Johansson och hans son Frans Gustaf, var dömda för stölder med straffarbete som påföljd. Frans Gustaf var endast 16 år gammal då han dömdes till 8 månaders straffarbete. När de väl kom ut ur finkan hade de ingen annan stans att ta vägen än till fattighuset.

SÖDRA FÅGELÅS FATTIGSTUGA

Södra Fågelås magasin och kapell

Södra Fågelås fattigstuga låg strax norr om sockenmagasinet, byggt 1764, och precis vid Fågelås kapell, som byggdes i början på 1600-talet. Även om Södra Fågelås inte var en egen socken hade de i alla fall en egen kyrka, eller i alla fall kapell. 1863 delades Fågelås socken i Norra och Södra Fågelås då fick kapellet kallas kyrka.

Även om Fågelås socken inte var delad fanns det en fattigstuga byggd 1792 vid kapellet. I denna bodde det då ett tjugotal personer, varav åtta var änkor. När mannen dog hade änkorna oftast ingen försörjning och då återstod inga andra möjligheter än att antingen försöka komma in på fattighuset eller gå på socknen och tigga.

I mitten av 1800-talet inhystes änkan Cajsa Bengtsdotter och hennes vuxne son Emanuel Fredriksson i detta de fattigas sista tillflyktsort. 1843, 19 år gammal, blev han dömd till 5 dygns fängelse på bröd och vatten, samt uppenbar kyrkoplikt för stöld.

Ett tjugotal år senare bodde det en annan straffånge i fattigstugan. Han hette Karl Gustav Munk och han var då i trettioårsåldern. Han växelbodde mellan fattighuset och fängelset. När han blev frisläppt gjorde han snart nya stölder, blev fälld och hamnade på arbetsläger. Väl frigiven tog han sig till fattighuset och så kunde det börja om. Hur han lyckas få till fem barn är en gåta, eftersom han blev dömd till åtminstone totalt tio år i fängelse. Därtill kommer all den tid han satt i häkte i avvaktan på rättegång. Vid denna tid kunde det ta ett eller ett par år innan en rättegång var avslutat och under tiden fick den misstänkte sitta i häktet.

Förutom den avskedade soldaten och tjuven Munk bodde en brokig skara människor på fattighuset i Södra Fågelås. Det var figurer som Emanuel Pistol, Karl Magnus Kraft, Lovisa Charlotta Båld, Fredrik Rapp, Emanuel Ax, Karl August Modig, Emma Lax, Hedda Krok, August Fröjd, Emanuel Frick, Lars Johan Kämpe. Av namnen kan man förstå att det var många med en bakgrund som soldater och soldatänkor.

På 1920-talet fanns fattigstugan fortfarande kvar, men antalet personer som bodde där hade sjunkit drastiskt till bara ett tio-tal, men dessutom fanns det lika många, däribland familjen Pistol, som levde utan stadig hemvist, samt ett trettiotal som levde ”vid socknens slut”. En av dessa var August Kornelius Skatt, född den 15 maj 1881 i Södra Fågelås. Han dömdes den 4 maj 1903 till 1 år och 8 månaders straffarbete för misshandel. Väl utsläppt från fängelset tog det inte lång tid innan han misshandlade en person igen och dömdes till dryga två års fängelse. Historien upprepade sig och nästa gång fick han sitta tre och ett halvt år på kåken. Han hade en lillebror, som hette Bror Algot Skatt, som gick samma väg som storebrodern och de båda träffades nog oftare på fängelset än utanför.

De som bodde på fattighuset beskrevs ofta som sinnesslöa, sinnessvaga och sinnesrubbade, fånar, idioter, blinda, döva, bräckliga, lösdrivare och så förstås oäkta, gamlingar och sjuka. De hade alla en sak gemensamt; de klarade inte att försörja sig själva och skaffa tak över huvudet, så socknen fick hjälpa dem genom att låta dem bo i fattigstugan och få ett eller ett par simpla mål mat om dagen.

HJOS LANDSFÖRSAMLINGS FATTIGSTUGA

Dora Beata Bäckman framför fattigstugan i Rödesund, Karlsborg, och karta över Hjo landsförsamlings fattigstuga

Mellan Mumlebo och Källebo, nordväst om Hjo stad, hade Hjo landsförsamling sin fattigstuga. Den låg alldeles intill torpet Djupedalen där Hjo motorklubb har sina lokaler i dag.

Här bodde ett trettiotal personer på 1790-talet, varav de flesta var änkor, men även ett par karlar, bland annat den avskedade ryttaren Mathias Sjöman och änkemannen Sven Larsson Öhrn. Den senare dog 1820 och det noterades om honom att han ”går omkring på socknen.”

Under 1800-talet varierade behovet av platser i fattigstugan kraftigt från årtionde till årtionde. I mitten på 1870-talet bodde där endast två änkor, Anna Eriksdotter och Kajsa Andersdotter, med sin två respektive fyra barn. I slutet på 1800-talet blev många fattiga efter nödår och sjukdomar, som spreds med den ökande befolkningen och dåliga hygienen. Runt 1890 bodde det ett fyrtiotal personer i fattigstugan. Det var förstås mestadels änkor och fattiga pigor, men även en rättare och några före detta arbetare.

Fattighjon på något ålderdomshem i Västra Sverige runt 1920

I slutet av 1910-talet bytte fattigstugan namn till ålderdomshem, men om det blev så mycket bättre för de fattiga och utslagna är en annan fråga. Inte blev de rikare och deras människovärde hade samhället och fattigdomen redan tagit ur dem.

FATTIGHUSEN I HJO STAD

Så här kunde det se ut på en fattiggård i en stad för över 100 år sedan

Behovet av fattighus i Hjo förändrades givetvis med folkmängdens tillväxt. 1805 bodde det endast 350 personer i staden. Vid mitten av seklet hade detta mer än fördubblats och femtio år senare bodde det nästan 2000 personer i Hjo.

Liksom i övriga landet drabbades de fattigaste hårdast av epidemier och andra allvarliga sjukdomar. Koleran år 1834 skördade mängder offer över hela landet, så även i Hjo och rödsoten under 1850-talet drabbade även många, speciellt de små barnen.

Kolerakyrkogård

De som drabbades och dog av dessa epidemisjukdomar begravdes vanligtvis inte på den normala kyrkogården utan speciella kyrkogårdar inrättades enkom för dessa fruktansvärda sjukdomars offer. I Hjo finns inte mindre än sju sådana, i dag för de flesta bortglömda. Mellan Smedstorp och Hagalund finns det en övergiven kolera och pestkyrkogård, liksom ett flertal i Fågelås.

Hjo och dessa grannsocknar drabbades relativt lindrigt och flera av dessa pestkyrkogårdar kom aldrig till användning, som till exempel den kyrkogård som iordningställdes 1834 vid Bergalyckan.

GAMLA FATTIGHUSET PÅ TOMT NUMMER 45, ~1780–1834

På tomt nummer 45 låg det ett fattighus i början på 1800-talet. Den första person som dog här var Cajsa Mattsdotter, gift Sjöman. Hon kom hit 1823 från Nolgården där hon varit inhyses hos garvare Kullberg och dog här 1832.

1820 bodde det 10 änkor, varav en med en vuxen dotter och en enda man på detta fattighus.

Två år senare flyttade fattighuset tvärs över gatan till tomt 25 och den nybyggda fastigheten på Sjögatan. Med i flytten var bland annat änkorna Maria Christina Öhrn och Cajsa Sjöman, 75 respektive 63 år gamla.

Det gamla fattighuset köptes då av Pehr Styrlander.

FATTIGHUSET PÅ SJÖGATAN, 1834–1842

Fattighuset, senare skolan på Sjögatan i Hjo

I maj 1833 noterades det i Hjo stads sockenstämmoprotokoll:

”Rörande det ny blivande fattighuset anföres att herr färgarifabrikören B Möller har av vanlig godhet och ädelmod mot fattiga lämnat en tomt, Carlbergs tomt kallad (tomt Nr 25), varpå det nya fattighuset är uppbyggt. Denna tomt är ganska väl belägen, skild ifrån andras hus, sträckande sig till sjön, således hälsosam och av stort utrymme. Herr fabrikör Möller tackades av ordföranden hjärtligen och ödmjukt för denna herr fabrikören ädelmodiga och sällsynta gåva. När således det gamla fattighuset och tomten, Samuel Björkengrens (tomt Nr 74), kallad, blivit försåld kan det nya fattighuset fullkomligt bliva inrett och för de fattige bekvämt däri inflytta.”

Protokollföraren gjorde ett litet misstag när han skrev ner Samuel Björkengrens namn. Han hette i verkligheten Salomon Björkegren och var född 1704 i Hjo och dog där 68 år senare. Han var ägare till tomten nummer 74 där det gamla fattighuset låg, innan det flyttades tvärs över gatan till tomt nummer 25 och gatan ner mot Vättern öppnades upp. Denna gata fick då namnet Sjögatan.

1834 stod det nya fattighuset i Hjo klart och de gamla och utslagna kunde flytta tvärs över gatan in i huset på Sjögatan. Huset, som fortfarande finns kvar i relativt oförändrat skick, är ett timmerhus med fasader av handhyvlad panel. Det påbyggdes med en övervåning 1842 och blev då Hjos första folkskola. Det renoverades 1870 och inrymde en speceriaffär från andra hälften av 1800-talet till 1965.

Här bodde bland annat änkorna Lena Maria Igelklot och Brita Stina Uhrberg.

Lena Maria Igelklot, ett namn som förekommer i många olika stavningar, föddes den förste april 1776 i Hjo stad som dotter till kyrkvaktmästaren Anders Samuelsson Igelklot och hans hustru Maria Jansdotter. Modern var dotter till Jan Arwidsson, som även han var kyrkvaktmästare och ägde tomt nummer 66, även kallad Arvids tomt. Namnet hade tomten antagligen fått antingen efter Lena Marias morfars far eller mormors far, som båda hette Arvid. Denna tomt låg strax väster om kyrkan och det var praktiskt för vaktmästaren att ha nära till Guds hus.

Lena Marias fader dog medan hon var ung och modern fick ensam försörja och dra försorg om familjens fem barn.

När Lena Maria var 35 år gammal gifte hon sig med den före detta soldaten Sven Jönsson Lust. Han var 15 år yngre än henne och endast 20 år gammal vid bröllopet. Samma dag som Lena Maria gifte sig, ingick även hennes fem år äldre syster, Johanna, äktenskap med Jan Magnus Holmberg som var stadsvaktmästare i staden. Jan dog dock bara sex månader efter bröllopet på grund av en förkylning.

Efter att Lena Maria och Sven gift sig flyttade Lena Maria till Röåängen i Grevbäcks socken, där maken tjänade som dräng.

Det skulle komma att ta hela sex år innan de båda fick barn, en dotter, som döptes till Maja Stina. Dottern dog emellertid två veckor efter sin första födelsedag och lämnade Sven och Lena Maria barnlösa. Kort före dotterns död hade paret bestämt sig för att flytta från Hjo till Grevbäck, men ändrade sig när dottern så tragiskt rycktes ifrån dem i bröstfeber, det vi i dag kallar lunginflammation.

Sven var en orolig sälle och avvek ofta från hemmet. 1825 när de båda varit gifta i 14 år och Lena Maria var 49 år gammal, begick maken ”enskilt hor”, det vill hade sex med en ogift kvinna. Hade även hon varit gift hade det kallats dubbelt hor. Den kvinna som begick detta brott kallades hora, medan mannen fick heta horkarl.

Horbrottet var ett brott som fram till 1779 bestraffades med döden, men därefter mildrades detta till fängelse. Den gifte parten bestraffades dubbelt mot den ogifta, som ofta kom undan med böter.

För att inte riskera att hamna i fängelse rymde Sven Lust från hustru och hem. 1826, året efter horbrottet hamnade han i fängelse för stöld och därefter blev han straffad med att behöva stå i halsjärn till allmän beskådan och förskräckelse och dessutom fick han genomgå uppenbar kyrkoplikt.

Även om Sven varit en dålig make hade han i alla fall bidragit till familjens försörjning, men nu hade Lena Maria ingenting annat än fattigdom att se fram emot och 1840 kom hon in på fattighuset på Sjögatan. Två år senare fick hon flytta tillsammans med de andra hjonen till Boråsstugan.

BORÅSSTUGAN 1842–1863

Långgatan i Hjo och Rådhuset/Boråsstugans läge 1842

När fattighuset på Sjögatan omvandlades till skola 1842 fick de fattiga flytta in i en del av rådhuset. Huset var nästan exakt hundra år gammalt och hade blivit så dåligt att ett nytt skulle byggas, men det skull inte komma att bli färdigt förrän 1853. De fattiga fick därför bo i en del av det gamla rådhuset, Boråsstugan kallat. Här trängdes en handfull fattighjon och utslagna mestadels änkor och fattiga pigor.

Den förste som dog på detta fattighus var den gifte mannen Gustaf Andersson. Han dog 1843, endast 38 år gammal.

En av dem som bodde här var Brita Stina Holtzberg. Hon föddes 1774 och dog i mars 1855. Hon var änka efter organisten och klockaren Pehr Uhrberg, som hon gifte sig med 33 år gammal en decemberdag 1807. Hennes fader, Jonas Holtzberg, var kopparslagare i staden.

Skeppet Öland i strid med engelska örlogsfartyg på Nordsjön 1708

Maken, Pehr, var 21 år äldre än Brita och hade tidigare varit gift med Maria Juliana Hökeflycht, en adlig ätt från Karlskrona. Marias fader var löjtnanten Jonas Fredrik Hökeflycht, född 1692. Han var med vid skeppet Sveriges förlisning vid spanska kusten 1738, men blev då räddad. Olyckligtvis omkom han fyra år senare, då skeppet Öland strandade vid Bornholm.

Maria dog i slutet av mars 1807, 66 år gammal. Redan ett halvt år senare gifte Pehr om sig med den 21 år yngre Brita Stina Uhrberg. Han fick emellertid inte njuta av sitt nya förhållande någon längre tid utan dog drygt ett år efter bröllopet.

Tre år efter makens död fick Brita Stina ett ”oäkta” barn, Sven Eric, född nyårsdagen 1812. Sonen tog moderns namn som gift, Uhrberg. När han blev vuxen gifte han sig och fick ett flertal barn.

Brita Stina hade det svårt att försörja sig, så hon försökte ordna sitt livsuppehälle på mindre lagliga sätt. Tillsammans med sonens hustru Sara blev hon haffad av polisen för oegentligheter. 1834 straffades hon för skogsåverkan till böter och 4 dagars fängelse på vatten och bröd. Antagligen hade hon försökt stjäla några vedbitar och träpinnar för att kunna hålla värmen i sin lilla rum som hon hyrde hos garvarmästare Beckman på Eric Jöns tomt nummer 59 vid Lilla Torget, som numera kallas Sandtorget.

Sonen Sven Eric blev artillerist på Karlsborgs fästning och då blev livet lite drägligare för dem alla. Under nästan 10 års tid var han i det militära, men 1846 ogillades han för tjänstgöring med motivering att han var oduglig. Den egentliga anledning var att han ett par år tidigare blivit åtalad för att ha stulit en häst och en del andra saker. Han kunde emellertid inte överbevisas om skulden för häststölden, men blev fälld för de övriga stölderna och hamnade i fängelse, där han fick sitta i 13 dagar på vatten och bröd. Dessutom blev han tvingad att genomgå uppenbar kyrkoplikt i Skövde kyrka. Numera kallas detta heliga hus för Sankta Helena kyrka. Efter förnedringen i Guds hus sattes han på fri fot.

Malmöhus slott som det såg ut 1865

Sommaren 1847 hamnade han åter i rättvisans garn, denna gång för andra resan stöld, nu i Borgunda. Han hade hamnat i den kriminella banans klor och skulle aldrig komma ur dess grepp. Han slutade sina dagar som fånge nummer 546 på Malmö centralfängelse i Malmöhus slott, som hade blivit fängelse nästan 20 år tidigare, nämligen 1828.

Brita Stinas make var borta sedan nästan 50 år och den enda sonen hade dött i fängelset ett halvt år tidigare när den 81-åriga Brita Stina ensam och utfattig tog sitt sista andetag på Boråsstugans fattighus den 13 mars 1855.

De sista som bodde på Boråsstugans fattighus var änkan Ekebom och Kajsa Andersdotter, den förra änka efter skräddaren Johan Söderberg, och den senare efter arbetskarlen Jan Peter Koppar, som hade dött ett tiotal år tidigare.

Maria Christina Ekebom kom hit från ett ställe som hette Skinnstampen, som låg längs Hjo-ån. Här hade tidigare beretts skinn men verksamheten hade tydligen övergivits och användes till bostad av Maria och hennes barn. I början på 1850-talet betecknades detta som fattighus. Eftersom de enda som bodde där var Maria och hennes båda söner var det nog inget egentligt fattighus utan ett ställe som socknen betalade åt Maria efter att de båda sönerna lämnat hemmet och börjat driva på socknen.

Det två sista hjonen som bodde på Boråsstugans fattighus lämnade detta och flyttade till Båtsmansfallen, omkring 1863.

FATTIGHUSEN VID BÅTMANSFALLEN, SENARE RÅDMANSFALLEN ~1863–1878

Båtsmans Spels stuga Mörrum Nr 17 Mörkagården

Mellan Hjo stad och Mullsjön ägde staden ett landområde som kallades Båtmansfallen på grund av de båtsmän som hade sina stugor där. Området var en enklav inom Hjo lands socken, belägen söder om nuvarande Skövdevägen.

Systemet med soldattorp infördes på 1680-talet under Karl XI regeringstid. Syftet var att ständigt ha tillgång till fotsoldater. Soldaterna skulle vara vältränade och möjliga att snabbt mobilisera i händelse av krig. Under fredstid arbetade soldaten på bondgårdarna eller användes som arbetskraft av kronan för till exempel att bygga fästningar.

För sitt uppehälle tilldelades båtsmännen ett torp för sig och sin familj. Dessa stugor var i regel knuttimrade och panelade, rödfärgade med vita knutar och foder. Efter nutida förhållanden var stugorna mycket små och det är svårt att förstå att det en gång levde familjer på 8–10 personer i stugans enda rum och kök.

Förmånen av fri bostad i ett soldattorp var en del av den indelte soldatens ersättning. Avled soldaten i fält hamnade familjen i stora svårigheter. Enligt lag skulle en ny soldat tillsättas inom tre månader och familjen till den avlidna soldaten blev då hemlös och utan inkomst.

Borgarna i Hjo stad hade redan från slutet av 1600-talet skyldighet att hålla ett par båtsmän åt svenska flottan. Den första båtsmannen i Hjo hette Niels Nielsson. Hans 2 månader gamla dotter dog i Båtmansstugan år 1696.

Vid Båtsmansfallen i Hjo fanns det runt åtminstone tre båtsmansstugor, den västra, den östra och den södra.

Soldaten Johan From bodde i en stuga söder om det västra båtsmanstorpet, södra Båtmanstorpet kallat. 1846 flyttade han till närliggande Lilla Lundängen, som bara låg något hundratal meter söder om soldattorpet där han bott.  I Lundängen hyrde han stugan.

Kring 1880 avskaffades båtsmanshållet men det verkar som om Hjo stad befriades från att hålla båtsmän redan i början av 1800-talet eftersom stugorna då beboddes av vanliga medborgare.

De sista båtsmännen i Hjo och som bodde på Båtsmansfallen var Johan Lagergren, Jonas Stam och Johan Ringman.

Maria Christina Ekebom, änka efter skräddaren Johan Söderberg, föddes i Borås 1785. Föräldrarna hette Fredrik Ekebom och Christina Örnberg och var borgarfolk i staden. Johan Söderberg var sockenskräddare i Fågelås när hon gifte sig med honom år 1817. Efter giftermålet bosatte de sig i Hjo stad.

De båda fick tre söner och så länge fadern levde klarade sig familjen ganska bra, men när han dog 1841, började ett ekonomiskt och moraliskt förfall.

Den äldste, Johan Fredrik, ville som sin fader bli skräddare och flyttade när han var 19 år som lärling till Växjö. Där var han endast ett år och sen försvann han utan att lämna några spår efter sig.

Karta med Grebbans gård och kvarn, samt foto på kvarnen inritade. Kartan är från 1696

De båda hemmavarande sönerna Carl August och Patrik arbetade tidvis som drängar, men mestadels drev de omkring på socknen. Under ett par år lyckades dock Patrik få jobb först på stadskvarnen och sen på Grebbans kvarn. Han var inte särskilt intresserad av att arbeta och dessutom inte det ringaste läskunnig. Han hade svårt att anpassa sig och fick lämna jobbet.

Carl August å sin sida var mer företagsam, men tyvärr på ett mindre lagligt sätt. Han begick stölder och snatteri och hamnade i arbetsläger.

1867 bodde åtta personer på fattighuset i Hjo, sex kvinnor och två män. Den äldsta var änkan Söderberg, 82 år, och den yngsta var den ”sinnesslöa” Emilia Lovisa, som tillbringat större delen av sitt liv i fattighus. De två männen var 51 respektive 72 år.

På fattighuset var man van vid att folk dog, men trots detta kom just år 1867 att bli extra tungt för fattighuset i Hjo. Inom ett par månader dog tre av de åtta hjonen, däribland änkorna Söderberg och Koppar.

Tjugo år efter moderns död, dog även Patrik Söderberg på fattighuset. Brodern Carl August hamnade i stället på Nya fattighuset där han gick bort 1893.

Redan under 1700-talet fanns det ett fattighus vid Båtsmansfallen. 1847 låg det en fattigstuga i områdets östra hörn. Mitt emot detta på andra sidan vägen mot Grebbastugan låg stadens avrättningsplats och galgbacke. Denna kulle kallades Kroarebacken. På krönet av kullen lär det ha funnits en grop som var ungefär fem meter i diameter. Längst nere i gropen låg det en kraftig stör som antagligen var rester av galgen. Kullen jämnades med marken 1940 då det skulle utvinnas sand på platsen.

1856 hade fattighuset flyttat upp till den norra delen av Båtsmansfallen, alldeles i närheten av Knäppeltorp.

Efter 1860 användes namnet Rådmansfallen omväxlande med Båtmansfallen, eller helt enkelt bara Fallen. År 1860 arrenderades Båtmanstorp av en rådman Wallin, som möjligen kan ha givit upphov till namnet.

Området indelades i stadsägorna nr 1–24 å Båtmansfallen. Beteckningen Rådmansfallen förekommer för stadsägorna nr 14, 21, 23 och 24.

Här vid fattighuset bodde länge Johan Otto Fogelström och hans konkubin Anna Lovisa Karlsdotter. 1883 lyste det för de båda, men äktenskapet blev inte av. Läs mer om detta här.

Skrädderi förrförra seklet

NYA FATTIGHUSET PÅ SKOLGATAN (GUSTAF RÅNGES TOMT NUMMER 77), 1878–1900

Norra fattighuset på tomt nummer 77 och Bengt Johan Gyllenhammar

När skolhuset på Skolgatan i Hjo uppfördes 1878 byggdes samtidigt ett fattighus för äldre, ensamma, sjuka och fattiga människor. Det byggdes på Gustaf Rånges tomt mitt emot skolan. Detta fattighus kom att kallas Norra eller Nya fattighuset.

Gustaf Rånge var en vanlig dräng från Dimbo som lyckats arbeta sig upp och köpa en tomt och bygga ett hus på tomt nummer 77 i norra delen av Hjo. Han reste ett flertal gånger till Amerika för att söka lyckan och det gick så bra att han lät hela familjen följa efter.

På detta fattighus bodde under en tid adelsmannen Bengt Johan Gyllenhammar och han blev även föreståndare. Han levde ogift ihop med Klara Kristina Johansdotter, som var gift, men hade flytt från sin man och alltså var Gyllenhammars konkubin. Om detta berättas här.

FATTIGHUSET VID BREDBERGSGÅRDEN 1900-

Bredbergsgården

På Långgatan 16 och 18 låg en tomt som kallades Tullportslyckan. En ”lycka” var ett stycke obebyggd mark. Denna tomt köptes av Casper Bredberg i mitten av 1800-talet och han bebyggde den med tre hus i form av ett U och därefter kom denna fastighet att kallas Bredbergsgården.

Under andra hälften av 1800-talet bodde här många hantverkare, en del kriminella och några ädla damer. Från år 1900 inrättades gården som stadens fattighus.

Läs mer om Bredbergsgården här.

FATTIGHUSET VID ÅDALSBACKEN

Fattiglängor vid Västergränd/Ådalsbacken. Bild från Nils Helanders bok “Hjo – Guldkroksbygden del 2”

På Västergränd, numera kvarteret Rättvisan, vilket kan synas rätt syniskt, vid Ådalsbackens början bodde mycket fattiga människor i små primitiva kyffen. Baracklängan på fotot ovan står kvar än idag utan att några yttre förändringar gjorts och fungerar nu som bostad. Västergränd ligger i ett av de allra äldsta kvarteren i Hjo. Förr i tiden kallades den i folkmun för ”Gatugården”.

Här bodde bland annat sadelmakare Brusells fattige son, Carl Peter, Uhrbergs änka och hattmästare Tidblads änka.

Carl Peter hamnade på hospitalet i Skara där han dog 38 år gammal, fyra år innan hospitalet lades ner år 1832. Hans tre år yngre syster, Brita Stina var likaledes ”sinnessvag” och hon var tidvis intagen på Vadstena hospital, som tog över verksamheten från Skara.

Uhrbergs änka hette egentligen Brita Stina Holtzberg. Hon var dotter till kopparslagaren Jonas Holtzberg. Hon dog 1855, 81 år gammal i Boråsstugan.

_____________________________

Om du har ytterligare information eller vill tillägga/ändra något om fattighuse eller fattighjon i Hjo hör av dig till rolf@iglabo.se

Berättelsen skriven efter tips av Peo Lagerin.