FATTIGSTUGA OCH FATTIGHUS

Blind tiggare på Djurgårdsbron, Stockholm, med en skylt om halsen med texten ”Skjuten blind”. Foto Gunnar Lundh Nordiska Museet

Fattigvård var i Sverige den benämning som fram till januari 1957 användes för att beskriva omsorg för personer som inte kunde försörja sig själva. Det var fattiga, äldre och sjuka, som fick hjälp från fattigvården. Från och med januari 1957 ersattes ordet fattigvård med socialhjälp.

När kristendomen kom till vårt land för över tusen år sedan ökade medvetandet om plikten att ta hand om de fattiga och utslagna. Den vanligaste formen av fattigvård under medeltiden var allmosor, gåvor som skänktes åt de fattiga och nödlidande. Kyrkan hade en del fattigvårdsanstalter som finansierades av fattigtiondet, en särskild skatt som var skapad för de behövande.

Fattigbricka med texten ”Jonkiopings stads No 8” samt ett motiv av en sjöjungfru (eller en tiggare)

1642 års tiggareordning slog fast att ansvaret för de fattiga i första hand låg på de anhöriga, och i andra hand på den egna församlingen, som borde uppföra sjukstuga och fattigstuga för gamla och sjuka, och barnhus för de föräldralösa. I de fall sådana inte fanns, skulle de fattiga inhysas som rotehjon på socknens bekostnad, eller ges ett tiggartillstånd, vilket endast gällde inom församlingen. I övrigt förbjöds alla former av tiggeri.

Denna förordning gällde i nästan exakt 200 år fram till 1847 års fattigvårdförordning. Denna stadgade att varje församling skulle ha en fattigvårdsstyrelse, vilken på landsbygden skulle bestå av sockennämnden. Kyrkoherden skulle vara ledamot i denna styrelse och ofta var han även ordförande. På så vis befästes kopplingen mellan statskyrkan och fattigvården.

Varje mantalsskriven person i socknen skulle betala en särskild fattigvårdsavgift. Tidigare hade det varit frivilligt att betala till fattigkassan, men det blev nu obligatoriskt.

Flyttförbudet för de fattiga upphävdes och församlingen förbjöds att vägra fattiga att flytta över sockengränsen.

Styrelsen skulle dela ut bidrag från fattigkassan, eller ordna antingen en plats på ett fattighus eller en utackordering till den behövande. Rotegång behölls för vuxna, men avskaffades för barn. Redan under medeltiden tillämpades en form av roteringssystem för bygdens icke arbetsföra fattiga på den svenska landsbygden, där man inte hade fattighus. Redan i Upplandslagen från 1296 nämns hur fattiga hade rätt till att bli omhändertagna i varje hushåll under ett dygn i taget.

Fattigklubba från Söderala tillverkad 1689. Foto Thomas Adelsson Nordiska museet

Rotehjonet fick gå mellan gårdarna efter en uppgjord ordningsföljd. Ett antal gårdar, som ingick i en rote hade gemensam skyldighet att stå för mat och logi, och i viss mån vård. Hjonen skulle efter förmåga hjälpa till och göra rätt för sig. Som bevis för sin rätt bar hjonet med sig en så kallad “fattigklubba” eller “fattigbricka” av trä. På klubban eller brickan stod roteordningen och hur länge vistelsen på gården fick vara.

Fattigauktioner förekom redan före denna tid, men genom rotegångsförbudet för barn blev de vanligare för dessa. Genom fattigauktionerna inackorderade fattighjonen hos den som krävde minst betalning.

Norra Kyrketorps fattigstuga 1900. Foto Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum

Fattigstugorna på landet var oftast mycket små, trånga och dåligt underhållna. Många människor trängdes på en liten yta med påföljd att sjukdomar spreds fort och krävde både ung och gammals liv.

Borås stads fattighus med de boende fotograferade på fattighusets gård. Foto Gustaf Nilsson

Fattighusen och fattiggårdarna i städerna var större och för det mesta i bättre skick.

För många på fattighusen var inrättningen skräckens boning och många fattiga hördes säga “Låt mig för Guds skull inte hamna på fattighuset”.

Trångbott värre var det för de fattiga på Bredbergsgårdarna där stora familjer skulle trängas på några få kvadratmeter. En järnspis fanns i alla fall. Det ser idag ut som förr, bara att man snyggat till lite. Foto: Eva Lindberg

Maten i fattigstugan tillagades i en gemensam järnspis som ofta spred rök omkring sig då den oftast var dåligt underhållen och sällan eller aldrig sotad. Röken från spisen hamnade då lika mycket i rummet som den rökgång den skulle ta. Luften i det kombinerade mat- och sovrummet kunde vara mycket besvärande, ja till och med farlig för hälsan.

De fattiga hade ofta många barn och än fler föddes i fattigstugorna.

Det var inte ofta vare sig barn eller vuxna fick möjlighet att äta sig mätta. Inkomsterna var ganska små och ojämna från de tillfällighetsarbeten som erbjöds på gårdarna runt omkring. Hustrurna fick ta hjälparbeten när sådana fanns, detta trots allt arbete de hade hemma med alla barn.

Kvinnor och barn försöker plocka löss. Foto Örebro länsmuseum

Genom den dåliga hygienen och renhållningen drogs råttor och annan ohyra till stugorna. Loppor och löss trivdes i de smutsiga rummen. Någon gång tog man en björkkvast eller piska och sopade golvet i ett försök att få bort ohyran för en stund åtminstone.

Det fattigbidrag som fanns räckte inte till särskilt mycket. Under ganska lång tid var det begränsat till tre kronor i månaden. Någon offervillighet från de som var rika eller åtminstone hade det bra, fanns knappt att tala om. Någon gång emellanåt hände det dock att välbeställda änkor kunde komma med lite mat. När fattigvårdsstyrelsen startade julinsamling till behövande var det många ortsbor som stödde denna verksamhet, men den var ju koncentrerad till julen och täckte inte de behövandes nöd resten av året. Övriga delen av året var det samma fattigdom som gällde för stackarna.

Jul på fattighuset i Landskrona

På julen kunde även någon piga eller dräng från de större gårdarna komma med lite julplägnad.

När det bodde så mycket gammalt folk som det gjorde på fattighusen var det inte långt mellan dödsfallen. När det var dags för begravning av någon ställdes tidigt på morgonen kistan ut på gården med en anhörig som vakt, beredd att lyfta på locket för alla nyfikna, såvida inte kistan var helt öppen.

”Ligga lik” år 1900

Kvinnor som var sysslolösa hade som sed att vandra omkring till sorgehusen för att titta på den döde. Till de närstående som sörjde en bortgången person var det vanligt att dessa kvinnor sa: “Det var ett vackert lik”.

Den fattigvårdslag som kom år 1918 innebar att rotegången och fattigauktionerna förbjöds. Lagen föreskrev nu att det skulle finnas anstalt av typ ålderdomshem, försörjningshem eller vårdhem i kommunerna.

Efter århundrade av lidande och elände blev nu livet för de allra fattigaste något mänskligare.