MÖDANS MÄNNISKOR

Torparen Carl Olson, hans hustru och barnen Hilding och Ester. Foto Gustav Hörlin runt 1903

450 ÅRS HISTORIA

Under de 450 år som gått sedan Pedy på 1540-talet bodde här på Iglabo, har över 100 personer på ett eller annat sätt haft anknytning till gården och blivit namngivna. Till denna siffra skall läggas alla de pigor och drängar, torpare, daglönare och andra tjänare, som haft sin utkomst härifrån. Denna skara av människor, vilkas namn vi inte känner, är minst lika stor som de namngivnas. De har gjort sina dagsverken från tidig morgon till ”senan kväll”. Vi har mycket knapphändiga uppgifter om dessa namnlösa människor på Iglabo.

BRÖLLOP PÅ IGLABO

Natanael Andersson (3/2 1893 Kulle – 31/3 1928 Gräfsnäs)

Anna Emilia Johansdotter (25/9 1894 Lilla Långared – 20/12 1929 Iglabo)

Bröllopsfoto 31/12 1919.

Dessa båda var Britt-Marie Lidestens, nuvarande ägare till stamfastigheten på Iglabos farföräldrar

J.V.A. Yllander skriveri sin berättelse om ”Bröllop på Iglabo” den 14 september 1888, hur även torpare och de fattiga inbjöds till festen. Dessa trakteringar var säkerligen höjdpunkter i deras liv. Yllander berömmer sitt värdfolk för ”omtanke och redbarhet”.

MÖDANS MÄNNISKOR

I en husförhörslängd från 1830-talet talas det om, att Agneta Sylvan (Iglabo ägare nr 13) i sin tjänst bl a hade pigorna Annika från Ornunga och Catharina från Spångakil. Det är det enda som sägs om dessa kvinnor i detta sammanhang.

Vilhelm Moberg talar om ”mödans människor” i sin bok ”Min svenska historia”. Med rätta är det säkert dessa mödans människor, som gjort de tyngsta dagsverkena också här på Iglabo i gångna tider. När deras herrar och befallningsmän befann sig i tjänst på regementet eller på krigsskådeplatser ute i Europa och tjänade konung och fosterland, var det dessa mödans människor på hemmaplan, som många gånger bar den tyngsta bördan. De fick inga utmärkelser, ingen befordran till högre ställning i samhället och inga medaljer. Den ena dagen var den andra lik. Värkande leder och böjda ryggar var deras kännetecken.

Kanhända är de otaliga stenmurarna runt Iglabos marker de bästa och bestående minnesmärkena efter dessa idoga tjänare, vars namn vi inte känner.

Carl Gustaf Ottosson von Schwartzenhoff  (12/5 1727 Grytås Älvsered – 23/11 1806 Hof Hällstad)

Ägare nr 11 till Iglabo 18/4 1799 – 23/11 1806.

Med vapen i hand skrev deras herrar in sig i den svenska historien, medan tjänstehjonen här hemma på Iglabo, med hacka och spade och andra fredliga verktyg i sina valkiga nävar, bröt mark och odlade den jord som herrarna ägde.

Det enda avbrottet i sitt slit för den dagliga födan som dessa mödans människor fick uppleva var, när det någon gång blev bröllop eller kalas av något slag. Då hände det, att även de fattiga blev ihågkomna och inbjöds till festligheten.

Då kom de från torpen och backstugorna i Lyckorna, Ledet, Enekullen, Kyrkbacken, Ryorna och Hästhagen. De kom i sina bästa kläder och hälsade ödmjukt, som det anstod dem på den tiden. Gummorna neg det vackraste de kunde och gubbarna bugade hövligt med mössan i hand.

Pälle Näver

”Väl kämpas det om ära, om frihet, guld och makt, och dagens hjältar hyllas med hejarop och prakt; De mäktige och store föröda och slå ner blott enkla män och kvinnor till sist oss segern ger.”

(Ur Visor av Pälle Näver)