MORDET PÅ ENGLANDSMOSSE

1841 mördades den olyckliga pigan Johanna Nilsdotter i Brandstorp, mellan Hjo och Jönköping. Kroppen efter den avlidna kvinnan hittades av två bröder, vallpojkarna Anders, 15, och Carl Johan, 12 år, från Starbäcks soldatboställe. Fadern Johannes Svensson hade fått arrendera detta ställe eftersom soldatbostället inte hade någon soldat mellan 1834 och 1860.

Kroppen såg de båda förskräckta pojkarna flytande i Englandssjön den 11 juli. De gick vall på Svedmon med kreatur från Hulebo när djuren drev i väg mot Englandsmosse. I den sydligaste av de båda Englandssjöarna, upptäckte de en kvinna, flytande på rygg ett tjugotal meter från stranden. Anders kände igen Johanna på kläderna och på eftermiddagen kunde de berätta för några vuxna om vad de sett.

Detta område har drabbats av ett flertal hemska händelser. Inte långt från Englandsjön, vittnar ett svart kors med påskriften ”Falk 1855” om en oerhört tragisk tilldragelse. Om detta berättar jag här: BLOMMORNA PÅ DEN GAMLA GRAVEN.

Något söderut på vägen mellan Bottnaryd och Jönköping skedde 1820 ett annat brutalt mord på krämerskan Brita. Om detta berättas i boken ”Mördare-Stafva”

Den döda Johanna Nilsdotter föddes 1807 i Risadråg i Härja socken, numera Tidaholms kommun. 1827, som 20-åring började hon som piga hos regementsväbeln och slottsvaktmästaren Johan Rydberg och hans hustru Hedvig Duker i Jönköping. Familjen Rydberg flyttade strax innan den sedermera mycket berömda Victor Rydberg föddes så Johanna fick aldrig träffa denna begåvade gosse.

Dykärrs gård revs 1850 och en nästan identisk byggnad uppfördes tjugo år senare

Hon hade ett gott anseende och fick därefter ett flertal pigtjänster hos ”fint” folk. Hon ansågs ha oklanderlig vandel, vara ärlig, samt väl tåld av omgivningen. Dessutom hade hon enligt prästen i socknen någorlunda kristendomskunskaper.

Från Jönköping flyttade Johanna till Baron Johan Henrik Kruse på Julared i Habo socken. Egentligen var hans fullständiga namn Johan Henrik Kruuse af Veckman och han var friherre.  Förutom Julared ägde denne ädle herre även gården Dykärr, som var hans och familjens egentliga bostad.

Piga i ett förnämt hem

Året efter var Johanna hos änkefru Gustava Charlotta Fredrika Printzensköld på gården Dalen i Gustav Adolfs socken. Denna ädla dam hade nyligen blivit änka efter Leonard Fredrik Drake, som var en adelsman och kungens krigare. Han bevistade bland annat kriget i Finland 1788 till 1790.

Livet var rätt bra för Johanna, i alla fall för att vara piga, men det goda livet på de fina gårdarna började närma sig sitt slut.

I stället för att tjäna piga på herrgårdar blev det nu torpen som blev hennes hemvist. En gång om året flyttade hon från ett torp till ett annat. När hon tjänade som piga hos artilleristen Johan Vilhelm Johansson på Stora Fiskebäck i Habo socken, födde hon en ”oäkta” son, som fick namnet Anders Gustaf. Senare i livet tog han efternamnet Isaksson, eftersom Johanna påstod att Isac Frisk var sonens fader.

1836 bodde Johanna som inhyses piga hos sonens angivne fader, Isac Frisk, på torpet Starbrohult och där fick hon ytterligare en ”oäkta” son, som döptes till Carl Johan. Han kom senare att ta efternamnet Johansson efter sin förmodade fader Carl Johan Frisk, som var broder till Isac Frisk.

1840 skrev sig Johanna med sina båda söner på torpet Sveaborg i Habo socken. Detta var ett torp som låg i ”utskogen” och således väldigt avlägset. Detta torp ägdes av före detta soldaten Carl Frisk, sönernas farfar.

Pigor som mjölkar och mockar

Även om Johanna och sönerna var skrivna på Sveaborg bodde de i verkligheten i en stuga på gården Englandsmosses mark. Denna gård ägdes av bröderna Isac och Carl Johan Frisk, men det var den senare som bodde på gården med sin familj. Från början var tanken att Johanna skulle hjälpa till med djuren, särskilt vintertid, men efter en tid vände sig bröderna emot henne och ville att hon skulle flytta bort från stugan vid Englandsmosse.

Att Johanna bodde med sina barn i Englandsmosse förargade Carl Frisk och särskilt hans hustru, Stina Andersdotter, som ansåg att Johanna var hämndgirig mot hennes söner.

Johanna var rädd för Carl Johan. Han hade strängt förbjudet henne att berätta att han var far till hennes son Carl Johan. Cajsa Jansdotter i Hulebo hade uppmanat Johanna att stämma Carl Johan inför tinget för att få ett underhåll, men Johanna menade att då skulle han förmodligen slå ihjäl henne. Johanna hade också berättat för folket i Hulebo att hennes äldste son, Anders Gustaf, hade Isac Frisk till far och att den yngste var Carl Johans avkomma. Att hon nu bar på ytterligare ett barn fick hon inte nämna, för ”då bleve jag snart husvill och livlös”.

Så kom då den ödesdigra dagen i juli 1841.

Den havande Johanna blev brutalt mördad och kastad i den södra Englandsjön och där upptäcktes hon av de båda vallpojkarna Anders och Carl Johan.

Kroppen fiskades upp av Adam Gustafsson i Svedbrokvarn, Bengt Blåberg och dess son Johannes vid Svedbro och drängen Johannes Spak i Hulebo och bars sen till Carl Johan och Isac Frisks gård Englandsmosse.

Den döda kroppen undersöktes av häradsdomaren Johannes Nilsson i Elmeryd och kronorättaren Anders Pettersson i Krogstorp. Närvarande var även Adam Gustafsson och Bengt Blåberg vid Svedbro, samt Carl Frisk och hans son Carl Johan Frisk.

Dimbo tingshus

Åklagaren fattade omedelbart misstankar mot Carl Johan frisk och stämde honom inför Dimbo häradsrätt. Eftersom Carl Johans far, före detta soldaten Carl Frisk, och hans bror, Isac Frisk, gick i borgen för honom, häktades han aldrig.

Carl Johan, som var lång och kraftfullt byggd, med ljust hår och ljusgrå ögon, nekade dock bestämt till att ha mördat Johanna. Han hävdade att han natten mellan den andra och tredje juli vistats hos sina föräldrar i Sjogerdala.

Vid den påföljande rättegången lästes protokollet från undersökningen av den döda kroppen upp:

Natten emellan fredagen den 2de och lördagen den 3de dennes var pigan Johanna från dess hemvist eller Englandsmosse försvunnen, och uti stugan efterlämnat sig 2ne henne tillhörige gossebarn, den äldste omkring 8 år och den yngre 4 ½ gammal, vilka vid moderns avvikande var insomnade.

3ne stycken bättre klänningar, en spens-tröja, schalar och flera andra bättre kläder pigan Johanna tillhörige saknades som vore tagna av mordemannen och troligen på den grund att allmänheten skulle hava den tanka att pigan Johanna var rymd, och särdeles som hon var uti havande tillstånd, och tiden snart tillstundande att fostret skulle födas.

Huvudet och ansiktet å den döda fanns svullet och alldeles kolsvart överhöljt med blod som utkom genom munnen, näsan och öron, även ansågs som ett slag skett över tandgården emedan läpparna funnes vara uppsvullna. Högra armen ovanligt svullen och blodvite på handen.

Övriga delar av kroppen jämte lår och ben fanns blåsvarta jämte blodstrimmor, likt grövre slag skall förövats med en stake. En sådan fanns även kvarliggande vid sjöstranden vilken ock troligen begagnats.

Pigan var klädd uti dess vanlige vardagskläder samt utan strumpor och skor, ett kläde fanns omvirat om dess huvud, ögon och näsa samt troligen munnen och sedan mycket hårt knutit i nacken.

Emellertid var ej någon anledning att tro det pigan själv avhänt sig livet, utan att hon genom någon person blivit först mördad och sedan kroppen kastad i sjön – till denna grova mordgärning tros drängen Carl Johan Carlsson Frisk i Sjogerdala under Sjogarp varit delaktig, helst som någon ovänskap dem emellan var för det pigan Johanna skall ha yttrat att Carl Johan Frisk var fader till hennes yngste son, ävensom till det nu ej framfödde fostret.

Åklagaren lät även ett antal vittne framföra sina observationer.

Hustrun Lena Isaksdotter berättade att morgonen den tredje juli kom Johannas två små barn till Svedbrotorp och berättade att deras mor var försvunnen, liksom en hel del kläder. Hon följde med dem hem och fann varken modern eller hennes kläder.

Att något hemskt hänt vid England den där natten kunde Gustav Adamsson och Stina Jonsdotter berätta. De hade tidigt på morgonen rest till Jönköping via Svedmon och då hört hemska skrik.

Även Carl Pettersson i Hulebo hade åkt vägen fram ett stycke från Englandssjön och hört två svaga skrik, men den täta skogen och mörkret gjorde att han inte undersökte saken närmare.

Abraham Pärsson från Strömbäck berättade att han tillsammans med Jacob Fagerberg dragit not på natten i Bredsjön. I den morgontidiga soluppgången hörde Abraham några ljud från Englandshållet och tyckte att de var tidigt uppe därborta. Jacob hörde inga ljud, men mindes Abrahams yttrande.

Abraham Isaksson omtalade att Carl Johan kom till Baskarp vid tre-fyra-tiden på natten mellan den andre och tredje juli, men han hade ingen aning om varifrån han kom och var han hade varit på natten.

Flera vittnen berättade om hur Isac och Carl Johan Frisk angrep Johanna på olika sätt. Änkan Stina Bengtsdotter från Kringlaruder besökte Johanna pingsten före mordet. Då dök Carl Johan Frisk upp och ”utfor i otidigheter mot pigan som han kallade ’sköka’”. När han gått ut ur Johannas stuga kastade han sten in i skorstenen. Isac och Carl Johans yngre bror, fjortonårige Anders Frisk, lyfte bort dörren till stugan, men satte sen tillbaka den. Drängen i Starbrohult, Carl Carlsson, blev ombedd att följa med till England och spika igen fönstren.

Den siste augusti 1842 fällde häradsrätten sitt utslag. Man konstaterade att Johanna inte dött en naturlig död utan bringats om livet. Rätten konstaterade också att det rått missämja och våldsamheter mellan henne och den tilltalade, Carl Johan Frisk. Rätten ansåg att det fanns ”mer än halvt bevis” för att döma Carl Johan, men det var inte tillräckligt för en fällande dom varför rätten ”lämnade saken åt framtiden, då den kan uppenbar varda”. Detta uttalande, varigenom den tilltalade blev ställd under framtiden, innebar, att åtalet mot den tilltalade fortfarande stod öppet och att han alltså inte frikändes. Därmed kunde han inte heller svärja sig fri genom en så kallad värjemålsed. Denna typ av ed instiftades i 1734 års rättegångsbalk och gjorde det möjligt för misstänkta personer att svärja sig fria från brott.

Göta hovrätt konstaterade efter att häradsrätten begärt prövning av målet att Carl Johan Carlsson Frisk inte kunde fällas för mordet på Johanna Nilsdotter.

EPILOG

CARL JOHAN FRISKS LIV GICK VIDARE

Johanna var död, brutalt mördad och lemlästad, men livet för den antagne mördaren, Carl Johan Frisk gick vidare. I april 1843, ett halvt år efter hovrättens slutgiltiga beslut födde hans fästmö Catharina Rosenqvist en ”oäkta” dotter. Ytterligare ett halvt år senare gifte sig Carl Johan och Catharina.

Den fjortonde augusti 1846 fick de sin andra son, som döptes till Johan Wilhelm. Två dagar efter hans födelse medan modern fortfarande återhämtade sig från nedkomsten av sonen, dog parets förstfödda dotter, Stina Charlotta, endast tre år gammal.

Två år senare fick de en dotter, Clara Christina Wilhelmina. Carl Johan hade då börjat att kalla sig Wahlström, möjligtvis för att dölja sitt förflutna. Han valde möjligtvis detta efternamn eftersom

Fyra år därefter medan de fortfarande bodde kvar på Englandsmosse fick paret ytterligare en dotter. Nu använde Carl Johan åter Frisk som efternamn.

1854 flyttade familjen från Englandsmosse till Hultet i Gustav Adolfs socken och där tog de över ett arrende efter Catharinas far. I början av sommaren 1855 fick de tvillingar, barn nummer sex och sju, en gosse och en flicka, men flickan levde bara i tre månader. Catharina var dotter till Emanuel Rosenqvist och hans hustru Christina Svensdotter, vilka för övrigt vittnat emot Carl Johan och berättat att styvsonen varit våldsam mot Johanna Nilsdotter.

De brukade gården Hultet i två år, men det gick inte så bra, utan de tvingades flytta till ett arrendetorp i Starbrohult.

1857 var det dags för ytterligare en flicka, Johanna Ottiliana, och nu hade familjen tre pojkar och tre flickor.

1860 föddes dottern Arvida Justina. Året efter dog den förstfödde sonen Carl Alfred, femton år gammal.

Tre år senare föddes deras sista barn när de bodde på Starbrohult. Hon fick namnet Altea Petronella.

Den siste november 1865 flyttade hela familjen till Fågelås Landbyn Nordgården Eketorpet och där bodde de i nästan tjugo år innan de 1883 tog ut flyttbetyg för att emigrera till Amerika. Båda var då 65 år gamla.

JOHANNA NILSDOTTERS OÄKTA SÖNER

Johanna Nilsdotter som blev mördad, förmodligen av Carl Johan Frisk, hade två oäkta söner. Den äldsta, Anders Gustav, hade Carl Johan Frisks broder, Isac Frisk, som fader, och antog efternamnet Isacsson som vuxen. Den yngre broder, Carl Johan, hade troligtvis sin moders förmodade mördare, Carl Johan Frisk som fader.

Efter att Johanna Nilsdotter blivit mördad utauktionerades de båda sönerna i Gustav Adolfs sockenstuga den 24 oktober 1841. Anders Gustav var då sju år och hans lillebror, Carl Johan, knappt fem. Utauktionering av barn på den tiden gick till så att den som var beredd att acceptera lägst ersättning för att ge ett barn uppehälle och kläder, vann auktionen.

Tre månader efter moderns död flyttade de båda föräldralösa pojkarna från sitt tillfälliga hem hos Adam Gustafsson i Svedbrokvarn. Denna fick en ersättning ur fattigkassan om 25 riksdaler för att ha tagit hand om pojkarna från moderns död tills de nu utauktionerades.

Det blev den 51-åriga bonden Anders Andersson och hans jämnåriga hustru Ingrid Pehrsdotter i Jäboruder i Habo socken som bjöd lägst på auktionen och därmed blev pojkarnas fosterföräldrar. Ersättningen som sockenkassan skulle betala var 26 riksdaler riksgäld för ett halvt år. Detta motsvarar i dagens penningvärde ungefär 10 kronor om dagen och detta skulle räcka till mat, kläder och husrum. Husrummet var i princip gratis och kläder fick pojkarna knappast några, men pengarna skulle räcka till mat och hade det inte funnits grönsaker, potatis och mjölk på gården hade det inte blivit någon vidare mat för 10 kronor.

Fyra dagar före julafton 1843 dog fosterfadern Anders Andersson och pojkarna skiljdes då åt.

ANDERS GUSTAF FRISK

Anders Gustaf levde fram till 1844 ”på socknen” och flyttade 1844 till sin fader Isac Frisk, som då bodde i Velinga Drängagård. Officiellt skrevs pojken fortfarande som vistandes ”på socknen”, vilket betydde att han fick understöd från det allmänna.

Hösten 1844 skrev Adam Gustafsson i Svedbrokvarn i Gustav Adolfs socken till Landshövdingeämbetet och begärde att socknen skulle ta hand om Anders Gustaf, som hade bott hos sin fader Isac Frisk tills i januari månad, men då fadern flyttat till Velinga och inte ville ta med sig pojken, fick denne blott 11-årige värnlösa gosse gå på bygden och tigga mat. Frampå höstkanten kom gossen till Adam Gustafsson, som förbarmade sig över honom och tog in gossen i sitt hushåll. Gustafsson anförde till Landshövdingeämbetet att han som mindre bemedlad och dessutom boende i Brandstorps socken, inte kunde fortsätta att ta hand om pojken, speciellt inte som denne inte kunde vara till någon nytta på gården då han var för ung för arbete. Gustafsson förmedlade även att han kontaktat pastor Carl Tengborg i Habo församling för att få denne att bekosta pojkens försörjning, men prästmannen vägrade hårdnackat att hjälpa till, menande att det var Anders Gustafs far som hade försörjningsplikten och inte socknen. Även Isac Frisk vände sig från pojken trots att han betalt underhåll till modern, Johanna Nilsdotter, innan hon blev mördad. Han förnekade inte sitt faderskap, men ville inte ta ansvar för gossen, som därmed var förskjuten av alla och hänvisad till tiggeri.

Pastorsämbetet i Habo församlingen avgav sitt yttrande och i detta påpekade man att det inte kunde vara församlingens skyldighet att ta hand om pojken eftersom fadern levde och hade det relativt gott ställt, samt även ”är i sina kraftfullaste dagar”.

Åtta månader senare kom Landshövdingeämbetets utslag. Enligt detta var församlingen skyldig att ta hand om Anders Gustaf och att man i sin tur skulle kunna kräva fadern på ersättning.

Sockenmännen var emellertid inte nöjda med detta beslut och frågade därför kronobefallningsmannen Carl Johan Bruno om han var beredd att föra deras sak i häradsrätten i Dimbo. Efter viss betänketid svarade denne att han trodde att det var omöjligt att vinna målet, speciellt som fadern, Isac Frisk, sålt samtliga sina tillgångar. Därmed hade socknen ingen annan utväg än att krypa till korset och betala underhåll för Anders Gustaf. Dessutom krävde Adam Gustafsson socknen på 35 riksdaler för att han tagit emot pojken under ett halvår. Efter att ha gått ner till 28 riksdaler beslutade sockenmännen att betala honom.

Hösten 1845 utackorderades Anders Gustaf Frisk till Anders Isaksson och hans hustru Johanna Magnusdotter, på Väster Lid för 10 riksdaler banco och 4 lispund fattigmjöl för ett år. Johanna var då bara 22 år gammal och alltså endast nio år äldre än fostersonen Anders Gustaf.

Katebotorp i Norra Fågelås socken

1856, tjugotvå år gammal, började han som dräng på torpet Trollebo under gården Almnäs i Fågelås socken och två år senare gifte han sig med Sofia Matilda Larsdotter från Katebotorp i samma socken. Samtidigt övertog han svärfadern, Lars Magnussons torp och denne blev inhyses tillsammans med hustrun, Cajsa Johansdotter och deras andra dotter, Anna Charlotta.

Ett halvt år efter bröllopet föddes Anders Gustafs och Sofias första barn och därefter följde regelbundet ett barn vartannat år. De tre första barnen var döttrar, men en dotter dog när hon var endast ett och ett halvt år gammal.

Paret fick därefter ytterligare sju barn, fyra pojkar och tre flickor. I mitten av augusti 1870 dog en av flickorna och en av pojkarna i den fruktansvärda sjukdomen scharlakansfeber. En annan son, som för övrigt föddes bara en dryg månad efter de båda syskonen dött, omkom i en olycka i Amerika efter att han emigrerat dit som artonåring.

Den femtonde mars 1871 köpte Anders Gustaf frälsegården nummer 44, Tiakölna, i Göteryds socken, numera Älmhults kommun. Det hade gått bra för honom som torpare och han lyckades låna pengar till köpet, vilket visar på att han hade ett gott anseende. Under gården fanns ett par torp och han hade råd med både piga och dräng.

Det var dock inte bara solsken för Anders Gustaf och Sofia. De hade fått tio barn, men fyra av dem dog innan de fyllt tjugo år. 65 år gammal dog Anders Gustaf år 1899 i lunginflammation. Sju år senare gick hans hustru Sofia Mathilda Larsdotter bort i astma.

CARL JOHAN JOHANSSON FÄLT

Efter att bröderna skilts åt kom Carl Johan sommaren 1843 till bonden med samma förnamn och efternamnet Svensson, och hans hustru Johanna Johansdotter i Bränninge Östergård i Habo socken. De blev hans nya fosterföräldrar och fick ta över arvodet från socknen. Östergården skulle komma att bli den moder- och faderlösa pojkens hem under nästan 10 år. Under tiden han bodde som fosterson hos Carl Johan Svensson uppbar denna årligen drygt 1000 kronor i dagens penningvärde som fosterlön. Dessutom fick han ungefär 30 kilo mjöl ur socknens gemensamma magasin av fattigmjöl.

När Carl Johan var 16 år gammal och hade åldern inne för att börja arbeta som dräng flyttade han liksom sin äldre broder till Fågelås. Han hamnade bonden och änkemannen Anders Peter Svensson på gården Nedre Rinkabäck i Södra Fågelås socken. I flyttbetyget noterade prästen att han hade utmärkta kristendomskunskaper vilket visar att han hade fått en någorlunda bra undervisning.

Från Nedre Rinkabäck flyttade han till Hjo och därifrån till Katrinebergs garveri i Kyrkefalla. Där stannade han som dräng i ett år och flyttade sen tillbaka till Hjo. Som tjugoåring var han artillerist vid Karlsborgs garnison och tio år senare dömdes han vid Hjo rådhusrätt till tio års förlust av medborgerligt förtroende efter att ha varit delaktig i en förfalskning.

Charlotta, ”Borsta-Lotta” och troligtvis Carl Johan, ”Borsten”, framför stugan i Ekhagen

Samma år, 1866, flyttade han till brodern Anders Gustaf som var gift med Sofia Mathilda Larsdotter och bosatta i Katebotorp. Två år senare gifte han sig med Sofias syster, Charlotta Larsdotter. Det nygifta paret bosatte sig i en stuga i Fågelås och fick många barn.

På äldre dagar sysslade Carl Johan med borstbinderi och fick smeknamnet ”Borsten” och Charlotta kallades därför ”Borsta-Lotta”.

1902 dog Carl Johan och lämnade ett oroligt och delvis olyckligt liv bakom sig. Till änkan, ”Borsta-Lotta” lämnade han ungefär 100 riksdaler och en massa borstbinderiverktyg efter sig. Paret hade fått sex barn, men två dog som små, och de övriga hade redan flyttat hemifrån när Carl Johan dog.

Nu blev Borsta-Lotta ensam i den enkla lilla stugan. Läs hennes egen berättelse här.

_______________________________

Berättelsen skriven efter ett tips av Peo Lagerin