BLOMMORNA PÅ DEN GAMMAL GRAVEN
På den enkla graven långt ute i den öde skogen står det sedan över 170 år i stort sett alltid färska blommor. Någon för allmänheten obekant person eller obekanta personer vårdar ömt denna plats och dystra grav. Vem det är som vårdar graven har förblivit en väld dold hemlighet genom århundradena även om det gjorts många försök att avslöja vem det är, men frågar är inte bara vem, utan även varför. Vad är det som gör graven efter den råbarkade mördaren och rånaren Jonas Falk värd att minnas annat än med avsky förd det oerhört grymma dåd han begick den där mörka natten 1854?
Jonas Johansson Falk, född 4 mars 1828 i Karshults soldattorp i Habo socken i Skaraborgs län, död 21 november 1855
Hökensås är ett vackert och välbesökt friluftsområde väster om Vättern mellan Hjo och Jönköping. Åsen har uppstått genom att omgivande natur sjunkit ner och anses därför vara en så kallad horst. Detta trolska område är ett paradis för fiskare och naturälskare. Här finns dock inte bara natur skapad för miljontals år sedan utan även et mystiskt svart kors uppsatt av människor för över 150 år sedan. På detta kors står det kort och koncist ”FALK 1855”. Det är ganska uppenbart att korset markerar en sista viloplats för någon som inte ville eller kunde begravas på en kyrkogård. Graven är en av Sveriges mest sägenomspunna platser.
Gisna Sundsbro soldattorp vid Jönköpings regemente
Vi får gå tillbaka till 1828 och Habo socken nordväst om Jönköping. Ett drygt halvår innan poeten och författaren Victor Rydberg föddes i Jönköping kom en annan liten gosse till världen på ett obetydligt soldattorp, som hette Karshult, ett par mil från Jönköping. Fadern i familjen var soldaten Johan Magnus Falk, född det sista året på sjuttonhundratalet, och den fyra år äldre modern hette Lena Nilsdotter. I familjen fanns det redan två små pojkar, Johannes, fem och ett halvt år, och Sven, ett och ett halvt år gammal. Den nyfödde döptes till Jonas. Hade Johan och Lena vetat vilket öde som den nyfödde sonen skulle gå till mötes hade de nog önskat att de bara fått två söner.
Detta hemska öde slapp trots allt fadern att behöva uppleva eftersom han dog i lungsot på soldattorpet under Karshults gård två veckor efter Jonas nionde födelsedag. Änkan och hennes tre faderlösa söner och enda dotter flyttade efter att fadern gått bort till Nybygget i Kattarp, Habo socken.
Modern, Lena, gifte om sig med den 25 år yngre Anders Andersson Frid år 1841. Hon var då 46 år gammal. Den endast tjugoettåriga Anders var soldat och för att kunna klara soldattjänsten behövde han en hustru som tog hand om hemmet och hon behövde en man som kunde försörja henne och barnen. Det var alltså ett praktiskt arrangemang när hon flyttade in i Frids soldattorp Mabacken i Nykyrka socken.
Jonas, som då var tretton år gammal och den åtta år äldre styvfadern Anders fick bra kontakt, inte som far och son utan mer som bröder. Det visade sig tidigt att båda hade ett stort intresse för pengar, även om de var tvungna att få tag i dem på olaglig väg. De båda fick problem med rättvisan och styvfadern Anders fick avsked som soldat på grund av stölder.
En postdiligens utrustad med både pistol och värja
Jonas var känd i bygden för att vara klåfingrig med andras tillhörigheter och blev misstänkt för ett postrån i Väster Kärr inte så långt från sitt hem, men det kunde aldrig bevisas att han var den skyldige. Natten den 23 september 1846 anlände postdiligensen på linjen mellan Jönköping och Mariestad till gästgivargården Västra Kärr. Här bytte ekipaget hästar, körda av skjutsbonden Gustav Larsson från Håknarp. Några hundra meter norr om Västra Kärr blev hästarna skrämda och vagnen välte i diket. Kusken och postiljonen Johan Andersson från Mariestad hoppade av och rätade upp vagnen. När de skulle hoppa upp på vagnen för att fortsätta, small ett skott och Andersson föll död ner på marken. Kusken fick ett slag i pannan, men lyckades fly tillbaka till Västra Kärr.
Detta mord klarades aldrig upp, men både Falk och Slättängs gästgivare Anders Rundqvist var misstänkta.
Rundqvist halshöggs dock för ett annat rån och mord som han utförde i oktober 1852 och då på samma postlinje. Han sköt natten mellan den 16 och 17 oktober år 1852 ihjäl postiljonen Anders Johansson, som kom med post från Jönköping. Överfallet och mordet skedde då på Timmelheds hed i syfte att stjäla posten och komma över dess värdefulla innehåll.
En gång blev Falk gång dömd till vatten och bröd i 28 dagar, liksom styvfadern som emellertid fått njuta detta tvivelaktiga nöje två gånger.
Vatten och bröd-straffet var ett straff som kunde utdömas mellan 4–28 dagar och var betydligt hårdare än vad det låter i dagens öron. Brödet var ofta ruttet och vattnet härsket vilket kunde föra till allvarliga sjukdomar och till och med döden. Att svälta en lång tid kunde medföra allvarliga hälsorisker.
I utmärglat tillstånd blev fången mycket sårbar för infektioner, som riskerade att föra till döden. Genom att fången fick begränsade mängder salt i sig kunde obalans uppstå med förvirring eller medvetslöshet som följd.
Jonas Falk, som gick som lärling till skräddare hos sin utbildade broder Johannes, hade ett stort bekymmer: bristen på pengar. Han och styvfadern Anders hade båda fängelsedomar bakom sig och söktes av landshövdingeämbetet för lösdriveri och att de var försvarslösa, det vill säga utan förmåga att försörja sig själva på ett lagligt sätt. Detta kunde bestraffas med förvaring på korrektionshus.
1853 reste Anders Frid till Stockholm för att söka arbete och i maj året efter begav Jonas sig dit Stockholm för att söka lyckan. För att kunna resa dit behövde de prästbetyg för att lämna socknen. Om man reste utan detta fanns det alltid risk att man haffades och hamnade på arbetsläger och det vill de båda absolut inte, varför de förfalskade sina betyg.
I Stockholm arbetade Anders en tid som murare medan Jonas försörjde sig som skräddare. Båda arbetade under falskt namn. Anders kallade sig Sandqvist medan Falk tog namnet Johan Julius Löfgren.
I mitten av juni 1854 flyttade de båda in hos änkan Lindqvist på Pilgatan på Kungsholmen i Stockholm.
Livet i storstaden blev emellertid inte den lycka de hoppats på. Lönen var mager och räckte bara till mat för dagen och så förstås den sprit de hällde i sig för att muntra upp sig. Det var inte så Jonas hade tänkt sig det goda livet. Han sökte därför upp Anders och de började smida planer om att råna en postdiligens i närheten av deras hemtrakter. 1850 hade Postverket börjat köra dessa diligenser i egen regi och verksamheten utökades kraftigt med åren. I stort sett all post och alla värdehandlingar befordrades på detta sätt genom landet vid denna tid. Jonas och Anders förstod att det skulle kunna finnas stora värden i bagaget på en diligens.
De trodde att detta lättast skulle kunna ske genom att råna posten på linjen mellan Jönköping och Falköping, där de ansåg sig bäst känna till när posten färdades mellan postgårdarna Håknarp i Habo och Sibbarp i Sandhem.
Stockholm Riddarholmen Gamla Assistansen och Birger Jarls Torn 1868
Den 10 augusti berättade de för sin hyresvärdinna, änkan Lindqvist, att de var tvungna att åka till Göteborg för att Frid hade erhållit ett arv som han måste bevaka. De tog ångbåten från Stockholm till Hjo på Göta Kanal. Biljetterna finansierade de genom att Jonas pantsatte kläder, som kunder lämnat in för reparation till skrädderiet där han arbetade, på den så kallade Assistansen.
När de efter ett par dagar kom fram till Hjo tog de sig till fots hem mot Habo. För att inte bli upptäckta sov de i skogen och förflyttade sig om natten tills de kom fram till Jonas yngre syster Lottas stuga, som hon tagit över efter brodern, strax intill torpet Berget under gården Tranemaden i Habo. Här tillbringade de natten på rännet (höskulle, där man förvarade sitt hö under vintern). Av Jonas svåger stal de några vapen innan de gav sig i väg igen.
På vägen mot den planerade platsen för överfallet hälsade de även på hos Falks gode vän och tillika tjuv och fängelsekund August Carlsson.
Postledet där Jonas Falk och Anders Frid rånade postdiligensen 1854. Foto ur Leif Essefjords bok om Rånmördarna
I den mörka regniga natten mellan den 22 och 23 augusti 1854 vandrade de upp mot Broholm och gjorde sig beredda att hejda postskjutsen på vägen mellan Broholms bro och Sibbarps postgård, Eriksgateleden kallad. Detta ställe kallas än i dag för Postledet och här möter häradsvägen mot Tunarp.
I närheten av en väggrind gömde de sig. Grinden måste öppnas av alla vägfarande, som därför var tvungna att stiga av sitt ekipage och göra ett uppehälle, vilket i det här fallet förlängdes genom att de båda rövarna saboterat grinden genom att blockera klinkan med några småstenar.
Sent på kvällen, då solen redan varit försvunnen ett par timmar och det var beckmörkt, anlände det väntade ekipaget med postiljonen Artur Magnus Nilsén och skjutsdrängen Sven Larsson från Håknarp. Falk smög fram i mörkret och avlossade ett skott med sin mynningsladdare. Detta träffade postiljonen i ryggen och den skottskadade postiljonen ropade förtvivlat ”Vänd, vänd!”. Då Sven Larsson skyndsamt återvände mot åkdonet såg han ett par karlar i mörkret. Han fick ett hårt slag i huvudet av en stör så att blodet började rinna nerför nacken. Någon obekant röst ropade ”Skjut, skjut” varpå Sven flydde mot närmast hus som var torpet Ivarsbo, 700 meter bort.
Efter en stund kom även postiljon Nilsén dit och berättade att efter att Sven flytt hade han själv fått ett hårt slag i huvudet och ramlat av kärran. Rövarna hade då lagt beslag på kärran och kört bort med den och hästen.
När Falk slog Nilsén med bösskolven, gick denna av och han lutade sig över den skottskadade mannen och yttrade: ”Nu är karlen i alla fall död”, men så var inte fallet.
De båda kumpanerna tog kontroll över hästen och vagnen och körde mot Gölgerydsmon. Mellan Nykyrka och Västerkärr styrde de hästen in på en skogsväg i Gruvereds skog. Där lastade de av postväskorna från kärran och Frid körde därefter hästen ut till landsvägen för att inte avslöja var de gömt bytet.
Ivrigt skar de sönder postväskorna och gick gemensamt igenom bytet som uppgick till 2000 riksdaler, vilket var mycket pengar på den tiden.
Efter rånet gick de båda mördarna genom skogarna till Abbarp nära landsvägen mellan Kråkeryd och Bränninge gästgivargård. Där gömde de en del av påsarna de stulit i ett busksnår under mossa och ris. Dessa påsar skulle senare komma att upptäckas av ett par bondpojkar, som var ute för att skära ris till kvastar.
Ångaren Esaias Tegnér, byggd 1851 och körde rutten Jönköping – Hjo – Vadstena – Stockholm
I Abbarp mötte de Petter Johansson, vilket gjorde Frid ytterst orolig, men de båda hade inget annat val än att skydda på flykten. De passerade Gustav Adolfs kyrka och fortsatte skyndsamt mot Hjo där de åter träffade August Carlsson från Torkelsryd. Tillsammans med Carlsson gjorde de ett antal inköp innan fortsatte norrut mot Ekhammars herrgård och nedanför gården vid Vätterns strand hoppade de i Carlsson båt och sen rodde han dem över till Motala. Därifrån åkte de med ångaren Esaias Tegnér till Stockholm.
I storstaden firade de grundligt sin nyvunna rikedom genom att gå på krogen, festa och köpa dyra fina kläder och klockor.
Två veckor efter rånet efterlyste landshövdingeämbetet i Skaraborg de båda misstänkta, skräddaren Jonas Falk från Gunnarsbo i Nykyrke socken och förre soldaten Frid från Stora Gållerud i Nykyrka socken. Myndigheterna lämnade även ut ett signalement på rövarna: ”Falk, född 1828, har ljust hår, blå ögon och rak nästa och är 175 cm lång med klen kroppsbyggnad. Frid är född 1820, har mörkbrunt hår, blå ögon och rak nästa och är lika lång som Falk, fast han är undersätsig. Frid var senast klädd i mörk klädesrock och ljus mössa.”
Allmänheten uppmanades att gripa de båda flyktingarna.
Poststyrelsen utfäste en belöning om högst 10 procent av det stulna värdet, vilket var ungefär 2000 riksdaler banko, ungefär 250.000 kronor i dagens penningvärde.
Samtidigt blev Falk blev polisanmäld och eftersökt för de kläder att stulit och pantsatt på assistansen i Stockholm.
Glädjen för de nyrika rånarna blev inte långvarig då deras uppträdande och myckenhet av pengar skapade uppmärksamhet vilket ledde till att Falk, alias Johan Julius Löfgren, snart greps av polisen, närmare bestämt av överkonstapel Thorsell. När man granskade Falk och hans bakgrund lite närmare upptäckte man att han var den i Hjo eftersökte rånaren av postdiligensen vid Sibbarp.
Hos muraren Johan Andersson som även kallade sig Walfrid Wennberg, hittade polisen en sedel utställd av Smålands Privatbank. Muraren påstod sig ha fått den av Frid som säkerhet för några lånade kläder. Av numret på sedeln framgick att den var en del av bytet från postrånet i Sibbarp. Muraren blev misstänkt och häktad eftersom att varit i sällskap med Falk och Frid och sett hur de strött pengar omkring sig utan att anmäla detta till polisen.
Malma gård på Fågelbro, Värmdö, Stockholm, foto 1890
En värmlänning vid namn Nygren, vilken sällskapat med Frid kort efter Falks gripande och sedermera hos änkan Lindqvist avhämtat de till henne i förvar lämnade byxtygerna blev likaledes häktad. Han hade varnat Frid om att kumpanen blivit gripen och då Frid fick veta om sin kompanjons öde begav han sig på flykten. Spåren efter honom förde till Värmdö i Stockholms skärgård. Polisöverkonstapel Thorsell och konstapel Crohn begavs sig då till Malma gård på Fågelbro, tillhörig den kungliga sekreteraren Silverhjelm. Polismännen förmodade att Frid skulle bege sig dit eftersom han hade en kamrat från hemtrakterna som arbetade på gården, vilken ägdes av herr sekreteraren Silverhjelm. Frid hade mycket riktigt i 14 dagars tid uppehållit sig hos snickaren Carl Magnus Lundin, som arbetade vid denna egendom. Lundin, som egentligen hette Carl Ruckman kom från Övre Starbäck i Habo.
Skurusundet och flytbron som byggdes 1832 och ersattes 1875.
Anders följde senare med Lundins hustru på ångslupen ”Sickla” in mot Stockholm och steg av vid Nacka bro i Skurusundet, under förevändning att han skulle söka arbete vid egendomen Järla.
På vägen tappade han emellertid ur sin överrock, som han bar på armen, 185 riksdaler banko, bestående av sedlar utställda av Smålands privatbank och del av bytet vid postrånet. Grosshandlaren Christian Cantzler, hittade senare pengarna och lämnade in dem till polisen.
Frids frihet blev inte långvarig. Snart lokaliserades han och skulle föras till häktet. På vägen dit lyckades han frigöra sig från sina väktare och hoppade i havet, men blev snart infångad igen.
Polisen gjorde en visitation hos Lundin, men hittade ingenting misstänkt.
Den för stöld straffade August Carlsson blev häktad den 15 september då det var marknad i Hjo eftersom han var misstänkt för att ha deltagit i rånet. Han vistades då på ett soldattorp i Kyrkefalla socken. Misstankarna mot honom väcktes eftersom han setts i Hjo tillsammans med Falk dagen efter rånet.
Carlsson förnekade anklagelserna mot honom tills vittnet styrkte polisens anklagelser och erkände därefter att Falk och Frid vistats hos honom kort före postrånet och att de återkommit till honom dagen efter detsamma. Han erkände likaledes att han natten mellan den 25 och 26 september rott de båda brottslingarna från Ekhammars strand till Motala och att han hade ett antal klädesplagg som tillhörde flyktingar i sitt förvar.
De upphittade trasiga postsäckarna och öppnade breven överlämnades till kronolänsman Carl Johan Bruno, som efter att ha ordnat till dem så gott han kunde skickade dem till Jönköpings postkontor, för att återigen skickas till sina verkliga mottagare. Rånarna hade inte lyckats få med sig alla värdeföremål. I ett av breven låg det kvar 2 riksdaler banko och i ett annat ett amerikanskt guldmynt.
Det som från början var ett postrån blev till ett mord när postiljonen Nilssén dog ett par veckor efter rånet. När man tog ut haglet ur hans kropp piggnade han snabbt till och verkade återhämta sig, men dog strax därefter endast 23 år gammal.
Falk transporterades tillbaka till hemtrakten och länsfängelset i Mariestad där han fick sitta ensam i en mörkercell. Vid hållna förhör vägrade han att erkänna.
Minnessten över Vartoftas häradsrätts tingsplats vid Slättängs gästgiveri
Falk och den antagne medbrottslingen kronoarbetskarlen August Carlsson kördes till Slättäng där rannsakningen hölls vid Vartofta häradsrätt i september 1854. Carlsson beskrevs vid detta tillfälle som att ha mörkt hår, blå ögon, krökt näsa och 180 cm lång.
Falk fortsatte att neka till att vara skyldig till postrånet.
Rätten hörde ett vittne som intygade, ”att den rock, som hittades på stället där brottet begicks, innehafts och begagnats av förre soldaten Anders Frid, då han på orten senast vistades, varjämte det även upplysts, att Frid några dagar förut varit i trakten synlig. Underrättelse har även erhållits att skräddaren Jonas Falk vid samma tid vistas i grannskapet, samt att båda sedermera med falska betyg och under antagandet Frid av namnet Sandqvist som murararbetare, och Falk av namnet Löfgren begivit sig till Stockholm.”
Efter några dagar i Slättäng återkom de båda anklagade till fängelset i Mariestad och samtidigt kom Frid från Stockholm via länsfängelset i Örebro där han och hans väktare övernattat. I samma veva försvann Carl Magnus Lundin som blev medskyldig till brottet när han gömde den eftersökte brottslingen Frid. 10 år senare blev han dömd för våld mot en poliskonstapel.
Fängelsedirektören och predikanten besökte Frid i cellen och efter samtal och många förmaningar erkände denne ”öppet och uppriktigt” sin delaktighet i brottet. Han berättade att det var Falk som avlossat hagelbössan mot postiljonen och att han själv slagit körkarlen med en knölpåk. Detta var ett stort genombrott i målet och därför kallades polisen till fängelset för att hålla förhör med Frid, varvid han berättade om hela händelseförloppet på ett ångerfullt sätt.
När Falk fick höra att Frid erkänt och berättat om hur rånet gick till blev han modlös och erkände även han, varför ytterligare en förhandling skulle ske vid häradsrätten.
De båda brottslingarna dömdes vid tinget i Slättäng den 22 december 1854. Domen blev hård: ”att sig själva till välförtjänt straff och andra till skräck och varnagel var för sig mista livet genom halshuggning.”
Man kan nog med fog anta att de inte tyckte att detta var en välkommen julklapp.
Domen underställdes Göta hovrätt.
Falk visade däremot ingen ånger utan tycktes tillfreds med sin dödsdom.
Frans Vilhelm Lewerentz, fängelsepredikant, född i Skara 22/5 1807 och död i Horn 10/1 1873
I fängelset undervisades och förbereddes fången på döden av fångpredikanten Frans Wilhelm Lewerentz. Falk plågades hårt av inre lidande och var modfälld. Han läste flitigt och var uppmärksam på predikantens ord och förmaningar, men sa sig inte kunna ta emot evangeliets rätta tröst och hopp.
Han vad dock inte bitter eller ville att straffet skulle ändras. Så småningom kom ljuset tillbaka i hans ögon och han blev lugnare.
Efter nästan ett helt år kom så domen från Göta hovrätt. Fångpredikanten Lewerentz meddelade då Falk att dödsdomen stod fast och frågade honom om han ville skriva till Kungen och be om nåd, vilket Falk avböjde, kanske speciellt som predikanten menade att hoppet om att få nåd var mycket ringa.
När till och med Kunglig Majestät hörde av sig och undrade om han inte skulle söka nåd och Lewerentz motvilligt levererade detta budskap, då han trodde att sannolikheten för att Falk skulle befrias från dödsstraffet var ytterst ringa och därmed endast skulle väcka ett hopp som knappast skulle infrias. Predikanten förmedlade dock budskapet och sa till Falk att han borde söka nåd, om inte för sin egen skull så åtminstone för moders och syskons skull.
Falk gick med på förslaget men villkorade det till att om dödsstraffet inte omvandlades till ett tidsbestämt straff så ville han hellre dö.
Härefter blev fången lugnare och följde prästens undervisning intensivare, samt skaffade själv ett antal religiösa skrifter. Han blev lugnare och hans blick blev fri och mild. Han hade äntligen kommit till ro med sitt öde och ville dö.
Den 24 oktober 1855 kom Kunglig Majestäts slutgiltiga dom. Dödsdomen stod fast. Falk tog emot den med sinnesro och önskade att använda sina sista dagar i livet så väl som möjligt, vilket i praktiken innebar böner och läsande av religiösa skrifter.
Fångpredikant Lewerentz överlade med Falk om dödsdagen och de kom fram till att den 21 november skulle bli den sista dagen i Falks liv. Predikanten besökte honom varje dag i cellen, där fången var fördjupad i böner och det heliga ordet. Falk var alltid glad när prästen kom och en dag mötte han honom med orden: ” ”Månne det är som det bör vara, att jag känner jämnt frid och hopp i mitt hjärta, även under den livligaste åtanke om mina brott.”
Den 19 november, två dagar före avrättningen, dukades det sista nattvardsbordet upp för Falk i fängelset. Även hans medbrottsling Anders Frid och tre andra mördare, som ännu inte fått sin slutgiltiga dom, deltog i denna nattvard, vid vilken Lewerentz myndigt förkunnade: ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är det eviga livet genom Jesum Christum vår Herra.”
Falk hade begärt att själv få uttala och avlägga sin syndabekännelse, som han också högt och tydligt gjorde. Vid avlösningens förkunnande besvarade han var och en av de däri förekommande trenne frågorna, med tydligt upprepande av orden: ”Ja, med Jesu nådig hjälp”. Akten fortsattes och avslutades. Därefter fick han bjuda sin medbrottsling ett sitt sista farväl.
Mariestads länsfängelse öppnade 1848 och ersatte det gamla som var byggt 1749 i stadsdelen Trädgården. Foto från 1900
Därefter började Jonas Falk tillsammans med fångpredikant Lewerentz sin sista resa. Utanför Mariestads länsfängelses murar yttrade fången: ”Nu Gudskelov begynnas min rätta frihet.”
Under hela den tio mil långa resan samtalade de båda mycket. När de mot kvällen kom till Skövde och åkte genom stadsporten sade Falk: ”Nästa stad jag får komma in uti blir det nya Salem, på vars port min bön så länge klappat.”
Dimbo tingshus och häradshövding och riddare Otto Emanuel Wijkmark, född 1841, död 1909.
Natten tillbringade Falk bevakad omväxlingsvis av de båda medföljande vakterna i Skövde stadsfängelse. Han kunde inte sova, utan läste och bad till Gud. Efter morgonbönen fortsatte de fyra resan. När de körde igenom Dimbo var där ovanligt mycket folk samlade och Falk yttrade då: ” Kanske här är ting. Ack om jag fick träffa häradshövding Wojkmark, han var min första domare och jag förhärdade mig och nekade länge vid hans domstol. Jag vill gärna be honom om förlåtelse.” Här avsåg Falk häradshövdingen och riddaren Otto Emanuel Wijkmark från herrgården Torp i Velinga socken.
Efter denna önskan från Falk steg fångpredikanten av ekipaget och gick till tingshuset och frågade häradshövding Wijkmark, om han ville ta emot brottslingen, vilket han biföll, varpå Falk kom in byggnaden och bad häradshövdingen om förlåtelse, vilket denne gav med en rörande hjärtlighet.
Brandstorps kyrka fotograferad i slutet på 1800-talet av Axel G Ödvall
Vid den fortsatta resan kom fångtransporten förbi Brandstorps kyrka och där sade Falk: ”Detta är det sista tempel jag ser här på jorden, snart får jag komma uti ett tempel, som icke med händer gjort är, det evigt är i himmelen.”
Torkelsryds gästgiveri där Falk övernattade sin sista dag i livet
Vid utfarten till stora vägen, som för till Torkelsryd, där de skulle bli över natten, sade Falk: ”Då jag sist reste denna vägen bodde de mörksens andar i mitt hjärta, då hade vi, första natten efter postrånet, legat i Torkelsryd, och där växlat den första sedeln av de rånade pengarna och tog skjuts därifrån; nu skulle jag än en gång komma hit; men nu Gudskelov är jag lyckligare, än jag var då.”
I Torkelstorp överlämnade Falk sju stycken konvolut, som predikanten hjälpt honom att färdigställa och skriva adressat på. Dessa innehöll biblar och böneböcker, samt avskedsbrev till mor, syskon och syskonbarn. Dessa hade Falk köpt för pengar som han själv tjänat genom syarbete i fängelset.
I en av böckerna, ämnad till hans enda syster Lotta, låg ett litet bokmärke, på vars baksida han själv skrivit:
En liten kyrka i mitt bröst
Är byggd av livets stenar
Där aktas grannt på ordets tröst
Och daglig bot den renar.
Är Gud i mig – i honom jag:
Så skall mitt sista andetag
Bli lugnt – om också smärtsamt.
Efter att ha träffat sina bekanta och familj för sista gången blev Falk dyster, men hans dysterhet byttes i glädje när han och prästen läste ur de sista kapitlen i Johannes evangelium. När han lagt sig, sade han till sin själasörjare: ”Jag ligger så väl, det är en försmak av gravens vila, som jag innan nästa natt får njuta.”
Efter aftonbönen somnade han och sov gott hela natten, var ett par gånger vaken, men somnade åter in och vaknade till sin sista morgon omkring klockan 6. Prästen såg honom vaken och väntade på hans tilltal, men då han inte fick något sådant, hälsade han honom en god morgon med tillägg av några ord. Han frågade: ”Vad lider tiden?”, och när han fått svaret sa han endast: ”Gudskelov.”
Sedan han stigit upp och var klädd, gjorde de båda morgonbön, som avslutades med avsjungande av psalm nummer 87 vers 8.
En bild ur filmen om Falks grav där Oscar Steen spelar Jonas Falk. Här är transporten på väg från fängelset i Mariestad till avrättningsplatsen på Hökensås. Foto: Harald Sandö
Omkring klockan 8 avreste de till den på mindre än en mils avstånd, åt Sveds gästgivargård på allmänningen Svedmon belägna avrättningsplatsen. När klockan närmade sig 9 var de framme, och stannade på något avstånd, medan Kunglig Majestäts dom upplästes. Uppehållet varade endast några minuter, varunder de samtalade. Han frågade då om han fick säga några ord till folket och då predikanten förvissat sig om vad han tänkte säga biföll han Falks begäran.
Falk förs fram av bland annat fångpredikanten till stupstocken där bilan sedan föll. Foto: Harald Sandö (ur filmen)
Vid givet tecken flyttade de sig närmare och steg av åkdonet och fångpredikanten tog delinkventen i handen och förde honom mitt för öppningen av spetsgården, som var omgiven av en stor folksamling. Där stannade de med blottade huvuden och predikanten ställde sig mitt för Falk, som knäföll. Högljudd gråt hördes från allmänheten som stod runt omkring och Falk sade: ”Här sen J nu alla, att syndens lön är döden, men J skolen ock veta, att Guds gåva är det eviga livet genom Jesum Christum vår Herra.”
Predikanten läste ett par psalmverser, ”Fader vår” och ”Välsignelsen”, varefter han tog av Falks halsduk och band den runt huvudet och ögonen. Falk reste sig, tog av sig rocken och fattades försiktigt i armen av en ledsagare, samt gick stilla och stadigt mot målet.
En svart vagn närmade sig i hög hastighet folkmassan och spetsgården. Den kördes av en lika svart och skrämmande person med en huva över huvudet. Mannen hoppade ner från vagnen, gick med bestämda steg fram emot den dödsdömde, som frivilligt lagt sig ner på knä och fört armarna i kors över ryggen. Falk hjälptes ner i stupstocken av den fromme mannen vid hans sida och hans hals omfamnades av det råa träet i stupstocken.
Den svartklädde mannen med huvan höjde bilan som han hållit dold bakom sin rygg. Med en vid svingande rörelse lät han bilan falla mot den vita halsen. Det hördes inte ett ljud från bolksamlingen.
Bilan föll, delade hals och huvud och Falks liv slocknade för evigt.
Därmed hade bödeln Johannes Jansson förtjänat sitt dagliga bröd och utfört den avrättning som skulle komma att kröna hans trettioåriga karriär som yrkesmördare. Han avlägsnade sig snabbt från platsen utan att ha sagt ett ord.
Fångpredikant Lewerentz avslutar sin ögonskildring med orden: ”Den hemska tystnad, som redan med delinkventens framträdande inom spetsgården inträtt bland den omgivande människomassan, fortfor några minuter. Liket grävdes ner, spetsgården upplöstes och allt folket avlägsnade sig i stillhet, utan tvivel med häpnad i sina hjärtan över den rysliga tilldragelsen, som sedan 54 år tillbaka icke i häradet och sedan 19 år icke i länet timat. Både länge och vitt omkring torde den komma att utgöra en kraftig varning mot synden och i synnerhet hava ställt en spegelbild för lättsinnig och överdådig ungdom, som här såg en blott 27-årig människa rättvist falla ett blodigt offer för sitt grymma brott.”
Rackaren, det vill säga, bödelns hantlangare, hade grävt en grop bredvid stupstocken dagen innan. När bödeln uträttat sitt förvärv och blodet sprutade ur pulsådern från den huvudlösa kroppen, samlade rackaren upp några deciliter i ett litet medhavt kärl. Det helande blodet erbjöd han sedan de i publiken som var hugade köpare för 1 riksdaler banko. Blodet ansågs kunna bota bland annat fallandesjuka, epilepsi, och var efterfrågat bland folk som trodde på dess magiska kraft.
En rackare med ett avhugget huvud (rekonstruktion)
När den tydligt berusade rackaren tjänat några riksdaler, rullade han ner den huvudlösa kroppen i gropen bredvid stupstocken. Därefter hämtade han huvudet och kastade ner den i samma grop. Emellertid hamnade detta på ett för honom olämpligt ställe och han fick stiga ner i gropen och flytta huvudet, så att han blev nöjd med arrangemanget.
Den tidigare så nyfikna åskådarmassan skingrades och försvann från platsen. Rackaren skottade igen graven och därmed skulle man kunna tro att mördaren Jonas Falks öde var glömt för evigt, men så var inte fallet.
EPILOG
En händelse som denna har förstås gett upphov till många berättelser, skrönor och sägner. En del är kanske sanna och en del är nog påhitt. Det som jag ovan berättat baseras på källor från den tiden och är så långt det går att kontrollera ”sanningen”, men låt oss höra vad andra berättat:
När det var dags för avrättningen vid Svedmon på Hökensås, dit avrättningsplatsen för Slättängs tingslag blivit flyttad från Velinga efter klagomål från kringboende, var det så många människor på väg till platsen att fångskjutsen blev hindrad vid en korsväg. Falk visade då prov på sin galghumor genom att ropa till folket: ”Ha inte så bråttom go’vänner, det blir ändå inget av förrän jag kommer fram”.
Ögonvittnen berättade att även traktens barn hade kommenderats till skogsgläntan den dagen. Flera av dem kröp upp i träden för att bättre se detta blodiga och oförglömliga skådespel.
Den knirrande träkärran dragen av en häst kom med den 27-årige mördaren, som färdats bakbunden i timmar från fängelset i Mariestad. Han såg medtagen och blek ut.
På fångvagnen satt förutom Jonas Falk, fängelsepredikanten, två fångvaktare och skjutsen. När Falk hjälptes ner från kärran leddes han av den fromme mannen genom spetsgården, som hade för uppgift att hindra fången från att fly, fram till den granrisklädda schavotten. Där och då yttrade Falk: “Här ser i govänner, att syndens lön är döden, men Guds gåva det eviga livet”.
Runt om trängdes folk i tystnad för att få en glimt av den hemska mördaren. Det vilade en sällsam atmosfär av skräckblandad nyfikenhet och dov förstämning över platsen.
Så föll bödelns bila tungt och skilde hans huvud från resten av kroppen. Blodet sprutade och rann ner i de av rackarna förberedda rännorna och sen ner i den i förväg grävda graven. Några av de nyfikna barnen som satt i träden föll avsvimmade ner på marken.
En hörsägen berättade att med vid avrättningen fanns två människor som led av leukemi. Vi denna tid ansågs ett verksamt medel mot denna sjukdom vara att försöka komma åt lite av den dödes blod och dricka detta. Sedan skulle den sjuke sättas upp på en häst, vilken sattes i sken genom skogen. En av de sjuka lär kort efter starten kolliderat med ett träd, varvid han dog omedelbart. Den andre lär ha överlevt kuren och sedan blivit helt frisk.
Detta var den första och även sista och enda avrättning som skedde på Svedmon.
Där borde egentligen denna blodiga historia ha varit slut. Falks kropp och huvud lades i en redan färdiggrävd grop i tallmon och skottades igen. De barn som inte svimmat fick krypa ner från träden och bödeln for hem till Göteborg, men ännu idag vägrar mördaren Falk att vila i frid, eller hur ska man annars tolka de sällsamheter, som nattetid sker bland de resliga furorna, ute i skogen tre kilometer väster om landsvägen mellan Hjo och Jönköping.
Många vittnar om spöklika händelser, såsom ljusklot som tolkas som att Falk går igen, kanske störd av att han aldrig fick en riktig grav eller att gravkorset inte står på rätt plats. En annan anledning kan vara att han kanske var oskyldig och att det var Frid som höll i bössan när skottet mot postiljonen small av och skadade denne dödligt.
Som seden förbjöd sattes inget kors på graven, däremot lär stupstocken ha blivit liggande kvar i över hundra år. Någon, ingen vet vem, placerade så småningom ett enkelt svart kors på en plats som sägs vara i närheten av graven, men inte exakt över den. Korset har vandaliserats ett antal gånger men alltid ersatts av ett nytt. Ingen vet av vem.
Falks grav underhålls av någon okänd person och ofta ser man färska blommor på graven
På graven står det nya färska blommor varje vecka och vid denna ligger ofta små handskrivna lappar. Ibland står där en oöppnad ölflaska, ibland är det en burk snus. Gåvorna är många och har fortsatt att dyka upp ända sedan den där novemberdagen 1855.
Det är dessa blommor och små minnestecken som förbryllat tusentals under otaliga år och som gör denna historia så intressant. Vem lägger egentligen blommorna på Falks grav?
Möjligtvis är det Falks släktingar som på detta sätt vårdar minnet av en förfader som visserligen var en skurk, men kanske också ett slags helgon. Ett seglivat rykte påstår att det i själva verket var Anders Frid som höll i bössan, men att Falk tog på sig skulden för att Frid hade små barn. Ja, kanske är det rentav Frids ättlingar som vill hedra Falks minne för att de slapp växa upp som mördaryngel?
Hur gick det för Frid?
Anders Andersson Frid, foto ur fångrulla vid Landskrona Straffängelse, född 20/5 1820 i Habo och död 15/4 1904 på torpet Mabacken i Nykyrka församling
Som jag berättat om tidigare begärde och fick Anders Frid nåd från dödsstraffet, men dömdes till livstids fängelse och placerades på Varbergs fästning 1856. Han förflyttades senare till centralfängelset i Landskrona. Hustrun, Lena Nilsdotter, tillika Jonas Falks moder, flyttade från soldattorpet till sockenallmänningen när maken hamnade på fästning och därifrån till Nybygget i Kattarp. 1869 dog hon på fattighuset i Nykyrka socken.
Trots sitt livstids straff benådades Frid 1885 och släpptes fri från Straffängelset i Landskrona den 3 januari året därpå, efter att ha suttit inlåst i trettio år. När han lämnade Landskrona som en fri man var han 66 år gammal. Då hade hustrun Lena varit död i 17 år.
Kort efter frigivningen gifte Anders Frid om sig med den 32 år yngre Kristina Charlotta Andersdotter Sund från Utvängstorp. Trots att hon bara var 25 år gammal var hon änka och hade fyra barn, varav ett var fött utom äktenskapet. Efter hennes mans död var hon i desperat behov av en make som kunde försörja henne och barnen i stället för att behöva bo på fattighuset, som hon nu gjorde. Den nyligen frigivne livstidsfången Anders Frid, var om än en usel man, bättre än ingen alls och att behöva bo på fattighuset.
Paret bosatte sig på Mabacken i Nykyrka församling och där levde de hela sina liv.
Anders Frid, som med nöd och näppe klarat sig från dödsstraffet dog i mitten av april 1904, 84 år gammal. Hans unga hustru levde till 1916.
__________________________________________
INFORMATION
Leif Essefjord har även skrivit en bok om mordet. Den heter ”Rånmördarna Jonas Falk och Anders Frid” och har givits ut av Atremi.
Bödels bila finns att beundra eller äcklas av på Alingsås museum.
Falks grav finns här: https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/3ca0a175-8221-4d93-9331-fbd23b1a2932
Det har gjorts en film om Jonas Falk som drog fulla hus vid premiären 2014 då den visades i Hjo, Tidaholm och Jönköping. Det är John Tornblad och Johan Fågelström som båda har sina rötter i trakterna som gjort den.
”I den här trakten betyder historien om Falks grav mycket, det är en historia som man växer upp med. Det är mystiken kring historien som gör den intressant. Det finns lika många historier som personer och alla har sin sanning av historien”, säger John Tornblad.
Källor:
- Kyrkböcker
- Domstolsprotokoll
- Tidningsartiklar
- SverigeReportage, Svenska öden & äventyr.
- Habo – en sockens historia av Karl Ringqvist 1957, sidan 613
- Torpinventering i Habo http://habotorp.se/#g98