SÅPE-LARS

Karl Wilhelm Almberg, mest känd som “Såpe-Lars”, avslutade sitt liv på Bredbergsgårdarnas fattighus. 

Då den lite äldre generationen talade om gamla Hjo kom de ofta in på de både lustiga och olustiga personer som vandrade omkring i staden. Man påmindes om deras uppträdande, en del var sävliga och lugna, andra vilda och inte så lämpliga att umgås med.

Man såg dem ofta befinna sig vid torget, men också på stadens olika gator och deras boende var inte av någon bättre klass.

Den kanske mest kände av dem som hamnade på fattighuset Bredbergsgårdarna var Karl Wilhelm Almberg, mest känd som “Såpe-Lars”. Han var en framgångsrik affärsman och en av de rikaste i stan. Han ägde bland annat flertalet fastigheter i Hjo. En del av dessa hade han ärvt av sin far, som likaledes var en förmögen man.

Fadern, Johannes Almberg, var handlare och ägde bland annat Forsmansgården, tomt nummer 19 i Hjo, samt Lindströms tomt, nummer 52. Modern, Christina Ulrica Korn, var dotter till en perukmakare i Uddevalla. Hon dog endast 40 år gammal i lungsot, medan fadern blev strax över 60 år.

Släkten härstammade från Fågelås där farfadern Peter Almberg var född. I vuxen ålder blev denne mjölnare vid Herrekvarn vid Smedstorp i Hjo.

Modern, Ulrika, och farmodern, Hedvig Lundberg, dog båda nästan samtidigt våren 1830.

Förutom fadern och modern bestod familjen av de tre barnen Johan Jakob, Augusta Elisabeth och sladdbarnet Karl Wilhelm.

Arbetarlängor vid Annefors bruk i Fröjered. Foto från 1907

Sonen Johan Jakob var äldst av barnen och gifte sig fint när han tog Dorotea Wilhelmina Cornell till sin äkta hustru i slutet på 1830-talet. Hennes far var bruksinspektören på Annefors bruk i Fröjered och de bodde ståndsmässigt på herrgården där.

Tillsammans fick de båda sju barn, som alla utom ett överlevde till vuxen ålder. Dessutom tog de dottern Hulda Wilhelminas båda ”oäkta” barn som fosterbarn. Det första barnet, sonen Johan Alvar, fick hon strax efter sin sjuttonde födelsedag. Hon gifte sig senare med barnens fader, stationsföreståndaren Lorenz Rickard Bromberg.

Familjen bodde den större delen av sina liv på Nohlgården eller numera Nordgården, tomt nummer 4, i norra ändan av staden. Där hade Almberg sin garveriverksamhet.

I mitten på 1800-talet levererade han förnödenheter till den svenska militären och ordnade även transporter för ankommande med båt på Göta kanal. Senare tog han över entreprenaden för skjutsverksamheten vid gästgiverierna i trakten.

Han var en ytterst mångsidig och företagsam man, som hade sinne för affärer. Han handlade i matvaror, gråkalk och allt annat han kunde komma över och dessutom var han garvarmästare.

 

Ordenshuset Guldkrokens Ros är en envånings träbyggnad i Hjo uppförd 1891 som ordenslokal till Godtemplarordens lokala nykterhetslogen

I slutet på 1800-talet gick det emellertid sämre för Almberg och började med en del oegentliga affärer och hösten 1901 kunde man läsa följande i Nationalkuriren:

”Nykterhetsvännerna i Hjo vakna. Lyckliga Hjo kan man säga om nämnda stad i avseende på att från och med 1 oktober detta år det enda utskänkningsstället av vin och maltdrycker som funnits härstädes då, genom nykterhetsvännernas försorg, blivit indraget. Men ändå finnes mycket övrigt att önska.

Måndagen den 23 var av logen ”Guldkrogens Ros” anmäld till allmänna åklagaren för olaga utskänkning av spirituosa en John Almberg från staden. Vid rättegångstillfället nekade han naturligtvis; han hade endast under lördagen köpt åt personer, däribland ”flera godtemplare”, som de sedan om söndagarna hämtat hos honom, men då de av logen utsedda målsägarna, anmärkte att från och med den stund en person köpt eller begagnat sig av starka drycker han icke enligt vår konstitution är godtemplare åtnöjde han sig med att ”de varit godtemplare”.

Det ledsamma i saken är att nämnda Almberg går på gravens brädd, han är nämligen en man på 85 år och äger ej så ringa understöd av staden.”

Allt var inte elände för Almberg. Den 16 december 1902 fyllde han 86 år och ett par dagar senare kunde man läsa i Hjo Tidning:

”Hjos äldsta inföding. John Almberg fyllde i tisdags 86 år.

Den gamle är ännu i besittning av en god hälsa och en vigör, som vid så pass hög ålder eljest är sällsynt, och utan någon som helst hjälp sköter han själv sitt lilla hem och hushåll.

Vi gjorde i går ett besök i hans bostad då han uttalade sin glädje över att han på födelsedagens afton blev uppvaktad av några gamla vänner.

”Jag trodde”, sade han, och frambrytande tårar syntes i den gamles ögon, ”att jag numera blivit alldeles avglömd, men så kom det några och bringade mig en lyckönskan.”

Hans lycka varade dock inte för evigt. Två år efter den glädjerika födelsedagen drabbades hans son av värmeslag, föll i dvala och dog på ett egendomligt sätt. Sonen hade liksom han själv arbetat som handlare samt varit poststationsföreståndare.”

Sonen som det pratas om i tidningsartikeln var den sextioåriga Johan Oskar. Han hade flyttat till Vemdalens kyrkby i Jämtland där han gift sig med Brita Olofsdotter från Lekvattnet i Värmland, alldeles intill den norska gränsen, djupt inne i de svenska urskogarna. Hustrun var en företagsam kvinna som 1889 startade ett eget handelsbolag i Vemdalen. Även Johan Oskar var handlare men det slutade illa för efter sin död försattes han i konkurs.

De sista åren av sitt liv tillbringade Johan Jakob Almberg på det privata fattighuset Bredbergsgården, vars officiella beteckning dock var Tullportslyckan, i södra ändan av staden. Denna mycket stora gård byggdes på en ödetomt

Johan Jakob Almberg dog 91 år gammal på Bredbergsgårdarnas fattighus den 21 augusti 1907.

Den nio år yngre brodern, Karl Wilhelm var ett av de mest kända originalen i Hjo, för även efter hans bortgång levde namnet kvar länge. På äldre dagar levde han i stor fattigdom efter att i yngre år varit en välbärgad gårdsägare och var en av de rikaste i staden. På den tiden nämndes han med sitt rätta namn, Wilhelm Almberg, vilket dock glömdes bort när han kom i misär. Var smeknamnet ”Såpe-Lars” kom ifrån är oklart, men kanske är det så enkelt att han någon gång handlade med tvål. Som yrke var han i alla fall handelsbiträde i unga år.

Skolbryggan i Hjo har fått sitt namn av den intilliggande tomten där skolan byggdes 1834. Bryggan har använts som ”klappbrygga”, det vill säga här har man sköljt och klappat tvätten. På 1700-talet byggdes en provisorisk angöringsplats 200 meter ut i sjön, ”Krabben”. Därifrån togs varor och gods iland med roddbåt, innan hamnen byggdes.

Han hade ett eget sätt att tvätta kläder på. Smutskläder band han ihop till ett knyte, som han sedan fäste vid en påle på den så kallade Skolbryggan. När vågorna från Vättern hade skvalpat om kläderna ett tag, plockade han upp dem för tork och sen var allt klart att användas på nytt.

Han hamnade ofta på fel sida om lagen. ”Varning – nu kommer den inpiskade skälmen, den slipade kanaljen, tillbaka från fängelset” skrev Hjo Tidning 1875 om honom.

En tid konkurrerade han med tandläkarna genom att hålla priset nere vid 25 öre för varje utdragning. Hans enda utrustning bestod av en nyckel, hur det nu kunde gå till. Med så lite och oprofessionell utrustning hade han låga kostnader och kunde därmed med lätthet konkurrera ut de riktiga tandläkarna.

Såpe-Lars handlar ägg på torget i Hjo

Under en period var han en stor köpare av ägg och såväl polis som andra undrade självklart vad han gjorde med alla dessa. Det skulle senare avslöjas att han stack ett hål i äggen varpå han sög ut innehållet. Därefter fyllde han dem med brännvin och täppte igen med en klisterlapp. Sedan sålde han de ”starka äggen” till dem som var portade på spritbolaget och krogen. Den olagliga trafiken uppdagades dock till slut när man upptäckte att han fick så många besök och därmed tog denna lukrativa affär slut för Såpe-Lars.

En cell på Långholmen som den såg ut för över 100 år sedan

I mitten av 1800-talet tillbringade han en tid på Stadshäktet i Stockholm och sedan på Långholmen. Han dömdes för förskingring, förfalskning, otaliga stölder och bedrägerier samt övervåld mot bland annat stadsfiskalen Möller i Hjo.

1874 varnade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för före detta handelsbetjänten Karl Wilhelm Almberg. Han hade låtit trycka upp adresskort på vilka han skrev att han åtog sig ”rättegångars utförande, bankaffärer, inkasseringar, varuköp och försäljning jämte andra lovliga uppdrag”.

Tidningen informerade sina läsare om att Almberg 1854 blivit dömd för förskingring och förfalskning och fått sitta i fängelse i 28 dagar på vatten och bröd samt förlorat sina medborgerliga rättigheter för all framtid. Detta innebar bland annat att han inte fick rösta eller gifta sig.

När Carl Wilhelm Almberg efter frigivningen från Långholmen träffade en 16 år yngre kvinna vid namn Sara Kristina Kihlberg kunde han alltså inte gifta sig med henne. Antagligen var hennes föräldrar, före detta statstjänstemannen Johan Kihlberg och hans hustru Kajsa Larsdotter, inte särskilt glada över Saras förbindelse med den före detta straffången, men efter att hon blivit gravid och fött hans barn, hade de inte så många bättre val, än att acceptera Wilhelm.

Medan Sara arbetade som piga fick hon tre barn tillsammans med Wilhelm. Eftersom de båda inte var gifta betecknades barnen som ”oäkta” i kyrkoböckerna och Sara som Wilhelms konkubin, det vill säga någon som ”lägger sig tillsammans med någon”. Det är en gammal benämning på en kvinna som utan att vara gift med en man lever tillsammans och har samlag med honom medan mannen försörjer henne.

Sara fortsatte att bo hemma hos föräldrarna med sina barn ända tills både fadern och modern gått bort. Sedan flyttade hon ihop med Wilhelm och de bosatte sig som hyrande hos Tillmans vid Lusthuset i Hjo.

Bredbergsgården i Hjo. Officiellt namn var dock Tullportslyckan. Gården var privatägd men fungerade som fattighus.

Något av de sista åren på 1800-talet flyttade paret till Sjöbacka i södra staden. 1901 dog Sara och då flyttade Wilhelm in på fattighuset på Bredbergsgården, även om han skrevs som ”vid socknen”. Där bodde han till den 25 april 1905 då han dog. Därmed hade Såpe-Lars äntligen fått ro och ett oroligt liv tagit slut.

Ett stycke ur en dikt om ”Såpe-Lars” av Lorentz Bergman lyder så här:

Så blev det för honom
som för många andra:
som Lazarus fattig
han släpigt sågs vandra
se´n allt under klubban gått åt.
Man inte kan undra
om det bittert kändes
när armodets sida
mot honom nu vändes
som förr visat välstånd och ståt.

__________________________

Efter en berättelse av Peo Lagerin, bearbetad och bilder av Rolf Lundqvist