GYLLENHAMMAR PÅ FATTIGHUSET

Bengt Johan Gyllenhammar var föreståndare vid fattighuset på Skolgatan. Teckning av Jacob Sandberg

När skolhuset på Skolgatan i Hjo uppfördes 1878 byggdes samtidigt ett fattighus för äldre, ensamma, sjuka och fattiga människor. Det byggdes på Gustaf Rånges tomt mitt emot skolan. Detta fattighus kom att kallas Norra eller Nya fattighuset eftersom det även fanns ett hus för de fattiga och utslagna i södra delen av staden.

Gustaf Rånge var en vanlig dräng från Dimbo som lyckats arbeta sig upp och köpa en tomt och bygga ett hus på tomt nummer 77 i norra delen av Hjo. Han reste ett flertal gånger till Amerika för att söka lyckan där och det gick så bra att han lät hela familjen följa efter.

Under en tid var adelsmannen Bengt Johan Gyllenhammar anställd som föreståndare på fattighuset, men det var hans dåvarande fästmö eller rättare sagt konkubin, Klara, som fick dra det tunga lasset. Allmänheten uppfattade det dock som om Klara var Gyllenhammars fru, men det var långt från sanningen. I stället var det så att han hade ett långt och brokigt förhållande till kvinnor och livet i allmänhet.

P G Gyllenhammar och Bengt Johan Gyllenhammar

Adelsätten Gyllenhammar är mycket gammal och lever kvar än i dag. Vem känner väl inte till den berömda profilen P G Gyllenhammar? Och visst finns det väl likheter med Bengt Johan?

Ättens stamfader var kaptenen Måns Andersson, som dog 1658 under ”Slaget i Öresund”. Dennes son, Jonas Månsson, var precis som fadern kapten vid Jönköpings regemente. Han adlades 1665 då han visat sig kung Karl XI trogen och skicklig i fält. Om honom noterades det att ”han hade av två skott blivit sargad samt förhållit sig väl och redeligen vid alla tillfällen.”

Breviks herrgård, Hinsegården. Ägarlängd: Harald Stake, som köpte säteriet från kronan. Gustaf Hård, den förres måg, 1685. Anna Stake, den förres änka, 1686. Erik Drakenberg, ryttmästare, 1725. Carl Ehrenstolpe, kapten. Anna Maria Tisensten, den förres änka, 1750. Adam Otto Lagerberg, greve, landshöfding 1774. J.O. Erving, godsägare, 1814 (teckningen är från dennes tid). Gabriel Gustaf Gyllenhammar, löjtnant (gift med Gustafva Adolfina Erving, förra ägarens dotter) 1850, död samma år. Carl Jakob Fogelin, handlande, 1857. E. J. Fogelin, godsägare, 1879.

Bengt Johan Gyllenhammar föddes i Brevik, nästan mitt emellan Karlsborg och Hjo, tre dagar före Lucia 1829. Fadern hette Gabriel Gustaf Gyllenhammar och modern Gustafva Adolfina Erving. Familjen bodde på gården Snarebo i Brevik socken och där föddes deras sex barn. 1850 fick de överta den fina Breviks herrgård, Hinsegården, efter Gustafvas fader.

Utåt sett såg familjen mycket välmående ut, men skenet bedrog. De bodde på en fin herrgård med vackra möbler och många djur i ladugården, bland annat ett par bruna hästar, fyra par oxar, en tjur, åtta kor och 2 ungnöt, 16 får och 11 grisar. De hade flertalet åkdon för att åka både till kyrkan och in till staden. Inne i huset fanns förutom många fina möbler även ett par gamla vävstolar och en mangel.

Förutom Hinsegården ägde Gabriel Gustaf Gyllenhammar även gården Snarebo, där han och familjen bott innan de flyttade in i säteriet.

1850, samma år som Gabriel övertog Hinsegården efter sin svärfar, dog han emellertid hastigt tre veckor före sin femtionde födelsedag. Året efter upprättades bouppteckningen och då kom den bittra sanningen i dager. Tillgångarna motsvarade i dagens penningvärde flera miljoner kronor, men skulderna var ännu större. Gyllenhammar hade lånat pengar av kreti och pleti och hade skulder långt över öronen. Det arv som barnen helt säkert hade hoppats på var inget annat än en bitter hög av stora skuldsedlar.

Forsviks bruk

Änkan, Gustafva Adolfina Erving, bodde kvar på gården, men flera av barnen flyttade hemifrån. Bengt Johan förälskade sig i en av pigorna i hemmet, Anna-Lisa Brun, dotter till en hjälpsmed vid Forsviks bruk. Anna-Lisa blev snart med barn och i februari 1852 föddes den på den tiden så kallade ”oäkta” dottern Charlotta Adolfina. I samband med detta flyttade den lilla familjen till Kyrkebo, gästgivargården i socknen. Två månader efter dotterns födelse gifte de båda sig. Ett drygt år senare fick de tvillingar, pojkarna Axel och Emil, men den senare dog endast två månader gammal.

Eländet var dock inte slut för Bengt Johan. Ett halvt år efter att Emil dött, dog även hustrun Anna-Lisa i sviterna efter den svåra förlossningen, endast 25 år gammal.

Ensam med två små barn klarade Bengt Johan varken arbete eller ekonomi och han och barnen tvingades bort från gästgiveriet och drev omkring på socknen utan fast bostad. De fick hanka sig fram bäst de kunde. Fattigdomen hade tagit sitt fasta grepp över Bengt Johan och detta grepp skulle han aldrig komma ur.

Antagligen blev det dock något bättre när han året efter lyckades ta värvning vid Karlsborgs garnison där han blev befordrad till sergeants rang. Han fick då en bostad på garnisonen, om än inte en egen, men i alla fall ett tak över huvudet och mat för dagen. Med till fästningen i Karlsborg hade han sina båda små barn, Charlotta Adolfina och Axel, fyra respektive tre år gamla.

I mitten av februari 1860, medan han fortfarande var kvar på regementet, fick han en dotter, Amanda Sofia, tillsammans med en piga på Storegården i Mölltorp, inte så långt från garnisonen i Karlsborg. Dottern var ett så kallat ”oäkta” barn eftersom hon föddes utom äktenskapet.

Den näst sista dagen i april 1860 gifte Gyllenhammar sig med Sofia, född i Finnerödja, men eftersom det blev något strul med intygen, registrerades hon endast som ”kyrktagen som hans hustru”, det vill säga trolovad.

Ungefär samtidigt som han gifte sig drabbades han av en handskada på regementet och fick ta avsked ur det militära. Han lyckades dock utverka att han kunde bo kvar på garnisonen ett tag.

Kilsmo järnvägsstation öppnad 1862. Fotot är från 1905.

Dagen före lucia 1862 flyttade Gyllenhammar från garnisonen i Karlsborg och Sofia från hemmet i Mölltorp till Kilsmo i Askers socken sydost om Örebro. Han hade fått en tjänst som banmästare på västra stambanan. Åter såg det ut som om Bengt Johan skulle kunna ordna upp sitt liv och bilda familj.

Västra stambanan öppnade för allmänheten den 8 november 1862. Detta var förstås en oerhört stor händelse både för bygden och hela landet. Nu tog resan mellan Göteborg och Stockholm endast fjorton timmar. Det skall jämföras med de sex till sju dagar det tidigare tagit med gästgivarskjuts. Inte ens med diligensen, som startades 1832, kom man under fyra och en halv dag, och då till priset av ideliga hästbyten och övernattningar i Sollebrunn, Mariestad, Örebro och Västerås. Lite snabbare kunde det gå med båt över Göta kanal, en resväg som startades hösten samma år. Denna kortade restiden mellan huvudstaden och Göteborg till fyra dygn och fyra timmar med full ånga, men det allra snabbaste sättet att resa innan Västra stambanan öppnade, var med ångbåt till Hult och vidare med diligens till Köping och ännu en ångbåt, vilket gav en restid mellan Göteborg och Stockholm på två och en tredjedels dygn.

Banvaktsstugan i Kilsmo

Man kan vara ganska säker på att det var en stolt dag för banvakten Bengt Johan Gyllenhammar när Kung Karl XVs tåg full med potentater passerade Kilsmo station på invigningsresan den 3 november 1862.

Lyckan blev emellertid inte långvarig. Ett halvår senare, direkt efter midsommardagarna, anmälde Gyllenhammar att familjen skulle flytta till Vrigstad. Nästan helt säkert hade han fått sparken som banvaktare vid Styrelsen för statens järnvägstrafik, som det hette på den tiden.

I stället för att bege sig till Vrigstad och anmäla sig som inflyttade drev familjen omkring och ankom så småningom till Kristinehamn. På vägen dit föddes dottern Edla Aurora, men eftersom familjen inte var skrivna någonstans registrerades hennes födelse inte i någon kyrkobok. Senare uppgavs att hon var född i Moheda, fem mil söder om Vrigstad.

Hösten 1865 medan Bengt Johan och hans ”fästekvinna”, som Sofia kallades i kyrkoböckerna, flackade omkring i norra Småland, dog hans moder på Karlsborgs fästning. Hon hade tvingats lämna den fina herrgården och finna ett enkelt boende på fästningen.

Det blev givetvis inget arv till Bengt Johan den här gången heller. När den 61-åriga modern dog ägde hon inget annat än ett fåtal slitna klädesplagg och några gamla möbler, allt värderat till 36 riksdaler, i nutidens värde motsvarade det ett par tusen kronor. Begravningskostnader uppgick till 38 riksdaler, så de fyra syskonen, arvingarna, fick lägga till ett par riksdaler för att få modern begravd.

Ett år senare föddes ytterligare en dotter, som döptes till Fanny Wilhelmina. Denna gång registrerades födseln, nu i Skagershults socken, mitt emellan Kilsmo och Finnerödja där modern Sofia var född. Endast faderns, Bengt Johan Gyllenhammars, namn noterades emellertid i födelseboken. Om det var en förseelse från prästens sida eller om modern ville vara anonym framgår inte. Genom det så kallade barnamordsplakatet av år 1778, var det möjligt för ogifta mödrar att förbli anonyma, för att försöka få bukt med den höga barnamordsfrekvensen.

Trots fattigdomen, arbetslösheten och avsaknad av en fast adress och bostad, fick Gyllenhammar och Sofia ett femte barn tillsammans, den fyrtioårig gamla Gyllenhammars åttonde barn. Gossen föddes i Kristinehamn torsdagen före påsk 1869 och döptes till Gustaf Leonard. Med de två överlevande barn, som Bengt Johan fått tillsammans med sin första hustru, hade nu den utfattiga familjen inte mindre än sju barn.

Gamla Kyrkogatan i Kristinehamn för över 100 år sedan

Tidig försommar 1870 lät så Gyllenhammar skriva in familjen som inflyttade till Kristinehamn. Under sju års tid hade de fört ett kringflackande liv, utan fast arbete och uppehälle. En kort tid bodde de först på Södra Staketgatan 13, men flyttade snart till Gamla Kyrkogatan nummer 20, där de kom att bo de närmaste åren.

Gamla Kyrkogatan 20, Kristinehamn, kallades Klockaregården

Familjen bestod nu förutom av föräldrarna Bengt Johan och Sofia, barnen Axel, 15 år, Amanda Sofia, 10 år, Fritz Georg, 8 år, Edla Aurora, 6 år, Fanny Wilhelmina, 4 år och Gustaf Leonard, bara ett år gammal.

I december 1874 lämnade den 18-årige Axel hemmet för att börja arbeta som gjuteriarbetare och då blev det en mun mindre att mätta för tillfällighetsarbetaren Bengt Johan Gyllenhammar.

I Nyköping vid midsommartid 1875 föddes en gosse vid namn Johan Hjalmar. Hans föräldrar registrerades i kyrkoboken som arbetskarlen Anders Gustaf Svan och hans elva år yngre hustru Klara Kristina Johansdotter. Familjen hade redan två barn, en pojke och en flicka, fem respektive tre år gamla. De hade dessutom fått en son, som skulle varit ett och ett halvt år gammal, men han dog fyra månader efter födelsen.

En kort tid efter sonen Johan Hjalmars födelse övergav Klara sin make och hemmet för att leva med Bengt Johan Gyllenhammar, som även han lämnat familjen och sina barn. Senare kom gossen Johan Hjalmar att få efternamnet Gyllenhammar och det noterades att han var Bengt Johan Gyllenhammars son.

Bengt Johan träffade den gifta Klara när han arbetade som schaktmästare på Flen-Oxelösund-Vestmanlands järnväg. Denna sträcka, som öppnades för allmänheten 1877, gick genom Nyköping och det var där som Klara bodde.

1878 fick Gyllenhammar arbete som badkarl i Södertälje. Där föddes hans och Klara Kristinas andra gemensamma barn, en dotter vid namn Anna Maria. Hon registreras som född i Södertälje, men tillhörande familjen i Nyköping, eftersom modern inte var skild. Fader var dock Bengt Johan Gyllenhammar.

Kort efter dottern Anna Marias födelse i Södertälje flyttade familjen till Hjo. När de kom till Hjo hade de med sig Klara Kristinas barn samt de två barn de fått tillsammans, alltså allt i allo fyra barn.

Bad och societetshuset i Hjo 1890

I juli 1878 öppnade Hjos nya varmbadhus i norra delen av staden. Där blev doktor Wilhelm Baggstedt anstaltens läkare. Han hade tidigare varit intendent på Södertälje badanstalt och hans kollegor därifrån hade rekommenderat Bengt Johan Gyllenhammar varför Baggstedt anställde honom som badmästare.

Ett par år senare föddes Klara Kristinas och Bengt Johans tredje gemensamma barn. Denna gång blev det en pojke vid namn Bengt Waldemar. Fadern, Bengt Johan, var då 52 år gammal och modern, Klara Kristina, 37 år.

Tre år senare var det dags igen. Nu blev det en flicka som döptes till Agnes Elisabet. Hon dog emellertid innan sin treårsdag.

Gyllenhammar slutade sitt arbete på badanstalten, om det var frivilligt eller om han fick sparken vet vi dock inte. I slutet på 1880-talet blev han föreståndare vid det nya fattighuset i Hjo. Detta hade stått färdigt 10 år tidigare samtidigt som den nya skolan invigdes.

Det var mycket slit och ett hårt arbete med de gamla och sinnesslöa, som inte hade kraft eller vilja att hjälpa till i någon större omfattning. Bengt Johan överlät med varm hand detta monotona arbete till Klara. Att hon inte var Gyllenhammars hustru visste ingen utan alla antog att hon var fru Gyllenhammar och behandlade henne med respekt.

Hamnen i Hjo

Gyllenhammar själv höll mest till nere i hamnen för ett och annat dagsverke. Han försökte försörja sig på allehanda. Den ena dagen såg man honom i jordbruksarbete, den andra som murerihantlangare och tredje som gatstensläggare, och så vidare i all oändlighet. Hans adliga börd hindrade honom ingalunda att ta vilket tillfälligt arbete som helst. Vid några tillfällen måste dock lusten att vara fri kommit på honom och då gjorde han små avstickningar från hemmet och familjen för att, som han sade, hälsa på sina studiekamrater.

Bäst tyckte han emellertid om att gå en krogrunda för pengar han tiggde ihop. Han var en mästare på att “låna” ihop pengar till dessa rundor.

I slutet av år 1890 kunde man läsa följande i Stockholms Nyheter:

”Husvill är huvudmannen för adliga ätten Gyllenhammar, vilken driver omkring i Västgötabygden och utbjuder konstgjorda blommor, leksaker och dyligt. Hans yttre tyder på stor fattigdom.

Mången har det förvånat, att ej riddarhusdirektionen tager sig an mannen, så att han icke behövde traska omkring och förevisa först och främst ett utdrag ur riddarhuslängden, som visar, att han är huvudman för sin ätt, och därpå fattigdomsbevis, utfärdat av vederbörande pastorsämbete för arbetskarlen B. J. G. Gyllenhammar.”

Den åttonde oktober 1900 dog Bengt Johan Gabriel Gyllenhammar i cancer på Hjos nya fattighus. Därmed var en orolig tid i adelsfamiljen Gyllenhammars historian över. Han föddes i ett till synes rikt hem, men när fadern dog med skulder långt över öronen, försvann både glorian och pengarna ur Bengt Johans liv. Han levde som ett fattighjon och dog utan några världsliga tillgångar.

Han hade avlat 13 barn med tre olika kvinnor. En gifte han sig med, en andra försökte han gifta sig med, men lyckades aldrig och den tredje levde han tillsammans med som gift, trots att hon redan ingått äktenskap med en annan man och hade flertalet barn med honom.

När Bengt Johan dog kunde hans fysiska tillgångar räknas på en hands fingrar; en skänk, ett par soffor, en säng, ett bord och ett väggur, samt de kläder han stod och gick i innan han tog sitt sista andetag. Tillgångarna värderades till 2 kronor och skulderna till 27. Efter sig lämnade han ett underskott om 25 kronor.

Bouppteckningen förrättades ett och ett halvt år efter hans död. Till denna var endast barnen från hans förhållande med pigan vid fattighuset i Hjo, Klara Kristina Johansson, kallade. Ingen av dessa fyra, Johan Hjalmar, Anna Maria, Bengt Waldemar eller Nanny Olga Karolina, bevistade bouppteckningen. De visste helt säkert att det inte fanns något att hämta ur faderns tomma skänk.

Axel, från hans första och enda godkända äktenskap, var varken kallad eller medverkade vid bouppteckningen, trots att han blev släktens huvudman efter faderns död. Gyllenhammar hade ytterligare fyra levande barn från tidigare förhållanden, men ingen av dessa kallades till bouppteckningen.

Om Bengt Johan Gyllenhammar kan man nog med fog säga att det började bra när han föddes på det fina säteriet i Brevik, men sen gick det bara utför och slutade i ingenting.