SVARTA DAMEN

Hervor Ebba Charlotta Swedenborg, född 1896 och mer känd som “Svarta damen”, på promenad på Floragatan i Hjo. Tittar man noga så syns det att hon går omkring med plastpåsar på fötterna. Foto: Siewert Andersson

Vissa blev lite skraja eller hajade till när de mötte henne i svarta kläder och plastpåsar på fötterna. Men hon var mycket snäll och hade ett hjärta av guld. Det här handlar om Hervor Ebba Charlotta Swedenborg, född 1896, och mer känd som “Svarta damen” i Hjo, en av de stora profilerna i staden.

Villa Wettern i Hjo runt 1890

Hon bodde i Villa Wettern på Bangatan 5 på andra våningen, granne med husägaren Karl-Axel Andersson. Fröken Swedenborg var en lite udda och ensamstående person, alltid klädd i svart hatt och en svart lång kappa ihopsatt med säkerhetsnålar. Fötterna hade hon virat in i plastpåsar och detta gjorde henne helt unik. Hon använde aldrig några skor, utan det var bara påsarna hur kallt och eländigt det än var.

“Svarta damen” besökte ofta denna kiosk som låg där biblioteket är idag. Hon handlade dock aldrig via luckan utan gick alltid in bakvägen. Fotograf okänd

Hon var en ofta sedd person då hon vandrade runt i staden med käppen i högerhanden. Var det någon som uppmärksammade henne med en hälsning så nickade hon åtskilliga gånger tillbaka för att visa sin uppskattning.

Man kan gott säga att hon var en del av gatubilden på den tiden. För somliga kanske hon var skrämmande utifrån sitt annorlunda utseende, men innerst inne var hon en mycket god och givmild människa. Besökte hon något konditori, köpte hon även något till den bakom disken.

Hervor arbetade som lärarinna.

En som kände Hervor Swedenborg mycket väl var undersköterska Anna-Lena Nilsson, som vårdade henne på äldre dagar. Hon berättade följande om Hervor:

“Jag flyttade in i rummet som låg under hennes lägenhet när jag var 16 år och det var många som undrade över att jag vågade bo där. Jag var vettskrämd varje kväll när hon gick ut på promenad, det dunsade och lät när hon gick ner för trappan beroende på att klacken på hennes känga hängde lös och då slog den mot trappsteget.

Varje kväll drog hon något över golvet och när jag sade det till mina vänner så sa de att det var en kista som hon skulle sova i, vilket var helt fel eftersom hon hade en utdragssoffa.”

Det här var alltså i Anna-Lenas unga år och hon lärde sig sen att känna Hervor bättre och bättre och att det absolut inte var någon person att vara rädd för, snarare tvärtom.

”Jag minns att hon inte lagade mat utan gick till Nya Konditoriet där hon köpte kaffe och smörgås. Efter något år flyttade jag upp till andra våningen och blev en kväll inbjuden på mat av Tant Märta, som ägde huset. Då var även fröken Swedenborg där och hon visade sig vara en mycket snäll person. Hon värnade om de i Hjo, som inte var så bemedlade, eller om de drack för mycket på krogen och hamnade i finkan. Hon handlade varje kväll i Pressbyrån som låg mitt emot och varje kväll fick jag en banan och en tidning som hon köpte”, berättade Anna-Lena.

Hon sade vidare:

”1975 började jag arbeta i GP-kiosken, vilket jag gjorde i flera år och varje förmiddag kom Hervor dit. Hon drack kaffe och fick smörgåsar, som vi hade tagit med, av oss. Dessa åt hon aldrig där, utan sparade dem tills hon kom hem. Det var det enda hon åt på hela dagen.

Maj Gustavsson, som ägde kiosken ihop med Harriet Pålsson, tyckte att vi skulle göra någon soppa till henne, men det ville hon inte ha. Skor fick hon också och en annan kappa för den gamla svarta var så sliten och trasig. Kappan tog hon på sig, men inte några skor. I stället gick hon i snö och kyla med plastpåsar runt fötterna.”

Sjöryd Hjo, ligger i den mycket vackra stadsparken, uppförd av Göran Gustafsson Posse 1915–1917 som sommarbostad. Efter hans död samma år beboddes villan av hans änka Marika fram till hennes död 1926. Därefter inrättades den som ett sjukhem för kroniker, som senare övertogs av Skaraborgs läns landsting. På Sjöryd växte under 1900-talet upp en vårdmiljö mellan Karlsborgsvägen i väster och Vättern i öster. Två sjukhemsbyggnader i två våningar uppfördes norr om Posses villa, en 1931 och en 1942. Strax söder om villan kompletterades vårdhemsbebyggelsen 1953 med en kontors- och hälsovårdsbyggnad i två våningar.

”På ålderns höst började hon bli dement och till slut fick hon flytta in på Sjöryd där hon avslutade sina dagar”, berättade Anna-Lena, som på den tiden jobbade på Sjöryd och var med fröken Swedenborg in i det sista.

“Svarta damen” i fint sällskap med två andra välkända profiler i Hjo, “Stubba-Nisse” till vänster och “Profeten” till höger. Konstverk i trä gjorda av Pära Bjurström.

En annan som minns “Svarta damen” var kände Hjokonstnären Pära Bjurström. Han hade till och med haft henne som ”modell”, kan man säga, och finns fångad av honom på en litografi. Den fanns i ett antal exemplar som snabbt såldes, så “Svarta damen” pryder en och annan vägg i Hjo.

”Jag stod ute och målade en dag när hon kom gåendes och där föddes idén. Hon var ju en lika stor profil som två andra original i Hjo, “Stubba-Nisse” och “Profeten”, berättade Pära.

”Några gånger pratade jag med henne, men det blev aldrig några långa samtal. Annars måste jag säga att hon var en mycket behaglig människa. När hon kom gåendes kunde folk stanna upp, hon var ju väldigt speciell.”

Fröken Swedenborg kallades också för ”spårvagnen” efter traditionell Hjohumor. Hon gick samma runda varje dag och stannade och vilade på bestämda platser innan hon vandrade vidare och kom fram till slutstationen som var något av stadens kaféer. Hon höll sin tidtabell nästan lika bra som urmakare Cedermark, som ansvarade för kyrktornets klocka, som han justerade regelbundet att gå rätt på näst intill sekunden.

Hervor tillhörde den adliga ätten Swedenborg nr 1598. Hennes farfars farfars farfar var biskopen i Skara Jesper Svedberg. Svedberg var en av dåtidens viktigaste prästmän och skrev bland annat många psalmer, vara 16 stycken fortfarande finns i den svenska psalmboken. Hans barn från det första äktenskapet adlades Svedenborg 1719.

Filosofen Emanuel Swedenborg, född 1688, var släkt med “Svarta damen”. Bild från Tekniska museet

En av Jesper Svedbergs söner var teologen och filosofen Emanuel Swedenborg, född 1688 i Stockholm och död 1772 i London. Denne Emanuel var även vetenskapsman, bibeltolkare och kristen mystiker. Under större delen av sitt liv publicerade han en mängd skrifter, huvudsakligen skrivna på latin.

År 1744, vid 56 års ålder, inledde han en andlig fas, då han genom drömmar och visioner av en andlig värld talade med änglar, andar och avlidna personer och fick ett andligt uppvaknande. Han ansåg sig vara utsedd av Gud att skriva en himmelsk doktrin, baserad på en reformerad kristendom.

Han hävdade att Gud öppnat hans ögon så att han från denna stund fritt kunde besöka himlen och helvetet och prata med änglar, demoner och andra andar. Under de kommande 28 åren, fram till sin död, skrev och publicerade han 18 teologiska verk, varav den mest kända är ”Himmel och Helvete” från 1758.

Swedenborgs teologiska skrifter lockade fram en mängd olika reaktioner. Mot slutet av hans liv formerades mindre grupperingar i Sverige och England med avsikt att studera hans skrifter och de sanningar som de ansåg fanns i hans lära.

Det fanns också en mängd kritiker, exempelvis den samtida författaren Johan Henrik Kellgren, som kallade Swedenborg ”en fåne”, en åsikt som han kom att dela med större delen av etablissemanget.

1768 inleddes en rättegång för kätteri mot Swedenborgs skrifter och två män som förde fram hans idéer, vilken dock inte ledde till en fällande dom.

1787 publicerade Johan Henrik Kellgren en niddikt som hette ”Man äger ej snille för det man är galen”. Häri åsyftade han Swedenborgs tvivelaktiga läror.

Fröken Swedenborg var medlem i Vadstena Adliga Jungfrustift (VAJS) och därmed stiftsjungfru. VAJS är en pensionsstiftelse som bildades på 1730-talet. Nyfödda adliga flickor kan anmälas till inträde i VAJS av sina föräldrar och myndiga ogifta kvinnor kan anmäla sig själva till inträde. Så länge de förblir ogifta är de stiftsjungfrur.

Titeln hade hennes far köpt för en större summa pengar av Vadstena kloster. Pappan var för övrigt sekreterare åt grosshandlaren Helmer Sjöstedt, mer känd som “Kungen av Hjo”.

De hundra personer, som har varit inskrivna längst i stiftelsekön från inskrivningsdagen, får årligen ett understöd. När en av dem gifter sig eller dör inträder en ny. Medlem kan bära ett ordenskors som är vitt och fyrarmat med Lovisa Ulrikas monogram i mitten. Den får även bäras av gifta, före detta stiftsjungfrur.

Vad det betyder att vara stiftsjungfru är nog lite obekant för de flesta, men det gav i alla fall ytterligare en dimension till hennes originalitet. Fröken Swedenborg var ju ganska ensam om både denna utnämning, klädsel och levnadssätt.

97 år gammal, den 29 mars 1993, tystnade den Svarta Damens steg genom Hjo stad för evigt och därmed gick en känd profil i graven. Det är många som minns henne med glädje och några med lättsam skräck.

Hon fick sin sista vila på Fänneslunda-Grovare Kyrkogård tillsammans med flera andra medlemmar ur den Swedenborgska ätten.

_______________________

Berättat av Per-Owe Lagerin. Text och bilder bearbetade av Rolf Lundqvist