LJURSKAMJÖLNAREN

Ovanstående bild skall föreställa Ljurskamjölnaren enligt en sentida teckning. 

Man går genom vacker skog förbi Iglabo gamla säteri och efter ett par kilometer svänger man av mot Gundlered. Skogen växer tät på båda sidorna. Den mossbeklädda skogsvägen för snart över en liten bäck och efter ett par hundra meter tar man vänster.

Den gamla ladan vid Ekelund

Strax är man framme vid en liten långsmal äng med en och annan ungbjörk som sticker upp lite uppkäftigt. Här låg torpet Ekelund och den gamla hölogen står fortfarande motstretigt kvar.

Torpen runt Iglabo 1829. Klicka på kartan för en förstoring

Bara några hundra meter därefter öppnar sig skogen upp i där mitt på öppningen ser man en manshög jordkulle. Man anar sig till att det en gång har varit en boplats för ett litet torp. Detta hette Ekeberget och här bodde Anders Andersson och Inggerd Eriksdotter med sönerna Johannes och Andreas. Johannes var 6 år gammal och Andreas bara 2 år. Det var år 1829.

Vintern var en sådan där riktig vargavinter som vi nu så sällan upplever. Snön har fallit tungt både dagar och nätter och efterhand hade snö lagt sig i ett tjockt lager, inte bara på marken utan även på torparstugans tak. Det var tungt för den havande Inggerd att gå till brunnen, även om det bara var ett tiotal meter dit. Hon väntade sitt nästa barn när som helst.

En dag i slutet av januari blev tyngden på taket allt för stor för att det skulle stå emot detta tryck. Taket störtade in. Familjen i torpstugan befann sig plötsligt i en fruktansvärd situation. Det var omöjligt att bo i stugan och det var kallt och blött utomhus.

Ingången till källaren där “Ljurskamjölnaren” föddes januari 1829

Källaren där ”Ljurskamjölnaren föddes januari 1829

De flydde till jordkällaren för att åtminstone får tak över huvudet och kunna värma sig något.

Den 29 januari 1829 föddes i denna jordkällare ett gossebarn som fick namnet Anders Petter, idag känd som ”Ljurskamjölnaren”.

Uppväxten för Anders Petter skulle komma att bli svår och mödosam. Redan i 12–13 årsåldern var han anställd som dräng, med ett arbete som ibland kunde börja med uppstigning klockan 4 på morgonen och med arbete ända in på kvällarna.

När Anders Petter växte upp och själv kunde bosätta sig så flyttade han till ett ställe som bar det vackra namnet ”Lyckorna”. Det låg på det stora säteriet Iglabos mark söder om Iglabosjön.

Ljurs kvarn. Foto Gustaf Ewald

Senare kom han att överta den kvarn som fanns i närheten och låg vi Ljurs damm. Det var här som mjölnare som han fick sitt smeknamn,  ”Ljurskamjölnaren”, som är ett namn som fortfarande lever kvar i bygden och som nämns med stor respekt.

Det är dock inte som mjölnare som denna man kommit att bli ihågkommen. I stället är det som predikant och väckelsepionjär i detta område som man idag minns honom. Om det var under egendomliga förhållanden som ”Ljurskamjölnaren” kom att födas, så är det också en märklig bakgrund som finns med i bilden när det gäller hans andliga födelse, pånyttfödelsen till det nya livet i Kristus.

Gustaf Fredrik Nordström som föddes i Skogsbygden grundade 1869 missionsföreningen i Nårunga. Han berättade om ”Ljurskamjölnaren” i sin bok ”Läseriet i Nårunga”, som kom ut år 1900.

Så här är skildringen om ”Ljurskamjölnaren” och om bakgrunden till hans andliga uppvaknande. Anders Petter berättade själv:

“Jag som många andra på den tiden, skulle försöka att förbättra min ekonomiska ställning genom att smygbränna. För dens skull inrättade jag ett bränneri under köket och lagade så, att dess spispipa (rökgång) gick upp i kökspipan.

I det ena hörnet av köksgolvet gjorde jag en lucka, genom vilken jag gick ner till bränneriet. Efter det jag gått ned, sattes en balja med vatten över luckan; sedan lades något bränntorv i spisen som rök duktigt – allt för att förvilla länsmannen ifall han skulle komma.

Men under allt detta hade jag ett ont samvete. Och hur jag bar mig åt, vare sig söp, skämtade eller spelade kort, samt i sällskap sökte att dämpa oron därinne, så var allt förgäves. Jag insåg att jag måste omvända mig, om jag skulle undkomma den eviga fördömelsen.

En natt, då jag satt därnere i det usla kyffet (bränneriet), kom jag att tänka på, huru de hade det i helvetet. Kanske är det icke så fasligt, som de säga, tänkte jag.

För att försöka. Om det kunde vara möjligt att uthärda helvetets eld, beslöt jag sticka mitt finger under elden i pannan, och kunde jag hålla det där, då beslutade jag att icke omvända mig.

Ögonblickligen stack jag fingret i elden, men hann knappast att få dit det, innan det sved alldeles förfärligt. Häröver förskräckt, började jag genast ropa till gud, sprang därpå ifrån alltsammans upp till min hustru och svärmoder, samt utbrast: jag far till helvetet!

Mitt i kolsvarta natten som detta timade, blevo de ytterst förskräckta och gamlamor frågade mig: du blir väl inte galen?

Från denna stund kunde jag aldrig bli lugn, utan i stället blev det allt hemskare för mig; hur jag än bar mig åt, hade jag mitt onda samvete kvar.”

För att göra en lång historia något kortare, kan vi bara nämna att Ljurskamjölnaren fick utkämpa en svår kamp innan han kom till visshet om sin frälsning och att Gud älskade honom. Hans första uppvaknande i sitt kyffe under köksgolvet vid bränneriapparaten, skulle förvandlas i stor tacksamhet till Gud.

En sommardag 1858 omkring klockan 9 på morgonen blev han frälst och han berättar själv om hur han kom fram till frälsningsvisshet och frid:

“Solen sken och allt var så skönt omkring mig, men, ack, om jag ändå visste huruvida gud älskade mig, skriade det i mitt inre. Jag böjde mina knän vid stenen och bad så här: ”herre gud, om du älskar mig och vill vara mig nådig, så låt det regna nu, medan solen skiner, bara över min lilla lycka (gärde), ty jag vill verkligen veta, om du har kärlek till mig och vill frälsa mig från helvetet; men älskar du, kära gud, mig inte, och vill du inte frälsa mig, så låt det inte regna heller.

Så bad jag, och till min stora glädje började det regna riktigt stora droppar, så snart jag stigit upp från bönen. Att jag nu kände mig glad och lycklig, då gud så tydligt visat, att han älskade mig, det var ju alldeles naturligt. -sedan fick jag lust och mod att ropa på syndare, att de skulle omvända sig.

Men ack, hur svårt kände jag det icke, när de icke ville höra och tro, vad jag sade.”

När Anders Petter predikade kom han alltid med klara och tydliga budskap: “Om i icke omvänden eder skolen i alla förgås… Bär du icke god frukt, så varder du avhuggen och kastad i den eviga elden.”

Förändringen och förvandlingen hos ”Ljurskamjölnaren” var tydlig, människor både såg detta och hörde det när han talade och manade folket till omvändelse. Detta var ett banbrytningsarbete för ett andligt skeende i detta område och det ledde till väckelse och förändring.

Ljurskamjölnarens predikstol från Nårunga gamla missionshus På bordet framför Ljurskamjölnarens bibel som han fört med sig på sina predikoresor

”Ljurskamjölnarens” uppmaningar till folk att omvända sig, utvecklades till predikningar. Även hans verksamhetsfält utökades och han fick också besöka trakter utanför sina hembygder.

 Ljurskamjölnarens kariol

För att färdas till olika platser och frambära Guds ord så byggde han själv sig ett fordon, en karriol, som han kunde åka bekvämt i. Denna finns ännu kvar och visas på Nårungabygdens missionshistoriska museum.

När han färdades fram i denna vagn så berättas det (Väckelse och frikyrkoliv i Nårungabygden av Evald Widéll, 1960) att det ingalunda var riskfritt. Folk som ville honom illa och var motståndare till väckelse och kanske framför allt hembränningsförbudet gillrade dödsfällor för honom och hans karriol. Stora stenar rullades ut i vägen när han kom farande.

”Ljurskamjölnaren” klarade sig dock ur farorna och motståndarna fick stå där med skam. Med skam fick också en av de allra värsta motståndarna stå, då han utmanade honom och den Gud han tjänade. Den episod som åsyftas finns i uppteckningar av Johan Algot Birger Frejrud, pastor i Nårunga i början på 1900-talet, i skriften ”Ljurskamjölnaren” (1933).

“Mjölnaren, som var händig i litet av varje, hade en smedja intill kvarnen. Vid ett tillfälle då han stod i smedjan, fick han besök av sin medarbetare Kasper Andersson och om en stund inträder en av bygdens vilda sällar, August Lod, allmänt benämnd “Losse”. För sin förföljelselusta mot väckelsefolket har han ock kallats “läsarnas gissel”.

Eftersom det nu var skördetid och regnet var ihållande säger “Losse” hånfullt: ”Varför kan ni icke be till edra gudar att det blir solsken och vackert skördeväder?”

Mjölnaren svarade i det han vänder sig till Kasper Andersson: ”Det kan vi göra omedelbart.”

Och så böjer de två sina knän vid smidesstädet och frambär sitt ärende i allvarlig bön inför Gud.

Därpå frågar den nämnde gycklaren: ”Nå, när får vi vackert väder?” Mjölnaren svarar: ”I morgon kl 8 slutar det att regna!”

Med ett hångrin avlägsnar sig den ökände otroshjälten. Då de två övriga voro ensamma säger den bestörte Kasper Andersson till mjölnaren: ”Min käre Anders Petter, hur kunde du våga utlova vackert väder på en så bestämd tid?” Svar: ”Du skall få se, att det sker som jag sagt!”

Då Kasper Andersson berättade härom för den person, som var Frejruds sagesman, tillade han: ”då jag var på hemväg från mjölnaren var jag så orolig, att jag gång på gång måste böja knän i det våta gräset för att bedja om, att Anders Petters tro ej måtte komma på skam.

Av oro kunde jag ej heller sova på natten. Alltjämt flödade regnet, ända framåt halv åtta regnade det, och allt oroligare blev jag, sade Kasper Andersson, och på mina knän i bön avvaktade jag utgången. Men då klockan slog åtta, upphörde regnet och solen började åter skina.”

Denna händelse vittnar om den övertygelse och tro på Gud som ”Ljurskamjölnaren” bar på. Med detta som drivkraft tjänade han honom som så totalt förändrat hans liv och gett det mening och innehåll.

Att Anders Petter var en märklig man vittnar alla de berättelser som finns om honom. Han beskrev en gång att när han väl kommer till himlen och ska sitta till bords med vår Herre så ska Jesus komma och möta honom, leda fram honom till bordet och säga: ”Tocka på däk Noa och tocka på däk Abraham för här ska ljurskamjölnaren setta”

Anders Petters liv startade ytterst dramatiskt när han föddes i en jordkällare den där hårda vintern 1829. Slutet på hans liv skulle bli minst lika eländigt. I september 1878 drabbades hans ena dotter, Charlotta, av det som då kallades nervfeber och som vi idag kallar tyfus. Den artonåriga dottern blev dåsig och omtöcknad och svarade knappast på tilltal. Även den 23-årige hemmasonen Alfred, fick allvarliga symptom och blev närmast likgiltig och fullständigt utmattad. Den siste september somnade Charlotta in och sen tog det inte mer än tio dagar så gav även Alfred upp livsanden. Mjölnaren själv hade även han blivit utmattad av sjukdomen och den 20 oktober 1878 tog hans kamp mot livets elände och människornas syndiga leverne slut.

Några av hans sista ord var “Tänk vad det skall bli stort att få komma hem!”

Detta uttalades av den som föddes i en jordkällare och alltså fick börja sitt liv i största ringhet, men som såg fram mot en bättre tillvaro, det himmelska hemmet.

Än idag svävar det en ande över den magiska jordkällaren där en av bygdens mest originella och annorlunda män föddes. Redan när man närmar sig Ekeberget och går över de två små ängarna som naturens så förstående bevarat sen den tiden, känner man att det här är inte en ”vanlig” plats i skogen. Här måste det ha hänt något stort och här finns det fortfarande större krafter som styr.

Jordkällaren där Ljurskamjölnaren föddes 1829

När man söker med spända ögon över den plats där ”Ljurskamjölnaren” först fick se dagens ljus, eller rättare sagt, världens orättvisa och hårda mörker, hittar blicken snart den lilla kullen, med en öppning som är tillräcklig stor för att ta sig in i men som ger en känsla av att man aldrig skall kunna ta sig ut, när man väl är där inne.

Om man vågar titta in genom gallret i öppningen, ser man inne i dunklet fortfarande ett flackande stearinljus.

Hustrun Catharina stannade kvar ett par år efter mannens på Ljurs kvarn, men sen var det dags för en ny mjölnare att ta över och hon flyttade till Lyckorna mellan Iglabo och Frälsegården. Det hade då gått ett par årtionden sen hon bodde där senast. Med sig hade hon då de båda döttrarna Emma Fredrika och Ida. Den första var 23 år gammal och beskrevs som ”idiot”. Ida var bara 15 år gammal när de kom till torpet Lyckorna. Tre år senare när hon blivit giftasvuxen gifte hon sig med Kasper Andersson, som varit ”Ljurskamjölnarens” medarbetare i väckelsearbetet och som nu var den som fick bära väckelsens fackla genom det syndiga mörkret i bygden.

Modern, Katarina, och den sjuka dottern Emma Fredrika togs om hand av svärsonen och dottern Ida. Emma Fredrika dog knappt 50 år gammal. ”Ljurskamjölnarens” änka, Katarina, som fött en son och fyra döttrar, och fått se fyra av dem dö i förtid och dessutom levt med en man som förändrade bygden ännu mer än sig själv, överlevde alla utom dottern Ida. 1919 dog änkan 94 år gammal, 40 år efter att “Ljurskamjölnaren” kommit till himmelen och fått sätta sig på Noahs oh Abrahams plats vid det eviga ljusets altare.