BOENS-INGRID

Riddartorp i Kvinnestads socken 1921

”Boens-Ingrid” eller Ingrid Jonsson, som hon egentligen hette, föddes på gården Stockabo i Kvinnestad i mitten av februari 1820. Redan som ung flicka fick hon börja tjäna piga. Som piga kom hon till både Uddetorp, Grutlanda och Smedsgården i hemsocknen Kvinnestad.  Den senare gården ägdes då av hennes broder Lars som hon alltså arbetade som piga för. 1838 tjänade hon både i Nårunga och Algutstorps socknar för att sedan återvända hem.

Så småningom kom hon till Riddaretorp och där gifte hon sig, tjugotre år gammal, med den sexton år äldre hemmansägaren Anders Bryngelsson. Med Anders fick hon fyra barn, tre söner och en dotter. 52 år gammal dog Anders och lämnade Ingrid ensam med de fyra små barnen, som då var mellan ett och ett halvt och tolv år gamla. Tre månader efter att Anders gått bort, rycktes även den yngste sonen August bort från änkan.

Två år efter Anders död gifte Ingrid om sig med en dräng från Kvinnestad, Gustaf Larsson, som var tolv år yngre än hon själv. De fick tre barn, två döttrar och en son.

Paret, tillsammans med Ingrids tre barn från förra äktenskapet flyttade till Galstad Östergården i Asklanda. 1886 fick de överge gården och flyttade till ett torp under Mellomgården i samma by. Året efter dog maken och Ingrid blev åter ensam med en stor kull barn. Hon blev kvar på torpet i ytterligare två år varefter hon övertog torpet Wrålås. Hon hade svårt att klara sig på torpet, som togs över av Johan Peter Frantz och hans familj senhösten 1891. Ingrid bodde sen kvar på nåder som inhyses i fyra år.

I mitten på 1890-talet hade hon ingen försörjning och tvingades då ta sig till fattigstugan på Trillebacka där Trollö-Johanna redan bodde.

Asklanda kyrka före renoveringen 1898. Foto Sanfrid Welin Margareta Johanssons Album

En varm söndag då solen gassade och hon gick förbi Stommen i Asklanda på väg till kyrkan och hade ett gammalt paraply till skydd mot solen träffade hon på männen från Stommens gård. ”Tror I att det blir regn idag?” sa Gunnar och Erik Andersson, som var söner på stället. ”Ha, gott om det komme” svarade Johanna. Det var förstås ett klokt svar på en dum fråga.

Ingrid var mycket barnkär och fanns det någon liten på stället där hon tjänade, skulle den sitta i hennes knä vid bordet. Då tuggade hon tuggor och stoppade i mun på den lille.

Expediter som säljer småkakor 1910

Hon var en liten och spröd tant, men ändå klarade hon av att gå den tre timmar långa vägen till Vårgårda. Där köpte hon småbröd hos en bagare. Dessa sålde hon sedan runt om i stugorna i Asklanda. Det var ringar och ”bakelser” som hon kallade småkakorna. Hon betalade 1 öre för dessa hos bagaren och tog sedan samma pris när hon sålde dem. Hur kunde hon då tjäna pengar på affären? Jo, hon fick ”påbröd,” det vill säga hon betalade för 40 bröd och fick 50 av bagaren och på så sätt fick hon behålla hela förtjänsten på ”påbröden”.

Ingrid och Trollö-Johanna fick även en slant av kommunen ibland, och vid jul fick de bröd, kött, korv av bönderna. Vid stugan hade de en täppa för potatis och andra köksväxter. Dessa är nu sedan länge igenväxta och spåren efter de trots allt så stolta kvinnorna finns inte kvar.

Fattigstugan och dess invånare har lämnat detta jordeliv sedan länge, men spåren av deras mödor lever kvar i den svenska folksjälen. Det är inte för intet som vi är ett av väldigt få länder, som har ordet ”lagom” i vårt språk.