STRYPSJUKAN I STOCKABO
Kvinnestad Stockabo ”Hagmans”. Foto Holger Reinholdsson
En och en halv månad innan det första telegrafinätet i världen öppnades i Sverige, föddes en gosse i en backstuga kallad Hagen i Kvinnestad socken i Västra Götaland. Året var 1837 och våren hade ännu inte hunnit infinna sig i denna fattiga del av landet på gränsen till Stora Svältan.
Fadern hette Anders Abrahamsson och han var en 42 år gammal före detta hemmansägare. Modern, Annika Jonsdotter, var tjugo år yngre än Anders, av vilken gossen fick sitt namn, Anders.
Fadern hade nyligen gift om sig med den unga Annika, efter att hans första hustru, Elin Andersdotter, gått bort när hon var 41 år gammal. Elin hade varit gift tidigare och tog då med sig tre barn in i äktenskapet med Anders. Tillsammans fick de fyra barn, tre pojkar och en flicka, men den ena pojken, Lars, dog när han var knappt ett år gammal.
Med den unga Annika fick Anders Abrahamsson tre barn, varav alltså sonen Anders var det första. Därpå följde två flickor. Trots fattigdomen och mängden av barn, eller kanske man skall säga, på grund av, tog Annika och Anders även två fosterbarn. Detta drygade ut den magra kassan i backstugan.
När sonen Anders växt upp tog han efternamnet Hagman efter backstugan där han föddes. 33 år gammal gifte han sig med en tretton år yngre kvinna från grannsocknen Kullings-Skövde. Punktligt nio månader efter bröllopet föddes parets första barn, sonen Johan Alfred, på parets gård Stockabo i Kvinnestad socken.
Därefter följde ett barn i stort sett vartannat år så att vintern 1884 hade paret fått sju barn. Modern Johanna var då 35 år gammal och Anders 48.
Vintern var som för alla fattiga den värsta tiden på året och detta är var inget undantag men februari 1885 skulle komma att utveckla sig till den värsta mardröm någon kan tänka sig. Det började med att barnen började hosta och det var ju i och för sig inget ovanligt vid denna tid på året, då förkylningar härjade som ettrigast. Efter bara någon dag utvecklades det dock sig till något värre. Barnen gnällde över att de hade svårt att svälja den lilla mat som föräldrarna kunde erbjuda dem. Snart kunde de små inte få ner någon mat eller dryck alls. Deras små halsar var uppsvällda och gjorde fruktansvärt ont så att de fick andnöd. Bristen på mat och dryck gjorde dem svagare för varje dag och när de sedan fick svårt att andas blev läget riktigt allvarligt.
Det av barnen som tycktes klara sjukdomen bäst var den äldste sonen Johan Alfred, 14 år gammal. Knappt femåriga Hanna kämpade förtvivlat mot andnöden, men hon lyckades inte få i sig någon luft och den 12 februari 1885 dog den lilla flickan.
Dagen efter tog livet slut även för den tioåriga Selma Alida. Sen gjorde döden en kort paus. Denna varade dock endast tre dagar, men då slog den till med obarmhärtig styrka och dödade två av barnen på samma dag. Herman Anat var 11 år när difterin tog hans liv. Martin Linus hade två veckor kvar till sin tredje födelsedag, som han dock aldrig fick uppleva.
Kvinnestad kyrka 1916
Det verkade därmed som om sjukdomen tappat sitt grepp om barnens halsar och Anders och Annika bestämde sig därför för att begrava de fyra döda barnen i Kvinnestad kyrka. Det var fredagen den 20 februari 1885. Den sjuårige sonen Axel Fridolf lämnade de dock hemma tillsammans med den äldste sonen Johan Alfred. Båda barnen var svaga av andnöd och avsaknad av näring, men Anders och Annika trodde att de skulle klara sig och vågade sig därför på vandringen till kyrkan dit de förde de fyra barnliken. Den smärta och förtvivlan som de båda föräldrarna genomled var olidlig men obarmhärtig.
Efter begravningen begav de sig hemåt i förhoppning att eländet nu var över, men de hade fel. Väl hemkomna från begravningen dog Axel Fridolf innan dagen var slut. Han var då sju år gammal. Sorgens mörker var tyngre än någonsin för Anders och Annika.
Av familjens sju barn överlevde endast det äldsta, Johan Alfred, tretton år, och det yngsta, Gustav Severin, fem månader gammal. På en vecka hade fem barn brutalt dödats av denna obarmhärtiga sjukdom, passande nog kallad ”strypsjukan”.
Trots denna oerhörda katastrof lyckades Anders och Johanna gå vidare i livet, ja, vad hade de egentligen för val?
De fick senare ytterligare fem barn, vilka alla kom att leva länge, även om vi glömt bort dem och fattigdomens oändliga plågor.
EPILOG
Först 1986 blev det obligatoriskt att vaccinera barn mot difteri efter att tusentals barn dött varje år.
