LJURSKAKRIGET

8 JUNI 1901

Den 8 juni 2001 var det 100 år sedan det omtalade och häftiga slagsmålet ägde rum mellan ungdomar från Ljur och Horla och som i Horla sedan under lång tid benämndes ”Ljurskakriget”.

För hundra år sedan fanns det inte så många tillfällen för ungdomen på landsbygden att komma tillsammans och ha roligt. Man fick ta vara på de möjligheter som fanns. Och när det firades bröllop någonstans i trakten hade man den seden att då kunde man träffas för att, som man sade: ”Skåda bruden”. Det gick till så att man ropade att brudparet skulle komma ut och visa sig, och då hade man samlats i flera olika grupper och utbringade fyrfaldiga hurrarop för brudparet.

Det hände också ofta att man sköt salut.

Den här gången var det Anna Cristina Svensdotter och August Jonsson på Ljurs Stom som rustat till bröllop. Deras dotter, Hilda Alida Augustsdotter skulle gifta sig med Claes Hjalmar Svensson, son till Johanna Andersdotter och Svante Svensson från Smedsgården i Horla.

Det förekom ofta bråk och slagsmål mellan åskådarna på ett bröllop, kanske beroende på att många inmundigat lite mer starka drycker än de tålde. Detta med bråk och slagsmål var en sedvänja som hängde med ända till början på 1940-talet.

I Elfsborgs läns tidning kunde man tisdagen den 11 juni 1901 läsa följande artikel.

Vi ska nu förflytta oss tillbaka till tiden då detta hände och bläddra lite i domböckerna från Gäsene häradsrätt för att se vad som finns inskrivet om följderna av slagsmålet.

Fast slagskämparna voro kända blev det inte lätt att utröna vilka som voro de skyldiga

Det blev en lång och omfattande rättegång med många vittnen och det dröjde över ett år innan den sista domen avkunnades.

Landsfiskal J. Nilsson blev den som från tingshuset i Ljung skulle leda rättegången. Han höll först förhör med de inblandade, men det gick inte att med säkerhet utpeka vem som avlossat skottet som skadat Österberg, varför nytt polisförhör ansågs nödvändigt.

Det var många personer som sett och hört slagsmålet och av dem var det 18 st. som inkallades till förhör i sept. 1901 och några av de mest intressanta vittnesmålen redovisas här.

Protokoll hållet i Ljur den 27 sept. 1901.

”Efter anmälan derom att natten till den 9 sistlidne juni hemmansegaresonen Henning Österberg i Ljur Tolsgården och hemmansägaren Edvin Österberg i Ambjörntorp blifvit med livsfarliga vapen misshandlade å byggdevägen vid Ljur Stommen, hade polisförhör i anledning häraf hållits den 12 i samma månad, men dervid icke kunnat utrönas hvilken eller hvilka som föröfvat denna misshandel, som består däri att Henning Österberg blifvit skjuten med ett revolverskott i högra låret så att kulan inträngt till benet, der den ännu qvarsitter, samt att Edvin Österberg blifvit slagen och knifskuren i huvudet, och hade Henning Österberg för den honom sålunda öfvergångna misshandeln under elfva veckor vårdats å Borås lasarett och af samma misshandel fått det stadigvarande men att högra benet blifvit kortare så att han icke kan gå utan att halta, men hade den skada, som genom misshandeln tillfogats Edvin Österberg, varit af öfvergående beskaffenhet.

Då det sedermera uppgifvits att nya säkrare upplysningar angående misshandeln skulle stå att vinna, hade nytt polisförhör nu blifvit utsatt och hördes dervid nedannämnda personer, som afgåfvo följande berättelser”.

Vittnena berätta

1. Sanfrid Björkman i Lilla Långared:

”att han som jämte en mängd personer den ifrågavarande natten begifvit sig till Ljur Stommen för att skåda ett bröllop hos hemmansegaren August Jonsson derstädes, kommit till bygdevägen, där vägen till bröllopsstället utmynnade, omkring kl. 1/2 1 på natten att der varit en myckenhet folk församlad; att slagsmålet börjat på det sätt Edvin Österberg, gående på bygdevägen, släppt en sten af en knuten hands storlek, som han burit i rocken, att Klas Johansson i Källeberg upptagit densamma sten och kastat den af vägen under yttrande: ”sådana mordvapen gagnas icke i qväll”. att Edvin Österberg derefter öfverfallit Klas Johansson och med handen slagit honom flera slag i hufvudet; att då soldaten Linder i Horla sett att Klas Johansson blivit öfverfallen, han sprungit fram och tilldelat Edvin Österberg några slag i hufvudet med knoten af en mindre käpp , härefter Henning Österberg kommit springande med en literbutelj och tilldelat Linder ett slag i hufvudet med densamma så att Linder syntes något vackla, att Björkman sökt hindra utdelandet af slaget till Linder men att detta ej låtit sig göra, utan hade Henning Österberg ropat: ”Låt bli mig, här skall djäfvlar i mig slås på riktigt”, att han sett en av Johannes Anderssons i Öfratorps söner, antagligen Herman, sikta med en revolver och att skott derefter  affyrats i riktning mot Henning Österberg som fallit omkull; att ehuru skott jämväl aflossats längre bort på vägen åt Ljurs Stom soldattorp, efter det Österberg fallit, han icke sett någon annan än nämnde Johannes Anderssons son innehafva skjutvapen; att under slagsmålet, som varat endast ett par minuter och ”liknat ett krig”, jämväl andra vapen användts i det att Björkman hört ljudet a krossade buteljer och stenar som kastats i hopen, samt att Björkman genast efter slagsmålets utbrott skyndsamt aflägsnat sig gående till sitt hem; och tillägger Björkman att den ifrågavarande natten varit tämligen mörk”.

5. Drängen Reinhold Andersson i Ljur Stommen:

”att då han klockan 11. kommit till vägen, som löper fram till bröllopsgården, han der funnit samladt en mängd folk från Ljurs, Nårunga och Horla socknar, att bland de församlade befunnits en person som han icke kände, men uppgafs vara mjölnardräng från Horla och ur hvilkens rockficka hängde tre läderremmar, som enligt Reinhold Anderssons förmenande, tillhörde i fickan varande daggar ; att de medfört brännvin och icke voro nyktra”.

6. Viktor Svantesson i Ljur Skattegården:

”att han kommit till stället klockan omkring 11; att slagsmålet börjat på sätt Björkman uppgfvit; att han af det ”förfärliga” oväsen slagsmålet framkallade, blifvit så rädd, att han sprungit från platsen och att då Svantesson under springandet blifvit förföljd af några personer att han gömt sig i en vägtrumma, der han af rädsla afdånat och kommit till medvetande först flera timmar derefter, då hans husbondefolk gått för att söka efter honom och därvid påträffat honom i trumman”.

12. Drängen Emil Gustavsson (Emil på Ödegärdet) i Horla Rydet:

”Att han till Ljur haft sällskap med bland andra Gustav, Herman och Anders Johanssöner i Öfratorp, af hvilka Anders medhade revolver och skarpa skott; att under slagsmålet Gustafsson icke uppfatta att skott aflossats, men att denna oriktiga uppfattning kunde vara en följd af den öfverraskning och förskräckelse som kommit öfver honom i anledning af slagsmålet, som pågått så kort tid och under sådana förhållanden, att uppträdet förefallit Gustavsson som en dröm”. 

Anders Johansson häktas

1. Anders Joel Johansson i Öfratorp:

”Att han den ifrågavarande natten gått till brölloppet och medtagit en revolver med till densamma hörande 15 á 20 skarpa skott, att af dessa skott fyra aflossats framme vid bröllopsgården och fyra under slagsmålet vid bygdevägen, … att skotten aflossats, riktade rakt mot marken endast i afsigt att ära brudparet och att skotten därför omöjligen kunnat träffa någon … Under förhöret har icke kunnat utforskas att någon annan känd person än ofvannämnde Anders Joel Johansson medhaft och använt revolver.

På grund af vad som sålunda förekommit mot bemälde Anders Joel Johansson, blef han häktad”

Som ofvan

1. Nilsson

Länsman

Häradsrätten sammanträdde den 30 sept. och förhörde Anders Joel. Rätten ansåg dock att bevisningen var svag och biföll hans anhållan om att ”blifva på fri fot försatt”, men ålade honom att vid ett vite på 150 kr. infinna sig på nästa ting i nov. månad.

Den 26 nov. upptogs målet på nytt till handläggning och då var också 16 personer inkallade. De flesta hade inget nytt att tillägga, men några kunde dock, som vi skall se, tillföra målet viktiga upplysningar.

Svaranden, Anders Joel Johansson bestred fortfarande befogenheten av åtalet. 

Nya vittnesförhör

1. Emil Gustavsson i Horla Rydetvittnade på nytt och nu lite utförligare:

”… Under hela aftonens förlopp hade vittn. ej varit någon längre stund skild från svar.

Under det slagsmålet pågått hade vittn. och svar. stått tillsammans vid sidan av vägen, och vittn. kunde intyga, att svar. liksom vittn. ej deltagit deri, samt att svar. under slagsmålet icke aflossat något skott. Deremot hade vittn. sett strålen af ett skott kommande från samma sida som den å hvilken vittn. och svar. stått, ehuru något längre derifrån gå tvärs över vägen och in bland de i slagsmålet deltagande”.

11. Adolf Kaspersson Ödegärdet:”

”Vid slagsmålet hade vittn. varit närvarande men ej deltagit deri. Vittn. hade ej innehaft revolver och ej heller sett någon annan  än svar. numera till Amerika afreste broder Gustav Johansson, hvilken före slagsmålets början aflossat några skott i luften, innehafva dylikt vapen”.

12. Klas Johansson Källeberg:

”…Vittn. hade hört uppgifvas att en person som farit till Amerika, misstänktes såsom föröfvare af den målsäganden ågångna misshandeln. Med undantag af soldaten Linder hade vittn. ej lagt särskilt märke till någon af  de i slagsmålet deltagande och ingen af de närvarande, frånsett ”Herman i Vårgårda”, hade varit egentligen berusad”.

15. Edvin Österberg Ambjörntorp:

”Omedelbart före slagsmålet hade en sten ramlat ned på vägen ur den intill liggande stenmuren och ej ur Österbergs ficka, såsom det uppgivits. Då vittn. Clas Johansson i anledning häraf fällt några försmädliga yttranden till Österberg, hade han stött undan Johansson, varpå större delen af de närvarande rusat upp på vägen, och slagsmålet börjat. Österberg hade straxt erhållit tre hårda slag i nacken, så att han deraf något bedöfvad ej kunnat iakttaga några detaljer deri, men många af de närvarande hade antagligen varit försedda med skjutvapen, enär det aflossats skott hela aftonen. Ryktesvis hade Österberg hört uppgifvas, att någon af ”Öfratorpspojkarna” afskjutit det ödesdigra skottet”

Överraskande vändning

Nu tog rättegången en överraskande vändning. På grund av vad som framkommit vid vittnesförhören beslöt Landsfiskal J. Nilsson att åtala bröderna Österberg.

Landsf. J. Nilsson:

”…Att Henning Österberg och hans broder Edvin Österberg gjort sig å samma tid och ställe till likartade förseelser skyldiga, framställde åklagaren nu yrkande om ansvar å bröderna Österberg, hvilka båda voro vid Rätten tillstädes, för det de  å omförmäld plats och tid uppträdt förargelseväckande och misshandlat, Henning Österberg soldaten Carl Gerhard Linder i Horla Stommen och Edvin Österberg Clas Johansson i Källeberg.

Clas Johansson och Linder, vid Rätten tillstädes, framkallades”.

De upprepade nu sina vittnesmål och därefter anhöll åklagaren om uppskov till den 10 febr. 1902 för vidare utredning av målet.

Men inte heller i februari tycktes allt vara klarlagt, svar. Anders Johansson ”bestridde ansvars-och ersättningsyrkandena under tillkännagifvande likväl, att han vore villig aflägga värjemålsed”

Även bröderna Österberg ”bestredo fortfarande befogenheten af åtalet”. I en samma dag författad skrivelse hävdar de ”att de inte misshandlat någon, tvärtom är det de som blivit misshandlade, varför de vördsamt anhåller att åklagaren åtalar Clas Johansson och Linder för misshandel och om åklagaren skulle vägra detta: … ”anhållande vi under alla omständigheter gemensamt om uppskov för att efter närmare tagen del af dagens protokoll i målet, … få afgifva slutligt och fullständigare svaromål i saken”. Uppskov beviljades till den 7 april.

Den 7 april meddelades utslag i ett av målen, nämligen det mot Anders Joel Johansson, som stod till ansvar för misshandel.

 Utslag

”Enär, mot svarandens bestridande, i målet icke blifvit styrkt, att svar. natten till den 9. Juni. å bygdevägen vid Ljur Stommen misshandlat Henning Österberg i Ljur Tolsgården, finner Häradsrätten de mot svar. förda ansvars-och ersättningspåståenden ej kunna bifallas.                                                        

Beträffande af allmänna medel åt de i målet hörda vittnena tillerkända ersättningsbelopp stadgar Häradsrätten, att icke någon af parterna kan varda ålagt till statsverket återgälda desamma”. 

I målet mot bröderna Österberg beviljades åter uppskov, nu till den 2 juni 1902.

Då avlämnade bröderna ett brev till häradsrätten daterat 2 juni där de skrivit: ”bestrida vi i allo fortfarande åtalet såsom obefogat och yrka ersättning för våra inställelser vid Häradsrätten”.

Det blev åter uppskov och inte förrän den 11 juli samma år kunde Häradsrätten meddela följande:

                                                            Utslag:

”Enär i målet blifvit ådagalagt att Edvin Österberg natten till den 9. juni 1901. då svar. tillika med Clas Johansson i Källeberg och soldaten Carl Gerhard Linder i Horla Stommen m. fl. varit samlade å bygdevägen emellan Korpås och Ljurs handelsbod för att beskåda ett hos hemmansegaren August Jonsson i Ljur Stommen hållet bröllop, utan anledning med handen tilldelat Clas Johansson åtminstone ett slag i hufvudet och deigenom framkallat allmänt och vilt slagsmål, samt att Henning Österberg vid samma tillfälle medelst en butelj tilldelat Linder, hvilken skyndat till Clas Johanssons undsättning, ett så kraftigt slag, att buteljen krossats, men af ingendera misshandeln någon skada följt, varder den av åkl. i målet förda talan sålunda bifallen, att svarandena jemlikt 14 kap. 13 § i strafflagen dömas att för uppsåtlig misshandel , hvarå ingen skada följt böta: Edvin Österberg tjugofem och Henning Österberg fyratio kronor till kronan äfvensom att, hvilkendera bäst gitter, återgälda Statsverket för till vittnena utbetalda medel”.

Slutet på denna utdragna rättegång blev alltså att den som fick livslångt men av slagsmålet, blev den som fick de högsta böterna och den som avlossat det ödesdigra revolverskottet gick fri, p.g.a. att inget vittne i det mörker som rådde, kunde utpeka vem som var den skyldige.

Jag har dock senare hört från en säker källa att det var Gustav Johansson som avlossade det ödesdigra skottet. Han hade revolvern i rockfickan och sköt genom tyget.

Artur Rydsmo.

Henning Österberg blev senare Fjärdingsman. Han och brodern Edvin var barnbarn till Johannes Österberg som ägde Iglabo 1841 till 1843. Se Österbergs antavla här.