BARNHEMSBARN

Nyfikna barn vid Vita Bandets barnhem i Västernorrland

Barn och hem är två av våra allra vanligaste ord. Även om de är ytterst enkla i sin form sammanfattar de det mesta och viktigaste i våra liv: trygghet, kärlek och hopp.

Kombinera vi dess ord blir det emellertid annorlunda: barnhem eller ännu mera barnhemsbarn. Då står orden i stället för otrygghet, avsaknad av kärlek och hopplöshet.

Varför är det så? Är det verkligen någon skillnad på vanliga barn och barnhemsbarn? Svaret är ja och nej. Visst är barnhemsbarn och ”vanliga” barn i nästan allt precis likadana men det finns trots allt en stor och oftast väsentlig skillnad. Barnhemsbarn har tvingats uppleva ett avbrott i sin naturliga utveckling. Ett avbrott som medfört den totala s avsaknaden av en mor och en far och ett hem.

Jag vet, jag är själv ett barnhemsbarn och trots att jag nu är 73 år och glömt mycket av det som hänt i mitt liv, speciellt det tråkiga, har jag aldrig glömt att jag inte fick växa upp hos min mor och min far.

Du kan läsa berättelsen om mig och min barndom här: www.iglabo.se/b300

1633 fick läraren mäster Mattias tillåtelse att öppna ett barnhus vid Drottninggatan. Detta blev Stockholms allmänna barnhus och därmed Sveriges förta barnhem.

1600-talets Stockholm var rikt på fattiga gatubarn. De drog runt på gatorna, tiggde, stal och störde ordningen. Under 1630-talet byggdes ett barnhus vid den då nya Drottninggatan på en tomt som drottning Kristinas lärare Mäster Mattias hade fått disponera för att starta ett barnhem för Stockholms mest utsatta invånare. Innan dess fanns det ett kombinerat barnhem och fängelse där föräldralösa barn bodde tillsammans med dömda vuxna. Barn- och tukthuset fungerade så illa att det lades ner 1631.

Stora barnhuset i Stockholm 1784. På Kvarnhöjden till vänster i bakgrunden syns Barnhuskvarnarna och till höger Barnhusets repslagarbanor.

Stora barnhuset, som det kallades på den tiden, öppnade sina nybyggda lokaler 1638. Byggnaden låg då vid stadens utkanter vid korsningen Drottninggatan-Barnhusgatan. Tvärs över gatan låg den stora barnhusträdgården, rakt över det som är Norra Bantorget idag.

På Stora barnhuset togs både flickor och pojkar mellan sju och tolv år emot. Barnen på barnhuset var antingen föräldralösa, eller så hade föräldrarna lämnat in barnen där för att de inte hade råd att försörja dem. Barnen fick gå i skolan varannan dag och arbeta varannan dag. Tanken var att de när de vid tolv års ålder skulle ha lärt sig både ett enklare yrke och lite läsning och räkning. Från åtta års ålder kunde barnen lånas ut att arbeta för olika hantverkare. Varje år kom ungefär 150 barn till barnhuset.

Barnhuset var till en början en byggnad som bestod av två våningar. På den första våningen bodde 150 barn som var fördelade på tre större salar. På andra våningen låg kyrksalen och där fanns även en bostad för barnhusets präst. När barnhuset var som störst bodde det över 300 barn där.

Stora barnhuset spisordning från 1686

I ”Spisordning för Barnhuset 1686” kan man se vad barnen fick för mat.

Under söndagar och helgdagar fick barnen ingen frukost, men på måndagar fick de under de kalla månaderna varm svagdricka med smör och bröd uti och under juni till augusti smör och bröd.

En vanlig typ av lunch (då kallad middag) som återkom flera gånger under veckans dagar bestod av “kål sådan som årsens tid faller efter proportion, fyra centiliter gryn därtill, 108 gram färskt eller salt kött, 16 centiliter ärtor samt sju gram fläsk i kålen eller ärtorna.”

Det vankades förstås ofta fisk eftersom det var gott om sådan både i Mälaren och Östersjön. Den var ett nyttigt tillskott i den annars ganska magra maten. Minst tre kvällar i veckan serverades fisk som aftonmål. Det kunde vara torsk, strömming eller sill. På torsdagar fick barnen alltid 71 gram lutlagd torr gädda med nio gram smör därtill samt ytterligare 27 gram smör till brödet.

Till varje måltid fick alla barn en åttondels brödkaka om 113 gram. Sjuka barn fick till måltiderna en halvöressemla i stället för grovt bröd samt ingefära och peppar till alla måltider “efter proportion som tjänligt prövas.” Semlorna var förstås inte som våra kaloribomber, utan helt enkelt en bulle bakad på vete. De barn som arbetade hos hantverkare eller vid manufakturerna fick en sjättedels brödkaka i stället för en åttondels.

Vatten drack man inte så gärna då det sällan var tillräckligt rent. I stället drack man bland annat svagdricka, mjölk eller öl. Alla barn fick ett stop (1,3 liter) svagdricka om dagen.

Till nyårs-, påsk-, pingst- och julafton fick barnen lite festligare mat. Till frukost bjöds då på 24 centiliter gryn, 26 centiliter mjölk, 106 gram lax samt 32 centiliter öl, och till middag blev det 213 gram färskt kött, 106 gram sviskon eller morötter, samt “8 stycken 2-öressemlor att rivas i soppan.”

Drängar och pigor som arbetade på barnhuset fick dubbel ranson mot barnen.

Flera barnhus uppfördes i Stockholm varav ett var Lilla barnhuset som främst tog emot späda hittebarn. Lilla Barnhuset eller Politibarnhuset var verksamt mellan 1755 och 1785. Det var uppbyggt i anslutning till Danvikens hospital. Lilla Barnhuset tog emot föräldralösa barn under sex års ålder, inklusive spädbarn, och var på den tiden det ett av två barnhem i Stockholm öppet för så små barn

Ammor vid Allmänna barnhuset på Norrtullsgatan Stockholm. Foto Stockholms stadsmuseum

Ammor anställdes där för att amma föräldralösa spädbarn. När barnet hade uppnått sex års ålder, överfördes det vidare till Stora Barnhuset, därav namnet Lilla Barnhuset.

Barnhemmet stängdes år 1785, dels av ekonomiska skäl, dels för att Gustav III:s nya reformer, som föreskrev att föräldralösa barn skulle överlämnas i fosterhem snarare än uppfostras på barnhem, gjorde att Stora Barnhuset hyste åtskilligt färre barn och därför hade rum för de färre barnen. När Lilla barnhuset slogs ihop med Stora barnhuset blev namnet Allmänna barnhuset.

Uddevalla Resteröd Restenäs Barnhem. Småbarn hjälpa till i trädgården. Byggnaden var ursprungligen officersmäss på Backamo men flyttade till Restenäs 1915 och utgjorde Restenäs barnhem 1916–1923

 

Pojkar på Frimurarbarnhusets gård 1903

Det andra barnhuset som tog emot små barn var Frimurarbarnhuset. Frimurarna hade fyra barnhus i Sverige, i Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Kristianstad. Dessa tog hand om barn som blivit föräldralösa, när föräldrarna avlidit. Det var dock ännu vanligare att de tog hand om barn till ogifta mödrar. Barnen skulle vara “friska och välartade“. Verksamheten började redan på 1700-talet. Rykten spreds att barn, efter att ha intagits på barnhusen, skickades till hundturken. Barn som “försvann” hade troligen dött eftersom barnadödligheten var stor på 1700-talet. Hundturken troddes vara ett människoätande monster med hundhuvud och ansågs hålla till någonstans i Främre Asien. Förmodligen var det Sveriges komplicerade förhållande till Turkiet som gav ryktena så stor spridning. Rasism och främlingsfientlighet eldade på föreställningarna dithän att Karl XII:s skulder till Turkiet skulle betalas med kött från människobarn.

 

Frimurareordens barnhus för flickor, färdigbyggt år 1906

Frimurarebarnhuset i Stockholm inrättades 1753 och fick statliga garantier. År 1867 flyttade verksamheten från kvarteret Brunkhalsen (som omvandlades till Malmtorgsbadet) till Kristinebergs slott på Kungsholmen.

Upplysningstidens ideal slog igenom vid mitten av 1700-talet och man kan ana att Stockholms styrande ville både samhällets och barnens bästa. I verkligheten kan man se att personalen strävade efter att fostra lydiga och arbetsamma barn som skulle stå till tjänst även under de svåraste omständigheter. Barnen fick betala för sin mat med egna intjänade pengar. Pojkarna arbetade främst i barnhusets buldanverkstad, en grov tuskaftad vävnad, mestadels i linne, men även av hampa eller jute medan flickorna spann eller kardade. Runt gården fanns höga plank och rymlingar straffades med en träklump med kedja runt benet. I praktiken var barnen fångar.

I stället för att låta de föräldralösa barnen växa upp på barnhem skulle de utackorderas till fosterfamiljer. I slutet av 1700-talet gjorde personalen flera resor till olika delar av Sverige med grupper av barn när barnhemmet skulle tömmas.

De första åren efter 1785 avled nästan hälften av barnen före ett års ålder. Från 1785 tog barnhuset inte bara emot barn på anstalten utan bidrog också med underhåll för barn som vårdades i egna hem eller i fosterhem. Det fosterhem som begärde minst pengar i ersättning för barnen fick överta vårdnaden. Många fosterbarn fick för lite att äta, fick arbeta mycket hårt och blev sjuka.

1788 reste en barnsköterska och en magister till Åby i Östergötland med 15 barn som skulle bo i nya familjer där. Allmänna barnhuset betalade ersättning till de familjer som tog emot ett fosterbarn. Barnen blev placerade i de familjer som ville ha minst betalt. Många barn blev utnyttjade som billig arbetskraft i familjerna de kom till, fick för lite mat och blev sjuka. Barnhuset höll kontakt med familjerna och barnen för att kontrollera hur det gick för barnen.

Fosterfamiljerna fick ekonomisk ersättning tills barnen var 14 år gamla. Det kostade ganska mycket att lämna ett barn till barnhuset. Ibland kunde man få hjälp från fattigvårdsnämnden. En annan möjlighet var att modern ”ammade in” barnet. Det innebar att hon anställdes på barnhuset under 8 månader för att amma både sitt eget och ett barn till. Allmänna barnhuset gav också ekonomiskt bidrag till fattiga mödrar och deras barn.

Barn med olika funktionsnedsättningar blev ofta kvar på barnhuset. De som inte kunde arbeta fick i stället bo i församlingarnas fattighus när de blev större.

I ett nytt reglemente 1850 bestämdes att styresmannen över barnhuset skulle vara en överläkare. Av de 1 800 barn som skrevs in åren 1851–1860 dog två tredjedelar innan de fyllt 14 år. Förhållandena blev emellertid sakta bättre och på 1870-talet var dödligheten nere i en femtedel.

Kanske ett av de vackraste barnhemmen: Det Rettigska barnhemmet för vanvårdade pojkar i Gävle var verksamt mellan 1881 och 1955

I slutet på 1800-talet bodde mer än 40 000 barn på barnhem, fosterhem eller fattiggårdar. 1910 fanns det inte mindre än 150 barnhem i Sverige.

För att utreda ungdomsproblemen som rådde under denna tid utsågs år 1896 en kommitté, vars namn blev ligapojkskommittén. Arbetet resulterade i barnavårdslagen som kom 1902 och syftade till “uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn“. Staten kunde nu agera direkt och systematiskt omplacera de barn som växte upp under olämpliga förhållanden. Lagen var mycket effektiv i alla fall om man ser på antalet barn som omhändertogs. Under 1900-talet uppgick antal barn som myndigheterna placerade på anstalt till 200 000.

Huvudsakligen fanns det tre orsaker till att barnen blev omhändertagna. Det första var att det inte fanns några föräldrar eller anhöriga som kunde ta hand om dem. Det andra skälet omfattade barn som växte upp i en miljö där de for illa och därför behövde skydd och hjälp. Den tredje anledningen till omhändertagande var att barnet var olydigt eller hade andra problem som krävde särskild vård.

Barn står uppställda framför Barnasylen vid Fleminggatan 22 som låg inom området för Stockholms Allmänna försörjningsinrättning, kallad Grubbens. Foto: Stockholms Stadsmuseum 1915-1916

Allteftersom blev barnhemmen snarare transitstationer för barn som skulle placeras i fosterfamiljer. Det fanns familjer som tog sig an barnen av humanitära skäl, men i många fall betraktades barnen som en handelsvara vars värde utgjordes av hur mycket de åt och vilket arbete de kunde utföra. I Sverige var efterfrågan på flickor större vilket kan ha berott på att de kräver mindre näring samt att de var till mindre besvär, därav var ersättningen för omhändertagandet av en pojke större. För att kvalificera sig som en fosterfamilj krävdes god moral och religiös renlärighet. Fattiga hushåll var däremot inte förbjudna att bli fosterhem vilket gjorde att levnadsstandarden i fosterhem inte alltid var bättre än den på barnhemmet.

Att föda barn utanför äktenskapet ansågs skamligt och bröt mot de samhällsnormer som rådde i Sverige under en lång tid, vilket resulterade i att barnamord blev ett stort samhällsproblem. Åren 1887–1901 dömdes 30 kvinnor i Stockholm för att ha dödat sina spädbarn. Ett hundratal kvinnor dog också under denna tid efter att ha tagit arsenik eller andra gifter i hopp om att utlösa missfall, fosterfördrivning. Eftersom barnomsorg och annat stöd inte fanns och kunde erbjudas ensamstående mödrar, så var dessa mödrar ofta tvungna att lämna bort sina spädbarn.

Att placera sitt barn på barnhem var däremot inte gratis utan mammorna fick betala genom att amma sitt eget och andras spädbarn i 8 månader tills amningen för det egna barnet var avslutad.

Livet som väntade för de barn som var födda utanför äktenskapet var allt annat än tryggt. Deras rättigheter skiljde sig från de barn som var födda inom äktenskapet och först år 1917 försvann uttrycket “oäkta barn” ur svensk lagstiftning. Samma år kom en ny lag som innebar att ensamstående mödrar hade rätt till ekonomiskt stöd.

Barnhemmens syfte var att hjälpa de barn som behandlades illa i hemmet. För många barn blev det bättre, men vissa barn fick även under dessa år leva under svåra förhållanden. På barnhemmen blev flera barn utsatta för sexuella övergrepp och misshandel.

Allmänna barnhuset vid Norrtullsgatan i Stockholm

År 1879 påbörjades bygget av ett nytt barnhus beläget mellan Norrtullsgatan och Vanadisvägen. I december 1885 flyttade Allmänna barnhuset och de gamla byggnaderna vid Drottninggatan revs 1886.

Då hade ungefär 70 000 barn passerat genom barnhuset sedan starten 250 år tidigare.

Simmersröds Barnhus Ljungskile 1912

1917 kom en ny lag som gav ensamstående mödrar rätt till underhåll. Barnamordsplakatet upphörde och man hade inte längre rätt att vara anonym som förälder. Antalet barn som lämnades till Allmänna barnhuset minskade kraftigt i och med detta.

Barnamordsplakatet eller Gustav III:s barnamordsplakat var en svensk lag som infördes under Riksdagen 1778–1779. Den tillät ogifta mödrar att föda sitt barn anonymt. Barnmorskan förbjöds att efterfråga barnafaderns namn, vilket de tidigare varit skyldiga att göra.

Under 1700-talet var barnamord, där ogifta mödrar dödade sitt nyfödda barn på grund av den sociala skam som drabbade ogifta mödrar, vanlig, och ett socialt problem. 1741 infördes en första reform, där uppenbar kyrkoplikt avskaffades just för att bespara ogifta mödrar den sociala skam som ofta utgjorde motivet för barnamord. Barnamordsplakatet var alltså en fortsättning på myndigheternas försök att lösa problemet.

Tanken var att förhindra barnamord genom att kvinnan skulle kunna åka till en annan ort än hemorten och föda sitt barn utan att behöva uppge sitt namn. Barnet skulle därför kunna lämnas till barnhem och formellt sett ha “okänd moder”. Barnets namn och födelsedatum skulle dock antecknas i kyrkböckerna.

Så här stod det i Gustav III:s plakat:

At Qwinna, som vill å okänd ort framföda fostret, må i sådant uppsåt lemnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd: Och anser Kongl. Maj: t then olägenhet mindre, om på sådant sätt någon olofligt Häfdande skulle döljas än at, genom sträng efterfrågan i thylikt tillfälle, betaga et blödigt sinne all utwäg at dölja sin förbrytelse”.

Effekten av barnamordsplakatet blev främst att männen blev anonyma och därmed heller inte behövde försörja barnet. Få kvinnor hade dock möjlighet att resa i väg och föda barnet anonymt. Däremot kom nästan inga män att antecknas som fäder utan i stället blev beteckningen “Fader okänd” den nu helt dominerande skrivningen.

Betygsätt sidan!

Kommentera

Berätta vad vi kunde göra bättre. Lämna gärna din email adress

HAR DU LÄST DEN HÄR?