Signe Broman är i Vagnklev och gratulerar Christina och Rudolf Danielsson på deras bröllopsdag 1969. Foto Christina Davidsson

Svedjan kallades ett litet torp under gården Åsgärde i Nårunga socken, söder om Vårgårda. Där bodde i början på 1900-talet August Andersson, som var född på torpet, och hans hustru Mathilda, Tilda kallad, Karlsdotter från närbelägna Skogsbygden.

I hushållet fanns också Augusts tre år yngre ogifta syster Lotta. Hon hade inget eget arbete utan noterades i folkbokföringen som ”i broderns bröd”.

August och Tilda fick inga egna barn, men tog en liten flicka från Stockholm som fosterbarn. Signe Broman, som hon hette, föddes den 23 mars 1900 i Maria församling i Stocken. Hon övergavs som spädbarn av sina ogifta föräldrar och hamnade på barnhem, där hon fick nummer 467. Den fjärde september 1902 avreste Signe från Stockholm och fyra dagar senare anlände hon till Svedjan. Hon var då ett och ett halvt år gammal. August var då 58 år gammal och Tilda 48.

Där i det lilla torpet Svedjan växte Signe upp. Mitt i sommaren 1912 när hon var tolv år gammal dog fosterpappan August. Fostermamman Tilda och Signe bodde kvar på torpet i några månader, men i november samma år flyttade de till torpet ”Brännet” som bara låg en kilometer bort men tillhörde en annan socken, Skogsbygdens socken.

Nya innehavare av den gamla stugan på Svedjan nummer 1 blev då snickaren, Adolf Sanfrid Andersson, och hans hustru Hulda Maria Karlsson, samt deras båda döttrar Anna Desideria och Valborg Axenia. Dessa stannade emellertid endast en kort tid på Svedjan. I oktober 1915 utvandrade alla, förutom Valborg, till Amerika.

Brännet där Signe bodde nästan hela sitt liv. Foto Rolf Lundqvist 2023

”Brännet”, dit änkan Tilda och Signe flyttade, var ett litet torp, mellan Källeberg och Slätthult, söder om nuvarande Vårgårda. Att torpet hette just ”Brännet” berodde på att det var ett bränne, det vill säga ett ställe dit sockenborna kunde gå för att hämta ved till sina spisar. Där kunde de även släppa sina hästar på bete. Torpet, som även kallades Sienesås, låg inom Skogsbygdens sockengränser, men överfördes 1914 till Siene socken. Hur stället har kommit att tillhöra Siene socken är okänt. 1831 förrättas lantmäteri i närvaro av representanter för Skogsbygden och Horla socknar. Det kom emellertid inget ombud för Nårunga socken. Representanterna för Skogsbygden hävdade sin rätt till området som beskrevs som en skogstrakt. Efter en omfattande utredning fastställdes att marken ägdes av Siene socken. Den karta som Skogsbygden visade stämde nämligen inte med verkligheten.

Vid ett senare möte mellan sockenmännen från Nårunga och Skogsbygden i december 1845 beslutas att uppföra en fattigstuga på Brännet och att denna skulle vara gemensamma för socknarna. Fyrtio år senare upphörde stugan att vara till enbart för de fattiga och blev då en förpantningslägenhet, vilket var ett äldre uttryck för arrende. Där placerades de som fick fattigunderstöd av socknen. De fick bo där till sin död, men all egendom, inklusive lösöre var satt i pant till socknen, därav namnet.

På Brännet bodde Signe och fostermamman Tilda ända tills den senare dog 1938. Då var Signe 38 år gammal. Innan modern dog hade de i alla fall tidvis haft råd att ha en dräng anställd på torpet.

Äldre gumma som mjölkar sin ko

Till Brännet hörde lite skog och betesmark och Signe och även tidigare hennes fosterfamilj kunde därför hålla en ko och några höns.

Vid Brännet fanns det ett omlastningsställe för post och kanske kom det varor dit också från affären i Skanterna. Signe hämtade emellertid sin post i Häradsvad dit det var en bra bit att gå, men hon genade orädd genom skogen när hon gick själv. Hon var inte rädd för någonting förutom åskan. Därför lät hon aldrig installera elektricitet i sin enkla stuga. Hon trodde att elen skulle dra till sig åskan och sätta eld både på denna och henne själv. Hon hade vare sig elektricitet, telefon, radio eller vatten i stugan, men trots all denna enkelhet var hon inte frånvarande eller världsfrånvänd, tvärtom.

Seth Sjöblom från närbelägna Häradsvad var en av dem som kände Signe bäst. Han berättade: ”Mina första minnen av Tilda och Signe är när mamma skickade mig dit med någon brödkaka eller en korv och en fläskbit efter slakten. Tilda hade blivit lam och låg i en säng i köket där Signe skötte om henne. De hade en ko, men levde mycket på grannarnas bidrag i form av naturaprodukter. Efter Tildas död levde Signe ensam”.

Seth berättade vidare: ”Ett minne från tidigt 1940-tal är när Signe på eftervintern kom och sa att hennes ko inte orkade upp. Vi var fyra stycken som gick dit, det var min farbror Frank som bodde hos oss, min bror Gunnar, grannen Arnold och jag. När vi kom in i ladugården fick vi se en utmärglad ko ligga där och hon gjorde fruktlösa försök att resa sig, men kunde inte. Vi stack rep under henne och lyfte upp henne stående. Vi fick hålla i henne så hon inte ramlade igen. På vår fråga till Signe om hon inte hade något foder att ge svarade hon: ”Ja har bara lite oräte att gena”. Oräte var sådant som kon hade haft på matbordet och inte ville äta. En sådan hög låg i ladan och det var allt som Signe hade att ge kon. Vi sa till Signe att vi får köra hit hö och halm så du får något att ge kon. Konstigt nog så repade hon sig och Signe kunde släppa ut henne på bete fram på vårkanten.

Efter en tid blev kon brunstig och eftersom grannen Arnold hade en tjur kom Signe dit med kon. Arnold sa till henne att binda kon vid ett staket och så gick han in i ladugården och hämtade tjuren. När de kom ut stod Signe fortfarande kvar med kon obunden och kon blev rädd och slet sig från Signe: ”Ta kona”, sa Signe. Arnold släppte tjuren men kon sprang och tjuren efter ända hem till Brännet. Arnold var tvungen att med häst och vagn bege sej till Brännet och hämta tjuren. Så småningom blev det en kalv och Signe mjölkade och skummade av grädde som hon sparade tills hon hade fått flera spänner. Så skulle det kärnas för att bli smör som hon skulle sälja. Hon satt hemma i tre dagar och kärnade allt vad hon orkade, utan resultat. Då bar hon grädden till Nordhult, där hade de en kärna som man kunde veva, där stod hon och vevade i flera dagar, men inget smör. Då bar hon grädden till Rydet eftersom de hade en kärna för motordrift men det gick inte där heller. Felet var att grädden hade stått för länge och till Signes förtvivlan fick det bli grismat av det hela.”

Signe var ganska musikalisk, och lärde sig spela orgel och piano, genom att rita upp klaviaturerna på ett papper, utlagt på borde i rummet. Hon övade bland annat hos Seth Sjöbloms mamma, Hanna, i Häradsvad, som hade en orgel. Så småningom fick hon råd att skaffa en egen orgel.

Efter stormen 1969, den så kallade Allhelgonaorkanen eftersom den slog till den förste november, då en del stora granar blåste ner, ordnade hon så att Nårunga Norra missionsförsamling kunde köpa ett begagnat piano till sitt missionshus. Hon sålde av de nedblåste träden och fick därmed lite kontanter som hon gärna bidrog med. Några karlar från trakten, plus lastbilschauffören, Oscar Westman, for till Göteborg för att hämta pianot. Där bar karlarna ner det gamla instrumentet från ett hyreshus. Det var flera trappor och var mycket trångt och besvärligt, men gubbarna lyckades få ner pjäsen till gatan. Tyvärr var pianot mycket dåligt och gick inte att spela på, men då skänkte Signe pengar, så man kunde köpa ett bättre piano och hon fick själv behålla det gamla dåliga.

Signes numera mer än 50-åroga cykel står fortfarande i hennes trädgård lutad mot en björk. Foto Rolf Lundqvist 2023

Hon cyklade ofta och gärna för lyssnade på en evangelist, som flyttat till en grannsocken. Han predikade och spelade dragspel i många lokala missionshus. Elaka tungor tyckte att hon nästan förföljde honom, men kan var det bara så att hon älskade hans dragspelsmusik. Hursomhelst var han gift och hade familj. Signe var en start troende missionsförbundare och gick gärna till missionshuset, särskilt när det var kaffeservering. Då kom hon och ledde sin cykel, men hann sällan fram förrän själva predikan var över, men hon fick träffa grannarna och dricka kaffe med dopp.

Att hon aldrig kom i tid berodde, enligt henne själv, på att hon hade så mycket att göra hemma. Hon fick ju ensam sköta alla sysslor, medan på granngårdarna var de minst två personer. Sanningen är nog att hon levde i en egen värld och inte var van att passa tider.

En gång vid en julfest satte hon sig bredvid Seth Sjöblom och han sa något om att det var skada att hon inte kommit lite tidigare eftersom barnens program var över. Då svarade Signe nästan lite förnärmat: ”De är inte så gott för mej, jag är ensam om allting, på andra ställen är dom flera stycken.”

Signe eldar i spisen för att koka kaffe. Foto Christina Davidsson

I Signes lilla stuga fanns bara en liten kallfarstu, ett ”bästarum” och ett kök. ”Bästarummet” var väldigt fint och användas bara de gånger hon hade fint besök. Där hängde det en vacker fotogenlampa med prismor mitt i rummet och väggen pryddes av en amerikaklocka. Till vardags användes dock endast köket. Där sov hon i en kökssoffa. Hon hade en gammal trattgrammofon där tratten försvunnit. Lådan till grammofonen använde hon som skafferi. Köket värmdes upp av en vedspis, som inte var i bästa skick. Sprickor mellan stenarna var tätade med trasor. Kalla vintrar fick hon upp och elda även på nätterna. På vinterhalvåret användes rummet till lagring av potatis och annat och där hade hon också sin cykel. Trots att Signe bodde i stugan fram till början av 1980-talet installerades aldrig el i huset.

På äldre dagar fick hon hjälp av grannarna med att hugga upp ved och hämta vatten ur sin brunn, som låg ett stycke bort. Hon hade bestämda regler vad gäller att hugga och spänta ved. Det lär varit 5–6 olika storlekar och varianter hon ville ha.

Signe levde med naturahushållning och var i stort sett självförsörjande. Hon hade en enda ko, men det kunde vara svårt då den var nästan sint (inte gav någon mjölk) emellanåt. Troligen sålde hon en kalv eller kviga emellanåt, eller behöll en kalv när kon blivit för gammal. Att själv slakta och behålla köttet, var nog inte så lätt, med den tidens förvaringsmöjligheter. Kanske sålde hon lite mjölk eller ägg ibland. Troligen var det oftast byteshandel som gällde. På äldre dagar fick hon pension och troligen höll hon då inte längre någon ko.

Signe var en ganska stilig kvinna, och såg bra ut även som gammal. Klädsel och frisyr var enkel och lösgommen glappade. Hon bar gärna basker och såg därmed lite extra bestämd och ovanlig ut. Hon försökte vara noga med hygienen, vilket inte var så enkelt med bara kallvatten från en källa och en vedspis att värma vattnet på. Trots hennes försök att hålla sig ren minns barnen som besökte henne att hon luktade illa, men det berodde nog inte på bristande hygien, utan att hon luktade som gamla brukade göra på den tiden.

Seth Sjöblom erinrade sig att förnöjsamhet inte var Signes starka sida och att en gång då hon fick en råmjölkspannkaka sa hon: ”En sån behövde jag ha var vecka.”

1964 råkade Signe ut för en allvarlig olycka och bröt höger arm. Hon hamnade då på Alingsås lasarett och där fick hon stanna extra länge eftersom hon hade ett så enkelt hem utan några som helst bekvämligheter.

På lasarettet togs hon speciellt väl om hand av ett av biträdena. Signe ville ofta ha lite extra mat eller ytterligare något att dricka och denna var snabb med att hjälpa henne. Signe var inte van vid all den lyx och service som bjöds på lasarettet så det är nog inte omöjligt att hon utnyttjade den lite grann.

Det tjugotvååriga biträdet gav sig tid att lyssna på den äldre kvinnan i sjuksängen så med tiden växte ett vänskapsförhållande fram mellan de båda. Denna vänskap skulle komma att vara livet ut. När Signe återvänt hem till Brännet fortsatte de båda att träffas och när det var något som var speciellt besvärligt för Signe ringde hon gärna sin vän från sjukhuset. På Brännet fanns det inte telefon men Signe ringde vid behov från någon av grannarna.

Ibland fick hon hjälp att handla underkläder. Dessa var lite speciella och gammalmodiga och svåra att få tag på i de moderna affärerna. Kanske var det bara en affär i Kålltorp utanför Göteborg som hade just det Signe ville ha; ribbade livstycken med strumpeband. Andra varor köpte Signe av en gårdfarihandlare från Borås som regelbundet kom på besök. Av honom köpte hon förkläden och underkläder som inte var så speciella.

Ingen vet inte om hon hade några romanser eller kärleksaffärer, men det är väl troligt att hon träffade någon i smyg.  Det var en änkeman som hette Viktor, som bodde på Skogen, ett litet ställe nära Slätthult, och han hälsade på Signe ibland. Han berättade att de hade kysst varandra, men det var ingen vanlig kyss utan en helig kyss, vad han nu än menade med detta. Signe som inte var van vid att ha karlar ”på det sättet” gick till en klok gumma i närheten och undrande frågade hon henne om hur män är skapade.

Att hon var så omedveten om män och kärlek kan troligen förklaras med att hennes fosterföräldrar, August och framför allt Tilda, skyddat henne och inte ville att hon skulle träffa pojkar när hon var ung.

Vid ett tillfälle på 1970-talet, när ett par grannkvinnor var och hälsade på, knackade en man på dörren. Han sade sig vara hennes halvbror från Stockholm och påstod att de var syskon till den kände musikprofilen och professorn Sten Broman. De båda halvsyskonen trivdes bra i varandras sällskap och Signe gladde sig mycket när brodern spelade dragspel i hennes trädgård.

Det fanns stora likheter i utseende mellan Signe och Sten Broman varför ryktet om deras släktskap levde vidare och frodades. Vid något tillfälle frågade en granne Signe om hon och Sten Broman var släkt och då svarade hon kryptiskt: ”Fråga bror min”. Antagligen menade hon halvbrodern Gustaf som besökt henne.

I verkligheten var Sten Broman, som var två år yngre än Signe, son till väletablerade föräldrar, som flyttade till Lund när Sten var liten. Kanske trodde Signe att hon var släkt med Sten, men så var alltså inte fallet.

Signes ogifta mor hette i verkligheten Emma Sofia Eugenia Broman och hon var född den 30 januari 1875 på gården Stavsborg i Färentuna utanför Stockholm. Färentuna var en socken på ön Färingsö i Mälaren.

Modern var, liksom dottern Signe, ett oäkta barn. Hennes ogifta mor hette Sofia Johanna Ferner. Sofia, alltså Signe mormor gifte sig efter Signes födelse med Sven Alexius Broman och av honom fick hon sitt efternamn och därmed är det troligt att han var far till henne.

På bygden ryktades det att Signes mor hade sex barn med sex olika män. Det kanske var något överdrivet, men fakta är att hon fick ett flertal utomäktenskapliga barn och att några av dessa var med olika män. Flera av dessa så kallade oäkta barn hamnade liksom Signe på barnhem och flyttades sedan ut på olika fosterhem i landet.

Allmänna barnhuset på Norrtull i Stockholm. Här syns inhyrda ammor som ammor barnhusbarnen

Mellan åren 1880–1922 skrevs 20 000 barn in på Allmänna Barnhuset i Stockholm. Den som hade möjlighet betalade ett underhåll för sitt barn, som vid sekelskiftet, då Signe kom dit, var 300 riksdaler. Kvinnan kunde också lämna sitt barn till Barnhuset utan kostnad, om hon då i gengäld bodde på Barnhuset i åtta månader och ammade sitt eget och ytterligare ett barn, vilket Signes mor, Sofia, inte gjorde. Signes mor hade emellertid inte råd att betala avgiften till barnhuset utan den fick fattigvårdsnämnden stå för.

Nio månader efter Signes födelse flyttade hennes mor till Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Då var inte Signe med henne, så det är oklart vem som tog hand om henne. När hon var nästan exakt två år gammal anlände hon till barnhemmet och där skrevs hon in som barnhemsbarn nummer 467. Då fanns hennes broder Gustaf redan på hemmet sedan en dryg vecka. Redan veckan efter hennes ankomst till barnhemmet lämnade han detta för att bli fosterson i södra Sverige.

När Signe anlände som tvååring behövde hon ingen amma, annars hade hon blivit bröstmatad av en professionell amma. En amma skulle arbeta i 8 månader på barnhuset för att betala av sitt barns intagning och utackordering. Under sin tid på barnhuset ammade hon både sitt eget barn och andra barn som hade blivit inlämnade till barnhuset. Förutom att amma och vårda de bebisar som hon tog hand om skulle amman även utföra andra arbetsuppgifter på institutionen. Avbröt amman sin tjänst eller om hennes mjölk sinade så att hon inte kunde arbeta kvar, fick hon betala mellanskillnaden för barnets intagning eller ta med sitt barn därifrån utan någon form av fortsatt hjälp.

Halvbrodern Gustaf blev skräddare och senare sjöman samt fick själv tre oäkta barn. Tydligen var utomäktenskaplighet något som gick i släkten. 1934 avfördes han från folkbokföringen eftersom man inte visste var han befann sig. Kanske hade han gått till sjöss och slagit sig ner i något avlägset land. Om det var denna Gustaf som besökte henne tillsammans med sin hustru på 1970-talet vet vi dock inte.

Signe blev kvar fyra månader på barnhemmet innan hon i slutet av augusti 1902 blev utlämnad till förpantningsägaren August Andersson och hans hustru Matilda Karlsdotter i Svedjan nummer 1 under Åsgärde i Nårunga socken.

Barnhemmets persona gjorde årliga inspektioner hemma hos Signes fosterföräldrar på Svedjan. Även pastorsämbetet tillfrågades om hur artade sig och mådde i sitt nya hem. Betygen var goda och man konstaterade att Signe var en ”kry och vacker flicka”, men när hon gått ett par år i skolan och var nio år gammal noterades att hon var ”något bortskämd och olydig samt något för yr och framfusig.” Detta var egenskaper som skulle följa henne genom hela livet.

Sjuksal vid förra sekelskiftet

Seth Sjöblom berättade: ”I oktober månad ett år råkade Signe att bryta handleden när hon ramlade och hon kom till lasarettet där hon var i sex veckor. En lördag ringde hon hit och ville vi skulle möta henne. Maja svarade att hon kommer och hämtar henne men det passade inte utan en karl skulle komma klockan två. När jag kommer in på salen vid tvåtiden, det var på den tiden när det låg cirka tjugo stycken på var sal, sträckte alla på halsen för att se vad det var för en som skulle komma och hämta henne. Vi åkte hem till Brännet, Signe var och hämtade nyckeln och vi gick in, jag slog först ut diskvattnet som stod i gryta, det var en tjock päls på ytan, jag bar in ved och tände i spisen och hämtade vatten i brunnen. ”Vill du ha kaffe och tårta? Jag köpte en tårta av brödbilen innan jag for till lasarettet. Jag har bara tagit en bit,” sa Signe. Det stod en tårta i en kartong på en stol, Signe tittade på den och förklarade att den såg bra ut. Jag ursäktade mig med att det var lördag eftermiddag och jag hade mycket att göra hemma innan kvällen. Signe berättade sedan på Kätteberg att Seth inte ville ha tårta men att hon själv hade ätit upp den.”

Nårunga Norra Missionshus 1910

När exakt som Signe började kallas ”Signe på Brännet” eller som det rättare uttalades på den lokala dialekten ”Signe på Brä’ent” är det nog ingen som kommer ihåg idag, men nämner man Signe på Brännet så är det fortfarande många som kommer ihåg denna färgstarka kvinna.

De sista åren vårdades Signe på Lena ålderdomshem och lär ha trivts bra där, även om hon tidvis längtade hem till Brännet och inte var van vid att dela sovrum med andra. Hon fick emellertid hjärtsvikt och benen svullnade upp, så det var omöjligt att återvända till sitt kära hem. Hon flyttades emellertid till Kullingshemmet där hon dog 1983 som 83-åring och därmed slutade ett delvis sorgligt liv, men minnet av Signe på Brännet lever starkt kvar i bygden. Signe hade alltid förespråkat att man skulle leva som om dagen var den sista dagen i ens liv och den 17 oktober 1983 slocknade hennes ljus för alltid.

Efter att Signe lämnat jordelivet och Brännet fick mössen härja fritt och ostört. Det enkla torpet har stått tomt sedan dess och friden ute i skogen runt den lilla stugan slående vacker.

Det finns ingen väg fram till stugan på Brännet och denna står fortfarande stolt bakom den lilla ängen mitt inne i de djupa skogarna och långt från grannar och samhällen. Utanför stugan vid en gammal björk står den gamla robusta cykeln och påminner om Signe på Brännet.

___________________________________

Källor: Seth Sjöblom, Lars Gunnarsson, Rolf Brunnegård