PÅ PÅSKELLABACKEN.

Påskbrasa

Några hundra meter sydost om platsen för gamla Valebergsbyn i triangeln mellan Herrljunga, Vara och Falköping, ligger en rad rätt höga kullar, som förr var bevuxna med ståtlig ekskog och som därför gick under namnet Ekeberga. Den nordligaste av dessa kullar, det är den som ligger byn närmast, benämndes av de gamle ”Uppsaln” eller Uppsala. Även en liten åker i närheten gick under samma namn. På kullens högsta del ligger tre gravhögar, och en gammal bybo utpekade en gång för författaren, Linnar Linnarson, den största av dessa såsom varande den egentliga Uppsaln. Hur som helst, av såväl namn som tradition att döma tycks det som om kullen skulle vara en av bygdens gamla kultplatser.

Strax söder om Uppsaln ligger en annan kulle, den högsta i raden. Den kallades för Påskellabacken, ty på den brukade byns ungdomar alltid samla sig varje påskafton för att tända och åse den stora påskelden, men det har de slutat upp med nu. Visserligen kan det hända att man kan få se en eller annan liten eld om påskafton, men i så fall var det bara några småpojkar som gjort sig besvär med att dra ihop lite ris borta på någon åkerkant, och inte blir det någon eld att tala om. Annorlunda var det förr i tiden.

Tjärtunna

Knappt var Trettondag-Knut förliden, innan man vidtog förberedelser för just denna årsfest. Ända till 20 a 30 lass granris och enbuskar kördes upp på kullen medan vinterföret ännu varade. Ju flera ungdomar som fanns i familjen, desto flera lass bränsle måste familjen svara för. Kådiga furustubbar flisades sönder, och en tjärtunna tingades i god tid. I brist på sådan tog man vilken tunna som helst. När så påskafton var inne, fylldes tunnan med kådig stubbved och gjordes fast vid tre långa och kraftiga slanor. Medelst dessa lyftes den sedan upp över den stora rishögen, men det förekom även att den hängdes i en mast vid sidan om risbålet.

Sedan alla förberedelser undanstökats inväntade man under spänning och stora förväntningar mörkrets inbrott. Då antändes tjärtunnan och restes upp på sin ställning, den antändes i ovanlagret och så fick elden äta sig ned mot botten. När elden hunnit tillräckligt djupt, tändes också rishögen. Allra ståtligast var brasan, så länge tjärtunnan flammade på sin ställning, omsluten av lågorna från högen under den. Det var en syn värd att se, och i bygden var den meningen allmän, att valbergsbornas påskeld överträffade alla andras.

Det var väl inte många som hade maken till fin backe, och det gjorde naturligtvis sitt till att elden lyste så vida. Och vilken utsikt hade man inte däruppe en kväll som denna. Mot öster var sikten fri ända till Mösseberg, halvannan mil alltså. Och den enda eld som på det hållet kunde tävla med valbergsbornas, var den som brann på högkullen av detta berg, sägs det. Även mot väster hade man förhållandevis god utsikt, men här utbredde sig den skogfattiga slätten, och följaktligen var eldarna ej så mäktiga på det hållet, om man undantager den som larva-borna (de boende i Larv) brukade tända på Onsjö kulle. Även den hade ett dominerande läge och var synlig vida omkring. En del påstå till och med att denna eld var den största, men var och en håller naturligtvis på sitt.

I nordväst och norr skymdes utsikten från Påskellabacken delvis av den stora Sjötorpaskogen, och i söder reste sig Edsvedsskogarna. Även på det hållet kunde man se en och annan eld flamma över trädtopparna eller »röa» mot den molniga natthimmeln.

Påskfirande på torget i Karlstad 1936. Foto Dan Gunner/Värmlands Museum

Ett omtyckt nöje var att räkna alla påskeldar man såg. De kunde uppgå till mellan 30 och 40 stycken och däröver, ty varje by ville om möjligt ståta med sin egen eld. Det var en hederssak att inte stå den eller den byn efter. Längst i norr kunde man vid klart väder skönja elden på Kinnekulle, och i söder var det elden på Eket i Hovs socken, en av platserna för de forntida vårdkasarna, som utgjorde slutpunkten. Det var en syn som stämde till högtid och andakt, att i den stilla vårnatten se eldarna flamma när och fjärran. Samma sed, samma glädjeämnen besjälade alla. Man kände samhörigheten med bygder och folk, vilka man under vardagslivets id sällan eller aldrig ägnade en tanke.

I äldre tider var det inte bara ungdomarna som samlade sig kring påskelden, utan även de äldre var med, såväl män som kvinnor. Naturligtvis var även barnen närvarande, om man undantar de allra minsta.

Med tiden urartade dock den gamla vackra seden. Männen berusade sig allt oftare och alltmer, och »där vin går in, går vettet ut», som det heter. Detta besannade sig allt för ofta. De äldre och mera allvarligt sinnade drog sig då tillbaka.

I den mån skjutvapen och sprängämnen blev allmännare, blev påskeldandet ofta förenat med verklig fara, ty där skulle skjutas. Ju starkare knallen var, dess bättre. I fyllan och villan laddade en och annan med så kraftigt skott att bösspipan sprängdes, och den överdådige skytten fördes hem mer eller mindre svårt skadad. Mången gång kunde olyckan drabba den intet ont anande åskådaren.

Så kom den nya tiden med ”väckelserna”. Fler och fler höll sig borta, ty det var en synd att befatta sig med dylika gamla hedniska seder, sade man, och så började man se spöken vid påskeldarna både här och där, vilka utlades och tolkades så och så. Det var den onde som drev sitt spel, resonerade man.

Påskbrasa som består av allt möjligt skräp Foto Arne Andersson/Bohusläns museum 1954

När de fåtaliga ungdomar som trots allt ville bibehålla en fäderneärvd sedvänja, inte längre ansåg sig kunna tända en påskeld med heder, fick det vara och när den sista påskelden slocknade på det gamla Valeberget invid fädrens uråldriga Uppsaln, var det en mångtusenårig sed som gick i grav.

Berättat av ”gammelfar” för författaren Linnar Linnarsson för nästan hundra år sedan.