GOSSEN MED ETT STORT HÅL

 OCH OÄNDLIGT MÅNGA FINA MINNEN

Jag heter Rolf Lundqvist, men föddes som Persmark i halländska Falkenberg. Jag har som de flesta människor levt ett liv i med- och motgångar. Många händelser har satt djupa spår i mig och en del har skapat stora hål i mitt hjärta. Andra händelser har fyllt det med oändlig glädje. Lyckligtvis har medgångarna överträffat motgångarna med hästlängder.

Låt oss gå tillbaka till 1950, närmare bestämt den 8 mars. Årets viktigaste dag, men inte för att jag föddes, utan för att det är den internationella kvinnodagen, även om den blev officiell först när jag var 17 år gammal, år 1977. 

Ute i den stora världen inledde senator Joseph McCarthy jakten på vänstersympatisörer och Sovjetunionen meddelade att man tillverkat sin första atombomb denna dag.

Brandstationen i Falkenberg

I lilla Falkenberg föds gossen Rolf Lennart, son till Bertil Persmark och Hilkka Leppänä. Gossen var jag själv och det är mig den här berättelsen skall handla om.

Bertil var elektriker, ambulansförare och brandman vid Falkenbergs brandstation, som låg precis framför vårt hus på Holgersgatan.

Min mor Hilkka kom från Finland till Sverige i början av 1948 då hon var endast 17 år gammal. Här skulle hon försöka hitta sin lycka och ett arbete, som så många andra invandrare i efterkrigstiden. Ett halvt år efter att hon kommit till Sverige gifte hon sig med den sex år äldre Bertil. De fick snabbt tre barn, min storasyster Birgitta, mig själv och lillebror Gert.

 Birgitta, jag och Gert på stranden i Falkenberg runt 1953

Mina minnen från de första åren av mitt liv är ytterst begränsade, men det jag kommer ihåg är barnkammaren, min storasyster Birgitta och de skinande blanka brandbilarna utanför vårt fönster. Birgitta var mitt allt, barnkammaren var min borg och pappa brandmannen var min hjälte. Vi tvingades tillbringa hela dagarna i vårt lilla rum och jag stod för det mesta på en stol och stirrade ut genom fönstret för att se på de  skinande röda brandbilarna. När de ryckte ut med tjutande sirener fantiserade jag om min hjälte till pappa. Speciellt spännande var det den gången som läderfabriken (fast jag trodde det var brandstationen) brann och vi kunde se det från vårt barnkammarfönster.

Varje fredag kväll la pappa rena kläder på stolen i barnkammaren. Då hade han också putsat våra skor skinande blanka. Vi var alltid väldigt välklädda. Utåt sett var vi en fin och lycklig familj i det spirande Sveriges efterkrigstid och blommande socialistiska evolution.

Klockan 6 varje dag skulle vi vara i säng och sova. Då skulle det vara tyst i vår borg. Där i barnkammaren levde vi i vår egen lilla skyddade värld och det var storasyster Birgitta som skyddade oss mot allt eventuellt ont utanför. 

 Barnhemmet i Falkenberg, det så kallade Björckska huset. Foto Gustaf Henrik

När jag var fyra, Birgitta fem och Gert knapp två år lämnade vår mor oss och vi hamnade på barnhemmet i Falkenberg, det så kallade Björckska huset. Där fick vi inte sova tillsammans i samma rum och detta gjorde oss förtvivlade. Gert som bara var två år fick sova i bebisrummet. Jag blev placerad i pojkrummet och Birgitta i flickrummet. För första gången i våra liv var vi separerade. Även om vår barnkammare hade varit som ett fängelse, som vi bara fick lämna för att äta, så var vi i alla fall tillsammans, men där på barnhemmet hade vi ingen trygghet alls. Vi tvingades att äta fiskleverolja och det tyckte vi var avskyvärt.

Året efter vi kom dit lades barnhemmet ner. Det hade då fungerat som barnhem mellan 1912 och 1955 och endast tagit emot 10 barn åt gången.

Vi blev även placerade ett kort tag på ett hem på en gård i Göteborgstrakten. Antagligen var det vid ett av de tillfällen då vår far var intagen på mentalsjukhuset i Helsingborg.

 Birgitta och Rolf på cyklar med Gert i handen inte långt innan vi alla tre blir separerade

Vår farmor och farfar bodde strax utanför Falkenberg på det vackert klingande Blomstervången.  Vid ett tillfälle tog Birgitta mig och Gert dit. Det var ungefär fyra kilometer från vårt hem. Jag cyklade på en trehjuling med Gert bakpå och Birgitta gick. I trädgården fanns en syrenhäck. Vi klättrade på soffan som stod mot häcken, soffan välte och vi hamnade i häcken med nässlor. Då blev vi baddade med salubrin och skrek som galningar. Birgitta kommer ihåg att hon ibland fick sova i kökssoffan. När vi var ledsna fick vi en sockerbit som farmor doppat i mjölkfatet där det fanns grädde på ytan.

Mitt första riktigt positiva minne från småbarnstiden är från min femåriga födelsedag, eller rättare sagt veckorna efter. Just på den dagen, den åttonde mars 1955, blev jag överkörd av en tankbil som lossade brännolja utanför vårt hus. Jag hade, nyfiken som jag alltid varit och fortfarande är, klättrat upp på baksidan av bilen och när den satte sig i rörelse ramlade jag av den branta stegen och hamnade under släpet. Ett av de tunga hjulen krossade min vänstra arm mellan armbågen och axeln och rev upp ett stort sår på min högra kind, ärr som fortfarande sitter kvar idag. Jag var vänsterhänt och kanske tack vare olyckan och det påtvingade gipset lärde jag mig att använda höger hand, men kanske var det ännu mer den på den tiden stränga skolan som tvingade mig att skriva med höger hand, som gjorde att jag sen dess är "tvåhänt". Vissa saker gör jag bäst med vänster hand och andra med höger.

 Ambulans modell 1946

Eftersom brandstationen låg på andra sidan gata från vårt hem behövde jag inte vänta länge innan jag blev hämtad av en ambulans och körd i ilfart till sjukhuset. Om det var min egen far eller någon annan som körde ambulansen just den dagen vet jag faktiskt inte, men min fantasifulla pojkhjärna ville nog att det var pappa brandsoldaten som räddat mig.

Jag kommer än idag ihåg värmen och mjukheten med vilken sjukhuset tog emot och omfamnade mig. Jag blev ompysslad på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Systrarna kom och bäddade om mig och pratade med mig. Det hade ingen någonsin gjort i mitt hem. Dessutom fick jag i mina ögon oändligt med vindruvor, troligtvis var det min faster som kom med dem. Jag är fortfarande ohämmad när det gäller dessa söta små läckerheter. Så fort jag ser vindruvor bara måste jag ha dem och sen äter jag upp alla som finns utan att kunna hejda mig. När jag går till snabbköpet för att handla måste jag bara gå förbi disken med druvorna och skulle de säljas i lösvikt, så stjäl jag en druva eller två. Förlåt mig ICA, jag vet att det är fel!

 Birgitta och Rolf

Nästa minne förändrade mig för alltid. Det hände ganska snart efter min olycka. Det enda viktiga i mitt liv, min storasyster, reservmamma och beskyddare, Birgitta, försvann bort från mig. Pappa Bertil berättade att han skulle åka bort med Birgitta, men hon ville inte åka och gjorde motstånd. Då sa pappa till henne att Rolf kanske kunde åka i stället, men detta övertygade henne om att det var bäst om hon följde med honom och sen åkte de bort för alltid. Vi hade aldrig tidigare varit ifrån varandra och hon var den enda trösten, värmen och säkerheten i mitt liv. Plötsligt fanns inte världen längre. Allt blev tomt. Jag var ensam, röd och oändligt övergiven. Jag blev inlåst i barnkammaren och inget betydde något längre. Jag vet inte var Gert var men jag kan inte komma ihåg att vi var tillsammans. Kanske var han på något barnhem eller så hade han fått flytta ut från barnkammaren.

 Falkenbergs station runt 1950

Det tog inte så lång tid förrän det var min tur att bli bortskickad från hemmet. En dag körde pappa mig till stationen i Falkenberg och avlämnades jag till en helt främmande tant. Om pappa sa något eller kramade om mig innan han gick vet jag inte, men jag kommer i alla fall inte ihåg att han visade några känslor.

Tanten hjälpte mig ombord på tåget och placerade mig på en hög träbänk. Det var fint där och kändes högtidligt. Hon var snäll mot mig och när tåget börjat rulla ut från stationen tog hon fram tecknade tidningar och sen åkte vi i väg. Jag kände inget. Jag saknade inget. Jag förväntade mig inte heller något. Allt som var viktigt för mig hade försvunnit när Birgitta lämnade oss.

Det var spännande att åka tåg och tanten höll mig sysselsatt med tidningarna hela tiden. Jag grät inte. Jag var inte ledsen. Jag saknade inget för det jag som varit viktigt för mig var redan borta.

Bror, Per, Mikael och Inga i Norrtorp

När tåget stannat vid nästa station blev vi upphämtade i en bil och körd till ett hus ute på landet. Per, farbrorn i det nya huset, var en tyst man och han sa ingenting. Tanten som bodde där var snäll men höll sig lite på avstånd. Jag visste inte varför jag vara där, men tanten och farbrorn var snälla mot mig så jag var inte orolig. 

Tant Inga tog mycket bra hand om mig, men varken hon eller jag visste vad ett mamma-barn förhållande var. Hon var som en mjuk nalle men jag varken fick eller hade något begär att krama henne. Det skulle ta många år innan hon blev ”mor”. Jag visste faktiskt inte vad en mamma var för något förrän jag blev vuxen och förstod att jag missat något viktigt. 

Förutom farbror Per och faster Inga bodde det en annan farbror i huset. Han kallades Bror och jag kunde omöjligt förstå om han var bror till den andra farbrorn och därför kallades Bror eller om han hette något annat. Han sa inte heller så mycket, men han hade små kluriga ögon och var alltid vänlig mot mig och när han sa något så var det alltid något lustigt.

Tiden på gården blev inte så lång, utan snart var det dags att flytta igen.

Per, som var trädgårdsmästare på Vapnö fideikommiss och arrenderade gården blev uppsagd utan förvarning och fick packa ihop det lilla han kunde få med sig i sin bil. Resten, det vill säga alla fruktträd, odlingar och växthus blev kvar och för det fick han aldrig någon ersättning. Vi gick från en dräglig levnad till att bli utfattiga.

Nortorp dit jag kom 1957

Per köpte ett litet förfallet torp utanför Simlångsdalen och där växte jag upp. Även om vi hade det otroligt enkelt upplever jag det inte som att det gick någon verklig nöd på oss, men jag kan tänka mig att farbror Per fick slita oerhört för att få mat på bordet. Torpet var slitet och kallt. Vi hade varken vatten eller WC inomhus. Vi sov alla fyra i ett rum i början för att spara på elen till det enda elementet i huset. Senare flyttade Bror till ett annat rum och när huset hade moderniserats lite då jag var i tonåren fick jag sova i den stora salen, även om den inte var uppvärmd.

 Per och Inga och hunden Jack på torpet Norrtorp

Min uppväxt på torpet var bra, även om jag inte tyckte om att gallra morötter, hacka potatislandet, hässja hö. Däremot var det roligt när vi skulle ta in höet och lasta av det på logen. Per, Inga och Bror var snälla mot mig. Antagligen gav de mig mycket mer kärlek än jag kunde ta emot eller förstå. Dessutom var kärlek en lyx som var svår att kosta på sig när pengarna inte räckte till det nödvändigaste eller vattenledningarna frös eftersom man inte hade råd att värma upp huset på vintern.

Utedasset låg långt från huset så på vintern frös jag när jag skulle gå dit plumsade genom snödrivorna. På sommaren trivdes nässlorna som fiskarna i bäcken nedanför dasset. Tvätta oss fick vi göra i köket i diskhon efter att ha värmt upp vatten på spisen. Bada eller duscha visste vi inte var det var. Tvätta håret var även en lyx som förekom ytterst sällan.

 Volvo PV 800

Till skolan i Åled fick jag åka skolskjuts. Vi var 5-6 barn som bodde i vår by och grannbyn Hjärtared och vi fick åka i en fin svart Volvo-bil där dörrarna öppnades som på ett skåp.

Vår lilla by, Norrtorp, bestod bara av ett par hus. I ett av dem bodde Kurt, som efter att pappa försvunnit ut ur mitt liv, blev den nya hjälten för mig. Han tog hand om mig och var alltid väldigt hjälpsam, även om han var fyra år äldre än jag. Han var ännu tystlåtnare än Per och Bror, men vi förstod varandra när vi hoppade från sten till sten i den lilla bäcken mellan våra hus eller smög oss fram så tyst som möjligt vid något tjärn ute i skogen. Nästan varje dag steg vi upp klockan fyra för att gå ut och fiska öring. Det var bland det bästa jag visste. När jag kom hem med de fina små bäcköringarna kokte Inga in dem och så åt vi dem på mörkt bröd, salladsblad och med lite majonnäs. Det var den absolut största lyxen vi någonsin kunde unna oss. För övrigt åt vi väldigt lite "sovel", utan det var mest potatis och andra rotfrukter som fyllde de enkla tallrikarna.

En klasskamrat hette Björn-Lars, men han bodde rätt långt bort så vi träffades inte så ofta. I en annan granngård någon kilometer från oss bodde ”Patta-Lisa”. Hon satte vår mognande fantasi i rörelse och var ett stående diskussionsämne i skolskjutsen. Vi var definitivt inte snälla mot henne och vi förstod definitivt inte att det var oerhört fult att ge henne ett sådant smeknamn.

 Vår Volvo Duett framför torpet Nortorp

Per hade en grå gammal Volvo Duett, alltså ingen ”riktig” personbil i mina ögon och när vi åkte in till Halmstad på lördagar för att sälja våra morötter på torget, skämdes jag över att vi var så fattiga att vi inte hade råd med en riktig bil. En dag när vi sålt "alla" våra varor på torget fick jag dock en fickkniv av Per och då sken solen över mig. Den var nog den första sak jag fick sedan jag kom till mitt nya hem. Per var uppväxt i en tidsålder då män inte visade känslor och speciellt inte om man var en fattig torpare, som tagit hand om en liten gosse som inte föräldrarna ville ha kvar. När jag tänker tillbaka på Per och Inga förstår jag dock att de var oerhört varma och generösa människor som öppnade sitt hem för andra barn utan hem. Jag var nämligen inte det enda barnet som de tog hand om, men dock det enda som växte upp hela sin barn- och ungdom hos dem.

 Farbror Pers bror som hette Bror på torget i Halmstad där vi sålde morötter

En dag när vi var i Halmstad för att stå på torget stötte jag ihop med min syster Birgitta, men mötet var oerhört kort och opersonligt. På några år hade vi blivit främlingar. Inget band oss ihop längre och vi hade inget gemensamt. Vi levde i helt olika världar. Birgitta hade kommit till en fin stadsfamilj och jag bodde hos fattiga torpare. Det som dock förenade oss var att ingen av oss hade någon riktig mamma eller pappa. Efter vår korta träff bad Birgitta sina adoptivföräldrar att leta upp telefonnumret till mina fosterföräldrar och sen ringde de och pratade med Inga. Hon ville emellertid inte att vi skulle ha kontakt så jag fick inte veta om detta samtal förrän Birgitta berättade för mig när jag var i övre medelåldern.

När vi körde hem från torget tankade farbror Per alltid för 10 kr. Jag frågade varför han inte tankade fullt och då svarade han med en ledsen min; ”för att jag inte har råd med mer”. Glädjen över fickkniven var som bortblåst. Plötsligt kastades jag in i de vuxnas krassa värld och började förstå livets bistra verklighet.

Så småningom fick vi både WC och dusch på torpet. Farbror Per började bli "pappa" och tant "Inga" började bli mamma. Pappa och Bror slet livet ur sig för att få det lilla torpet att ge oss mat för dagen, rena kläder till skolan och bensin till den gamla Duetten. Han och Bror grävde ut en källare för hand under hela huset och bar ut stenarna och gruset i hinkar och kastade det på en slänt i närheten. Det var ett oförställbart arbete de gjorde.

Jag hade stora svårigheter att förstå släktbanden i min nya familj. Det var inte bara farbror Bror som var bror till pappa Per utan mamma Ingas syskon som var gifta med pappa Pers syskon. Det var inte mindre än tre syskon på vardera sidan som var gifta med varandra.

En person som jag tyckte speciellt mycket om var faster Siris, som var syster till pappa Per. Hon var född 1899 så hon var ett år äldre än Per. Hon var dock inte gift. Hon levde ett stillsamt liv i en liten lägenhet i Halmstad och jag tyckte om att besöka henne när jag gick på gymnasiet i staden, speciellt som hon gjorde världens bästa maränger. Det kanske hör till saken att vi sällan hade råd med sådana extravaganser i mitt hem. Hon slutade dock sina dagar på ett fruktansvärt och brutalt sätt, då en av mina kusiner bröt sig in hos henne, våldtog henne och mördade henne. Hon var då 75 år gammal och den snällaste människan i hela världen. Detta var första gången som jag blev medveten om döden och den brutalitet som vi alla kan råka ut för.

Det blev ytterligare besvärligt för mig att förstå om Per och Inga var min pappa och mamma eftersom vi hade andra barn som bodde hos oss. När jag var i tolvårsåldern flyttade Göran till oss. Han kom någonstans från Torup och det var mammas syster Sara som kom med honom. Vi levde under samma tak många år, men vi blev aldrig bröder.

Några år bodde även Ulf, som var Saras egen son hos oss. Han var fyra år äldre än mig och när vi kom upp i tonåren hade han lyckats ta körkort, få ett jobb som brödutkörare och köpa en egen bil. Vi åkte varje fredag och lördag till någon dansbana ute på landet och på detta sätt lärde jag känna en ny värld med andra flickor än "Patta-Lisa". Turligt nog för mig hade jag dock lärt mig att vara snällare mot andra människor än vad vi varit mot Anna-Lisa.

Ulf gifte sig senare med en storasyster till min blivande fru.

 Karmela och hennes barn. Ulf som var min kusin och också bodde några år hos oss

Mamma pratade ofta om Karmela, som bott hos dem tidigare, men flyttat därifrån innan jag kom till henne och Per. Karmela och hennes barn kom på besök ibland och då förstod man att hon nästan var som en dotter till mamma. De hade ett hjärtligare förhållande än jag och Inga, i alla fall kändes det så.

Jag klarade mig hyfsat i skolan men jag var inget stort geni. Jag tycke dock om att hitta på upptåg och ställde ofta till det så att läraren fick ställa mig i hörnet i skolsalen. Tankarna rörde sig fortare i mitt eget huvud än vad händelserna framme vid griffeltavlan gjorde och detta ställde till problem för mig och gör det fortfarande. Jag har en liten "tankefabrik" uppe i huvudet och denna kör jämt på övertid och producerar en massa idéer som ofta är annorlunda och sällan till någon nytta.

Trots allt så kom jag in på läroverket i Halmstad och när jag var 16 år träffade jag den som skulle förändra mitt liv mer än något annat, Barbro min fantastiska fru och tillrättavisare sen över 50 år. Jag fick dock jobba mycket hårt för att övertyga henne om att jag var något att ha. Hon gillade stadskillarna som gick på diskotek bättre än oss lantisar som gick på dansbanan ute i skogen. Det var helt otänkbart att vi från bondbyarna skulle gå på diskotek, vi förstod inte ens vad det var för något. Att dansa utan en orkester verkade väldigt konstigt och att bara stå och skaka på ett dansgolv ännu knasigare. Vi fick också höra tala om att man inte ens behövde en partner för att dansa på diskotek, men det gick definitivt över vårt förstånd. Hela grejen var ju att gå ut och dansa för att få en partner.

Under alla omständigheter, med list och enträgenhet och genom att uppvakta Barbros mamma, det blev många blombuketter till henne, lyckades jag fånga hennes uppmärksamhet och vi blev ett par.

 Rolf och Mikael 1971, när Mikael var nyfödd

1971 föddes vår son, Mikael, när jag var stationerad på tullen i Charlottenberg och året efter gifte vi oss. Barbro var bara 19 år och jag var 21. Vi var givetvis alldeles för unga, omogna och oerfarna för att få barn, men naturen ville så och vi förstod inte bättre.  När jag gick på gymnasiet i Halmstad fick jag veta att Birgitta bodde i närheten och då var jag och Barbro och hälsade på henne någon gång, men vi hade kommit oerhört långt bort från varandra. Lillebror Gert var bara fyra år när vi blev bortskickade så vi hade inget gemensamt. Han hade blivit kvar hos pappa och vi bortskickade och det har nog alltid blivit kvar som en skuldbarriär mellan oss. Min syster Birgitta och kom dock till Mikaels dop.

Under de 15 år som jag varit borta från mina föräldrar hade jag endast träffat min far en enda gång, när jag stötte på honom av en händelse på torget i Halmstad. Det blev ett mycket kort möte och helt okänsligt. Hand hade inget att säga och jag kände inget för honom. I efterhand fick jag veta av Birgitta att han arbetade extra som brandman i Halmstad där hon bodde för att kunna vara nära henne, men han tog aldrig kontakt. Han hade psykiska problem och var tidvis inlagd på mentalsjukhuset Sankta Maria i Helsingborg.

1970-talet skulle komma att innebära stora förändringar för mig och Barbro, 1971 fick vi Mikael, 1972 gift vi oss, mot vår egen vilja, men egentligen var det nog bäst så. 1974 flyttade vi till storstaden Göteborg och samma år började jag på universitetet och läste parallellt med mitt jobb på tullkammaren, där jag alltså gjorde mig omöjlig eftersom jag jobbade för mycket.

1974 skulle också bli det år då jag för första gången fick uppleva att någon i min närhet dog och då var det på ett ovanligt brutalt sätt.

”Nästan-pappa” Per och farbror Bror hade flera syskon, varav ett flertal av dem var gifta med ”Nästan-mamma” Ingas syskon. Det var väldigt svårt för mig som liten att förstå vem som var vem och vem som var gift med vem och varför nästan alla Pers syskon var gifta med nästan alla Ingas syskon.

En av Pers systrar, Siris, var emellertid inte gift. Hon var en liten dam, ja gumma hade varit alldeles fel att benämna henne, för hon var så delikat och spröd, lika spröd som de maränger hon alltid bakade när jag skulle komma på besök. De skulle stå åtta timmar i ugnen för att bli riktigt spröda, sa hon, och jag trodde henne mer än gärna. De smalt i munnen som nyfallen snö och var fjäderlätta när man lyfte dem från hennes vackra gamla kakfat.

Siris levde ensam och som jag minns det hade hon aldrig haft ett arbete, men där har jag antagligen helt fel.

Jag kommer aldrig att glömma den fruktansvärda ”dagen före dopparedan” 1974, när jag var en ungtupp och hon en äldre dam, som jag så gärna besökte och tillbringade några timmar hos.

Den fruktansvärda nyheten om att hon, Siris, 75 år gammal, först våldtagits och sedan brutalt mördats av min kusin och hennes egen släkting, var för mig något oförståeligt och oerhört. Hur är det möjligt att man kan göra så mot en annan människa?

Min mor återsåg jag aldrig. Endast 37 år gammal tog hon sitt eget liv. Efter att min adoptivmamma dött började jag söka efter Hilkka, som hon hette. Jag kände ett oerhört tomrum inom mig och visste att jag förr eller senare var tvungen att ta reda på mitt eget ursprung och framför allt få veta vem den människa som betytt mest för min egen existens var - min egen mor.

Jag gjorde massor av efterforskningar i olika arkiv och frågade mina syskon, men ingenstans fanns det något spår av henne. Det tog mig flera år innan jag fick veta att hon fanns begraven på en kyrkogård i Malmö. En kulen och blåsig vårvinterdag begav jag mig till kyrkogården där hon skulle ligga. Den var enorm och det kändes overkligt att jag skulle kunna hitta henna där. Med bankande hjärta och en stor oro över vad jag skulle finna (som om jag trodde att jag skulle kunna finna något på en kyrkogård) letade jag runt bland knastrande grusgångar och gråa ödesbådande mossbevuxna gravstenar.

Så var den där. Min mors grav. Jag stannade vid foten av den tomma gravplatsen. Det fanns ingen sten. Ingen märkning, ingenting, förutom ett nummer som angav vilken gravplats det var. Här låg hon alldeles anonym och bortglömd, ingen gravsten, inga blommor och ingen sista hälsning. Hade hon dött lik ensam som hon var när hon kom som tonåring till Sverige eller den gång hon lämnade sina tre små barn bakom sig och åkte till en ny okänd plats utan familj och arbete?

Hon hade fött tre barn, men tvingats lämna dem när de var små för att aldrig återse dem. Livet blev en börda för henne och därför valde hon att lämna detta blott 37 år gammal. innan någon av oss barn ens hunnit sluta skolan.

En oerhörd värme sköljde genom min kropp. Jag blev glad, lycklig och tacksam, allt på en gång. Att äntligen ha hittat henne fyllde mig med glädje och lycka. Äntligen fanns hon i mitt liv. Jag var oerhört tacksam för att mitt blivit så positivt och att jag fått vara med om så stora upplevelser trots de svårigheter som drabbat mig som barn.

Det stora svarta hålet inom mig hade plötsligt fyllts med något värdefullt; kärleken till en mor. Det var en mor som jag förvisso inte fått lära känna, men som jag inom mig visste att hon hade varit där för mig om hon hade kunnat.

På gravstenen jag skaffade efter att ha hittat hennes öde grav efter att hon varit bortglömd i 50 år lät jag skriva:

 Gravstenen jag skaffade efter att ha hittat hennes öde grav efter att hon varit bortglömd i 50 år.

I blomman, i solen

 Min mor jag ser

Kring jorden, kring polen

Hon strålar, hon ler

 ___________________________________________________