BONDEN OCH SKAMMEN
Det här är en berättelse som jag inte är helt säker på om den är sann, men under alla omständigheter så är den lärorik. Den återger dock inte vår tids syn på kvinnor, men speglar gamla tiders syn på livet. Så här lyder berättelsen:
Det var en gång en bonde, som hade lovat bort sig till ”gamlefar”. Innan han gjorde detta, var han fattig som en kyrkråtta, men sedan genom någon sorts högre mirakel kom han att bli så rik, att någon rikare bonde inte fanns på femton mils omkrets.
Kanske hade han fått sina rikedomar genom att lova bort sig till den lede. Detta hade gått till så, att han bundit en bibel på vardera foten och gått till en vägkorsning tre torsdagsnätter i rad. Den tredje torsdagsnatten hade ”gamlefar” kommit fram till honom och frågat, vad han önskade sig.
Den dåmera fattige bonden sade då, att han inte hade något emot att skänka sig till ”lille falle”, bara han i gengäld fick allt vad han kunde önska sig.
”Allt vad du vill, så får lu!” lovade skam. Denne tog fram ett vitt papper och på detta tecknade han ner ett kontrakt. Sen gjorde han ett snabbt snitt i bondens arm så att färskt rött blod strömmade ut och bonden fick doppa en fjäderpenna som den lede trollade fram ur intet. Sen undertecknade den rikedomstörstande bonden kontraktet med sitt eget blod.
Deras avtal gick i korthet ut på att bonden skulle få allt han kunde önska sig under sju långa år och därefter skulle skam få ta honom.
Efter den dagen gick allt i bondens händer, allt vad han önskat, det fick han. Skam överöste honom med alla de rikedomar som han begärde.
Ett år hade bonden med skams hjälp fått väldigt många gäss. När han till Mårten Biskop höll på att slakta och nappa (ta bort fjädrarna) dessa, tyckte bonden att detta inte var något han själv skulle behöva nedlåta sig till, så han kallade på skam och genast var denne bredvid honom och hjälpte till med slitgörat.
”Du har fôr långa naggler, du kan ente dä hära”, menade bonden. ”Kåm hit å sät fingera i lasketånga å lät mä kleppa å klora ett grånnane, så får vi se senn!” (Du har för långa naglar, du kan inte göra det här. Kom hit och sätt fingrarna i tången så ska jag klippa av dina naglar, så går det bättre sen).
Den lede gjorde, precis som bonden sagt till honom och sen skruvade bonden till tången hårdare och hårdare, ju mer skam skrek. Bonden gjorde detta med uträkning för han trodde att han på så sätt skulle kunna göra sig fri från sitt kontrakt med den lede, men så gick det inte. Skam hade hårda fingrar och innan bonden hade skruvat åt så hårt, att han började be om nåd, så släppte skruven och den lede försvann ut genom dörren.
”Kåm ijenn en anner gång, när-ak har fått ena bätter tång!” ropade bonden efter honom, men det aktade sig allt skam för, ty han hade fått nog. Eftersom bonden hade fått allt han önskat, utom att få skam fast i klämman och klippa hans naglar, så saknade han inte honom heller.
När de sju åren hade gått till ända och bonden skulle gå och möta skam på den plats de bestämt när de skrev under avtalet, sade bonden till sin hustru:
”Nu sa du fulja mä å jära allt ja ber läk, annars ä vi tvongna å sjeljas!”
Hustrun lovade pliktskyldigt att följa mannens anvisningar och sedan gick de till utsatt ställe för att möta skam. Där bad bonden hustrun att klä av sig, och när hon gjort detta och skam kom, la han sin arm om hennes midja och drog henne med sig för att gå skam till mötes.
”Va har lu där?” ropade skam, när han fick se, att bonden hade något med sig.
”Lasketånga!” svarade bonden. ”Nu sa du läta mä jära dä ja velle, när vi va ihop sist!”
Det ville skam emellertid höra talas om, utan gav sig i väg det fortaste han kunde. Han hade inte makt, att ta bonden nu för han hade inte hållit sitt kontrakt med denne och låtit honom få allt han önskat.
Epilog:
Lasketång användes av sadelmakare. Med tången hålls läderremmarna under arbetet. Den var gjord av två träbitar som hölls ihop med en träskruv. Den kallades även laskeklämma.
______________________________________________________
Berättat av hemmansägare Alfred Persson i Stommen, Bolums socken, född 1868
