GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN

Ett skepp överfullt av emigranter

Under sista hälften av 1800-talet och början av 1900-talet emigrerade runt en miljon svenskar till Amerika där de hoppades få ett drägligare liv än i Sverige. Hungersnöd och svält hade drabbat den växande befolkningen under 1860-talet och många såg ingen annan utväg än att fly landet. Socknarna betalade i vissa fall biljetten bara för att slippa ta hand om de fattiga. Var fjärde man som var född efter 1850 lämnade landet och nästan lika många kvinnor.

Samtidigt kom rapporter från andra sidan Atlanten om guld och gröna skogar och ett obegränsat land där alla fick plats. Det sades att man till och med kunde gräva guld direkt ur marken. För de allra flesta svenskar slutade dock amerikaresan på ett fabriksgolv.

Minst 257 personer från Ornunga socken öster om Vårgårda emigrerade under denna tid till det förlovade landet. En av dessa var Henning Levin Fredriksson, född en tidig majdag 1869 på modern, Johanna Sofias, familjegård Romnefall i Asklanda. Fadern Fredrik Olausson som var bonde kom från Algutsgärde i Ornunga socken.

När Henning kom upp i tonåren, följde han med sin far på arbete till ”banerna” och blev rallare några år. Detta var en tid då amerikafebern gick sig het och många av hans kamrater reste över Atlanten. 1892, när han var 23 år greps också han av längtan till det förlovade landet och bestämde sig för att prova sin lycka ”over there”.

Första resan 1892–1900

Henning lämnade hemmet i Högabacka, dit familjen flyttat, den 22 maj 1892, och for tillsammans med åtta andra från bygden till USA. Han beskrev själv sin resa noggrant i sin dagbok:

Arizona Guion Line. Arizona gjorde sin första resa 1879. Samma år slog hon hastighetsrekord över Atlanten och gick även på ett isberg. 1894 gick hennes sista resa.

”Ressällskapet var Edvin Ström, Johan Andersson Spetalen, Leander Larsson Stenhögen, Edvin Svensson Rörbotten, Emil Gustavsson Öreberget samt bröderna Kasper och Vitalis Lindkvist som reste för andra gången. De var således våra ledare och rådgivare. Det var inte så bekvämt att resa. Vi fick bestå oss själva med sängkläder, med mat och kärl, så det var ganska besvärligt på nordsjöbåten Orlando. Atlantbåten var Arisona Guion Line. Det var inte så dyrt att resa. Jag betalade 135 kr till Ridgway. När jag betalat min biljett tillväxlade jag mig 12 dollar, en 10 och 2 en dollars sedlar amerikanskt mynt för 45 kr, 60 öre, ja må tro att landa i ett främmande land, med så klen reskassa och utan släkt eller anhöriga det var svårt nog. Så var det klena tider då det var ont om arbete. Jag arbetade i Johnsonburg till först i aug. 1892.”

Carl Viktor och Edvin Ström från Holtsäckran var båda ungkarlar i trettioårsåldern, Leander Larsson var tjugofyra år och likaledes ogift. Edvin Svensson var från Rörbotten i grannsocknen Ljur och följde nu efter sina båda äldre bröder som utvandrat ett antal år tidigare. Den nästan femtioårige Kasper Lindqvist var den ende som var gift, men han lämnade hustrun hemma när han åkte till Amerika. Den ogifte brodern Vitalis var i ungefär samma ålder som de övriga ungkarlarna.

Skogsarbetare i Potter County Pennsylvania

När Henning Olsson kom över till Amerika arbetade han i Coudersport i Potter County i delstaten Pennsylvania till i maj 1894. Det var då dåliga tider i Amerika. Det var ont om arbete och daglönen var låg, men i gengäld var allting billigt. Han fick tillfälliga arbeten och gick dessemellan arbetslös. Han hade svårt att göra sig förstådd och förstå på det nya språket och förhållandena var helt annorlunda mot hemma, men så småningom blev han van och hemmastadd.

Den 27 november 1894 började han att arbeta vid garveriet i Costello. Det var ett hårt arbete, som pågick dagligen utom på söndagar. Fyra år senare blev han arbetslös men fick komma tillbaka till garveriet efter ett halvår. Vintern 1898–99 var hård för honom, men han var som alltid positiv:

”Det var en klen vinter men det gick bra, jag bodde hos Anders Svansson och han tog blott 12 dollar i månaden för mat och rum.”

Efterhand började Henning längta tillbaka till Sverige. Han säger själv att han hade tröttnat på arbetet och beslöt att resa hem. Han lämnade USA den 4 juli 1900 och reste hem till sina föräldrar som då bodde på Enet i Ornunga dit de hade flyttat fem år tidigare.

Henning tyckte att Enet var för litet och dåligt och låg för långt bort, varför han pressade fadern att skaffa ett nytt ställe. På nyåret 1901 köpte de en gård, som ägdes av Edvin Ström, i Holtsäckran. Köpet betalades med pengar som Henning hade tjänat i USA. Edvin Ström var en av de ungkarlar från trakten som varit med när Henning 1892 for över Atlanten för första gången. Även om namnet Holtsäckran, eller som det tidigare skrevs Håltsäkran, betyder ”igenlagd åker” (hult=skog och äckra=öde), fanns det ett litet jordbruk som föräldrarna skulle kunna livnära sig på.

Andra resan 1901–1906

Garveri

Längtan tillbaka till det goda landet blev för stark, och kort efter familjen flyttat reste Henning tillbaka till USA och Costello där han fick tillbaka sitt förra arbete. Han tog det trots att arbetet med hudar var alldeles för tungt. Efter ett par år fick han dock flytta till torkhuset där de mer eller mindre torra hudarna var lättare att hantera än de tunga blötlagda skinnen. 1905 blev han befordrad till förman vid lädertorkningen och då kunde han hyra ett rum där mat ingick. Enligt hans brev betalade han bara ”en liten ränta” (hyra), så han levde billigt.

På försommaren 1906 greps Henning av en häftig hemlängtan och återvände till Sverige med avresa från New York den 29 juni. Han kom till Borås fjorton dagar senare för att omedelbart fortsätta hem till föräldrarna och systern på Holtsäckran. Dessa hade inrättat sig väl på sin nya gård och hade det relativt välställt.

När Henning var i Sverige längtade han till friheten i Amerika och när han var där längtade han hem till Sverige och sin familj. Efter en dryg månad tyckte han att det var dags att åter ta båten över Atlanten.

Tredje resan 1906–1909

Calypso

I sin dagbok beskriver han utresan mycket utförligt. Han åkte till Ona, troligen Torpåkra, och åkte därifrån tåg till Göteborg via Borås. Där fick han vänta några dagar på nordsjöbåten Calypso. Han hade gott om tid att se sig om i staden och tillfälle att bevittna hur två falskspelare spelade till sig pengar från dem som skulle resa till USA eller dem som kom hem därifrån.

”24 aug. En fin morgon. I dag göres i ordning för avresan som sker klockan 12. Det är idag ganska varmt. Det är en stor mängd folk och riktigt trängsel nere vid kajen. Kl 1 så är det klart och landgången drages in. Båten sätter sig i rörelse och nu så farväl mitt fosterland. Sjöresan den börjar med fint väder. Båten är ganska väl uppfylld med resande, mestadels återvändande svensk-amerikanare.

25 aug. En våt och regnig dag, allt är stilla till att börja med. Mot eftermiddagen mer regn samt storm, det börjar att klarna mot kvällen och båten den vaggar nu svårt och de flesta är sjuka.

26 aug. Stormen har under natten stillat sig. Vi äro nära Hull och får invänta tidvattnet. Kl 10 lägges båten invid dockan och vi får gå iland och se oss omkring men för natten måste vi stanna på båten. Och sen i morgon järnväg genom England till Liverpool.

27 aug Måndag. En fin dag då vår resa igenom England företages. Vi börjar den ganska tidigt på morgonen men framkom till Liverpool först kl. 3. Det är så många uppehåll och så mycket väntande som tager upp tiden samt gör det tråkigt.

Emigranter som lämnar Liverpool 1907

28 aug Tisdag. Tidigt uppe i dag för att komma i ordning för avresa från Liverpool. Det tager mycket tid när det är så överfullt med resande. Efter åtskilligt besvär tager resan åter sin början med hästskjuts från hotellet till båten, där ombordstigningen tager sin början först med en liten båt som tager oss ut till Carmia, sen så omsider är allt färdigt och denna ståljätte sätter sig i rörelse kl 5 em. Vädret är klart och lugnt.

29 aug Onsdag. Fint och klart väder. Något varmt. Irland anlöpes på förmiddagen och flera passagerare tages ombord, ganska vacker utsikt längs med stränderna så långt som ögat kan nå samt starka befästningar.

30 aug Torsdag. Vackert väder på morgonen. Det klagas för kaptenen över behandlingen som ej är som den borde vara på grund av att båten är överfull med resande (3070 personer). Fram på dagen regn samt någon vind. Nu börjar vaxcination bland Skandinaver och Engelsmän. Mot aftonen klart och stormigt, mången är sjösjuk.

31 aug Fredag. En regnig och stormig morgon samt något kallt och båten rullar betydligt. Det klarnar något fram emot eftermiddagen. Jag har blivit vaxcinerad.

1 sept Lördag. På morgonen idag så seglar vi förbi ett fartyg. I dag en lugn och solig förmiddag och alla synes krya och friska.

2 sept Söndag. En klar och härlig söndagsmorgon på Oceanen och tämligen stilla är vattnet. I dag så passeras Newfoundlandsbankarna mot eftermiddagen, vind och hög sjö. Här ser man några små fiskebåtar som gungar på det oroliga vattnet. Vi har nu på aftonen stark motvind så båten gungar mycket.

3 sept Måndag. En klar och varm samt nästan stilla förmiddag. I dag är dagen då uppassarna önskar att erhålla en slant i drickspengar. Mot aftonen storm och hög sjö. I dag blev en svensk flicka bestulen på sin biljett samt 10 dollar och 30 kronor.

Nantucket fyrskepp Lv-117

4 sept Tisdag. Dagen börjar med fint väder, solsken och varmt samt ej någon nämnvärd vind. Vi passerar nu på förmiddagen Nantucket fyrskepp som är ett bevis på att vi skall få se land frampå kvällen. Klart och fint väder fortfar nu hela dagen. Vi möter ett och annat fartyg frampå eftermiddagen. Vid solnedgången börjar man se en första skymt av land. Sedan när mörkret faller på så ser man en myckenhet av ljus på stranden. Folket på båten äro nu alla på gott humör. De som hava sina hem i Amerika äro glada över att dit igenkomma. De andra äro glada ännu i goda förhoppningar om det förlovade landet. Aftonen fin och månljus då vi börjar vårt inseglande i New Yorks hamn.

5 sept Onsdag. En vacker dag går upp. Båten har under natten legat för ankar ett stycke ut i hamnen. Före frukost så har vi marscherat förbi doktorn. Så under frukosteringen börjar båten sätta sig i rörelse och så småningom bogseras in i dockan. Där avstigningen så sakta tager sin början. Sen är det ett stort besvär att på dockan i denna trängsel finna sin koffert och få den tullad. När det är gjort skall den polletteras till Ellis Island emigrationsstation. När det är färdigt så kan man vänta på sin tur att komma på färja till nämnda ö. Där det återigen är att vänta innan man får stiga iland. Äntligen får man stiga utav och gå inför inspekteringen som snart är över. Och sedan tager en lång väntan sin början innan man får gå och uppsöka sin koffert för att ånyo få den utlöst och polletterad till bestämmelseorten. Och över allt samma trängsel och samma väntan, sen får man åter gå på färjan till Erie station dit vi ankom kl 10 på kvällen. Sen fick vi tillbringa natten på järnvägsvagnen som ej sattes i gång förrän kl 4 på morgonen. Således efter en lång natt med trängsel och väntan.”

Costello garveri i drift 1880-1924

Efter att ha rest på, som han säger, ”ett sakta och otrevligt tåg som stöter och rycker och far illa med oss” kom Henning Olsson så till Costello, där han omedelbart fick arbete på garveriet. Han arbetade på torkhuset och fick mycket övertid eftersom det var goda tider de åren; 1,50 dollar var dagslönen för tio timmar i torkhuset. Han gick ibland någon extra nattvakt och den 10 juni 1908 blev han ordinarie nattvakt för 2,16 dollar per natt.

Längtan till hemmet i Sverige med far, mor och den elva år yngre systern Selma Serafia blev efterhand för stark. Han slutade sitt arbete och reste i augusti 1909 hem till fosterlandet.

Fjärde och sista resan 1911–1912

Denna gång kom han att stanna i Holtsäckran i två år. Än en gång överväldigades han emellertid av längtan till, som han skriver, ”det goda, härliga och fria landet Amerika”. Han reste i augusti 1911 för fjärde gången till USA.

När han kom till Amerika var det dåligt med arbete. Den 20 september fick han dock en anställning på Pennsylvania Wood Company i Galeton, en träindustri, ”där jag fick arbeta med, som di kallad, runna the gang Balter, det var ett bra arbete. Jag fick börja att runna den maskinen den 23 januari 1912, min företrädare hade just den dagen sågat höger tumme av sig. Det kändes litet svårt att börja med men sen gick det ganska bra för mig.”

Den 11 februari samma år fick Henning, som han skriver, ”det sorgligaste brev som jag fått. Min käre gamle fader är sjuk och bliver han ej bättre så må jag resa hem för jag kan ej lämna mor och syster utan att giva dem den hjälp jag kan i nödens och sorgens stund.” Han skrev genast hem och ville veta om fadern blivit bättre och fick svar den 11 mars att det var bäst om han kom hem.

Den 20/3 1912 såg Henning frihetsgudinnan för sista gången

Han lämnade sitt arbete och reste från Galeton den 18 mars 1912 och två dagar senare från New York Han anlände till Sverige efter tio dagars seglats över Atlanten. När han kom hem till gården fann han att fadern blivit i det närmaste återställd. Henning kände sig då besviken, ja, kanske lurad hem från ett bra arbete. Detta skulle han aldrig komma att glömma. Han återkom ofta i sin dagbok till det rika, fria, goda land som han var tvungen att lämna.

Han hade levt sparsamt i Amerika och skickat hem lite pengar då och då, som sattes in i bank. Han hade under sina 18 år i USA samlat en liten förmögenhet som nu var bra att ha.

När kriget var slut ansåg han sig för gammal för att återvända till USA. Han tyckte sig inte orka med arbetet, arbetstakten var för hög och han för klen. Fadern dog två veckor före jul 1922 och modern två och ett halvt år senare. Då var det bara Henning och systern kvar på Holtsäckran där Selma Serafia blivit sina föräldrar trogen hela sitt liv.

Efter moderns död övertog Henning den lilla gården i Holtsäckran med systern som piga. Han fick på äldre dagar en besvärlig sjukdom, som gjorde att han de sista femton åren inte kunde sköta jordbruket.

När han gick bort 1948 stannade Selma Serafia kvar på gården ensam i ytterligare i tio år innan även hon gick bort och sen blev det tyst för alltid på Holtsäckran.

Berättelsen är baserad på en artikel av Stig Svensson i Årgång 16 av Svältornas fornminnesförening tidskrift.