TÄPPE-NILS

Andra Långgatan i kvarteret Haga i Göteborg i början på 1900-talet

Två månader efter att Sverige för första gången hållit demokratiska val, där både kvinnor och män fick delta, föddes Nils Adolf Johansson i stadsdelen Haga i Göteborg. Året var 1921. Modern med det vackert klingande namnet Signe Isabella Svensson var tjugosju år gammal och ogift, men hade en relation med handlanden Johan Adolf Johansson. Han var skild sen fem år tillbaka, men av någon anledning hade de båda inte gift sig.

Signe hade redan fått ytterligare fyra ”oäkta” barn med Johan Adolf, ett tvillingpar som var drygt fyra år gamla, en treårig son och en dotter, som var två år när Nils föddes. Dessutom hade Signe en oäkta dotter med en annan man, Albert Jonsson. Denna dotter föddes 1915 och var alltså sex år gammal.

Ett halvt år efter Nils födelse gifte Johan Adolf och Signe sig. När han var endast två år gammal blev han bortlämnad till lägenhetsägaren August Fredriksson Dag och hans hustru Emma Sofia Bengtsdotter Palm på torpet Furuhagen i Ryda socken i Skaraborg. August och Emma var båda i sextioårsåldern och hade själva fått sju barn, varav alla utom den yngste sonen, Gustaf Helmer, som var tretton år, hade lämnat hemmet. Antagligen kom fosterskapspengen väl till pass för det åldrande paret.

På julafton 1928 dog den då sextiotreåriga fostermodern Emma. För August blev det för mycket att både ta hand om sin tonårige egne son och fostersonen Nils, varför den senare fick flytta till ett nytt fosterhem.

Norra Vånga kyrka och prästgård

Han hamnade då i Norra Vånga hos Gustaf Leander Lustig och Märta Natalia Johansson på Klockaretorpet under prästgården.

1936, tjugofem år gammal, fick han åter flytta, denna gång till Alfred och Ellen Andersson på den lilla gården Täppa i Främmestad. På grund av att han var sent och klent utvecklad, samt hade svårt att lära sig att prata, var han upptagen som patient inom familjevården under Göteborgs stad. Hos Alfred och Ellen blev han väl omhändertagen och de båda betraktade honom som barn i huset.

Torpet Täppa under Lindås låg nästan på gränsen till Sollebrunn och kom att bli hans fasta punkt under hela hans liv.

Nils Adolf Johansson (8/11 1921 Göteborg Haga – 18/8 1982 Främmestad Lindås)

Nils visade i tidig ålder affärssinne och började snart med egen verksamhet. Han cyklade omkring och sålde vykort, julkort och julbonader och var noga med att framhålla att hans bonader var av hög kvalité. Han saluförde sina varor väl: ”Känn här, det är annat papper är vad det är i dem som Hulda i Lindås säljer”. På söndagarna sålde han tidningar. I hans växande sortiment ingick även fisk och sill.

”Täppe-Nils” på sin transportcykel lastad med fyra torvströbalar. Foto Olle Granlund

Så småningom skaffade han sig en tvåhjulig transportcykel med vilken han transporterade torvströbalar till sina kunder. En tid körde han två gånger dagligen från Öjemossen till järnvägsstationen i Sollebrunn, två balar fram och två balar bak på cykeln. Det var en lång resa på 4 mil fram och tillbaka.

År 1941 köpte han en trehjulig transportcykel till vilken han kopplade en cykelkärra som släp. Varje vecka körde han med full last, ofta överlastad, till Göteborg. Med trehjulingen och kärran kände han att han kunde köra nästan hur mycket varor som helst.

Han lastade fyra torvströbalar fram på cykeln med en glugg emellan och två balar bak. En gång hade han åtagit sig att köra halm. För att få ett ordentligt lass hade han lagt ett par bräder på tvären. När han lastat färdigt, kunde han inte se vägen framför sig, men Nils var aldrig rådlös. Han fick en pojke att sätta sig uppe på lasset och denne berättade hur han skulle köra. Ekipaget såg ut som en halmhässja på hjul.

Nils sysslade även med persontransporter. Han körde taxi med cykel främst på söndagar då han satte ett säte på flaket så att två personer kunde åka med honom. Det berättades att han en gång körde en dam till kyrkan och när han efteråt blev tillfrågad om det inte var tungt svarade han: ”Äsch, hon vägde inte mer än 5 öre jäst”. 

Det var inte bara cykeltransporter Nils ägnade sig år. Hemma i vagnboden hade han ordnat en cykelverkstad, men på vintern när det blev riktigt kall flyttade han in verkstaden i ladugården där det var varmare.

Han skaffade sig en handdriven spruta, som han for omkring med och kalkade eller rödmålade ladugårdar. Denna bytte han så småningom ut mot en motordriven spruta och då gick arbetet mycket fortare.

När det tröskades i bygden, ställde Nils gärna upp som säckbärare, stor och stark som han var.

En vedsåg och vedklyv ingick också i hans verktygssortiment. I flera år högg och klöv han veden till skolorna i Främmestad.

År 1951 blev han friskriven från familjevården och därmed myndig och kunde ta körkort. Snart nog köpte han sin första bil, en äldre Volvo som i stället för baksäte hade ett lastflak. På detta byggde han ett enkelt kapell av masonit.

Dansbanan i Granvattnet utanför Gräfsnäs norr om Alingsås

Den ombyggda Volvon använde han för persontransporter, som till exempel till dans på Granvattnets dansbana utanför Gräfsnäs. Bilen hade registreringsnummer R 420. Nils kallade den därför för ”Din klara sol går åter upp”. Den psalmen hade nr 420 i den gamla psalmboken. Det var ett passande namn för den alltid lysande och nyfikne Nils.

Volvon bytte han så småningom ut mot en Chrysler från tidigt trettiotal. Under tiden han hade bil började han att sälja flaggstänger. När han skulle leverera en stång, lade han den helt enkelt på biltaket och körde i väg.

Nils åtog sig även att måla om flaggstänger utan att ta ner dem. Påhittig som han var hade han utarbetat en metod, där han med hjälp av ett par bräder med remmar kunde klättra upp för stången, en satt han på och den andra stod han på.

Frågade man honom om det inte var farligt att klättra i gamla flaggstänger, de kunde ju vara ruttnaa, svarade han: ”Jag gör svajprovet, när jag kommer halvvägs. Jag sätter stången i svajning och håller den då kan jag fortsätta”. Han arbetade effektivt och finurligt. På vägen upp skrapade han bort gammal färg och spacklade ojämnheterna. På vägen ner målade han stången. På det sättet slapp han ta sig upp och ner för stången flera gånger.

I de allra flesta fall gick det bra, men en gång brast stången och Nils föll ner från den avbrutna stången, som tur var utan att skada sig då han hamnade i ett buskage som mildrade fallet.

Något sinne för ekonomi hade Nils emellertid inte. ”Jag föddes med två tomma händer och nu har jag 50 000 i skuld”. Denna ramsa upprepade han ofta även om han angav lite olika belopp för sina skulder.

På grund av diabetes och kanske andra orsaker fick Nils sitt körkort indraget. Han skaffade sig då en EPA-traktor, som han registrerade på sin fostermor Ellen i Täppan. En dag råkade han emellertid ut för en olycka när han körde genom Nossebro. Han skadade sig då ganska allvarligt och bestämde sig därefter för att återgå till sin moped.

Han fortsatte trots olyckan sin affärsrörelse, nu med att köpa upp ägg i trakterna runt Främmestad. Sedan lastade han äggen på en kärra och körde till Göteborg. Från en lagerlokal där kör han ut äggen till sina fasta kunder. Vecka efter vecka upprepas denna procedur.

Det där med flaggstänger kunde han emellertid inte släppa. På sin moped transporterade han stänger till Göteborg. Flera gånger blev han tagen av polisen, när han trots förbud körde på motorvägen. Strax före jul ett år blev han tagen av Lerumspolisen och förd till stationen för förhör.

Nils förstod att något ”lurt” var på gång, för poliserna skrattade hela tiden. Väl framme fick han motta en inramad förstoring föreställande honom själv, när han körde över en viadukt med en flaggstång på släp. ”Nu lämnar vi den här som julklapp till dig. Samtidigt innebär julklappen att vi nu har stoppat dig så många gånger att vi i fortsättningen inte bryr oss om dig och dina flaggstänger”.

Hans liv hade startat olyckligt med en ogift mor som inte ville eller kunde ha kvar honom hos sig, men trots allt klarade han sig ganska bra genom livet. Han var påhittig och företagsam och genom detta träffade han även många människor och gjorde nog en och annan bra affär också även om det i slutändan inte blev något över.

Slutet på hans liv blev emellertid lika olyckligt som början. Under arbete på ett högt ladugårdstak föll han ner och skadade sig så svårt att han senare avled endast 61 år gammal 1982.

Nils var en snäll person, särskilt mot barn, arbetsam och hjälpsam. Kanske hans omdöme klickade ibland, men han var alltid i arbete och hittade lösningar på det mesta.

Han hade ett gott hjärta och en glimt i ögat som mer än väl kompenserade för hans brister.

____________________________________________________

Detta är en bearbetning av en berättelse som publicerades i Västgötabygden år 2000