TVÅL-STRANDBERG

Carl Peter Strandberg, alias ”Tvål-Strandberg” i luffarmundering

Den 21 maj 1862 föddes och nöddöptes ett litet gossebarn på båtmanstorpet Anderstorp i Asige socken i Halland. Hans far hade kallat på prästen då han inte trodde att modern och sonen skulle överleva dagen. Pojken fick i all hast namnet Karl Petter.

Fadern, Christian Andersson Strandberg, var indelt båtsman vid båtmanstorp nummer 58 och även om Asige där han och familjen bodde låg en bit in i landet tjänstgjorde han för örlogsflottan. Endast två månader tidigare hade han gift sig med den höggravida fyrtioåriga Christina Persdotter från Drängsered. Christian som själv var 47 år gammal, hade säkert inte tänkt sig att bli far på nytt efter att ha förlorat sin första hustru med vilken han hade en son och en dotter, vilka båda var över tjugo år när modern dog.

Allt gick emellertid fortare än han tänkt sig. Christina blev med barn och långt före tiden var inne nedkom hon med gosse Carl Peter som alltså fick nöddöpas. Mot alla förväntningar överlevde emellertid pojken och växte upp på båtmanstorpet i Asige. Det skulle emellertid visa sig att han inte var som alla andra barn, han växte nämligen mycket saktare och mindre än andra och blev aldrig riktigt fullvuxen.

När Carl Peter var tjugo år begav han sig hemifrån som dräng för första gången. En dryg vecka efter sin tjugoandra födelsedag lämnade han hemmet för gott och begav sig på luffastråk till Danmark.

Vy över Nissan. I bakgrunden Skandinaviska Jutefabriken öppnad 1890. Foto 1902

Runt förra sekelskiftet återvände han till fäderneslandet och gjorde Oskarström och dess Jutefabrik till utgångspunkt för sina vandringar. Skandinaviska Jutefabriken var relativt nystartat och hade snabbt vuxit upp till ett stort företag.

Han bodde då i en vagn som stod uppställd i samhället. Under den kallare delen av året eldade han med blånor och annat spill som han kom över från ”Jutans” linberedning.

En dag uppvaktade en delegation Strandberg, som skyggade inne i vagnen. De försökte övertala honom till att flytta till en bättre bostad. Ett argument var att det var kallt på vintern.

”Ja fryser inte. Känn hur varm ja ä”, svarade han och stack ut en naken fot mellan vagnens sidolemmar.

Till slut, när han varit borta lite för länge, var det någon som såg till att bostadsvagnen forslades bort. Det var då Tvål-Strandberg drog sig norrut och tydde sig till bruken i Hylte, där han lär ha lånat husrum under 17 vintrar i rad.

Carl Peter försörjde sig som gårdfarihandlare och luffare. I stugorna kallades han för ”Tvål-Strandberg”, eller kort och gott ”Tvålgubben”, när han sågs komma längs landsvägen. Hans utbud av varor var ytterst smalt och precist, det bestod uteslutande av tvålar.

”Sa dä va nån tovål idá?” var Strandbergs återkommande öppningsreplik när han stod på farstutrappan.

Var man då i behov av en tvål köpte man av den kortväxte gubben. Om inte, gjorde sympatierna med mannen att man oftast köpte en ändå.

”Tvål-Strandberg” var varken trugande eller undergiven, men väl slängd i käften. Det fanns en kvinna i Hyltetrakten som redan hade ett stort förråd av tvålar, naturligtvis köpta från Strandberg, och som till slut avböjde ytterligare tvål. Hon ville ändå vara snäll och bjöd därför in honom på en tallrik soppa, varvid ”Tvål-Strandberg” snäste:

Tvål-Strandberg på besök i trädgården hos familjen Lövenheim i Hyltebruk. Gerda Lövenheim, i bakgrunden med barnen, var sjuksköterska vid läkarmottagningen i Hyltebruk Foto David Lövenheim

”Nä. Om du inte köper nån tvål, kan du behålla din soppa för dig själv.”

När Carl Peter Strandberg, Tvål-Strandberg, slutat bo i fabrikshusen i Rydöbruk och Hyltebruk flyttade han in i en jordkula längs Nissastigen mellan de båda orterna

Strandberg var då redan väl känd på bruken längs Nissadalen. Under sina ränselvandringar hade han vintertid övernattat i fabrikernas pannhus där det var varmt. När ”Tvål-Strandberg” med ojämna mellanrum dök upp på fabriken brukade Johan Andersson, massakokare vid Rydöbruket, eller hans arbetskollega Carl Larsson, om det var hans skift, tappa upp varmt vatten i ett stort kar som stod uppe i kokeriet. I karet tvagade de under nattskiftets skumma ljus och dryga arbetspauser, landsvägsdammet av den originelle vagabonden.

En vinter höll det på att gå illa. Arbetet på de båda bruken i Rydöbruk och Hyltebruk låg nere på grund av vattenbrist, strejk eller något annat. Pannorna eldades inte. Strandberg försökte ändå bada, men frös bittert. Det var efter den betan han inredde jordkällaren, som var trång och fuktig, men ändå gav ett visst skydd mot kylan och vätan. Jordkulan var en källare som tillhört ett gammalt soldattorp. Det låg längs Nissastigen, från Hyltebruk räknat någon kilometer mot Halmstad, i Tranemo.

Tvål-Strandberg tillsammans med en besökare vid hans stuga. Bild Hilding Andersson

Någon gång på 1920-talet, när Hylteborna tyckte synd om Strandberg och befarade att han skulle frysa ihjäl, togs initiativet av en grupp arbetare på pappersbruket i Hyltebruk, att bygga en stuga med kamin åt Carl Peter. Denna stuga byggde de på samma tomt där jordkällaren fanns.

Tvål-Strandbergs stuga i Hyltebruk som Hyltearbetarna byggde på 1920-talet finns inte kvar

Strandberg blev, sägs det, glad för stugan som Hyltearbetarna byggt åt honom. Eftersom han var kortväxt hade man konstruerat allt – väggar, dörröppning, fönster och övrig inredning i miniformat, men ändå skalenligt i förhållande till luffarens mått.

Hylteborna tillsammans med Strandberg

Här levde han till fram mot mitten av 1930-talet. Då hälsan till slut svek lät han sig övertalas att flytta till ålderdomshemmet i Slättåkra. Där dog Carl PeterStrandberg av ”ålderdomssvaghet” en januaridag 1936, 73 år gammal.