BRÄNNVINSMORDET I GRUDE

Maja Stina Olofsdotter och tvillingsystern Ingeborg föddes 1816 på gården Såkhult i Siene socken utanför nuvarande Vårgårda. Då hade hennes föräldrar, Olle Larsson och Johanna Hansdotter, som var bönder, redan hunnit få tre döttrar. Den äldsta, Lena, var 7 år. Den näst yngsta, Britta, dog när hon var ett halvt år gammal. Minstingen Anna Britta var bara ett och ett halvt år gammal.

Man kan förstå att det var mycket knapert på det lilla torpet. Med bara flickor fanns det heller inga utsikter att få hjälp med att ta hand om torpet när föräldrarna blev gamla, men så föddes då äntligen på sensommaren 1821, som den siste i barnaskaran, en son, som fick namnet Johannes.

Som så många andra barn på den tiden fick barnen, så även Maja-Stina och Ingeborg, lämna hemmet tidigt för att ta tjänst som pigor i bygden. När Maja-Stina var 16 år gav hon sig i väg för att ta en tjänst hos bonden Johannes Svensson i Malryd i Tämta.

Redan ett halvt år senare, den 28 oktober 1833, flyttade hon hem till Såkhult igen. Antagligen fick hon inte vara kvar eftersom husbonden skulle lämna gården. I flyttbetyget skriver kyrkoherden att Maria Stina var ärlig och kunde läsa utantill behjälpligt.

Maja-Sina stannade hemma på torpet i Såkhult i ett år innan hon 19 år gammal lämnade hemmet tillsammans med tvillingsystern Ingeborg för att bli piga i Nårunga.

Smedsgården Gundlered

Från Nårunga flyttade hon sedan till närbelägna Ljurs socken och till sin ett år äldre syster och svåger Johannes Larsson på Smedsgården i Gundlered. 1847, födde hon en oäkta son, som fick namnet Anders Peter och som döptes i Algutstorp av kyrkoherde Wallentin Yllander.

Eftersom hon fick ett barn utan att vara gift hamnade hon inför rätten och dömdes där för ”lägersmål”, det vill säga att ha haft sexuellt umgänge innan hon var gift och att ha fött ett barn som ensamstående. För detta på den tiden så avskyvärda brott blev hon dömd till ”hemlig kyrkotjänst”.

En månade efter domen flyttade hon till Borås. Kyrkoherden var då noga med att göra en anteckning om hennes tvivelaktiga leverne i flyttningsbetyget:

”Den 5 augusti 1847 erhöll pigan Maria Stina Olofsdotter utflyttningsbevis till Borås, att hon är född i Hol 25/10 1816, vaccinerad, försvarlig i sin kristendomskunskap, ordentlig, till nattvardsgång och levnad, med undantag av första gången begånget lägersmål, härav barnet Anders Peter blivit framfött i Ödegärde den 3 juli 1847, att hon för lägersmålet ej ännu undergått hemlig kyrkoplikt, att någon hennes äktenskapsförbindelse inte är känd ej heller anmält för pastorn i Nårunga, att hon utflyttar härifrån till Borås, så framt som erhåller sin husbondes Johan Larssons i Gundlered tillstånd att nu lämna sin tjänst hos honom.”

Något år senare flyttade hon till tvillingsystern Ingeborg och hennes man Lars Andreasson, på torpet Åtorp under Ödegärdet i Nårunga.

Strax före jul 1851 fick Maja Stina sitt andra ”oäkta” barn, som föddes i systerns enkla backstuga. Flickan, som fick namnet Johanna Catharina, var dotter till en ”Sven” och kallades därmed Svensdotter.

Maja Stina som var 35 år gammal när dottern föddes stod där ensam med ett nyfött barn, inneboende i en backstuga hos den ensamstående systern Ingeborg, som också har ett elvaårigt ”oäkta” barn. Sonen Anders Petter fanns inte i familjen så antagligen dog han som litet barn.

Maja-Stina hade vid den här tiden aldrig haft ett eget hem. Hon hade alltid tvingats bo som piga hos någon bonde eller som inneboende hos någon av systrarna. Hon hade fött två ”oäkta” barn, varav ett hade dött tidigt. Hon hade blivit straffad av kyrkan och därför utestängd från den så viktiga gemenskapen. Hon hade inget arbete och inga tillgångar. Hon var med andra ord inte särskilt attraktiv på äktenskapsmarknaden.

När dottern Johanna Catharina var 13 år lyckades hon trots allt bli gift. Den 9 september 1864 stod bröllopet i Nårunga med den 56-årige torparen och änkemannen Andreas Andersson. Även om maken var betydligt äldre än Maja-Stina var han en ganska ståtlig man, högrest, 175 cm lång, med mörkt brunt hår, blå ögon, avlångt ansikte, och normal vikt.

Andreas Andersson föddes den tjugofemte april 1808 på gården Romnefall i Asklanda, en dryg mil sydost om nuvarande Vårgårda, ett samhälle som inte fanns på den tiden utan uppstod först när järnvägen anlände i mitten på 1860-talet.

Andreas var son till torparen Anders Larsson och hans hustru Catharina Larsdotter på Larstorp i närbelägna Remmene socken.

När Andreas var 26 år gammal tjänade han som dräng hos Petter Andersson i sin födelseby Romnefall. Där och då skulle hans liv komma att ta en förfärlig vändning.

Frinnestad Nedergården

Det var den sjunde december 1834 och ett antal bönder och drängar träffades hemma hos Måns Larsson på Frinnestad Nedergården i Grude socken för att dricka brännvin och spela kort. Det var förvisso söndag och kortspel var förbjudet liksom utskänkning av brännvin utan tillstånd och något sådant hade inte Måns, men han tjänade bra med pengar på dessa otillåtliga tillställningar, så det bekymrade inte honom så mycket.

Vid skymningsdags, som denna dag inträffade vid fyra-tiden på eftermiddagen, begav sig Andreas hemifrån till lönnkrogen och de kortspelande drängarna. Det var det mindre än en kilometer om han gick tvärs över åkrarna.

Kortspelet var i full gång och brännvinsflaskan vandrade glatt bordet runt till de skrattande och överförfriskade kortspelarna.

I lokalen befann sig även den trettioåttaåriga Maja Catharina Öberg, soldat Sven Gladers hustru. Sven var soldat nummer 81 på Grude Finnestads soldattorp Månsagården, vilket låg alldeles i närheten.

Maja, var ordentligt påverkad av starka drycker och raglade runt i lokalen medan hon vulgärt skämtade med männen som spelade kort. Hon lät sig även välvilligt bjudas på den ena snapsen efter den andra, samtidigt som hon flirtade vilt med männen.

Sedan några år hade den äktenskapliga lyckan tagit slut i Glader-familjen och Maja hade börjat föra ett mindre ordentligt liv och visa mycken begivenhet för starka drycker. Tidvis vistades hon längre tider borta från hemmet och lämnade maken ensam med de fem minderåriga barnen, varav den yngsta endast var tre år gammal.

För att komma över brännvin sålde hon allt som fanns av värde i hemmet samt stal även andras värdefulla ting. Hon hade heller inget emot att låna ut sin kropp för att i gengäld få några kluckar brännvin.

Hon tycktes ha en speciell förkärlek till Andreas för honom bombarderade hon med frivola erbjudande och antydningar. Hon gjorde ingen hemlighet av att hon gärna skulle tillbringa en intim stund med den ogifte drängen. Hennes inviter gick snart över till handgripligheter i ordets rätta betydelse. Hon stack resolut en hand ner i Andreas byxor och tog tag i det manligaste han hade. Andreas verkade inte direkt ha något emot denna behandling för den berusade kvinnan kunde upprepa sin handling ett flertal gånger utan att han opponerade sig. Medan hon rotade runt i hans underliv frågade hon honom hur det stod till med hans horor. Såsom ungkarl sökte han sig gärna till traktens mera frigjorda kvinnor för en stunds avkoppling.

Soldaten Lars Wig, som satt bredvid Andreas, blev förfärad över Majas otillbörliga närmanden och uppmanade henne att sluta trakassera Andreas. När hon trots upprepade anmaningar inte tog sin hand ur dennes byxor, knuffade Wig till henne så att hon föll av bänken där hon satt bredvid Andreas och masserade hans mandom.  Wig, som ju var soldat precis som den suktande kvinnans äkta man, tyckte antagligen att det var ovärdigt en soldathustru att bjuda ut sig på detta vulgära sätt.

När Maja låg hjälplös på golvet drog drängen Petter Carlsson upp hennes kjol över huvudet på henne och blottade hennes bara underkropp (på denna tid bar kvinnor inga underbyxor) och började slå henne på låren med en käpp. Petter, son till sadelmakaren Carl Hagel och hans hustru Kjerstin Jonasdotter i Romnefall, var liten och ganska klen till växten med ljusbrunt hår och långsmalt ansikte och ljusblå ögon. Även om han bara var sjutton år gammal, var han likväl redo att slå den försvarslösa kvinnan.

Andreas ryckte käppen ur händerna på Petter och skrek till Maja att ”jag skall ge dig så att du skall ha gott av det i ett halvt år” och så gav han henne två slag i huvudet med den hårda pinnen.

De båda fick sen hjälp av både Lars Wig och Olof Ericsson från Ryatorpet att kastat ut den berusade kvinnan ur stugan. Där ute på gården gav Ericsson henne tre hårda sparkar med sina träskor. Andreas och Petter fick tag i ett par störar av rönn, vilka stod vid gärdsgården, och med dessa pucklade de på den försvarslösa kvinnan, varvid Andreas yttrade ”jag skall ge henne dråpslaget”. Petter svarade då: ”vänta med det så länge”. Om han menade att de skulle vara barmhärtiga mot kvinnan och inte döda henne eller om de skulle dra ut på misshandeln är oklart. Under alla omständigheter fortsatte de att slå henne upprepade gånger i huvudet så att blodvite uppstod. Lönnvärdens tolvåriga dotter Christina hejade på våldsverkarna med orden: ”Djävulen skall ta dig om du låter käppen vila på kärringen”. Medan blodet sprutade ur sår i kvinnans huvud ropade hon förtvivlat: ”Slå icke ihjäl mig!”.

Något efter misshandel som skedde vid sjutiden på kvällen passerade änkan Annika Persdotter Måns Larssons gård på väg till Bengt Pettersson i Övergården för att hämta sina barn hon tillfälligt lämnat där. Ute på gården upptäckte hon då Maja Glader liggande på marken alldeles orörlig. Hon gick in till de kortspelande och supande männen och där bad hon Olof Ericsson att gå ut till den livlösa kvinnan och se till hur hon mådde eftersom hon befarade att denna var död. Ericsson gick ut som ombedd och kom omedelbart tillbaka varvid han sade att ”kärringa varken är eller blir död”.

Därmed kunde kortspelet och brännvinsdrickandet fortsätta som om inget hänt.

Fyra dagar senare lät kronolänsman Wingner häkta de båda drängarna Petter Carlsson från Blekene och Andreas Andersson från Romnefall. Han misstänkte att de båda var skyldiga till misshandeln av soldat Gladers hustru så att hon hade avlidit.

De båda drängarna kastades i häkte och häradsrätten anställde förhör med alla som varit närvarande i Måns Larssons stuga den 7 december 1834. Härvid framkom bland annat att ett vittne träffat Andreas Andersson och Petter Carlsson vid middagstid samma dag och då hade Petter yttrat: ”att, om han träffar Glader-Maja, skulle han slå henne att hon hade gott därav till Julafton”.

Obduktion 1911

Maja Catharina Gladers döda kropp undersöktes och obducerades av provinsialläkare Johan Forsell I Alingsås. Brådskande fick han åka hästskjuts från staden till Grude. På vägen stannade han dock till vid Eklanda gästgiveri för att byta hästar.

Själva obduktionen skedde på Grude kyrkogård där kroppen förvarades i avvaktan på att frisläppas för begravning.

Forsell konstaterade först att den döda var av ordinär kroppsbyggnad och ”med gott hull”.

Vid yttre besiktning fann han håret insmort med levrat blod, så att inga skador kunde upptäckas på huvudsvålen. Över vänstra ögonbrynen fanns en krossad öppen skada och ögat var blodsprängt. Den döda hade blånader över nästan hela kroppen och ansiktet. Övre läppen var något kluven. Blånader, röda och gula fläckar efter slag, fanns över axlarna, armarna och vänstra låret.

Vid huvudskålens uppsågning fanns uppå och utmed vänstra sidan av hjässans hemisfär, torkat blod, som även runnit ut genom örat, och vid kalottens avrakning av den utsågade delen av huvudskallbenen, fanns nästan överallt torkat blod.

Provinsialläkaren fann att Maja Gladers hjärta hade varit friskt, men inbäddat i mycket fett. Lungorna var något fastväxta och hade överallt brunaktiga fläckar och snibbarna var alldeles brunsvarta.

Levern var frisk, gallblåsan stor och innehöll minst ett jungfrumått (ett gammalt svenskt mått som mest användes om brännvin och motsvarade drygt 8 centiliter), mörkgrön galla. Alla partier runt gallan var grönaktiga av utsipprad galla. Tarmarna befanns vara mycket feta.

Forsell konstaterade vidare att de slag som den avlidna fått på vänstra sidan av huvudet och som vållat extravaserat blod på hjärnan ensamt varit det som förorsakat hennes död.

Därmed stod det klart att de två personer som slagit hustru Glader medan hon låg utomhus var de skyldiga till mordet eller dråpet. Dessa båda var Andreas Andersson och Petter Carlsson. Eftersom det inte gick att klargöra vem som utdelat det dödande slaget fälldes båda för mord och dömdes att mista livet genom halshuggning.

Av de övriga inblandade straffades soldaten Lars Wig av häradsrätten för att han ”skuffat” till Maja Glader. Hans bot blev 25 riksdaler. Olof Ericsson blev dömd för att ha sparkat kvinnan tre gånger och fick böta 10 riksdaler. Måns Larsson, ägaren till gården där männen spelat kort och druckit brännvin, blev dömd för olovlig brännvinsminutering och skulle böta tio riksdaler. Eftersom brottet skett en söndag fick han en tilläggsbot om tre riksdaler.

Häradsrättens dödsdom mot Andreas Andersson och Petter Carlsson underställdes Göta Hovrätts prövning. Under tiden Hovrätten prövade ärendet förvarades de båda dödsdömda fångarna på Länshäktet i Vänersborg.

Göta Hovrätt bekräftade dödsdomen varpå de båda dräparna begärde nåd hos Konungen. Denne såg tydligen förmildrande omständigheter varför nådeansökan beviljades och dödsdomen omvandlades till ett tioårigt arbetsstraff på Malmö slottsfästning.

Malmö slottsfästning

Den sjätte februari 1836 förflyttades Andreas Andersson och Petter Carlsson från länshäktet i Vänersborg till Malmö slottsfästning. Det hade då gått över ett år sedan soldathustrun Glader dog efter deras misshandel av henne.

Vid 1800-talets början fanns det 35 fängelser i Sverige, alla gemensamhets- eller logementsfängelser, det vill säga fängelser där de intagna bodde i gemensamma stora logement. Fem av dessa fängelser var inrymda under fästningsvallar, bland annat Karlstens fästning. Femton fängelser var inrymda i slott eller rådhus och fjorton fanns i särskilda byggnader. Malmö slottsfängelse var på denna tid ett av de mindre med endast några tiotal intagna.

1807 bestämdes att rikets fästningsfängelser inte längre skulle hysa lösdrivare och tiggare, och två år senare föreslogs en ny fångvårdsordning. Främst handlade det om utökad användning av frihetsstraff, efterhand också om en förbättrad differentiering av fångarna och minskad gemensamhet. 1827 inleddes en upprustning och anpassning av det gamla slottsfängelset i Malmö till de nya tankarna. Anstalten började då kallas ”Malmö Correctionella Arbetsfängelse”. Man byggde till en cellavdelning med 42 platser, en slags mottagningsavdelning, i stället för flera logement. Totalt skulle anläggningen ha plats för 312 ”på viss tid dömda tjuvar”.

Andreas Andersson blev inskriven i fångrullan som fånge nummer 40 och Petter Carlsson som nummer 41. Vid inskrivningen råkade antingen fängelsesekreteraren skriva fel födelsedatum eller så uppgav Petter Carlsson fel datum för sin födelse. Under hela sin vistelse på fästningen uppgavs nämligen att han var född den andre maj 1807, när han i verkligheten föddes tio år senare. När han kom till ”Malmö Correctionella Arbetsfängelse” var han alltså bara nitton år gammal.

När Andreas och Petter kom till fängelset fanns där ungefär 700 fångar. Det var byggt för 312 intagna, så det var otroligt trångt. De både inhystes i det överfulla logementet nummer 2, där de fick dela plats med flera hundra andra fångar. Förhållandena under denna tid var naturligtvis eländiga, vilket kanske var en bidragande orsak till mordet på fängelsedirektören Hans Canon 1837 då de båda Asklandaborna endast varit ett år på fängelset.

I fängelset fick Andreas och Petter arbeta med ombyggnadsarbeten samt med tillverkning av linne- och blångarnsvävnad och strumpstickning. En del av sysselsättningen ägde rum utanför anstalten. Intagna kunde lejas av lokalbefolkningen för såväl vedsågning som hantlangning vid nybyggen. Fångar från Malmöhus grävde också de så kallade pildammarna i Malmö.

På Malmöhus slottsfängelse tillbringade Andreas och Petter tio långa år innan de äntligen blev frisläppta den sjätte februari 1846. Att de redan suttit ett år i häkte innan de sättes på fästningen räknades inte.

Från Malmö begav sig de båda åter mot hembygden. Andreas fick drängtjänst hos Petter Andersson i Romnefall, Asklanda socken, vid samma gård och hos samma bonde, som han hade haft en drängtjänst när det olycksaliga mordet skedde.

Petter Carlsson begav sig till Tämta där han började arbeta på Deregården hos Johannes Andersson. Två år senare flyttade han till Bredared där han gifte sig och sedan levde ett ganska normalt liv.

Efter ett år i Romnefall flyttade Andreas till Hedeslätt under Hoberg Nolgården i Kullings-Skövde socken. Där gifte han sig med den trettioåriga änkan Anna Maria Andersdotter från Skattegården i Hoberg. Hennes man, bonden Jonas Olofsson hade dött en månad efter att deras dotter Christina föddes i slutet av september 1839 och nu var hon utan både försörjning och far till sin sjuåriga dotter.

 

Skövde gästgivargård (Skövde var socknen där Vårgårda numera ligger)

Anna Maria var dotter till soldaten i Fagrabo i Tumbergs socken Andreas Arvidsson Hjelte och hans andra hustru Ella Andersdotter. Fadern, som först var gift med Elin Persdotter från Fagrabo, fick fyra barn med henne, varav två dog när de var mycket unga. Anna Maria fick även fem helsyskon. Den äldste, brodern Andreas, dog när han var ett halvt år gammal. Pojken som föddes ett år därefter fick ärva den bortgångne brodrens namn och kallades alltså Andreas. Denne broder gifte sig med Anna Pettersdotter på Skövde Stom i Kullings-Skövde och blev gästgivare på gästgiveriet som låg precis vid Skövde kyrka. 1811 fick familjen åter tillökning, denna gång med en son som fick namnet Anders. När han vuxit upp kom han att kallas “Hjelt-Anders”.

Denne ”Hjelt-Anders” var mycket stor och stark och var inte rädd att ta för sig. Han höll gärna till på brodern Andreas gästgivargård och ibland svällde känslorna över och då var ”Hjelt-Anders” den förste att göra sig beredd till batalj, som den gången ett gäng Herrljunga-bor kommit till socknen för att bråka. De hade tagit sig in på gästgiveriet och dit kom också ”Hjelt-Anders” och sen var slagsmålet i full gång.

Nio månader efter Andreas Anderssons och Anna Marias Bröllop föddes parets första barn, sonen August och två år senare berikades paret med ytterligare en son, Carl Johan. Sen tog det fyra år innan sonen Herman kom till världen.

Deras första dotter Mathilda föddes 1857. Tre år senare, då Andras var 52 år och Anna Maria 43 föddes deras fjärde son, Gustaf Alfred.

Dottern Mathilda, som hade en vecka kvar till sin tredje födelsedag, hade börjat få en besvärande hosta, som Andreas och Anna Maria trodde var en vanlig förkylning, så när hon även fick snuva och lite feber blev de inte särskilt oroliga.

När hostan emellertid övergick i allvarliga hostattacker och flickan blev röd-blå i ansikte, blev de riktigt oroliga. De visste att ett flertal barn i socknen hade dött i kikhosta, så nu började de befara det värsta.

En månad efter broderns födelse dog Mathilda i kikhosta, som tyvärr även drabbade den nyfödde. Gustaf Alfred blev bara en och en halv månad gammal.

Kvar av barnen fanns nu de tre förstfödda pojkarna August, tolv år gammal, Carl Johan tio och Herman, åtta gammal.

Ett och ett halvt år senare föddes ytterligare en flicka, som fick namnet Mathilda efter sin döda syster. Då hade modern Anna-Maria varit sängliggande en längre tid och fick skötas av Andreas och de större barnen.  Mindre än ett år senare dog hon i en halssjukdom och lämnade den då femtiofemårige Andreas ensam med fyra små barn, varav det minsta bara var nio månader gammal.

Det var förstås en omöjlig uppgift för Andreas att både ta hand om barnen och ordna försörjning åt dem och sig själv. Han behövde snarast en ny kvinna i huset.

Efter ett besvärligt sorgeår gifte han om sig i september 1864. Han, som var en före detta fängelsekund och ensamstående med fyra små barn, var säkert glad att den åtta år yngre Maja Stina Olofsdotter från Siene Såkhult ville slå sina påsar ihop med honom och hon som var ensamstående med två oäkta barn, fick äntligen ett eget hem till sig och sina barn.

Hoberg Postgården

Andreas och Maja Stina flyttade från Hedeslätt till en backstuga under Gunnillaberg också i Hoberg och där dog Andreas som fattighjon 1869, fem år efter giftermålet med Maja Stina. Han var då 58 år gammal. Maja Stina levde ensam kvar i backstugan i ytterligare 13 år och dog utfattig 1882.

Ytterligare två tragiska människoöden i Fattigsveriges på 1800-talet hade nått sina slut.