FUNDBERG O KAFFTIN

Trossen på väg under vintern

Följande historia berättades av soldaten Johan Mood, född i Källunga socken den 2 september 1848.

Anders Fundberg hade tjänat trosskusk vid Kungliga Västgöta regemente i yngre år. Han var förvisso aldrig anställd av det militära men han ansåg ändå att han hade ett viktigt jobb för det var han som förde förnödenheterna från ett ställe till ett annat. Utan honom blev det inga krigare och krig.

När soldaten Mood från Hudene lärde känna honom, var han i sjuttioårsåldern och redan “avdankad, arm och grå“. Fundberg föddes den nionde december 1798 medan Gustav IV Adolf var kung i Sverige.

Hans enda tillhörighet var en liten grå ryggåsstuga ner i ”Lystorpa lider” i Hovs socken, där han hade sitt hemvist. Stugan låg på gården Ekets marker i Lustorp rote strax norr om Annedal i nuvarande Herrljunga kommun.

Trossvagnar och soldater. En häst förses med sko. 1919

Trots fattigdomen bar han sitt huvud så högt som någon ann, ty han hade tjänat Kungliga Kronan. Ingen ära kunde jämföras med den. Och fortfarande innehade han ett uppdrag, vilket gjorde att han kände samhörighet med sitt forna regemente. Det var nämligen han, som varje år, då soldaterna i mitten av juni ryckte in till tjänstgöring, skulle föra kompaniets packvagn från Månsagården i Grude till samlingsplatsen i Fåglavik liksom att efter mötets slut föra den tillbaka till samma ställe. Kompaniuppbördsmannen bodde nämligen i Grude, och det var han, som hade vagnen i sitt förvar mellan mötena. Uppdraget var ej särskilt krävande, ty vagnen kördes av Månsagårdens dräng, men Fundberg var med som något slags befäl. Åtminstone var detta hans egen mening. Han var befäl utan grad och utan lön, men kompanichefen gav honom alltid en liten dusör, och den var nog så välkommen — och välbehövlig ock, vad den saken beträffar.

Packvagnar runt 1900

I detta sammanhang torde några ord om kompaniets packvagn vara på sin plats. Den bestod av en stor blåmålad låda på fyra hjul. Den var så stor, att den rymde alla kompaniets livmunderingar, det vill säga första- eller bästamunderingen, vilka uppgick till 125 stycken. Ändå fanns det gott utrymme för en del andra persedlar i lådan. Varje kompani vid Västgöta regemente hade en sådan packvagn. Under mötestiden var soldaterna förlagda i tält, och packvagnen hade sin plats i den så kallade kompanigatan. För att ingen förväxling skulle äga rum, hade varje kompani sitt nummer målat på vagnens sidor, men Älvsborgs kompani hade hela namnet utsatt. Vagnens underrede var kraftigt, massivt och tungt, varför den alltid framforslades med tvenne hästar.

Vid framkomsten till Fåglavik överlämnade Fundberg packvagnen till fanjunkare Norén enligt följande rapport: ”Nu har jag fört kompaniets packvagn från Månsagården i Grude och hit till Fåglavik. Jag har smort axlarna, dragit åt muttrarna och sett om hasparna till tistelstången och dragstängerna, så nu är allt i sin ordning.”

På Fåglavik var det liv och rörelse alla dagar den tiden, men i all synnerhet en dag som denna, då en massa soldater mötte upp här för vidare befordran till förläggningsorten. Öl och brännvin flöt i strömmar. Muntra röster, sång och glam hördes, var man gick och befann sig.

Järnvägsstationen i Fåglavik öppnade 1858. Bredvid den låg gästgivargården. Där fanns även en affär och ett urmakeri.

Den dag som nu är i fråga, märkte Fundberg emellertid snart, att allt inte var sig likt. Den sedvanliga munterheten var som förstummad. Och orsaken? Jo, kompanichefen hade ålagt Rydholm, som hade ett gästgiveri på Amundehults ägor bredvid järnvägsstationen i Fåglavik, att stänga sin krog tills efter avresan, och soldaterna hade ingenting på sina flaskor, ty förbudet kom alldeles oförberett. Detta var ett alltför stort intrång i enskild mans rätt, menade Fundberg. Ett intrång som man omöjligen kunde finna sig i stillatigande.

Kapten Carl Hofflander. Foto före 1867

På vägen utanför Rydholms gästgiveri mötte Fundberg löjtnant Nordenadler.

”Gud bevara löjtnanten!” hälsade han och gjorde honnör.

”Se, goddag Fundberg!” sa denne. ”Jaså, Fundberg är allt här med kompanivagnen.”

”Ja, Gud bevara löjtnanten! Jag är så, och den har jag överlämnat till fanjunkare Norén, men”, fortfor han, ”av vad orsak har kafftin (kapten) låtit stänga krogen i dag. Ska en ärlig soldat inte få sig en sup och lite brännvin på flaskan, när han rycker in för att tjäna kung och fosterland? Det har ingen förmenat oss förr. Åtminstone gjorde aldrig kafftin Hofflander det, så länge han var kompanichef.”

Kapten Adolf Emanuel Gillner. Foto 1860–1869

Under det Fundberg beklagade sig över den nya förordningen, kom kompanichefen, kapten Gillner, gåendes, men Fundberg såg honom inte, eftersom han stod vänd åt annat håll. Kaptenen stannade.

”Vad är det jag hör, min kära Fundberg!” sa han.” Står han här och beklagar sig över mina förordningar?”

Fundberg gjorde ställningssteg och honnör så fort sig göra lät.

”Gud bevara kafftin!” sa han. ”Ja, kafftin, jag sa, att när kafftin Hofflander hade kompaniet, så stängde han aldrig någon bränvinskrog för manskapet, utan de fick så mycket de ville, den dag de ryckte in. Ja, det var en präktig karl det!”

Kapten Gillner begrep dock, att han ej skulle kunna bli lika omtyckt som den gamle kaptenen.

”Min kära Fundberg”, sa han. ”Jag vill visst inte förmena manskapet lite brännvin, bara de inte dricker sig redlösa. Gå nu fram till Fåglaviks gård och hälsa kompaniet från mig och säg, att jag låter öppna krogen på ert förord!”

”Gud bevare kafftin!” sa Fundberg och gjorde honnör så högtidligt han kunde. ”Det ska jag göra.”

”Men säg dem, att de inte får supa sig fullare, än att de kan sitta”, tillade kapten.

”Ja, Gud bevare kafftin, det ska jag säga dem”, men innan Fundberg avlägsnade sig, ansåg han sig pliktskyldigast böra avlägga rapport angående kompanivagnen vilket skedde med samma ord, som då han överlämnade den till fanjunkare Noren.

”Tack, Fundberg!” sa kapten Gillner då. ”Se här ska han få en liten dusör, 5 riksdaler, 3 från mig och 2 från löjtnanten här.”

Fundberg gjorde honnör, tackade och önskade: ”Gud bevare kafftin!” flera gånger om.

”Och så möter Fundberg upp här om 20 dagar, då kompaniet upplöses, och tar hand om kom-panivagnen!”

”Ja, kafftin, skall ske.”

Därefter gick Fundberg fram till gården, där kompaniet var inkvarterat och underrättade soldaterna om, att kaptenen låtit öppna krogen och att det skett på hans förord.

”Och köp nu för all del inte för lite, pojkar”, sa han. ”Köp så ni har tillräckligt ända fram till Axvall!”

Det var emellertid ingen som trodde gubben, för lite var så höll de honom för en enfaldig en.

Men jag och ett par andra soldater, som åhört talet utanför Rydholms krog, passade naturligtvis på med samma, berättar Mood. Sedan roade det också mig att gå bort till inkvarteringsstället för att underrätta kamraterna. Och livad som jag nu var, stämde jag upp visan om Silverloden:

I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg, där bor en älsklig kvinna, som snö var kindens färg.

Vad nu då, sa gubbarna i lägret och tittade fram. Och då drog jag upp min brännvinsflaska och vinkade med den. Och första bästa kamrat, jag mötte, så fick han sig en peliknarkare.

Och så vart den vänskapen ytterligare befästad.

Nu blev det rusning till krogen. Rydholm fick sig en arbetsam, men inkomstbringande dag, tack vare Fundberg. Och soldaterna å sin sida var inte mindre belåtna, fast det var deras styvrar som gick. Vem helst, som träffade gamle Fundberg, så bjöd han honom på en sup. Det är synd att försaka, när det bjuds, resonerade denne. Men följden vart, att han fick så många supar, att han blev liggande redlös i tre dygn på en loge, innan han kunde återvända till sin lilla stuga i Lystorpa lider. Här avbidade han sedan i glad förväntan årets nästa stora dag: kompaniets upplösning, då han åter skulle få övertaga befälet på den stora kompanivagnen under dess hemtransport.

Kung och fosterland var för Fundberg inga tomma ord. Vördnaden för konungen sträckte sig till alla, som var i förmansställning och Hans Majestäts tjänst. Att punktligt efterkomma givna order satte Fundberg som sin största ära. Hans själsförmögenheter hade ingen gång varit av det lysande slaget, men när dessa på ålderdomen försvagades, blev han ofta till åtlöje för de yngre.

Han hade hört omtalas att den och den fått medalj för långvarig och trogen tjänst. ”Varför skulle inte också jag kunna få medalj?” mente Fundberg, ”jag som så troget tjänat kung och fosterland.”

”Jo, visst ska Fundberg ha medalj, det är självklart!” sa herrarna i Fredrik Sandbergs affär i Ljung, när gubben ordade härom. De erbjöd sig att skriva till kungen, för själv kunde han ju varken skriva eller läsa skrift.

Borgundatorpet Soldattorp Nr 96

När gubben nästa gång kom in i affären, framvisade de ett brev. ”Det är från kungen”, sa de. Nu skulle Fundberg få medalj, och inte bara det, utan därjämte skulle han få Långens gård i Lystorp i förläning. Det trodde gubben. Många skrattade gott åt hans enfald, men andra åter tyckte skämtet gick väl långt, för gubben var fattig och stod ensam här i livet.

Länsman Nilsson i Grude var en av dem, som ömmade för gubben. Han gjorde en inlaga till höga Vederbörande och lyckades såmedelst utverka en årlig gratial för hans räkning. Visserligen var den ganska blygsam efter vår tids sätt att se och räkna, men gubben hade inga stora anspråk, och hans tacksamhet för gåvan var rent av rörande. Så blev han dock till sist lönad för sin trohet.

1884 dog Anders Fundberg och ingen körde längre trossvagnen från Månsagården till Fåglavik och ingen fanns det som såg till att soldaterna fick sitt brännvin, så visst var Fundberg en pelare i det svenska försvaret.

“Och något tålde han skrattas åt, men mera hedras ändå.” (Runeberg).