SKARP-EMIL OCH LUNN-IDA

Bergstena Skattegården Soldattorp nummer 1135

I Ornunga socken precis som i de flesta andra socknar fanns det förr ett flertal soldatrotlar. En rote var den minsta militära enheten och bestod av ett antal gårdar som gemensat skulle hålla en soldat och låta honom disponera ett soldattorp med lite mark.

En av dessa rotar i Ornunga var rote nummer 324 Hindared. Den första kända soldaten som bodde här var Anders Andersson, som stupade vid slaget om Helsingborg 1710.

Runt 1830, efter att föregångaren Reinhard Ljungberg dött, intog Sven Olofsson Skarp soldattorpet och tjänsten. När Sven tog avsked från det militära blev Emanuel Johannesson utsedd till roteknekt. Såsom var vanligt vid tillsättandet av en ny soldat blev han tilldelad den förre soldatens efternamn, i detta fall Skarp. Sven och hans familj flyttade då till Skarpalyckan under Stora Sjötorp i Ornunga.

Emanuel var tidvis sinnessjuk och kallades därför «Stolla-Skarp». När han blev avskedad på grund av sin sinnesförvirring flyttade han till backstugan Sjöbo under Hindared. Trots sin sjukdom levde han ända tills han var nästan 90 år.

Efter Emanuel Skarp togs tjänsten över av Emanuels föregångares son, Olaus Skarp. Efternamnet och soldatnamnet hade han alltså både från sin far och sin föregångare.

Redan medan han var soldat och hade ett soldattorp till sitt förfogande tog han upp ett eget torp på Ornungas stoms utmarker. Han var förutseende och ville inte bli hemlös efter avskedet. Till Aling, som torpet kallades, flyttade familjen 1890.

Att Skarp valde detta avlägset liggande, ytterst steniga område på Stommens utmark, visade hur svårt det var att få ordentlig odlingsjord. Skarp hade tydligen gjort sitt bästa, men på grund av att marken var oerhört stenig, kunde han inte odla upp mer än vad som behövdes för att föda en ko.

Potatismalning i Grimstorp, Hudene. Gustaf Andersson och sonen Filip drar potatiskvarnen, dottern Hulda bär fram potatis, Johannes Andersson tar upp vatten med en s k brunnsvåg och mor Kristina tvättar potatisen i en tunna av ek. I bakgrunden syns till vänster ett magasin från mitten av 1700-talet och byggt av breda, massiva ekplank. Ladugården till höger byggdes 1754 och revs 1927. Foto Gustaf Ewald

På torpet fanns en murad brunn, omkring fyra meter djup och försedd med brunnsvåg. Brunnen var dock ofta torr, varför vattnet då fick bäras en lång sträcka från en öppen vattenhåla.

Vid Aling fanns ovanligt många fruktträd, såväl aplar som plommonträd och körsbärsträd. Fläderbusken fattades inte heller. På fläderblommorna kokades te, som utgjorde medicinen vid förkylning.

Som vanligt vid den tiden, flyttade Skarps barn tidigt från hemmet, för att själva tjäna sitt uppehälle. När Emil var arton år tog han en drängtjänst i Fristad. Därifrån flyttade han till Tämta och därifrån till Baggebol i Ornunga. Han var fortfarande ogift, även om han började närma sig trettioårsåldern. I slutet på 1880-talet arbetade han som rallare i Norrland.

Ida Lund, ”Lunn-Ida” kallad tillsammans med Karl Johansson med familj.  Till höger skymtar ”Skarp-Emil”

1903, fyrtioett år gammal, gifte Emil sig med den två år äldre Ida Lund, ”Lunn-Ida”, från Västerås i Nårunga socken. Hennes far hette Johannes Larsson Lund och modern Johanna Johansdotter. Ida hade tjänat som piga bland annat i Göteborg och beskrevs redan som ung såsom ”sjuklig”.

Äktenskapet blev emellertid inte som de båda tänkt sig och hoppats på.

Paret fick inge egna barn, men hade tidvis så kallade ”take-barn”.

Emil Skarp och fosterdottern Greta. Foto ur Eivor Anderssons album

Den nionde april 1906 föddes en flicka som fick namnet Greta Ingeborg i Borås. Hon var oäkta barn till en moder som inte vill uppge vare sig sitt eget eller faderns namn. Flickan kom därför att döpas utan efternamn.

När Greta var endast ett halvt år gammal tog Emil och Ida hand om henne. Med alla de problem som paret hade sinsemellan klarade de inte av att ge sitt fosterbarn ett riktigt hem.

Ringdans på Östads barnhem. Foto Carl Victorin 1900

1912 placerades hon därför på Östads barnhem väster om sjön Mjörn och Alingsås. Hon hade då fortfarande inget officiellt efternamn, men pastorn i Ornunga föreslog att hon skulle kallas Aling efter torpet där hon bott och så fick det bli. En kort tid innan hon kom in på barnhemmet var hon fosterbarn hos Jonas Rapp på Björnbacken under Östads säteri.

Fjorton år gammal genomgick hon hushållsskolan i barnhusets regi. Därefter fick hon även deltaga i en bokhållarkurs. Med dessa kunskaper som grund fick hon anställning på ett flertal ställen, bland annat i Skaraborg och Göteborg, dit hon flyttade 1924.

Kålltorps sanatorium, numer Renströmska sjukhuset. I mitten av bilden syns sjukhusets egna vattentorn

Tjugofyra år gammal drabbades hon av TBC och togs in på Kålltorps sanatorium, numera Renströmska sjukhuset. Hon blev aldrig frisk från denna hemska sjukdom och två och ett halvt år senare dog hon på Västra sjukhuset i Göteborg, endast tjugosex år gammal.

Emil och Ida levde i evigt kiv och träta, aldrig kom de överens. Emil var obändig, en slarver och svår att leva med och tidvis hade han affärer med en andra kvinnor.

Om jularna gick Ida omkring från ställe till ställe och ville ha julbröd. Hon hade en säck på ryggen. En bondeson från trakten mindes henne komma in köksvägen med plirande ögon. Hon talade om sin elaka gubbe, som kört ut henne att tigga. Pojkens mamma, som alltid var så hjärtlig och glad mot alla, var mycket försiktig mot Ida, både med vad hon sade och gav. Saken var den, att Ida pratade illa om alla. Somliga gav för lite, somliga för mycket, bröden var för dåligt knådade, dåligt jästa och så vidare. Inget var bra, så det var bäst att inte svara på Idas kritik.

När bråkandet med Emil blev för mycket för Ida flyttade hon hemifrån och in på fattigstugan i Ornunga. Fattigstugor fanns det på 1800-talet runt om i de olika socknarna. Ida var en av de sista som bodde i just detta fattighus.

Hon försökte försörja sig genom att gå med lite enkel knall ute i bygderna och vandrade då vida omkring bort i andra socknar.

Efter ett tag på fattigstugan flyttade hon hem till Emil igen, men sämjan dem emellan varade inte länge och snart lämnade hon åter hemmet.

En gång blev hon intagen på Borås lasarett för eksem. Då sa Emil: ”Hon har lurat större karlar än jag”. När eksemen läkte rev hon sönder sårskorpan så att hon fick stanna längre på sjukhuset där hon trivdes och blev ompysslad.

Så småningom kom Ida till Siene ålderdomshem. Emil annonserade efter hushållerska, men den kom inte längre än till Algutsgärde, där folket som bodde där förklarade för henne, att det var bäst inte ta tjänst hos Emil.

Ornunga, utsikt från nya kyrkan mot Ornungasjön

För att försörja sig tvättade Emil andras mattor. När de skulle sköljas, band han fast dem i ekan och så rodde han ut på Ornungasjön med mattorna släpande i vattnet efter ekan, så att tvättmedlet sköljdes ur dem.

Emil Skarp 2/9 1862-10/2 1937

Emil talade gärna och ofta illa om sin hustru Ida och berättade om hur falsk hon var.

”Den dag Ida dör, ska jag komma hit med en röd rosett på mig.”

”Men Emil,” sa en åhörare till hans prat, ”tänk om det blir Ida som får ta röd rosett i stället, du kan dö före”.

”Nej” sa Emil, ”det tror jag ej, jag skall nog överleva den käringa”.

En gång efter att Emil varit med på en andakt i kyrkan frågade pastorn honom efteråt: ”Nå, hörde Emil något av vad jag talade om idag?” Emil svar kom direkt och brutalt: ”Näe, inte ett pelle-skeet.”

Så småningom kom även Emil till ”hemmet”. När Ida fick veta, att han skulle komma, blev hon alldeles ifrån sig. Detta skulle hindras. Ida hade rymt många gånger från ålderdomshemmet och ställt till mycket rabalder. Nu rymde hon igen och tog sig till kommunalordföranden i Ornunga. Hon drog fram alla Emils dåliga sidor, den usle gubben.

På besök hos ordföranden var emellertid även en annan person, Algot Andersson, och han tittade skarpt på Ida och sa: ”Ida vill ju vara ett Guds barn och komma till himlen, hur skall det då bli om Emil kommer dit?” Ida blev tyst och reste snällt tillbaka till ålderdomshemmet i Siene.

När Emil kom in på samma hem blev de både dock sams och fick ett gemensamt rum. Snart var grälet dock i full gång igen och makarna fick dela på sig och ta var sitt rum.

Johan Emil Skarp på 1920-talet

Så nalkades julen. Fru Sigrid Jacquette Heyman på Vårgårda herrgård i Siene socken talade med Emil om att denna osämja måste sluta.

För att hjälpa de bråkande makarna på traven hade fru Heyman köpt ett förkläde, som Emil skulle ge Ida på julafton. Ida blev överraskad och mycket glad över Emils omtanke och de båda slöt en ljuvlig fred.

Så gick några dagar och de blev osams igen. Emil sa: ”Du ska inte inbilla dig, att jag har köpt förklädet, det var fru Heyman som gjorde det.” Därmed var friden och freden dem emellan slut för denna gång och kanske för alltid.

1937 avled Emil och elva år senare lämnade Ida jordelivet.